Etikett: samhällsproblem

Den postpolitiska högern.

Detta fascinerar mig. En person har kritiserat Göteborgs Universitets studenttidning Spionen i en debattartikel i densamma. Jag har själv inte läst tidningen så jag kan inte uttala mig, men jag tycker att argumenteringen är fantastisk i sin enfaldighet.

Pettersson verkar vara engagerad i Muf, och är i alla fall av texten att döma åt högerhållet. Hen oroar sig för att tidningen är för vänstervriden, något som bland annat märks i att den kultur som rekommenderas är av den mer alternativa sorten. I raljerande ton skriver Pettersson om detta:

Låt mig ta några exempel på de ”kulturella ljuspunkter” som pekas ut: Graffitikonst, pysselbord, alternativa iranska dokumentärer, scenkonst i industriella lokaler, himmelska vegetariska rätter, picknickkonserter osv. Men inte ett ord om vart jag ska gå som köttätande, houseälskande, mainstreamdansande, inte Che Guevara-älskande tjej.

Istället vill hen att de ska skriva mer om Avenyn. Som om det inte redan skrevs om denna plats, som om människor i Göteborg inte redan visste att en kunde gå dit. Känner Pettersson verkligen att det saknas information om dessa platser? Troligen är det många som inte hade vetat om den kultur tidningen skriver om om de inte läst det där, men risken för att någon undgår det Pettersson vill lyfta fram är minimal. Ett av hens främst argument är till om med att dessa ställen är ”okända”. Ja, så bra att det skrivs om dem då!

Petterssons andra problem verkar vara att tidningen tar upp olika samhällsproblem, land annat ett helt uppslag (!) om den könsliga snedfördelningen på olika utbildningar och den ytterligare ett (!) om att det finns få utlandsfödda kvinnor i studentbolag.

Efter att ha läst igenom tidningen känner jag mig inte det minsta mer peppad i vintermörkret. Istället känner jag att jag vill KRÄKAS på allt som har med genus och ordet ”snedfördelning” att göra.
Hade jag själv skrivit en studenttidning hade jag för det första skrivit något som kunde få studenterna, med en uppenbarligen redan tuff vardag, att må bättre, inte sämre.

Slutklämmen är fantastiskt. Varför belasta studenternas tunga vardag med ännu mer bekymmer? Tja, kanske för att dessa bekymmer är en del av studenternas vardag. Är det då inte rimligt att skriva om det? Eller ska media främst fungera som ett sätt för människor att fly verkligheten, slippa tänka på den. Personligen tycker jag att det är befriande att läsa om samhällsproblem jag själv drabbas av eftersom det hjälper mig att sätta mina missöden i kontext, och hjälper mig att byta ut mitt självhat mot ilska över systemet, men det är väl precis detta som Pettersson helst inte vill ska ske.

Det mest fascinerande är hur hen får detta till att vara en fråga om höger och vänster, där vänstern utgör den grupp som står för negativiteten och politiken medan högern tvärtom är kul och positiv. Nog finns det många högermänniskor som har andra intressen än att dansa och lyssna på house, som faktiskt tycker att det är intressant att läsa om samhällsproblem eftersom de vill lösa dem. Jag sympatiserar visserligen inte med deras metoder, men jag hyser ändå respekt för människor som faktiskt ägnar sig åt politik för att de vill göra världen till en bättre plats.

Ur detta vill jag dra ett resonemang kring den postpolitiska högern (om postpolitik har jag skrivit här), som jag i stor utsträckning anser representeras i Muf. En kan verkligen fråga sig varför en politiska engagerad människa tycker att det är upprörande att det skrivs för mycket om samhällsproblem, en kan ju tycka att den som drar sig till politiken borde tycka att det är bra att samhällsproblem belyses. Visst att en kan ha invändningar mot vinkel och och vilka problem som tas upp och så vidare, men att någon tar upp problem över huvud taget kan väl ändå inte vara något dåligt? Jo, för den postpolitiska högern är det det.

Den postpolitiska högern vill först om främst att folk ska ha det trevligt och inte tänka så mycket på besvär. Kanske tycker de att en kan göra små förbättringar här och var, men på det stora hela så är saker bra som de är. Sopa samhällsproblemen under mattan och gå och festa istället, det en inte vet mår en inte dåligt av. Folk ska vara glada! Det är inte bra om vanligt folk läser saker och ting som gör dem upprörda, utan de ska få ta del av positiva budskap och sedan kan politikerna arbeta på i fred utan att någon bryr sig eller ens märker något. Det värsta med vänstern är att de ägnar sig för mycket åt politik, de typ tar upp samhällsproblem, klagar på saker och så vidare. Usch och fy!

När en har politiska motståndare som inte ens vill diskutera politik blir det svårt att ha någon slags vettig samhällsdebatt. Tyvärr.

Om att tvingas diskutera påhittade samhällsproblem.

Det är klart att det är fel att falskeligen anmäla någon för våldtäkt. Fel som fan. Helt seriöst, jag skulle bli fly förbannad om jag fick reda på att något sådant hade inträffat i min närhet. Jag skulle inte tveka om att fördöma den som medvetet försökt smutsa ner någons rykte genom en falskanmälan. På samma sätt hade jag blivit fly förbannad om jag fick reda på att någon falskeligen anmält någon för rån, misshandel, stöld eller mord. Det är såklart otroligt omoraliskt att försöka utnyttja rättssystemet för att straffa någon man ogillar och det har jag aldrig någonsin uttryck en annan åsikt om.

Frågan är ju hur relevant det är att diskutera. Ja, det är fel. Det finns en massa saker som folk gör som är fel. Folk mobbas, folk slåss, folk snackar skit, folk snor och så vidare. Allt detta är dåligt och omoraliskt. Men när man diskuterar saker som om de vore samhällsproblem, då måste man ju också kunna argumentera för att det faktiskt är så det ser ut. Alltså inte bara att et skulle kunna ske, och att det om det skedde vore ett samhällsproblem. Man måste kunna argumentera för att det som det ser ut idag är eller riskerar att bli ett samhällsproblem.

Om du framställer något, till exempel falskanmälda våldtäkter, som ett samhällsproblem måste du ju också stå ut med att folk ifrågasätter om det faktiskt är det. Jag har ingen respekt för personer som målar upp ett hypotetiskt scenario och ba: detta skulle kunna ske, alltså måste vi diskutera det som om det vore ett samhällsproblem. Nej, det måste vi inte. Vi måst diskutera problem som faktiskt existerar, inte problem som skulle kunna tänkas existera. Det är totalt ointressant.

Jag bli irriterad när jag tar upp ett faktiskt samhällsproblem, såsom att kvinnor inte anmäler våldtäkt, och någon kontrar med att ta upp ett hypotetiskt samhällsproblem, såsom falskanmälningar av våldtäkt. Det finns inga belägg för att falskanmälningar av våldtäkt är mer vanligt förekommande än falskanmälningar överlag, i alla fall inga som jag har sett. Jag anser inte att jag ska behöva ta ställning till eller diskutera ”samhällsproblem” som någon diktat ihop, faktiskt. Däremot gör jag det gärna om det finns belägg för att detta samhällsproblem faktiskt existerar.

Nytt samband funnet: hur bra vårt samhälle funkar står i direkt omvänd proportion till arbetarnas rättigheter.

Om det som står här stämmer så har jag ett förslag: förhandla ingångslönen till en krona i timmen. Eller ännu bättre: avskaffa den helt! För enligt denna logik så blir samhället bättre i takt med att våra ingångslöner minskar. Jag tycker även att vi helt ska avskaffa anställningsskydd, regler kring arbetstider och semester ty allt detta är solk i arbetsmarknadens annars perfekta maskineri.

Det är klart att vissa arbetsköpare kommer sakna resurser att anställa lika många om minimilönerna höjs, och att vissa kommer anställa fler om de sänks. Men man måste alltid betrakta nyttan i proportion till skadan. Det finns också arbetsplatser där inget av detta leder till fler anställningar, utan bara mer pengar och makt till arbetsköparna. Och inför man tillräckligt många försämringar så förlorar vi så mycket i människovärde och trygghet att inga budgetöverskott i världen kan kompensera det.

Jag är trött på att den ständiga lösningen på alla samhällsproblem är att göra arbetsvillkoren sämre. Snart kommer väl nån jävel och tycker att sjuksköterskor inte ska ha någon anställningstrygghet så att de måste jobba hårdare för att få behålla jobbet. Det tycks finnas en ny naturlag i vårt samhälle: ju sämre anställningsvillkor desto bättre… allt! Hur bra vårt samhälle är står i direkt omvänd proportion till arbetarnas rättigheter!

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.