män – Sida 6 – Fanny Åström

Känslomässigt starka män.

Det finns en idé inom maskuliniteten om att det är viktigt att vara ”känslomässigt stark”. Exakt vad detta innebär i praktiken är ofta ganska oklart, men det tar sig ofta uttryck i att män helt enkelt ignorerar sina egna känslor i tron om att det som inte syns, det finns inte.

I en relation jag var i så hade mannen väldigt svårt att erkänna sina svagheter och känslor. Ibland motiverade han det med att han inte vill sätta press på mig kring olika grejer. Problemet var att hans agerande ledde till att jag blev ännu mer pressad, eftersom jag då inte bara var tvungen att anpassa mig efter hans känslor utan även aktivt lista ut vad han kände inför olika situationer. Men det som kanske var mest problematiskt i den här situationen var inte att jag behövde gissa mig till saker, för det var ganska enkelt, utan att jag aldrig fick något erkännande på att jag anpassade mig efter hans känslor, eftersom han vägrade erkänna dem från första början.

Vi hade framförallt en situation i förhållandet som han tyckte var jobbig. Istället för att säga till mig att han tyckte det så försökte han dölja det, vilket givetvis fungerade ganska dåligt. Jag frågade honom hur han kände och han förnekade konsekvent att det skulle finnas något problem, men det var helt uppenbart att det fanns ett problem utifrån hans reaktioner. Dessa reaktioner plågade mig mycket, men vi kunde aldrig prata om dem eftersom han aldrig erkände dem. Till slut anpassade jag mig efter honom i vilket fall som helst, för att jag inte orkade med hans reaktioner. I efterhand fortsatte han dock förneka att det någonsin hade varit ett problem för honom, något som sårade mig mycket eftersom jag anpassat mig efter hans känslor utan att någonsin få ett erkännande för det.

När män inte är öppna med sina känslor tvingas kvinnor tolka. Känslor finns där och påverkar även om en inte är medveten om det själv, och om en inte hanterar dem själv så tvingas andra människor hantera dem åt en. För det mesta blir den som får göra detta en kvinna i mannens närhet, hans flickvän eller hans mamma, kanske någon tjejkompis. Män pratar sällan om känslor med varandra, utan reserverar de samtalen till sina kvinnliga bekantskaper. Det är dock ovanligt att män kan ge kvinnor samma känslomässiga stöd som kvinnor kan ge män. Detta resulterar i en situation där kvinnor konsekvent utför mer känslomässigt arbete än män, ger män mer.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem om hjälpen ges frivilligt och om det är öppet vad som äger rum. Jag har inga problem med att ge folk stöd även om det inte har kapaciteten att gör det för mig. Vad som är problematiskt är när män vägrar erkänna att de faktiskt behöver de här stödet, och tvingar kvinnor att gissa sig till vad de behöver. Män som går omkring och är sura eller känslomässigt frånvarande istället för att faktiskt försöka förstå och förmedla vad det är som händer.

Jag antar att det är så att dessa män helt enkelt ofta inte riktigt vet vad som sker, eftersom de inte har någon vidare kontakt med sina känslor. Jag tänker att det är väldigt viktigt att som man försöka ta tag i detta och få ett grepp om hur en fungerar känslomässigt innan en inleder kärleksrelationer med kvinnor, så att en slipper utsätta henne för lidandet i att försöka bygga upp någon slags relation med någon som tidvis är som en ointaglig mur av känslomässig förnekelse.

Men givetvis är det ganska bekvämt för dessa män att inte själva försöka förstå sitt känsloliv utan istället får känslomässig service. De kan gå omkring och fortsätta tro att de är ”känslomässigt starka” och oberoende, lyckligt ovetandes om att kvinnorna i deras närhet anstränger sig för att de ska ha det så gött som möjligt.

Jag funderar ibland på om en bara skulle strunta i att försöka tolka mäns känslor och istället bara utgå från att det de säger är sant, typ att de inte bryr sig om det ena eller det andra och liknande. Troligen skulle det resultera i en jävla massa sårade manskänslor.

Grejen med mansrollen är att den bygger på att vara ”stark” och ”oberoende”, och då är det jävligt knepigt att behöva erkänna att en faktiskt är beroende av att en annan människa tar hänsyn till ens känsloliv. En del av manlighetsillusionen rämnar när han blir tvungen att be om saker han är van vid att få utan vidare, när han tvingas erkänna sitt känslomässiga beroende av andra människor och formulera sina behov. Problemet upphör såklart inte här, men jag tänker mig ändå att det vore bra om män oftare tvingades att faktiskt formulera vad de behöver istället för att få allt känslomässigt arbete serverat.

Kvinnors så kallade dubbelmoral.

Ibland pratar män om kvinnors så kallade ”dubbelmoral” när de dels kritiserar män som beter sig som kräk men ändå ingår i relationer mer män som beter sig som kräk. Detta är någonting en ofta får höra som feminist eftersom vi kritiserar det manliga maktutövande som många kvinnor underkastar sig i sina relationer med män. ”Men kolla på dessa kvinnor, de väljer ju de här männen som du kritiserar” säger de kanske, och implicerar med detta att dessa kvinnor själva skulle bära ansvaret för att någon annan behandlar dem dåligt.

Jag har varit i situationer där jag ”valt” män som betett sig illa mot mig över personer som betett sig bra mot mig. jag har valt bort många relationer med människor där jag blivit respekterad och sedd för att jag varit så emotionellt beroende av män som behandlat mig dåligt. Det faktum att jag valt dessa män gör det inte mer okej för dem att bete sig som ett kräk. Grejen här är att det handlar om makt. Vissa män utövar i högre grad än andra makt över kvinnor genom att bete sig illa.

Ett välkänt faktum är att den som blir misshandlad i sin relation bygger upp ett känslomässigt beroende av förövaren, det skapas en så kallas traumatisk bindning vilket gör att det kan bli väldigt väldigt svårt att lämna. Om en ska applicera logiken ”det kvinnor väljer måste vara det korrekta sättet att bete sig mot andra” på den här situationen så skulle det innebära att kvinnomisshandel är okej, eftersom många kvinnor ”väljer” att stanna kvar i misshandelsrelationer.

Det kan tyckas att det är dumt att jämföra misshandelsförhållanden med ordinärt svinigt beteende, men det är egentligen variationer på samma tema, det vill säga patriarkalt maktutövande. Att någonting fungerar för att binda kvinnor till sig är inte samma sak som att det är en moraliskt försvarbar handling, eller att kvinnorna en binder till sig på något sätt skulle må bra av att bli behandlade så.

Givetvis ”fungerar” det att ägna sig åt gränsöverskridande beteende om en vill ha tillgång till kvinnor. Den inlärda tendens många kvinnor har till att tillfredsställa mäns behov och begär gör att många kvinnor kommer att till exempel prata med dig om du tar kontakt med dem även om de inte vill, kommer att följa med dig på en dejt även om de inte vill, kommer ha sex med dig även om de inte vill. Detta är någonting vi kvinnor lär oss, vi lär oss att vi får värde genom män, att vi ska tillfredsställa män och att det faktum att en man visar intresse för oss är något vi ska värdera högt. Därför är det lätt att som man få för sig att det är välkommet att söka kontakt med kvinnor på ett visst vis, eftersom responsen blir ytligt positiv. Det är dock oerhört vanligt att detta snarare upplevs som trakasserier, något som sällan förmedlas till den som är skyldig då det ofta medför oerhört mycket obehag för den utsatta.

Om en går igenom livet med inställningen att en ska få tillgång till så många kvinnor som möjligt och att ändamålen helgar medlen så är det såklart lätt att dra slutsatsen att kvinnor är ”hycklare” som både kräver att behandlas med respekt och samtidigt ger efter för mäns utövande av makt och kontroll. Ur en feministisk synvinkel så angriper en dock problemet annorlunda, där är det just utövandet av makt och kontroll som är problemet i sig. Att män har makt att manipulera kvinnor dit de vill är tyvärr ett faktum i patriarkatet, men det är inte detsamma som att det skulle vara ett respektfullt sätt att hantera andra. Det finns gott om möjligheter att vara ett kräk utan att straffas för det av omgivningen, det betyder inte att en ska vara det.

För mig handlar feminism om rätten att inte bli förtryckt, alltså om rätten att inte bli kontrollerad av män. Alla människor har ett ansvar för att inte behandla andra människor illa, och detta ansvar försvinner inte för att andra människor ”väljer” att ändå upprätthålla kontakt med en. De allra flesta är inte kapabla att direkt lämna en relation som skadar dem, och det blir ofta svårare ju längre gången destruktiviteten är. En måste också tänka på att kvinnor i patriarkatet ofta är beroende, både emotionellt, socialt och materiellt, av att ha relationer med män. En kan därför inte fokusera på vilken typ av män som kvinnor ”väljer”, utan en får helt enkelt ta och själv bestämma sig för hur en tycker att det är riktigt att förhålla sig till andra människor (ja, kvinnor är faktiskt människor).

Jag betalar priset för din ”sköna avslappnade inställning”.

Ok, vi måste prata om en sak, nämligen fenomenet Skönt Avslappnade Och Öppna Män.

Det finns en viss typ av män som hemskt gärna är skönt avslappnade och öppna med saker och ting, till exempel att ge en komplimanger för ens utseende trots att en bara är vänner/ytligt bekanta, att erkänna att de är attraherade av en eller att dra upp hela sitt livs historia och hur de känt sig typ svikna av olika kvinnor som friendzonat en och så vidare.

Typiskt för dessa män är att de är medvetna om detta, men beskriver det som att ”de gillar att vara öppna med sånt” för att de ”är sådana”, och om en inte är bekväm med det får en säg till. Alltså: de lägger ansvaret för att själva inte syssla med gränsöverskridande beteende på de personer som utsätts för beteendet. Hur sannolikt är det att en person som blivit utsatt för detta faktiskt säger ifrån? Inte särskilt hög, de allra flesta gör helt enkelt inte de när de blir obekväma utan drar sig istället smidigt ur relationen alternativt fortsätter umgås men är sjukt obekväm med det.

Nu vill jag att vi tänker oss en situation: en kvinna och en man är vänner/bekanta/rör sig i samma förening/kretsar. Mannen ger kvinnan olika komplimanger för att hon är snygg/sexig/whatever, eller kanske rentav erkänner att han är attraherad av kvinnan. Vad händer i den här situationen med kvinnan och med relationen. Jo! Kvinnan blir plötsligt (mer) medveten om sig själv som kvinna i relation till en man. Hon går från att vara människa till att vara könsvarelse, för hon vet att mannen också ser på henne som just könsvarelse. Detta i sin tur ger upphov till en mängd obehagligheter som till exempel en mycket otrevlig självmedvetenhet.

Att män kan gå omkring och känna sig lite skönt avslappnade och ”bekväma” med att erkänna attraktion inför sina kvinnliga bekanta är något som helt och hållet sker på kvinnornas bekostnad. Det mannen får i ”bekvämlighet” förlorar jag direkt eftersom jag känner mig oerhört obekväm av det. Jag blir obekväm av att behandlas som kvinna av någon jag sett som min kompis. För det mesta är det dessutom helt överflödigt eftersom den som är attraherad av någon tenderar att bete sig efter det, så jag brukar känna till det redan innan. Anledningen till att jag inte agerar på det är i så fall att jag inte känner samma sak. Om någon då erkänner sin attraktion inför mig så förlorar jag plötsligt möjligheten att bara ignorera det utan måste aktivt förhålla mig till det, något som för det allra mesta gör att jag blir sjukt obekväm och inte längre vill umgås med personen ifråga.

Att inte vilja umgås är i sin tur något som brukar göra folk sura, eftersom de då tycker att de inte får vara ärliga med sina känslor eller whatever, men det är väl inte så konstigt att en bangar på att umgås med någon som erkänt att hen ser en som föremål för heterosexuell praktik. Det är aldrig kul att bli objektifierad, och det är inte soft att hänga med människor som erkänt att de objektifierar en. Dessa män vill fortsätta ”vara vänner” samtidigt som de vill att de ska kunna prata om att de är attraherade av en öppet.

När jag har varit med om detta har jag försökt avstyra det hela lite smidigt genom att säga att det inte är besvarat, vilket en ju tycker borde leda till att mannen i fråga taggar ner, men det finns fan de män som ÄNDÅ FORTSÄTTER att påpeka att de är attraherade av en. VARFÖR??? Jag förstår verkligen inte syftet, det är fullständigt obegripligt varför en ska hålla på och gång på gång göra någon obekväm med den informationen. Om responsen inte blir den du önskar så beror det troligen på att intresset inte är besvarat, inte på att personen inte fattat vinken. Vissa män ger en inga möjligheter att glida ur situationen smidigt utan avkräver en raka svar på saker och ting. Till exempel: om någon erkänner attraktion och responsen inte blir ett entusiastiskt ”jag också” så handlar det troligen om att känslorna inte är besvarade, och då behöver en liksom inte fråga om de är det.

Hur gör en då, om en känner attraktion inför en vän eller bekant? Förslagsvis säger en ingenting om saken. Om känslorna är besvarade lär det ju märkas förr eller senare, och en får väl helt enkelt ta och bete sig lite. Det finns ingen anledning att gå omkring och behandla folk som könsvarelser bara sådär. Priset kvinnorna i din omgivning betalar för att du ska kunna vara en skön och avslappnad kille är högt, och det är viktigt att vara medveten om det. Det går inta att bara strö omkring sig en massa ”bekännelser” av olika slag och förvänta sig att det inte sa påverka relationen, ty orden gör någonting med oss. En uttalad attraktion är någonting annat än en outtalad.

Att generalisera.

När jag beskriver patriarkala strukturer gör jag det ofta i mycket svepande drag. Jag skriver ”män” och inte ”vissa män” och så vidare. Detta upprör vissa personer, vilket jag kan förstå eftersom det kan läsas som att jag menar just ”alla män” när jag skriver ”män” eller att jag menar att kvinnor inte skulle ha det beteendet.

Jag menar emellertid inte alla män, jag menar snarare män i egenskap av män. Jag menar att vissa män har beteende X och att det blir problematiskt på det här sättet just för att de är män och utövar det beteendet mot kvinnor.

En invändning jag ofta får är att kvinnor också gör si eller så. När jag skriver om hur män agerar så talar jag inte om isolerade händelser där män har varit dumma, utan försöker förstå hur det här beteendet kommer sig av och påverkar deras redan fastslagna maktposition. Detta är att ha ett strukturellt sätt att se på saker och ting, och det är ju så jag ser på saker. Jag är ointresserad av enskilda individers omoraliska handlingar, jag är intresserad av vad maskulinitet, mäns makt och mäns handlande i sin position får för konsekvenser för kvinnors ställning.

Jag skulle kanske kunna uttrycka mig mer försiktigt, men det har jag ingen lust med. Dels för att det är drygt men också för att jag inte anser att det jag beskriver är problem som kan isoleras till ”vissa män” bara för att alla män inte utför dem. Det är nämligen ofta så att de män som inte utför vissa specifika beteenden ändå på något sätt profiterar på dem eller upprätthåller dem. Typ män som försvarar andra män eller är passiva när andra män förtrycker, män som blir hyllade för att de inte är några svin när de egentligen bara råkar vara lite rimligare än vissa och så vidare.

Jag försöker snarare se det som att det utövas maskulinitet och manligt förtryck i samhället, och att olika män har olika positioner i detta och gör det på olika sätt, istället för att dela upp gruppen ”män” i de män som ägnar sig åt och inte ägnar sig åt ett specifikt beteende. Jag vill inte frige de män som inte ägnar sig åt ett visst beteende från skuld.

Att nå fram till män.

En sån där grej som blir väldigt påtaglig när jag sitter ner för att fundera på Mitt Liv är hur mycket tid och energi som har ägnats åt att försöka nå fram till olika män. Män som har gjort det jävligt jävligt svårt för mig att göra mig förstådd av dem genom att inte ge mig uppmärksamhet, eller genom att inte försöka förklara vad det är de inte förstår och så vidare.

Detta är intressant på flera sätt. Dels kan en ju fundera på varför det är så himla mycket svårare att nå fram till män men framförallt är det ju intressant varför det har varit så himla viktigt för mig att nå fram till just män. När jag upplevt samma problem med kvinnor, vilket förvisso inte händer ofta men ändå ibland, så har jag reagerat genom att helt enkelt skita i det och gå vidare. När jag har detta problem med män så står jag ändå kvar och stångar mig blodig.

Jag antar att det är för att jag tänker såhär: om jag inte når fram till en kvinna så är det hennes fel eller i alla fall bådas fel, om jag inte når fram till en man är det mitt fel och därför måste jag själv ändra på mig för att nå fram. Jag utgår från att mannens agerande i rimligt. Eftersom män har tolkningsföreträde i patriarkatet så är det ju så det uppfattas både av männen själva och av mig.

Sen tror jag också att det handlar om att olika män jag har relationer mig liksom får symbolisera Mannen, alltså allt patriarkalt förtryck jag blivit utsatt för i mitt liv. Det finns liksom en stor saknad inne i mig när jag inte lyckats nå fram till olika män och därför blir det som att den man jag vill nå fram till just då liksom ska upphäva all denna saknad. Bara jag når fram till honom, tänker jag, så kommer det att kännas bra. Det är liksom därifrån jag vill ha all den kärlek och respekt som tidigare förvägrats mig av män.

Men tyvärr är det ju så att ju mer än försöker nå fram desto mer smärtsamt uppenbart blir det att det inte går, och om en väl gör det är det på hans villkor som det hela har ägt rum. Antar att det rimliga är att bara sluta förvänta sig att en ska nå fram till män.

Jag vill möta män som människor och inte som potentiella hot.

Ibland tycker män att en ska hantera mäns förtryck genom att ”inte låta sig påverkas” av det. Det är såklart en bekväm lösning för dem eftersom den innebär att de som vanligt inte behöver reflektera över sitt eget beteende utan kan lägga över allt ansvar på kvinnor.

Men jag tänkte också skriva lite om vad det innebär att ”inte låta sig påverkas”. Detta är något jag har praktiserat under en längre tid, att försöka påverkas så lite som möjligt av män, lägga så lite energi som möjligt på män som beter sig illa och så vidare. Det är en ganska bra praktik som jag ämnar fortsätta med och också uppmuntrar andra att syssla med. Att hantera mäns förtryck är något feminister i regel har strategier för, så det är liksom inget nytt med det. Men det finns problem.

För det första så är det ingen egentlig lösning på något. Det handlar bara om mig personligen, det är ett sätt för mig att hantera vardagen i patriarkatet, inte om några strukturella förändringar. Män fortsätter ju att bete sig illa även om jag personligen hittar strategier för att hantera det.

Det kräver en massa arbete att utveckla dessa strategier, arbete som jag helst hade lagt på andra mer intressanta saker. Det har tagit mig år att komma fram till hur jag ska kunna hantera män på ett rimligt sätt, och jag är långt ifrån färdig. Troligen kommer det ta hela livet. Varför är det jag som ska lägga ner tid på att hantera mäns förtryck, inte män som ska lägga ner tid på att sluta förtrycka?

Få män nöjer sig dessutom med att en helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Då pockar de på ännu mer uppmärksamhet. Det är liksom inte alltid okej att stå oberörd inför män vilket en märker av ganska tydligt när en slutar bry sig så mycket om dem. De kräver uppmärksamhet, de kräver tid, och deras metoder blir ofta brutalare och brutalare när de inte får det. Det är liksom inte så att de bara låter en vara ifred. Om en försöker prata om hur en kan hantera mäns förtryck är det dessutom väldigt väldigt vanligt att män blir oerhört arga på grund av detta, eftersom de tycker att de blir utmålade som hot. Nå, det stämmer ju men om en nu ska ha den hållningen så kanske det kan vara rimligt att ta sig en funderar på varför män utmålas som hot och vad en skulle kunna göra åt saken istället för att klaga på de kvinnor som försöker skydda sig.

Men framförallt tycker jag illa om idén om att en ska gå omkring och vara distanserad till halva jordens befolkning, för det är nämligen det som krävs. Det räcker inte med att sluta bry sig när en man väl gör något vidrigt, utan det kräver jävligt mycket aktsamhet redan från första början. Detta är en aktsamhet jag idag har, men jag hade såklart helst inte velat se alla män som potentiella hot. Det är dock det jag tvingas göra när jag sa hantera förtryck genom att låta det ”rinna av mig”. Jag hindrar mig själv från att skapa relationer med män, bli känslomässigt involverad i män och så vidare för att undvika dessa situationer, och det är ju tråkigt.

Att distansera sig kanske är den bästa metod som erbjuds för mig personligen, men det är på intet sätt en lösning på mäns förtryck av kvinnor. Att kräva av kvinnor att de ständigt ska vara på sin vakt för att kunna ”hantera” det män gör mot dem är dels att misstänkliggöra män, dels att tvinga in kvinnor i en position där de aldrig kan slappna av. Jag vill kunna röra mig i samhället utan att ständigt vara på min vakt, som jag tvingas vara nu. Jag vill kunna möta män som människor och inte som potentiella hot, och alla som pratar om att jag ska bli bättre på att hantera förtrycket istället för att män ska sluta förvägrar mig detta.

Att lämna destruktiva relationer.

Att kvinnor inte går när de blir slagna i relationer har flera olika skäl. Det skapas ett starkt band till förövaren, en vill ha upprättelse, något en bara kan få av förövaren. Men framförallt; förövaren definierar hela ens vara, hela ens person. En viktig del i normaliseringsprocessen, det vill säga den process som successivt leder in i våld, är isolation. Offret tillåts inte träffa andra människor. Detta gör att förövaren i än högre grad kan ta makt över offrets tankar om sig själv. Men isolation är inte bara något som drabbar kvinnor i misshandelsrelationer, det är vanligt att kvinnor upplever att de lägger mindre tid på sig själva när de är i relationer, i en högre grad än män som inte sällan lägger mer tid på saker och ting utanför (källa: Det kallas kärlek av Holmberg).

I relationer så beslagtas kvinnors energi och kärlekskraft, de utför känslomässigt arbete för att få relationen att fungera i högre grad än män. Detta leder också till isolation, om än inte fullständig från andra människor så en slags tankemässig isolation. Istället för att fokusera på sig själv tvingas kvinnan att fokusera på sin partner och deras relation. Så är det såklart inte i alla relationer, men i väldigt många så lägger kvinnor ner väldigt mycket mer energi på att fundera på lösningar, förändra sitt beteende och så vidare än vad deras partner gör.

För mig är det väldigt svårt att lämna destruktiva relationer med män. Trots att jag vet att något inte är bra för mig så går jag ändå omkring i det utan att avbryta det. Jag har aldrig blivit misshandlad, men jag har varit i relationer där jag regelbundet behandlats illa och blivit kränkt och sårad samt konsekvent nedvärderad. Detta, villa jag hävda, är absolut ingenting ovanligt. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om liknande behandling från män i relationer. Trots att jag vetat om detta, kunnat sätta ord på det och förstå det strukturellt, så har jag inte kunnat lämna situationen. Detta har i sin tur dragit ner mig i negativa spiraler som bara gör det ännu svårare. När en har traskat runt i ett jävla helvete ett tag, varför inte lite till? Det blir än mer smärtsamt att lämna situationen när en inser hur mycket energi en plöjt ner i att få den att fungera.

Jag tror att det som skrämmer mig på sätt och vis är frihet. Om jag inte längre definieras av en man så tillhör jag bara mig själv, då är jag fri att skapa mitt liv på mina egna premisser. Detta är både en lockande och en skrämmande tanke, men det som skrämmer får ofta ta överhanden. Det är inte lätt att definiera sig själv när en hela tiden låtit sig definieras av andra, inte lätt att leva för sig själv när en hela tiden levt för andra.

Om jag har en relation med en man så kan jag vara hur olycklig som helst, men jag kan i alla fall klamra mig fast vid en idé om vem jag är och vad som ger mig existensberättigande. En man har valt mig och älskat mig. En man bestämmer att jag är värd något. Livet har ett syfte; att bi bekräftad, att få relationen att fungera. När jag är ensam finns inte det här, jag måste istället reflektera över mig själv som individ och vad jag vill, och det kan vara svårt, väldigt svårt. Jag har liksom inte fått lära mig att tänka om mig själv i de termerna, fokusera på vad som gör mig lycklig. Jag har istället lärt mig att tänka på mig själv i relation till män. Hela samhället har berättat för mig att det är så det ligger till, att mitt värde som människa avgörs av mina relationer med män.

Män har kommit in i mitt liv och fyllt mig med mening, vilket har gjort att jag istället för att reflektera över mig själv har börjat söka efter mer och mer av den känslan det ger mig. Istället för att fundera över vad jag vill så har jag kunnat förlita mig på att någon annan fyller mig med värde. Jag har länge uppfattat mig själv som värdelös om jag inte har någon slags relation med en man, och denna känsla förstärks när jag faktiskt är i dessa relationer. Då släpper jag den känsla av egenvärde som jag byggt upp för att istället låta mig fyllas av patriarkal bekräftelse. Jag struntar i att definiera mig själv och låter mig definieras, och just därför blir det så oerhört svårt att släppa trots att jag klart och fullt inser att det inte är bra för mig. Jag vet helt enkelt inte vem jag är utan detta.

Jag är helt övertygad om att jag aldrig skulle klara av att lämna en misshandelsrelation innan det gått alldeles alldeles för långt. Jag inser klart och fullt att jag inte skulle ta varningssignalerna på allvar trots att jag känner till dem, att jag skulle ge efter för det är ju på ett sätt så jävla bekvämt att låta sig definieras av någon annan. Komma undan all den där ångesten som friheten ger. Det är en tung insikt, men en insikt som jag måste nå för att kunna jobba vidare med mig själv.

Kan vi tvinga vårdpersonal att ge vård till män?

Det har ju gått lite diskussion angående vårdpersonals eventuella rätt att säga nej till att utföra aborter.

Jag tänkte i denna veva lyfta en annan fråga, nämligen huruvida vårdpersonal ska kunna vägra att utföra operationer på män. Vi vet ju alla att det inte är någon självklarhet att det är bra att hålla män vid liv, och många människor inom vården tvingas idag gå emot sina värderingar när de tvingas bidra till att hålla män vid liv. Jag vill påminna om att män står för en majoritet av våldet i samhället, därför kan det rentav anses kontraproduktivt ur en vårdsynpunkt att hålla män vid liv.

Jag säger alltså inte att jag tycker det är fel att ge vård till män, men jag tycker att det är viktigt att individen själv får bestämma. Jag tycker inte att vi ska kunna tvinga människor att gå emot sin moral. Det är viktigt att alla har rätt till sina värderingar även på jobbet. Jag värnar om alla dessa som tvingas gå emot sina värderingar bara för att de utbildat sig till ett visst yrke. De gjorde det kanske med förutsättningen om att de skulle rädda liv, istället tvingas de rädda den kategori människor som utövar mest våld i samhället. Jag säger bara att det kan vara problematiskt för många och jag tycker att det är viktigt att vi respekterar detta.

Eller så ba… prioriterar vi att alla människor kan få den vård de behöver och har rätt till på alla ställen i landet, istället för att villkora viss vård för att vissa kanske har något emot att utföra den. En behöver ju faktiskt inte utbilda sig till ett yrke där det ingår att utföra aborter eller söka jobb på ett ställe där sådana utförs. En kan ha en massa olika personliga moraluppfattningar, men det är nödvändigt att en kan lägga dessa åt sidan när det kommer till att utföra vård. Annars bör en kanske söka sig till ett annat yrke.

”Alla män är inte så”.

Då jag har mycket negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden och även har många omkring mig som har detsamma, så har jag en ganska negativ inställning till heteromonogama förhållanden. När jag ger uttryck för detta så är det ofta någon som tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare. ”Alla män är inte så”, kan det låta. Vad svarar en ens på något sådant? Nej, jag har inte träffat alla män och än mindre haft relationer med dem så jag vet såklart inte, men jag ser att det finns ganska omfattande belägg för att många män är precis så.

Nå, det är såklart helt sant att alla män inte är ”så”, frågan är ju om den heteromonogama relationen är mödan värd? Det är möjligt att det finns en man som skulle kunna bete sig rimligt mot mig, frågan är om jag sa leva mitt liv med den förhoppningen och strävan. Risken är ju väldigt hög att jag hamnar i en massa förhållanden som jag inte mår bra av, som bryter ner mig känslomässigt och så vidare.

Jag konstaterar att vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden, inte att det gäller alla men absolut en stor mängd kvinnor. Vi är många som blivit förtryckta, nedbrutna, kontrollerade, utsatta för våld och så vidare. Det finns väl absolut de som inte blir utsatta för detta, och det är kul för dem, men jag förstår inte varför de måste få in mig i sitt tankesätt. Utifrån mina erfarenheter är det rationellt att inte ingå i heteromonogama relationer med män, ty det har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig.

Jag antar att det finns någon rädsla för att erkänna att den där kärleken kanske inte är värt allting, att det kanske inte är så jävla fantastiskt ändå. Varför skulle det annars vara så viktigt att lägga sig i andra människors livsval, när en uppenbarligen är fri att göra sina egna ändå?

Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

Twittrade detta apropå diskussionen om ”riktiga män” och lattepappor:

Denna idé om att feministers våta dröm är någon jävla man som ba *underkastar sig* ens vilja hela jävla tiden. Det finns gott om sådana män, och de suger så jävla mycket. Initiativlösa jävla degklumpar. Jag vill ha män som kan ta ansvar och initiativ utan att vara auktoritär, som kan delta i konversation utan att ta tolkningsföreträde. Hade en del samröre med en så kallade ”snäll kille” när jag var yngre, och har i efterhand insett att han mest var ryggradslös.
Finns få saker som är så provocerande som män som spelar hunsade, som ”går med på” saker och ting ovilligt. Känner mig som deras mamma. Fattar inte att män får för sig att det är detta en skulle vara ute efter? Varför skulle jag vilja vara min partners morsa?
Män som vägrar komma med egna initiativ och sedan tar sig rätten att sura för att de inte får vara med och bestämma. Alla dessa män som bara väntat och väntat tills att någon annan löser problem åt dem och sedan har mage att vara missnöjda med lösningarna.
Denna underkastelse är falsk, ty det är till sist ändå mannen som har makten att definiera situationen. Jag upplever inte att det ger mig rätt att bestämma, det blir bara en dubbel press i att behöva tänka på både mina behov och hans. Jag vill att män ska kunna ta ansvar för sina behov utan att ständigt sätta dem i första rummet. Jag vill varken vara min partners slav eller morsa, jag ville vara hans JÄMLIKE. Jag vill att vi tar gemensamt ansvar för varandra.

Jag fick även denna respons från Tahir som jag tyckte var värd att dela med mig av.

Hade en gång en partner som betedde sig PRECIS som mina lillebrorsor när de ville slippa ur att göra någonting. Skulle en gång skära nåt. ”Hur då?” frågade han. ”Typ i kuber.” ”Men, hur stora?” ”Hur ska jag skära?” ”Är det här rätt?” Och jag kände DIREKT igen beteendet från mina småsyskon på 7 o 10 år!!! Fråga så många frågor som möjligt så nån till slut tar över. En annan sak var också klassikern ”Men du är ju så mycket bättre på det här….” Tack men NEJ TACK FÖR ICKEKOMPLIMANGEN.

Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.

Det är som att män vill ha antingen eller. Antingen vill de bestämma allt eller så vill de inte ha något ansvar över huvud taget. De kan inte tänka sig att vara jämlika med kvinnor, att ta lika inflytande och lika ansvar.

Samma fenomen finns ofta hos män som vill ta plats inom feminismen. De vill antingen sätta hela agendan eller så vill de inte vara med alls. Att bara vara där och bidra med vad en kan utan att för den sakens skull ta över hela showen, det funkar liksom inte alls.