Kategori: Politik

Jag vill aldrig sluta utvecklas.

För det mesta är jag ganska bitter över mitt liv. Jag tycker inte att jag får något gjort eller utvecklas.

Men när jag ser tillbaks på det år som har varit så har det nog varit det absolut mest utvecklande åsiktsmässigt. Jag har gått mer och mer åt vänster i mina åsikter, från att vara väldigt individualistisk till att bli alltmer feministisk och anlägga mer och mer kritik mot kapitalismen. Jag har utvecklat en förkärlek för strukturanalys och i mångt och mycket nyanserat mitt perspektiv på världen. Jag har också blivit en avsevärt mycket bättre skribent och fotograf.

Det här året har nog varit det mest utvecklande intellektuellt. Men jag är rädd för att den här utvecklingen ska avstanna, att jag inte ska förvärva fler nya insikter eller färdigheter. Man ser ju på andra människor hur de stannar i sin ideologiska utveckling och mest förvärvar färdigheter som är relaterade till deras jobb eller utbildningar. Jag vill inte ha det så, jag vill alltid nå nya insikter och nyansera min bild på världen.

Har ni nån såndär bok, blogg, film eller radioprogram som har gett er ett riktigt uppvaknande. En massa nya insikter och idéer och ställt er syn på världen på ända. Tipsa gärna i så fall.

Vad jag menar med individualism.

Idag fick jag min första ”nu slutar jag läsa din blogg”-kommentar under det här inlägget om framtidens Sverige.

OK, nu slutar jag läsa din blogg. Jag trodde att du var vettig men ack så fel jag hade. Självklart har individualismen främjats de senaste åren – och det är bland det bästa som någonsin har hänt i Sverige. Äntligen kan man se till individernas behov och önskemål, snarare än att tro att alla är lika, och sätta ett vansinnigt skattetryck som ska jämna ut så att ingen kan ha mer än någon annan….

…Vilket är bäst? Att låta var och en välja fritt och ha större möjligheter, eller att tvinga alla att göra på samma sätt? Lyckligtvis är du i en ganska liten minoritet, som bara blir mindre och mindre.

Det är problemet med vänstern, att man tror att man vet bäst – men att alla andra bara inte har fattat det. Hej då, nu ska jag aldrig mer läsa din blogg.

I min text gick jag hårt på individualismen. När jag talar om individualism så menar jag denna övertro till individens förmåga som ofta kommer från högern. Detta tar sig bland annat uttryck i ett förnekande av strukturella olikheter i samhället eftersom ”individer måste få välja själva”. Individualismen sätter käppar i hjulet för den som försöker identifiera ett samhällsproblem och lösa det på strukturell nivå, till exempel genom individuell föräldraförsäkring (ironiskt nog är det från individualistiskt håll man hör argumenten emot just den individuella föräldraförsäkringen).

Det finns gott om strukturella orättvisor som förstör vissa människors möjligheter och för att alla ska kunna leva ut som individer så borde ju dessa i någon mån bekämpas. Därför tycker jag att det är rätt att till viss del lägga sig i hur folk lever sina liv. Jag tycker inte att någon ska få sitt kön stympat eller behöva bära vissa plagg för att deras familjer tillhör en speciell kultur, jag tycker inte att vissa människor ska få barn för tidigt för att de inte har råd med preventivmedel om inte staten subventionerar, jag tycker inte att vissa människor ska behöva begränsa sig till ett mycket litet geografiskt område för att kollektivtrafiken är för dyr och jag tycker inte att bara människor som kan betala eller bor i rätt område ska få tillgång till bra utbildning.

Visst tycker jag att folk ska få välja själva, men för att det ska finnas utrymme för alla att välja själva så måste man ha en stark välfärd. Annars är valfriheten något som kommer endast för den som har pengar eller är rysligt begåvad. Och i mina ögon är det inte en sann valfrihet, det är en valfrihet som är begränsad för vissa människor, medan det stora flertalet saknar valfrihet i egentlig mening. Att ha en stark stat behöver inte innebära att man tvingar alla att göra lika. Man kan ha ett samhälle med en stor acceptans för diversiteter även om sjukvården, kollektivtrafik, skolan och en massa andra saker finansieras gemensamt.

Jag vill ha ett samhälle som accepterar olikheter och låter människor bestämma mycket över sitt eget liv. Jag vill att människor ska kunna utbilda sig till vad de vill utan att begränsas av sin ekonomi, jag vill att människor ska få gå fritt, jag vill att man ska kunna träffas och dansa utan att behöva ha speciella tillstånd, jag vill att man ska få byta kroppslig könsidentitet utan att behöva sterilisera sig. Jag tycker inte om förmynderi, men jag tycker om iden på ett samhälle där alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund, kan få möjligheten att följa sina drömmar. För att kunna uppnå detta så måste vi ha en stark välfärd.

Individualism för mig är iden om människan som en isolerad ö, opåverkad av andra människor och samhället vi lever i. Kollektivism handlar inte om att alla ska vara lika, bara om att acceptera att kollektivet spelar en stor stor roll i våra liv, framförallt för våra möjligheter att utvecklas som individer.

Nedskräpningsförbudet.

Jag tycker också att det är ett jävla ofog att folk sitter i parker och skräpar ner och sen bara går ifrån det. Det är nonchalant och äckligt och ett vidrigt sätt att förvalta de ytor som faktiskt är våra gemensamma. Var man än sitter ligger det ju ett jämntjockt lager av fimpar som klibbar fast vid en.

Men jag undrar verkligen om ”hårdare tag” är boten på det hela. Finns det ens resurser hos polisen att ta hand om detta, och har de inte viktigare saker att göra? Det som behövs är ju en attitydförändring, och visst kan lagar vara normerande men jag tror att beteendet att grisa ner är så vardagligt att man inte tänker på risken för böter.

Hur som helst så skulle jag verkligen vilja se en attitydförändring rörande nedskräpning. Det är säkert en åsikt som anses gammeldags och moraliserande av många men jag har jävligt svårt att se exakt hur det skulle vara ”för mycket” att tycka att man ska visa lite vanlig jävla respekt för de utrymmen som faktiskt är menade att vara allas. Parker där folk ska kunna ha det trevligt utan att ens kläder luktar fimp.

Jag undrar om det är så att folk tycker att det är tufft att inte bry sig, eller i alla fall töntigt att göra det. Jag tycker att det är en mentalitet på 14-åringsnivå. Om förbudet har en reell effekt så skulle jag bli mycket glad.

Era rubriker: min värsta mardröm om framtidens Sverige.

Jag delar in befolkningen i två delar. Den som skaffade sig ett politiska medvetande innan alliansen kom till makten och den som inte gjorde det. Jag skulle nog säga att jag tillhör en av de sista generationerna som lyckades med detta.

När jag ser på de som är snäppet yngre än mig så tänker jag inte att de är korkade eller så, utan att de är hjärntvättade. De är lurade in i ett tankesätt där individen står i det absoluta centrumet, där personlig framgång mäts i om man har den senaste ringen från glitter och där man själv alltid är ytterst ansvarig för allt som sker i ens liv. Så många har dragits in i detta äckliga maskineri av lifestyle och konsumtionsdrivet självförverkligande.

Jag kan säkert vara förblindad men jag upplever verkligen att konsumtion och personlig framgång står i fokus mycket mer än vad det gjorde för bara fem år sedan. Mer individualism, mer konsumtion och större klassklyftor. Godhet och emapti är en konsumtionsvara, något som kommer med när det köper kläder från h&m:s miljövänliga kollektion. Något du vill visa upp på din blogg, inget du vill föra in i samhällsbygget.

Det här är vad som skrämmer mig. Ett samhälle där strukturalistiska problembeskrivningar hamnar mer i skymundan till förmån för dyrkan av framgång och starka individer. Ett samhälle är oempatiskhet och oberoende höjs upp som ett ideal, jämte blind konsumtion och köpt godhet i form av välgörenhetsglass från ben&jerrys. Där man visserligen tycker att det är tråkigt med utförsäkringar men retoriskt frågar sig ”vem som skulle betala” annars, för att höja skatten vore ju barockt! Där man tycker att den som inte har råd med sitt sl-kort ska sluta äta chips.

Den här farhågan är väl inget jag är ensam om men jag tror att det är den absolut mest troliga utvecklingen från dagens läge. Jag hoppas bara på att frustrationen hos min generation ska lyckas växa sig så stark att vi kan påverka, men i mina ögon ser det mörkt ut nu.

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

  1. Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
  2. Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
  3. Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
  4. Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
  5. Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.

Man behöver inte ha en perfekt lösning för att belysa ett problem.

En sjukt lam sak är när man försöker belysa ett problem, typ att den fria marknadens perfekta urverk tenderar att brutalt krossa svaga individer mellan sina kugghjul, så ska det alltid vara nån som ba: men det är ju helt omöjligt att dra en gräns. Hur fri får marknaden vara? Hur många människor får krossas?

Bara för att man belyser ett problem behöver man faktiskt inte ha en perfekt lösning på det. Hur skulle det se ut egentligen? Ingen utom de som doktorerat i ett givet ämne får uttala sig i frågan.

Jag har en dröm.

Jag har en dröm.

En dröm om ett mediaklimat där debatter ibland kunde analyseras ur andra perspektiv än vilken retorik deltagarna använde. En dröm om att centrum för medias bevakning inte var vilket annat känt tal Håkan Juholt härmade. En dröm om att inte få berättat för mig vem som vann debatten rent retoriskt, utan få information för att avgöra vad den faktiska politiken har för effekter.

Varför kvinnor hackar mest på kvinnor.

Linna Johansson har skrivit ett formidabelt inlägg om varför kvinnor väljer att modeblogga. Bloggkommentatorerna har i sin tur skrivit om det, jag hittade denna klassiker i deras kommentarsfält.

Vi pratar om killarna/männen, om hur de trycker ner oss tjejer/kvinnor, men vilka är det vi känner mest press ifrån egentligen? Jo, från andra tjejer. En vanlig kommentar hos killar är ju att ”Vi skiter fullständigt i hur höga klackar och välstylat hår ni har, ni klär bara upp er för varandra.”. Därmed inte sagt att det gäller allt och alla, men i stor mån stämmer det ju.

På samma sätt som jag skiter fullständigt i hur bra Emanuel är på något speciellt Tv-spel så skiter väl han i hur moderiktiga mina kläder är. Man tenderar att bry sig mer om hur människor resterar inom ens egna intresseområden, vilket ju inte är så himla konstigt.

Det intressanta här är ju att människor tvingas ut i vissa begränsade intresseområden på grund av könsroller och att man inte blir tagen på allvar om man försöker frångå detta område.

Jag har gjort en högst ovetenskaplig analys av kommentarerna i min blogg, och jag har kommit fram till att i förhållande till hur många av de olika könen som skriver så står män för den absolut största delen av alla påhopp. Denna statistik dras visserligen upp en del av en viss antifeminist, men även om man bortser från det så skriver kvinnor lika mycket eller mindre negativt i förhållande till positivt, och det negativa är ofta mer konstruktivt. Men det är fortfarande fler kvinnor som skriver kommentarer här så det vore ju helt naturligt om en större andel av de negativa kommentarerna också kom från kvinnor.

Men den största tabben i sammanhanget är ju den totala feltolkningen av feminismen. De flesta feminister är inte ute efter att peka ut män som roten till all ondska, däremot den så kallade könsmaktsordningen. Alla människor kan handla på ett sätt som förstärker könsmaktsordningen, även kvinnor.

Väldigt ofta när kvinnor ska trycka ner andra kvinnor så bygger nedtryckandet på hur bra man är som kvinna, alltså hur väl man uppfyller kvinnliga attribut. Detta syns allra tydligast i mammornas eviga tävlan i vem som är den bästa modern. Detta syns också i mäns nedtryckande av varandra, som ofta bygger på att någon uppfattas som ”bögig”, alltså som mindre man. Jag hävdar att all könad mobbning bygger på att trycka ner den som uppfattas passa sämre in i sin könsroll för att hävda hur väl man själv passar in i den (för all mobbning handlar ju om att höja upp sig själv genom att trycka ner den andra). Det andra könet är inte med för det finns inget utrymme att konkurrera om, det är en tävlan inom könet. Varför skulle man som man vilja tävla om att vara bra på kvinnliga saker, då är man ju ”bög”.

Men så fort man börjar röra sig ute på ett område som är könsneutralt eller typiskt manligt så har männen makten igen. Och då är steget till att ”vinna” ännu större för en kvinna eftersom hon dels måste överbrygga barriären som hennes kön skapar, dels måste konkurrera med alla som vanligt. Man befinner sig automatiskt i ett underläge. Som mode- eller mammabloggerska krävs det bara att man är en bra kvinna, du behöver inte dessutom konkurrera med män som befinner sig i ett naturligt överläge.

Så därför blir det ändå lättare och tryggare för kvinnor att röra sig inom typiskt kvinnliga domäner. Man slipper bli ifrågasatt bara på grund av sitt kön, man får liksom vara med i leken. Man behöver inte från början hävda sin rätt att ens vara med och tävla, man behöver inte stånga sig in. Även om man blir utsatt för hån för vad man tycker så blir man inte förminskad för att man en en tjej som inte kan något. Och eftersom så många kvinnor endast rör sig i kvinnliga domäner, helt enkelt för att de inte kan komma in på andra, så blir det såklart så att fler kvinnor får hån från just kvinnor eftersom det helt enkelt bara är kvinnor som ens bryr sig om att bemöta det.

Era rubriker: Om jag fick leva en dag som man.

Nu har jag skapat en alldeles egen kategori för läsarrubrikerna, för det kom så många. Tänkte köra samtliga i ordning. Denna kommer från everlasting.

Trots att jag är övertygad feminist så har jag aldrig riktigt känt av det där kvinnoförtrycket som så många snackar om. Jag ser det ju såklart hela tiden i min omgivning, men personligen har jag sällan känt mig nedtryckt för att jag är kvinna. Kanske beror det på att jag alltid haft de där svaren som man ska langa på härskartekniker och annat trams naturligt, jag har inte behövt läsa mig till det.

Jag har aldrig varit blyg och osynlig, jag har alltid tagit plats och vågat ha åsikter och säga emot. Jag har alltid trott på mig själv tillräckligt mycket för att våga göra det. Sen har jag lidit av typiska tjej-åkommor också. Som ätstörningar och p-pillerdepressioner och en vilja att vara liten och gullig men jag har alltid varit tillräckligt förbannad och frispråkig och intresserad av att alltid uttrycka min åsikt för att låta det ta överhanden.

Om jag bara bytte biologiskt kön för en dag, alltså att allt annat i min genuppsättning och min bakgrund var precis detsamma förutom att jag hade en y-kromosom istället för en x-kromosom så hade väl det mest intressanta varit att kunna notera vilka skillnader i personlighet som uppstår bara genom själva det biologiska könet. Jag tror att det finns skillnader, men det skulle vara intressant att se vilka de var och hur tydliga de var ur ens eget perspektiv.

Och så skulle jag göra allt det jag brukar göra och kolla om folk behandlade mig annorlunda. Om folk lyssnade på mig med mer respekt när jag pratade. Jag vet inte vad jag tror faktiskt, antagligen skulle det vara en skillnad men jag tror inte att den skulle vara så stor. Eller jag hoppas inte det, eftersom jag försöker invagga mig själv i den där övertygelsen om att jag inte går miste om något för att jag är kvinna.

Det mest intressanta hade varit om man fick jämföra att bara byta kön rent biologiskt med att ha levt hela livet med samma genuppsättning och alltså jämföra det som är biologiskt betingat med det som är effekter av uppfostran.

Det hade säkert varit stor skillnad, men jag undrar om jag hade varit en lyckligare människa om jag var kille. Jag tror inte det, jag hade nog varit precis lika bitter och hatisk men kanske lite sämre på att laga näringsriktig mat.

Vad tjänar era städerskor egentligen?

Vad jag inte begriper med den så kallade pigdebatten är varför det skulle vara en feministisk fråga över huvud taget. Det feministiska perspektivet är väl helt ointressant och om man nu ska se det så så är det väl bara bra att kvinnor kan tjäna pengar på något de alltid antagits göra gratis.

Sen finns det såklart en feministisk aspekt i lönesättningen eftersom städerska är ett kvinnodominerat yrke, men om man jämför städerska med t.ex. rörmokare eller byggarbetare i kvalifikationsgrad så är städerskan faktiskt (för det mesta) mindre kvalificerad. Det är ett simplare yrke.

Men det intressanta här är väl inte just kvinnoaspekten. Hade det varit mer okej om det var en man som skrubbade dina golv? Jag har himla svårt att se varför. Detta är ingen kvinnofråga, det är en människofråga och en klassfråga.

Alla som jag läst medger att de har en städerska passar också på att meddela att hen inte alls är dåligt betald. Nehe. Jag skulle verkligen vilja veta om de har kontrollerat vad deras städerskor har i slutlön, efter att alla avgifter och utgifter är betalda. Jag frågade här vad städerskan fakturerade, men fick dessvärre inget svar. Bara detta från Björn:

Vad tycker du är skäligt betalt för att dammsuga och byta lakan hemma hos någon? Jag antar att det du är ute efter är att säga att vi betalar för lite för deras tjänster? Att de inte har en lön som en bankdirektör (som förtjänar mångfaldigt mer också) – är det skäl nog att låta de vara arbetslösa och ta bidrag istället?

Jag menar såklart inte att en städerska ska ha samma lön som en bankdirektör, det vore orimligt. Men jag tycker att man åtminstone ska kunna ta ut en timlön på strax över hundra kronor innan skatt. Många människor förstår inte att det är skillnad på vad man fakturerar och vad man faktiskt tjänar. Städerskan fakturerar 200 och då tycker man att det är skäligt betalt, men glömmer att hon har en resväg dit, ska betala tjänstebil och hela köret också. Ni fattar.

När man börjar snacka löner så börjar folk snacka tillgång och efterfrågan. Men tillgång och efterfrågan är inte allt som räknas här i världen, man måste också kunna säga att en människa ska kunna få en skälig lön för sitt arbete. En skälig lön är alltså en lön som man kan leva på om man jobbar heltid, utan att behöver vända på varje krona. Kanske ska man även kunna försörja ett barn eller två. Att efterfrågan är låg (vilket den förvisso inte verkar vara när det gäller städtjänster) är inte i sig ett argument för att lönerna ska vara låga.

Sen måste man också tänka på att städerska är ett mycket slitigt yrke. Det sliter på kroppen som bara fan, på grund av alla konstiga ställningar. Man inandas rengöringsmedel och damm hela dagarna vilket troligen ger en viss effekt på lungorna. Därför måste man ta in även det i beräkningen. Det handlar nämligen inte bara om hur kvalificerad en människa är eller hur många som skulle kunna tänkas utföra samma jobb, utan om vilken uppoffring det är.

Jag är väl inte sådär skitförtjust i iden om ett samhälle där alla hushållssysslor läggs ut på entreprenad, från städning till barnhämtning. Det säger väl kanske något om vår livsstil när vi inte kan sköta dagliga sysslor i våra egna hem och familjer. Men jag tycker inte att man har en dålig människosyn för att man anlitar en städerska. Inte dålig kvinnosyn heller. Däremot tycker jag att man inte ska stanna vid prat utan faktiskt anställa en städerska som får ut en rimlig lön.