Etikett: Språk

Ord ändrar betydelse och fattar man inte det är man faktiskt lite pantad.

Det här med att SD klantat sig och att deras presschef sagt att ”neger” betecknar en färg är på ett sätt jävligt komiskt tycker jag.

För det första är det ju absolut inte sant att ”neger” används för att beteckna färg, verkligen inte. Jag har fan aldrig hört någon säga ”negerfärgad” istället för svart. Jag har inte heller hört att det skulle vara den ursprungliga betydelsen.

Även om det är så att den ursprungliga betydelsen är svart så ändrar ord och symboler innebörd med tidens gång. Precis som att hakkorset i vår kultur inte längre är en symbol för solen, utan en symbol för nazism. Det spelar liksom ingen roll vad något betydde ”från början”, ty språket förändras och ord får andra associationer. Om man inte förstår den saken är man faktiskt lite dum i huvudet.

”Neger” har inte använts för att beskriva färg i Sverige på extremt länge. Det är liksom ett laddat ord och svårare än så är det inte. Kan man inte bara säga ”svart” eller ”mörkhyad” eller vilket ursprung någon har om man nödvändigtvis måste nämna det? Fattar verkligen inte hur det kan vara ett så stort problem.

Tre ickepolitiska anledningar till att använda ”hen”.

De här med ”hen”. Jag har otroligt svårt att se hur det kan vara så kontroversiellt. Det är ett jävla ord liksom, så kan folk inte bara slappna av.

Ordet har dels en ideologisk och politisk grund men det finns faktiskt också gott om praktiska skäl till att använda ordet hen som inte har något alls med genus eller feminism att göra, eller i alla fall väldigt lite.

Anledningar till att låta ”hen” ingå i ens vokabulär:

  1. Det är så otroligt mycket mer praktiskt. Om man inte vet könet på en person så sliper man säga ”hon eller han” utan kan säga ”hen” istället. Det är alltså en avsevärd förenkling, hela nio tecken eller tre stavelser försvinner utan att minsta lilla nyans går förlorad.
  2. Ofta när man talar om en person man själv vet könet på men inte vill avslöja för mycket om så låter det sjukt fånigt att säga ”hon eller han”. Dessutom är det lätt att man försäger sig. I ett sådant sammanhang så kommer ”hen” väl till pass och låter mycket mer naturligt. Och så slipper man säga ”den” eller något sådant.
  3. Man undviker lätt det pinsamma i att anta någons kön och gissa fel. Jättebra!

Jag säger aldrig ”hen” om namngivna personer, då säger jag alltid hon eller han. Men när man inte vet eller vill ange så lite information om en person som möjligt så är ju hen skitbra och praktiskt.

Sluta nedvärdera bloggspråket.

Läste följande kommentar av Ameera under bloggkommentatorernas inlägg om lilla mig *tihi*.

Skiter i vem som kallar sig författare. Hellre att ”ungdomen” läser böcker som är bra svenska i och utan stavfel, än att läsa en massa bloggar fyllda av sånt.

Det finns en föreställning att bloggar har lågkvalitativt språk, vilket jag tycker är himla tråkigt. Det finns gott om bloggar där skribenterna är väldigt begåvade språkmässigt.

Samtidigt finns det gott om böcker med otroligt dåligt språk. Sällan direkt felstavat eftersom det korrekturläses, men ofta andra felaktigheter. Och om inte direkta felaktigheter så torftigt.

På bloggar experimenteras det mycket med språk vilket är fantastiskt roligt. Det experimentera spå ett helt annat sätt än vad det finns utrymme för inom litteraturen. Här får man utrymme att leka med språket även om det inte blir så bra alla gånger.

Så sluta nedvärdera bloggspråket och se att det ger utrymme för många människor att experimentera med språket.

Språkpolitik.

Att hitta på nya ord för att göra en politisk poäng kan vara effektivt. Folk tenderar att bli provocerade när man leker med språket, och då får man chans att förklara sig.

Ett sådant ord som jag använder är ”arbetsköpare” istället för ”arbetsgivare”. Det gör jag av några olika skäl. Dels för att det ger en mer korrekt bild av ”arbete”. Arbete är enligt mig inte en uppgift fri för någon att utföra, utan snarare något som utförs. Om det är någon som ger bort arbete så är det ju arbetaren.

Men framförallt så ger orden arbetsgivare och löntagare i kombination intrycket av att arbetsgivaren ger bort arbetet (eller arbetstillfället) som en present, och sedan tar löntagaren även ut lite lön. Ingenstans skvallras det om att arbetsgivaren faktiskt tjänar på att arbetet blir utfört, vilket ju är en orättvis bild.

Om man nu talar om en ”arbetsmarknad” så ska ju orden för de olika personer som medverkar spegla deras faktiska roll på marknaden.

Ordet ”arbetsköpare” väcker reaktioner, men när man förklarar så håller folk generellt med. Ordet ”arbetsgivare” speglar också en tidanda där arbete ses som något gott och fint som man ska vara glad och tacksam om man har. Att ifrågasätta detta i själva språket är effektivt.

Så jag tycker alla ska säga arbetsköpare och arbetare istället för arbetsgivare och löntagare, på samma sätt som många säger hen istället för han eller hon.

Felet med att kalla sin fru för ”hora”.

Calle Schulman har kallat sin fru hora på sin blogg. Vad är problemet med att kalla ”sin egen fru” för hora, undrar Mia från bloggkommentatorerna. Det finns tre problem:

  1. Om frun misstycker med att bli kallad hora är det såklart problematiskt. Om hon inte misstycker så är det en annan sak, men huruvida det är en fru eller inte spelar väl ingen roll? Ingen ska bli kallad något de inte vill, oavsett om man är gifta eller ej. Nu tror jag förvisso inte att bloggkommentatorerna menade så, det kom väl mest ur lite klantigt.
  2. Om man, som Calle gör, använder ordet ”hora” som en förolämpning så vittnar det om en enligt mig fett keff kvinnosyn. Visst, det är skämtsamt menat, men det handlar fortfarande om ett nedsättande ord för någon som säljer sex för pengar. Hur ofta hör man någon säga ”sexköpare” som skällsord? Torsk används i och för sig ibland, men inte i närheten av lika ofta och det är inte heller lika grovt.
  3. Men framförallt: hora är ett ord med en innebörd. Hora betyder att man säljer sex för pengar. Det kan säkert härledas till något annat från början, men i våran kultur och vår tid så betyder det alltid alltid det. Jag tycker inte att man ska använda det till något annat, dels för att det är kränkande mot riktiga horor, dels för att det skapar begreppsförvirring. På samma sätt som man ska kunna säga bög utan att någon antar att man bara menar något allmänt nedsättande så ska man kunna tala om horor utan att folk tror att man bara menar ”nån jävla brud” som var lite keff eller kanske till och med ens fru.

    Nu kommer många säkert tycka att jag överreagerar men det skiter jag faktiskt i. Man ska kalla saker vid dess rätta namn och om man vill vara lite skämtsamt nedsättande emot sin fru kan man väl säga idiot eller pucko eller något annat som inte har en lika konkret och framförallt helt annorlunda faktiskt betydelse.

    Jag tycker att det är extremt problematiskt när begrepp urlakas på det här sättet. Inte för att jag på något vis är språkkonservativ, jag tycker att det är trevligt när nya ord skapas och man experimenterar med böjningar och ord. Men jag tycker inte att man ska använda ord med en klar och vitt etablerad betydelse en annan innebörd, så som sker med ordet hora. Dessutom är hora knappast ett helt vanligt nedsättande ord utan åsyftar ju fortfarande till en kvinna som beter sig ”fel” sexuellt även när det används som förolämpning. Effekten av det hela är att idéer om kvinnor och sex lever kvar i språket samtidigt som begreppets ursprungliga betydelse urlakas.

Men det var då själva…

Nu sitter jag alltså och chillar på flygplatsen.

Flyget är tydligen försenat på grund av att det saknas en del som tydligen finns i London. Det finns dock en stor humor i detta: tjejen som ropade ut informationen frågade i slutet ”finns det någon som vill höra den här informationen på engelska?”. Hur fan tänker man när man frågar om någon vill höra information på engelska på svenska?

Utmanande.

Nu var detta ett tag sedan men Sofia skrev ett inlägg angåenda att klä sig utmanande.

Jag kan hålla med om att termen ”utmanande” känns lite unken. en sak jag dock kan störa mig på är uppfattningen att klädsel skulle vara något som inte alls relaterar till ens syften. Jag ser inga som helst konstigheter med att ställa in ”siktet” mer på dem som har kläder som visar upp mer om man nu är ute efter att ligga.

Nu raggar jag inte eftersom jag har fast sällskap men om jag gjorde det så skulle jag också ställa in siktet på yttre attribut. Det finns verkligen inget konstigt med att anta att den som har mer ”utmanande” kläder är mer intresserad av att ligga, för den som är intresserad av att ligga är för det mesta mer intresserad av att vara sexig. Inga konstigheter.

När jag säger detta är det många som blir upprörda och skriver till exempel såhär:

Det är just de ”bedömningarna” som gör att tjejer blir våldtagna eller inte trodda på vid våldtäkt. Att folk är så sjukt enkelsrråiga som att ”hon hade urringat/kort kjol/var full/HAR ETT KVINNOKÖN = hon vill ligga” kan jag inte förstå!

Bara för att man antar att någon är mer intresserad av att ligga är allmänhet och därmed att jag har en större chans så betyder inte det att man måste anta att en person vill ligga med allt och alla alltid, vilket våldtäkt rör sig om. Givetvis ska man kunna säga nej trots att man har utmanande klädsel, det ska man alltid kunna. Problemet gällande våldtäkt är inte att killar har bedömt att en tjej är intresserad av att knulla, det är att han inte har kunna acceptera ett nej sedan. Själva raggandet och urvalet är inte problematiskt.

Det jag ser som problematiskt med den här inställningen som vissa har är att det antas vara upp till killen (som det oftast är) att invänta ett tillfälle då han kan vara säker på att tjejen vill, istället för att bara köra på och ragga. Vissa tar ju fanimej illa upp bara ”fel” personer uppmärksammar deras utseende.

Jag minns en krönika av en brud som ojjade sig över att det hade kommit fram äckliga och gamla män till henne och sagt att hon var snygg när hon hade klätt upp sig för att gå ut på krogen. Hon undrade upprört: är jag allmän egendom bara för att jag tagit på mig snygga kläder? Då kände jag bara: men snälla. Det är inte ett övergrepp att någon äcklig gubbe har gett dig komplimanger, faktiskt.

Ett övergrepp är att någon tar på dig bara sådär eller att någon inte accepterar ett nej men det är inte ett övergrepp eller något konstigt med att ragga på en person som signalerar att hen är intresserad genom att klä sig på ett sätt som visar upp ens ”sexiga” sida. Det är bara en fullt normal reaktion. Faktiskt.

Kalla det vid dess rätta namn.

Om det hade varit en muslimsk man istället för någon, visserligen galen, helylleamerikan som gjort detta så hade det kallats terrorism. Vad annars? En enskild extremist som dödar folk för att nå politisk förändring, uppmanad till det av en ”profet”. Om syftet är att sätta skräck i civilbefolkningen vette fan, men det är i alla fall det som är resultatet, inte sant?

Man kan ju fråga sig om de handlingar som begås av muslimer får terrorstämpel lite väl snabbt, eller om de handlingar som begås av vita får det alltför sällan. Idag är tyvärr terrorism synonymt med religion och framförallt Islam, trots att bara ett fåtal av de terrordåd som begick i Europa förra året hade något att göra med Islam. Terrorism behöver emellertid inte ha något alls med religion att göra, många terrorbrott begås till exempel av miljöaktivister. Men det är ändå inte det vi talar om när vi talar om terror.

Allt blir så mycket obehagligare när man sätter stämpeln ”terrorism” på det. Då får man bilden av stora nätverk, nån bister man i turban och helskägg som mumlar om Allah och pekar med hela handen och delegerar order till sina underhuggare, som så gärna dör för sig sak. En enorm rörelse med massa människor som bara står på kö för att offra livet för gud. Och framförallt: den är blind.

Men terrorn är inte blind, den har ett mycket specifikt mål i det att man vill nå politisk förändring, kosta vad det kosta vill. Jag skulle önska att man kallade allt vid dess rätta namn och om vi ska utgå från hur man använder ordet terrorism idag så borde detta helt klart gå in i definitionen.