Det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar.

Det finns de som tycker att man ska införa åldersgräns på bloggande. 15 år närmare bestämt, eftersom det är i den åldern man blir straffmyndig och därmed anses förmögen att ta ansvar för sitt eget handlande. Med den logiken skulle vi kunna förbjuda ungdomar från att göra något som kan leda till ”konsekvenser”. Hur kan vi t.ex. tillåta ungdomar att gå i skolan när de är helt oförmögna till konsekvenstänkade.

Konsekvenstänkade är inget som bara uppstår utan något som man tränas till. Om man gör saker och märker att det för konsekvenser blir man såklart duktigare på att beräkna konsekvenserna för liknande scenarion i framtiden. Skribenten får det däremot att framstå som att kosekvenstänkandet är något som mystiskt uppstår.

Många blir förfärade när de ser till exempel Kissies eller Paows framfart. Men det är en så otroligt liten del av alla bloggar som blir sådär stora och destruktiva. Det finns ju även stora bloggar som startades när skribenterna var väldigt unga, som inte är destruktiva. Ska man förvägra alla skickliga 14-åriga skribenter, fotografer, tecknare och modenördar den möjligheten?

Vuxna ser på bloggosfären och fattar inte. De tror att ”alla läser” en liten blogg med kanske 50 besökare om dagen. Så är det liksom inte, de flesta bloggar uppmärksammas inte över huvud taget. Dessutom så ägnar sig folk åt självutlämnande även på facebook, bilddagboken eller helgon, bara det att där kan föräldrarna inte se det lika enkelt. Är det bättre?

Att över huvud taget tycka att detta är en lagstiftningsfråga är ju bara märkligt. Detta är en fråga som ska röra sig mellan en förälder och hens barn. Om man vill begränsa och kontrollera sitt barns internetanvändande kan man strunta i att ge hen en egen dator och kolla historiken. Man kan även satsa på att ha en vettig dialog med sitt barn kring vad som är ett rimligt och säkert internetanvändande (sexchatta gärna, men gör det under hemligt namn) precis som en vettig förälder kan ha en rimlig dialog med sitt barn om rökning, sex eller alkoholkonsumtion utan att balla ur i total moralpanik och nolltolerans. Precis som med allt annat kan man blogga ansvarigt och oansvarigt men behöver kanske inte sätt sin adress tillsammans med en nakenbild eller posta ett blogginlägg om hur dumma ens mobbare är på facebook där man är kompis med dem.

Men det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar eller bloggar ansvarigt, verkligen inte. Det finns en massa bloggar som har blivit otroligt framgångsrika utan att vara trashiga och ännu fler som det inte har blivit något av alls, så varför ska man basera en lag på det fåtal bloggare som inte kan hantera mediet. Det är bara väldigt obehagligt förmynderi.

Skribentens förslag på hur man ska lösa det här problemet är ju otroligt obehagligt. Hon föreslår att man ska behöva ange personnummer för att få registrera en blogg. Jag hoppas att alla inser att detta skulle göra det omöjligt att blogga anonymt, och vilken otroligt dålig sak det skulle vara. Det är inte ett värt pris att betala för att barn inte bloggar bikinibilder på sig själva.

Det enda positiva med denna idiotartikel är det otroligt roliga i om det skulle uppstå langning av bloggtillstånd.

Misstron på demokrati är bara en naturlig effekt.

Unga människor tror inte på demokrati. Många är villiga att sälja sina röster (min kan nog gå för en tusenlapp) och en av fyra tycker att det vore bra med en stark ledare som kan sätta sig över folkliga val. Detta är skittråkigt, det tycker jag verkligen. Jag har inte heller någon tilltro till demokratin.

Men anledningen till detta är liksom inte att det är fel på vår undervisning, för man matas varje jävla dag med hur viktigt det är med folkliga val och hur onda alla diktaturer är. Anledningen är att politik helt enkelt inte fungerar som den borde idag. Framförallt unga är en väldigt marginaliserad grupp, vi har blivit överkörda av politiker genom att det blir dyrare att plugga, svårare att få trygga anställningar och dyrare att åka kollektivt. Våra kommunikationsmedel blir kringskurna och vår kultur blir olagligförklarad. Det finns en anledning till att unga blir mer och mer extremistiska politiskt och det är inte för att vi av naturen är odugliga.

Politiker lovar andra saker än de faktiskt utför. Politiker avvisar massprotester (som de mot FRA) som vilsna ungdomar som vill ha allt gratis. Politiker ljuger oss rakt upp i ansiktet (bland annat kring kostnaderna för datalagringsdirektivet). Annars så centreras den politiska debatten kring punktskatter som Rut-avdraget och handlar alltför lite om ideologi eller övergripande mål.

Om jag visste att jag röstade på ett parti eller en person som faktiskt skulle försöka genomdriva sin sak så skulle jag vara nöjd. Om jag visste att inte bara det jag skriver på min valsedel utan även det jag protesterar mot på gatorna räknades som en del av folkets röst så skulle jag vara nöjd. Men det är inte så idag, och då kan jag ärligt talat känna att det vore bättre med en människa som har makt att sätta igång stora reformer utan att behöva kohandla om minsta lilla grej.

Legalize it.

Vilken grej! Unga brukar cannabis ”helt öppet”. Kanske är det ett tecken på att min generation inte är så förblindad av antidrogpropaganda att vi fattar att en joint då och då är precis lika ofarligt som en öl då och då. Attityden till narkotika blir i samma veva mer och mer liberal, något som måste brytas enligt socialborgarrådet.

Anledningen till detta är, enligt många ungdomar, att cannabis är lättare att få tag på än alkohol. Nu är nästan samtliga mina vänner 20 fyllda så jag har inte längre några problem, men jag minns så väl hur pissigt det var att försöka skaffa sprit som ung. Det man fick var dessutom alltid äcklig smuggelsprit. Och att be någon alkis köpa ut var ju på tok för läbbigt. Annat var det att köpa hasch, då var det ju bara att ringa ett samtal och möta dealern. Visserligen kan dealers vara fittor de också men generellt var det inte alls lika omständligt.

Detta beror i sin tur på att distributionsnätverket för cannabis av naturen blir större, eftersom det är olagligt. Om samtliga i Sverige som brukar cannabis måste vända sig till dealers så blir det såklart fler. Många som brukar cannabis säljer för att finansiera sitt bruk, och de flesta som brukar ofta driver också en småskalig lagningsverksamhet. Detta blir problematiskt även senare, eftersom samma personer som distribuerar cannabis även kan distribuera tyngre droger. Cannbis blir därmed en inkörsport, helt enkelt för att man kommer i kontakt med nätverket för andra droger.

Men cannabis är ingen inkörsport i sig. Det finns inget ämne i cannabis som gör att man per automatik blir sugen på annat, mer farligt, knark. Allt handlar om vilka grupper man hamnar i.

Trots hårda lagar (Sverige är bland annat typ det enda landet efter någon obskyr skitdiktatur som räknar droger i blodet som innehav) och massiv antidrogpropaganda i skolan och medier så knarkar Svenska ungdomar. Detta kommer inte att gå att bekämpa om man ska hålla sig inom rimlighetens gränser. Jag tycker att det vore bättre att legalisera cannabis och sälja det under systembolagsliknande former. Då skulle man dessutom kunna påverka varifrån det kommer, vilket är humant ur ett globalt perspektiv. Idag leder lagarna mest till att vissa blir väldigt hårt straffade, men totalkonsumtionen påverkas nog marginellt.

Jag skulle även tippa på att den massiva kampanjen mot hasch leder till att ungdomar förlorar respekt för myndigheter och lagar, för om något så ofarligt betecknas som det farligaste i världen så är det ju någon som ljuger. Dessutom skulle jag tippa på att cannabisbrukare är betydligt mycket mindre våldsamma generellt än fulla människor. Fokusera på att bekämpa de farliga drogerna, för sådana finns det gott om.

Utbildning är fan i mig visst gratis.

Idag villa jag nästan stämma in i Linda Skugge-kören om bortskämda ungdomar när jag fick en kommentar och att utbildning minsann inte alls är gratis, eftersom man måste betala tillbaks de pengar man lånat för sitt uppehälle under tiden som man gått på sitt statligt finansierade universitet.

Fast… ”hög utbildning är gratis”? Fan heller. Jag betalade 300 000 för min utbildning, det kallas studielån och är oftast det enda sättet för en student att försörja sig. Visst, det kostar dig inget när du pluggar, men sen ska det betalas tillbaks.

När man säger att utbildning är gratis menar man ju oftast själva utbildningen, inte maten du måste ätaellerlägenheten du måste bo i när du pluggar. Man syftar till om man måste betala pengar till högskolan eller ej.

I Sverige är utbilning gratis (det finns kurser man måste betala för också, men överlag är det gratis). Förutom att du FÅR utbildningen, som man i de flesta länder måste betala pengar för, så får du ett bidrag på 3000 spänn i månaden för studiematerial. Du får dessutom låna pengar utan säkerhet av staten. Detta är visserligen pengar man måste betala tillbaks men å andra sidan såleder utbildning för de flesta till högre lön. Så det är väl egentligen inte mer än rimligt att den som utbildar sig gratis på statens bekostnad kanske skulle kunna betala tillbaks delar av det staten har bidragit med för att man ska kunna käka och bo under den perioden.

Levnadskostnader finns alltid. Att du måste stå för dem även när du pluggar är inget konstigt. Men utbildning, det är fan i mig gratis.

Två som håller med.

Jag tänkte bara att jag skulle lägga ut två av de kommentarer jag fick på det här inlägget. Jag tycker att det förtjänar uppmärksamhet, det här ämnet.

Sen vill jag tillägga att jag tycker det är så fint när folk skriver sånt här, det känns bra att jag beskriver en verklighet som folk känner igen sig i och det är ”kul” att få läsa folk historier.

Herre gud, ja. En månads heltid där, ett fruktlöst och frustrerande halvår som lärarvikarie för en förmedling som gärna gav en en timmes jobb här en dag (med två gånger det i restid) här, obetald praktik… Det har tagit mig tre år sen jag kom hem från USA att skaffa mig erfarenhet på papper som matchar de kunskaper jag redan hade, vid sidan av studier då förstås, och nu har jag ett tre-dagar-i-veckan vikariat fram till årsskiftet. Överlägset roligaste jobbet jag har haft där jag också fått betalt (vill man jobba med texter ska man ju gärna praktisera obetalt) men det är inhyrt (så klart) och jag har ingen aning om hur det blir efter nyår. Visst är vi lata, vi unga. SUCK.

Jag har frilansat för samma företag i 3½ år, först under studietiden och nu heltid (eller, jag hade alltså tänkt det). Plötsligt, efter ett halvårs heltid, är det snålt med uppdrag och de som finns kan komma med mycket kort deadline så att jag tvingas jobba nätter utan att varskos innan.

Jag måste ha tillgång till min dator hela dagen, IFALL att ett jobb trillar in som ska levereras morgonen efter. Om jag missar ett sådant mail och alltså inte levererar ligger jag ”risigt till”. Har jag sagt att jag kan jobba så har jag alltså de facto obetald jour. Jag älskar verkligen mitt arbete, men min jobbsituation är helt vidrig.

Om att alltid förväntas vara tillgänglig.

Satan vad trött jag kan bli på folk som ska tjata om hur jävla lata och odugliga vi barn från ”curlinggenerationen” är.

Lite info om arbetsmarknaden för oss odugliga lata ungdomar.

  • För det första är det typ helt jävla omöjligt att skaffa fast jobb. Det kan måhända vara för att vi är lata och odugliga, eller så är det för att vi i Sverige har ett system där arbetslivserfarenhet är typ det viktigaste av allt och ingen vågar anställa en ungdom direkt utan gör det antingen via bemanningsföretag, projektanställning eller timlön.
  • 70 % av alla jobb som finns är telemarketingjobb. Det innebär i princip att man saknar fast lön, att man måste spendera flera timmar om dagen med att vara trevlig mot folk som har gjort det till sin livsuppgift att hata en (en vän till mig blev bland annat utsatt för sexuella påhopp av en kund, mysigt arbete!), ofta är ringlistorna gamla vilket gör att många av dem man ringer redan har fått tio samtal förut från samma företag och så vidare. Det är ett skitjobb! Så jävla mycket skitigare än vård, hemtjänst, städare eller vad ni vill, de yrkesgrupperna är åtminstone inte hatade av store delar av dem de har kontakt med i arbetet. Och visst, barnen i Afrika har det säkert värre men bara för att någon annans situation är mer pissig betyder inte det att vår inte är värd att klaga på.
  • Nästan alla jobb går via bemanningsföretag, är ströjobb såsom barnvaktsjobb eller vikariat och har därmed sjukt osäkra arbetstider. Underbart att inte kunna planera in något annat i kalendern för att man ”kanske måste jobba”. Resultatet blir ju att man spenderar betydligt mycket mer tid med jobbet än man får betalt för, eftersom man alltid måste vara ”redo” för att kunna kamma hem lite lön.
  • Sättet att lösa det här problemet blir således att låta oss komma i kontakt med så kallade jobbcoacher och skylla hela grejen på att VI inte är tillräckligt drivna. Vi borde starta eget, vi borde se vår situation som en möjlighet och inte som ett hinder och bla bla bla. Kul att höra den smörjan och bli ännu mer sänkt.

Framförallt den här entreprenörssmörjan kan jag störa mig så jävla mycket på. Okej om man är Blondinbella och lever för sitt jobb, men att starta eget är ju liksom ingen lätt process och alla vill inte att deras jobb ska ta över all deras tid. Vissa vill ha ett vanligt jävla kneg som man går till på morgonen och drar hem från på kvällen, inte ett jobb som man förväntas vara tillgänglig för hela tiden.

Och det är just detta som är problemet: vi ungdomar förväntas vara ständigt tillgängliga. Vi förväntas vara fruktansvärt glada när vi får ”möjligheten” att ringa till arga människor och försöka sälja värdelösa produkter i fem timmar till en timlön på 65 spänn, för ungdomsarbetslösheten är ju så hög. Och grejen är att de flesta ungdomar också är glada när de får chansen att dra in lite extra stålar. Jag bokar till exempel aldrig upp mina kvällar ”på riktigt” för jag vet att jag behöver pengarna som mitt högst osäkra barnvaktsjobb genererar. En fika kan plötsligt avbokas en halvtimme innan för att man ”måste jobba” och så vidare. En av mina vänner som jobbar som vikarie går alltid upp klockan 8 på morgonen för att de ”kanske ringer” vid nio.

Vi förväntas vara ständigt tillgängliga men jobbet måste inte vara tillgängligt för oss eller lova oss något. Och det här tär. Det är inte roligt att behöva anpassa sig efter jobbtillfällen som eventuellt dyker upp, det sabbar verkligen ens vardag att behöva göra det. Min generation jobbar hela tiden, men får bara lön för några timmar i veckan.

Lycka till älskade Piratparti!

Idag är det ju, som ingen har missat, valdagen.

Jag kommer rösta pirat, i alla fall i kommun och riksdagsvalet. Jag är inte hundra var jag står när det gäller landsting men det lär nog bli pirat även där.

Jag tror inte att piratpartiet kommer komma in i riksdagen men när jag tvivlar så tänker jag dels på det Carl Johan Rehbinder skrivit om saken, om att det inte bara är den där fyraprocentspärren som räknas. Och dessutom: skam den som ger sig!

Många tycker väl att just det här valet är ett dåligt val att följa sitt hjärta i, eftersom Sd håller på att komma in, eftersom det står så himla jämt mellan blocken och eftersom mycket står på spel. Men det kommer aldrig att komma ett val där man inte kan hitta skäl för att inte följa sitt hjärta, det kommer alltid att finns något parti som håller på att halka ur eller halka in och jag tror verkligen att alla borde rösta på det dem innerst inne tror på.

Och jag tror fan i mig på piratpartiet. Det är fullt av vettiga människor som jag vet inte bara brinner för integritetsfrågor utan som är vettiga på så jävla många andra punkter, det är det enda partiet som verkligen tar ungdomar, kultur, integritet, kunskap och frihet på allvar och som inte bara tjatar om en massa procentsatser hit och dit. Det är ett parti med en tydlig ideologisk kompass, med förtroendeingivande politiker och som har en nära dialog med sina väljare. Det är ett parti som fick 7,1 % av rösterna i EU-valet och vars chans därför inte borde ignoreras. De som tror att PP:s politik bara handlar om ”att man ska få allt gratis” borde ta och kolla in deras valmanifest.

Jag minns när piratpartiet först visade sig, hur jag tyckte att det var ett konstigt foliehattigt missnöjesparti men hur jag sedan såg er läste mig in på era frågor och såg er växa som parti, såg er debattera, ta era väljare och era frågor på allvar och såg er komma in i EU. De som ännu inte släppt iden om att PP bara är ett gäng lata ungdomar med förföljelsemani borde ta och tänka om.

Jag önskar mig själv och Sverige lycka till idag, och således önskar jag även PP all lycka i valet. Jag tror att ni behövs och jag tror på er!

Sluta marginalisera mitt parti.

För några dagar sedan var det ett par våp som gjorde en ”undersökning” på skolan om hur vi som är röstmyndiga kommer lägga vår röst. På papperet med valbara partier fanns sjuklövern, F! och Sd, men givetvis inte PP. Jag kommenterade detta, det är märkligt att F! står med när inte PP gör det, då F! vad jag vet ligger sämre till i opinionsmätningarna och framförallt om man ser till förstagångsväljarna.

”Vi tar med de partier som har varit omtalade i media just nu”, sa brudarna som om det vore en självklarhet. Om man gör en opinionsmätning så ska man väl inte utesluta vissa alternativ?

Dessutom så har väl PP också varit omtalat, i alla fall om man vidgar sin mediesfär lite utanför SvD:s ledarsidan. F! har knappt varit omtalade alls, förutom deras pengabål vilket ändå var ett tag sen om man tänker på hur mycket som hinner hände i den politiska debatten när ett val är närstående.

Jag stör mig på hur folk, som de här tjejerna eller diverse politiska debattörer låtsas som om piratpartiet inte finns, när de faktiskt är ett parti man kan räkna med. De fick fan 7,1 % i eu-valet, mycket mer än vad både F!, Kd, centern, vänsterpartiet och Sd fick och ändå ignoreras de i programmet debatt (där det fick betydligt mindre tid än F! och Sd), klumpas ihop som ”övrigt” i opinionsmätningarna och så vidare.

Visste, vi är små, men inte så jävla små. Trots allt valde 7,1 % av de som röstade i Eu-valet att rösta på oss. Och jag skriver oss nu, för jag är fan stolt piratpartist, förvisso inte aktiv i partiet, men jag stöder idéerna, politikerna och utförandet med själv och hjärta. Sluta marginalisera oss som ett oviktigt och foliehattigt småparti.