Etikett: lisa magnusson

Alla borde ta undan sin egen skit, och det behöver vi inget hygienhetsande för att förklara.

Angående den diskussion som blossade upp efter Lisa Magnussons krönika om att förbjuda ståkissande så twittrade Katerina Janouch såhär.

Jag reagerade på detta. Jag har nämligen aldrig ens tänkt tanke att det skulle vara kopplat till någons algs självbevarelsedrift att inte sitta ner ordentligt på kissringen (förutsatt att den är torr alltså). Så jag frågade varför. Då skrev hon först att det kryllar av bakterier där. Jag undrade hur stor roll sånt egentligen spelar med tanke på att man knappast gnider sitt könsorgan mot ringen (eller jag gör i alla fall inte det) och jag har lite svårt att se hur dessa bakterier skulle kunna färdas mellan toaringen och min fitta. Så jag frågade helt enkelt om det finns någon faktiskt risk för att man drabbas av en infektion vid ett besök på en allmän toalett.

Som svar fick jag att det inte fanns någon risk för infektioner men att det för henne personligen känns ofräscht att sitta på en ring som det kan ha kommit kissdroppar och så vidare på. Hon hänvisade till och med till denna länk hos smittskyddsinstitutet som med tydlighet dementerar att det skulle finnas en sådan risk.

Jag antar att syftet var att markera äckelkänslan som kan uppstå för människor som behöver sitta ner på ringen vid vetskapen om att ståkissande män eventuellt kan ha grisat ned den. Men jag blir ändå illa till mods när man sprider myter om bakterier och så vidare. Jag förstår absolut känslan av att det är ofräscht, även om jag sällan upplever den själv, men det är en skillnad på att konstatera att det är naturligt att känna detta och att det faktiskt finns någon slags medicinsk risk i att sitta ner på toaringen.

Det förvånar mig ändå att den överlag saklig och kunnig person som Katerina Janouch skriver såhär när hon är medveten om att det inte finns någon risk. Jag förstår syftet, att påvisa den äckelkänsla som uppstår för många vid vetskapen om vad som skvätt på sitsen, men jag tror att den här typen av uttalanden leder till en större hygienhets vilket jag omöjligt kan se som något positivt.

Däremot tycker jag att man ska diskutera hur människor agerar i det offentliga rummet mycket mer. Okej att man ståkissar, men att man inte torkar upp om man stänker ner är vämjeligt. Alla borde ta undan sin egen skit, helt enkelt. Och det behöver man inte hygienhetsa för att inse rimligheten i.

Olika sorters folkbildning.

Lisa Magnusson har skrivit ett bra inlägg om white trash och folkbildningsidealet.

Vi har kommit att likställa bildning med intelligens, fastän det inte alls är samma sak. Det är ju liksom inte Tabita det är fel på utan föreställningen att hon är oss underlägsen för att hon inte besitter borgerligt god smak utan röker under fläkten, har så många engångsligg att hon inte ens vet vem som är far till hennes son och tycker att det är snyggt med tribaltatueringar.

Att se ner på en människa för att hen har dålig smak och saknar bildning är högstadiefasoner och inget en vuxen människa bör ägna sig åt. Jag har själv kämpat mycket med att tvätta bort de instinktiva känslorna av högmod jag infinner sig när jag talar med någon som saknar för mig väldigt grundläggande kunskaper.

Däremot anser jag att white trash, eller snarare obildade människor, är ett problem bara i sig självt. Jag tycker inte att folkbildningsidealet behöver handla om att se ”folket” som någon slags homogen och obildad massa som man försöker rädda ur deras intellektuella mörker medelst påtvingande av information. I mina ögon handlar det snarare om att utgå från att människor är kapabla till att resonera och förstå, men ge dem verktygen för att kunna göra det. Om man inte har ett tillräckligt språk eller inte ens vet grundläggande om hur ens egen kropp fungerar så blir det tyvärr svårt att använda sin intelligens även om den kanske finns inom en. För intelligens är liksom ingenting man föds med och som sedan är konstant, det är en talang som måste utvecklas och tränas.

Sedan finns det absolut en massa bildning som är onödig, som man kan klara sig utan. Jag skulle till exempel inte sakna kunskapen jag har om konst om den försvann, men nu när den finns där så uppskattar jag den och använder den. Dessutom gör den marginella kunskap jag redan har att det blir lättare att skaffa sig ny kunskap inom samma område för att jag kan sätta nya upplysningar i kontext.

Folkbildning är bara äckligt när det kommer ur ett ovanifrånperspektiv, när det handlar om att ”bildade” (ofta överklassen) ska trycka på obildade sina perspektiv. Det är för det första inte särskilt effektivt eftersom kunskapen ofta är lösryckt och kontextlös, men det förstärker även det tolkningsföreträde som överklassen ofta tenderar att tillskriva sig. Men folkbildning i den meningen att ge människor en stomme av information, som till exempel ett mer avancerat språk, för att de sedan ska kunna bygga på kunskapen själva, det är bra.

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.