Etikett: sexualisering

Feminism del fyra, om sexualiseringen av det offentliga rummet.

Jag skrev ju innan om Malin Swalins idiotiska ledare. Jag har även en reflektion kring den på temat feminism.

Malin skriver att det är konstigt att samma människor som försvarar det offentliga hånglet också är dem som tycker att man bör kämpa emot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet.

Ännu märkligare är att det finns människor som står upp för offentligt hångel och samtidigt vill använda lagen för att få bort ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. En putande Fredrik Ljungberg på jätteaffisch är aldrig så påträngande som hångelparet på tåget.

Jag läste en forskningsrapport om populära tv-serier riktade till kvinnor och där framfördes tesen att det var pornofierad puritanism det rörde sig om. Jag vet inte om jag skulle använda uttrycket pornofierad i sammanhanget men hela poängen var hur som helst att tv-serierna genomgående var fasta vid könsroller och idéer om att samspelet kvinnor och män emellan mest centrerar kring könsumgänge. Trots detta så nämndes eller visades inte sex som sådant ofta och om det gjorde det så var det lite pinsamt och ”fel”. Tjejerna gick omkring och var snygga och sexiga mest hela tiden och antogs vara intresserade av att killar skulle gilla dem, men deras egen sexualdrift var tabubelagd.

Jag tycker detta är en utmärkt analys av den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. Var man än tittar så ser man avklädda kvinnor (och män, ibland) som är ”sexiga”. Men det finns något unket i sexigheten, för sex ser väl för helvete aldrig ut så? Sådär finputsat och onaturligt.

Ofta refereras det till en reklam som ”sexig” för att den innehåller avklädda människor. Men det är sällan mängden kläder på modellen som avgör hur vi uppfattar en reklam. Det är något annat: ett ansiktsuttryck, en miljö, en förväntan. Jag tror till exempel att vi kan enas om att bilden nedan är betydligt mycket mer sexuell än en genomsnittlig underklädesreklam trots att tjejen har kläder på sig (oavsett om man tänder på djur eller ej).

Så vad är egentligen sexigt? Hur ser ”riktigt” sex egentligen ut? Det är säkert olika för olika personer men jag hävdar att de flesta som har en någotsånär utvecklad sexualitet (alltså haft sex ett tag och njuter av det) har ett begrepp av sexighet som skiljer sig från det där kliniska som man ser i underklädesreklamer. När jag knullar ligger jag i alla fall inte med lätt särade läppar och perfekt glansig hy. Jag stönar och grismacherar och luktar säkert fruktansvärt mycket svett. Tiden när jag tänkte på att vara snygg medan jag knullade är lyckligtvis långt borta. Sex är inte kliniskt, sex är svettigt, smutsigt men framförallt något ytterst fysiskt, djuriskt och naturligt.

Så här ser det inte ut i det offentliga rummet. Snarare handlar sexualiseringen av det offentliga rummet om någon slags falsk sexualisering, där man gärna visar hud och hintar om saker som sägs vara sexuella, men aldrig går över gränsen till det där djuriska och naturliga.

Jag läste ett inlägg på tuttrevolution om att Asos hade suddat ut bröstvårtorna på sin modell.

Och detta får nog sätta fingret på det jag famlar efter. Här står modellen, hon visar hud, klyfta, hon har särade glasiga läppar och en genomskinlig bh. Sexiga attribut från topp till tå. Men hennes bröstvårtor är bortretuscherade.

Många tycker säkert att det skulle vara stötande med bröstvårtor. Men kom igen, den här bilden anspelar på sex, oavsett bröstvårtornas befintlighet. Är det inte egentligen värre att kvinnor växer upp med iden om att en snygg kvinna saknar bröstvårtor än med att få se naturliga kvinnobröst på stan. Ofta handlar nog moralpaniken inte om sex, utan om naturlighet. Att vi är rädda för det naturliga.

I sexualiseringen av det offentliga rummet så förflyttar man sex ifrån vad det egentligen är, något naturligt fullt av kroppsvätskor, till något slags låtsassex. Retuscherat och regisserat. Snyggt och avskalat. En halvöppen mun med läppglans på en kvinna utan bröstvårtor. Och kvinnor förvandlas i samma veva till några slags låtsassexobjekt. Ständigt pigga, fräscha, vältränade, airbrushade, slätrakade och med den där kåta och villiga blicken. Och numera dessutom utan bröstvårtor.

Och det är därför det är okej att hångla offentligt och fortfarande vara emot den ständiga exploateringen av perfekta kvinnokroppar i sexiga positioner. För att hångla är naturligt, det är jämställt, det är inget obehagligt ideal som sätter press på människor att vara perfekta till omänsklighetens gräns.

Jag skiter fullständigt i hur mycket sex som finns i det offentliga rummet, men jag skulle bra gärna vilja ha lite mer naturlighet.

Om bikini på barn.

Bloggkommentatorerna ironiserar (helt berättigat) över moralhetsen kring föräldraskap. Just nu är det Alex Schulman som har hamnat i blåsväder för att han låter sin dotter ha bikini.

Jag tycker också att det är orimligt att tycka att föräldrar är dåliga för att de röker, dricker eller kollar på porr, men just grejen med bikini på barn kan jag verkligen förstå. Inte för att det är dåligt ur ett genusperspektiv, vilket är ett perspektiv jag har ganska svårt att förstå, men för att man sexualiserar något som borde vara osexuellt.

Iden med bikini är ju att man ska täcka att par bröst som ju är något sexuellt, alltså blir bikinin i sig sexuell. Inte för att jag tror att en 1-åring bryr sig nämnvärt eftersom de inte vet något om knulle, men det skickar onekligen ganska märkliga signaler till omgivningen att man anser att barnet har något där som behöver döljas. Att dölja brösten borde inte vara nödvändigt ens för vuxna i något sammanhang och därför anser jag att det är dumt att föra den typen av normer längre och längre ner i åldrarna.

Sen ska man givetvis inte förvägra barnet att ha något det önskar, men man ska inte heller tvinga på barn vuxenvärldens normer tidigare än det behövs. Med risk att låta som någon kristen konservativ tant så tycker jag att barn ska få vara barn, i alla fall i det här avseendet.

Och när det gäller bikini på barn som en ”kul grej” så har jag ganska svårt att förstå det roliga i barn som gör vuxna saker. Dessutom tycker jag att det är respektlöst och fjantigt att skämta med sina barn på det sättet, många hävdar ju att ungarna inte fattar, men jag tror att de flesta barn har mer känsla för vad som pågår i deras omgivning än vad många tror, och att vara reducerad någon slags skämt är obehagligt för de flesta.