Kategori: Okategoriserade

Mina föräldrar äger också en villa.

Folk hackar på bostadsrätts- och villaägare på twitter och jag sitter här i mina föräldrars villa och tänker på om jag skulle ta och reagera som vissa personer gör när de råkar ingå i en grupp som blir generaliserad och utpekad. Bli kränkt och sur, envist hävda att ”jag äger minsann villa och jag är okej ändå” och så vidare.

Jag känner mig inte attackerad eller utsatt som person, däremot känner jag att min klass är attackerad, och det med rätta. Jag tror inte att kulturmarxisterna kommer komma och slå ner mig för att jag bor i villa, däremot tror och hoppas jag att de kommer kämpa för en förändring där min klass är mindre priviligerad. Jag hoppas att man kommer återinföra fastighetsskatten, jag hoppas att man kommer ”fula ner” mitt område med hyreshus (som vissa boende vänder sig så starkt emot), jag hoppas att man kommer att föra en offensiv fördelningspolitik och så vidare och så vidare.

Man är en person, men man tillhör också en klass. Jag är Fanny, jag ligger ganska starkt åt vänster i den politiska skalan. Jag argumenterar utifrån detta, jag gör vad jag kan för att sprida vänsteråsikter. Samtidigt tillhör jag också medelklassen. Detta är inget jag kan eller vill avskriva mig, min klassbakgrund ger mig många möjligheter, i mitt fall möjligheter som jag kommer använda för att försöka skapa ett mer jämlikt samhälle. Jag inser samtidigt att jag alltid kommer att vara ett barn av min klass och att mitt perspektiv på världen delvis är färgat av det.

Jag inser att klasskamp är en attack mot en del av den jag är, mot min bakgrund. Mot mina föräldrars villa som köpts med ärvda pengar, mot min möjlighet att få bostad i Stockholm som kommer sig av medlemskap i en dyr hyresrättsförening och så vidare. Samtidigt inser jag att jag också är med i den, för jag ställer mig bakom den. Även om det samhälle jag drömmer om kanske skulle leda till att min egen ställning var mindre privilegierad så är det min politiska ståndpunkt.

Jag tror inte att lösningen är att söka förneka sin bakgrund, inte heller att försöka göra det till mindre av ett problem. Du kan inte göra något åt varifrån du kommer, men du kan ta ansvar för det. Dels genom insikt om dina privilegium, dels genom att kämpa emot den samhällsordning som tillmätt dig dem. Men det kräver att man vet vem man är, att man vet att delar av det man är är något man samtidigt måste kämpa emot. Att man inte skyller på någon annan, någon tänkt ”verklig fiende” som man garanterat inte ingår i, utan att man vågar se problemet också i sin egen position.

Harry Potter.

Läser för närvarande om Harry Potter. Tyvärr har jag bara en bok här, nämligen den sjätte, men det är ändå så himla trevligt. Älskade böckerna så mycket när jag var liten och läste dem för första gången. Sedan dess så har jag mest läst ”nyttiga” böcker, det vill säga böcker som jag visserligen uppskattat med som jag primärt läst för att man ”ska” göra det eller för att det handlar om ett ämne jag finner intressant. Jag läser mest facklitteratur.

Så ja, det är sällan jag läser enbart av ren lust. Tyvärr. Jag tycker inte tillräckligt mycket om att läsa för det, jag är för rastlös. Harry Potter är typ den enda litteratur som är tillräckligt enkel och spännande för att jag ska orka ”sluka” den. Just nu gör jag det i alla fall, och det är väldigt mysigt.

Åker till London.

Hej! Här sitter jag med mitt stela leende. Idag åker jag till London och är borta under helgen men jag har tidsinställt en massa inlägg. Jag har suttit och skrivit tills fingrarna blödde! Nåja, vill uppmana alla att en sista gång nominera mig till blogawards! Passande kategorier: inspiratör, provokatör, blogstar och guldpennan. Ja, jag tjatar, men det är faktiskt viktigt för mig!

Underhållningslidande.

Mary skrev intressant om ungdomars intresse för incest och undrar sig varför så många är fascinerade av det. Jag tror inte det har att göra med ungdomar utan med att människor generellt är fascinerade av hemskheter, speciellt hemskheter de kan härleda till det egna livet. Själv förstår jag mig inte på detta alls, men jag vet att många läser böcker som Pojken som kallades det och liknande fast det väl egentligen är uppradningar av fruktansvärda skeenden man inte önskar någon levande människa (med reservation för att ja inte läst boken).

Själv pallar jag inte med sånt. Jag mår bara dåligt och vidare känner jag inte att jag vill frossa i lidande. Jag tar del av skildringar av lidande när det tillför något i ett sammanhang, som skildringarna av tortyr i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Dessa skildringar tog jag mig mödosamt igenom trots att jag mådde illa av dem eftersom det gjorde det lättare att ta till sig resten av boken. Så det är inte så att jag undviker skildringar av hemskheter, men jag vill inte ta del av dem bara för sakens skull. På samma sätt är jag inte intresserad av underhållningsvåld och förstår inte hur någon kan vara det, jag mår dåligt av bilder på lemlästade kroppar och så vidare.

Och framförallt; jag önskar inte vara mer avtrubbad inför dessa intryck. Jag ser det som ett tecken på en välfungerande empatisk förmåga att må dåligt av skildringar av lidande. Det är dumt om det sätter igång så starka reaktioner att man inte orkar ta del av de sammanhang där det kan vara viktigt, såsom nyheter, samhällsdebatterande böcker och liknande, men jag förstår absolut inte behovet av eller nöjet i underhållningsvåld. Ändå är det en gigantisk industri. Lägg där till all den typ av frossande i hemskheter som man visserligen tycker är förkastliga men ändå inte kan hålla sig ifrån att läsa om, såsom skildringar av hemska uppväxter, så växer bilden fram av en massa människor som på ett eller annat sätt underhåller sig med andra människors lidande.

Jag förstår inte detta, men jag antar att fascinationen är stor eftersom det är så vanligt. Så kan någon som tar del av dess skildringar förklara lockelsen?

Mattjat.

Jag har under en ganska lång period av mitt liv lidit av ätstörningar, något som jag numera är fri från och aldrig någonsin vill falla tillbaks i igen. När jag var ätstörd så pratade jag jättemycket om min kropp, vikt, träning och så vidare, ett samtalsämne jag numera är helt ointresserad av. Detta har fått mig att tänka mycket på detta med hur människor i ens omgivning prata om kost, träning, vikt och ”hälsa” och hur mycket det faktiskt påverkar en.

Just nu är jag stark nog i mitt beslut att inte låta mitt liv kretsa kring sådana saker att jag för det mesta bara blir uttråkad av den här typen av samtal, men så var absolut inte fallet innan när jag precis var på väg ut ur detta själsligt osunda intresse. Jag hade tur då som hade ett umgänge som mest bestod av personer som var helt ointresserade av dessa saker, annars hade jag nog haft mycket svårare att ta mig ur det.

Det är konstigt hur lite hänsyn folk tar till om det finns personer med ätstörningsproblematik i sällskapet innan man börjar prata om sådant, jag har svårt att tänka mig en liknande situation inträffa i närvaro av till exempel en person med missbruksproblematik. Inte heller ses det som ett varningstecken när en före detta ätstörd bestämmer sig för att genomgå en detox, sätta sig på superstrikt LCHF eller liknande extremt tilltag med maten. Nej, det kan till och med hejas på av de närvarande.

Att fundera på hur man agerar kring och pratar om man är viktigt, speciellt om personer med känd matproblematik är närvarande. Många människor är väldigt lättpåverkade när det kommer till just idéer om kroppen helt enkelt eftersom det är något som är förknippat med så otroligt mycket ångest i vårt moderna samhälle och därför tycker jag att man ska fundera på hur ens eviga mattjat påverkar ens omgivning på samma sätt som man funderar över hur ens alkoholtjat gör det.

Kontroversiella kostråd.

Nu är jag sen på detta men eftersom kost är ett ständigt aktuellt ämne så skriver jag om det ändå. Mai-Lis Hellénius är professor i kardiovaskulär prevention och vet mycket om och forskar på hur man ska äta för att inte bli bukfet och därmed undvika de sjukdomar som kommer med bukfetma. Hon berättar i artikeln om hur debattklimatet kring kost förändrats på sista tiden, att tonen har blivit hätskare och att det fått henne att överväga att sluta föreläsa om kostfrågor.

Det handlar om allt från högljudda diskussioner till ilskna personangrepp och regelrätta hot. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Eller:

Visst kunde man ogilla sina motståndare även förr, men man gick inte till personangrepp på det sätt som sker i dag.

Hon berättar även att hon har haft kollegor som slutat debattera mat på grund av tonläget:

Jag har kolleger som tystnat och dragit sig ur debatten om mat för att de tycker att den blivit så obehaglig. Det är ju inte klokt, att man ska bli hotad och utskälld för att man gör sitt jobb.

Det är fascinerande att kost har lyckats bli så otroligt kontroversiellt och känsloladdat att folk liksom blir förbannade när man tycker att andra har fel uppfattningar om vilken mat som är nyttig och inte.

Jag undrar hur det kommer sig att det är så otroligt kontroversiellt. Jag upplever att en stor del av splittringen uppstår i olika syner på kolhydratsrik kost där både sidor kan vara extremt aggressiva. Men det är så konstigt, för jag menar om man äter på ett sätt man själv är bekväm med och mår bra av så borde det ju inte vara någon big deal och om man forskar på området borde man ju kunna vara öppen nog för att ta in att det kan finnas motstridiga uppfattningar även inom forskningsvärlden eller i alla fall kritisera slutsatserna och metoderna på ett hederligt sätt.

För helvete liksom. Jag förstår att saker som jordens skapelse, människans ursprung, genus och så vidare är kontroversiella men detta rör sig om mat, det borde liksom inte vara en så fruktansvärt stor grej. Men av någon anledning har det lyckats bli det och jag undrar verkligen varför.

Ett diskussionstips.

Detta att man alltid anses ha någon jävla skyldighet att ”ta diskussionen” med folk bara för att man uttrycker sina åsikter offentligt gör mig tokig. Jag håller ju med om att man får förvänta sig kritik om man uttrycker sig men detta att man förväntas svara på samma frågor och ibland rena angrepp gång på gång övergår med råge mitt förstånd. Folk som kommer in hit och ”ifrågasätter” och uppenbarligen inte ens har haft intresse nog för att t.ex. läsa igenom mina inlägg.

Väldigt ofta får man kommentarer av typen ”du som är feminist bla bla blabla” och så någon fråga som angränsar ett påhopp som inte har något med inlägget i sig att göra. Det går liksom inte att svara på sådant för jag fattar över huvud taget inte var personen vill komma med sin fråga eller vad utgångspunkten för funderingen är mer än att jag är feminist och ska stå till svars för någon slags kollektiv skuld vi har samlat på oss.

Så om du vill diskutera så föreslår jag att du låter din frågeställning ta utgångspunkt i själva inlägget du kommenterar. Det som verkar sammanhängande och rimligt för dig kan för mig bara kännas jättekonstigt. Kan ha att göra med att jag inte fattar vad du menar eller att du har vissa förutfattade meningar om mina åsikter som helt enkelt inte stämmer. Om din fråga baserar sig på ett generellt intryck av min person så förklara gärna detta intryck och hänvisa till hur du fått intrycket. Det gör det så mycket lättare för mig att avgöra vad du menar.

Detta är väldigt vanligt hos maskulinister som vill ifrågasätta mig och ger mig ibland intrycket av att de snarare ser det hela som någon slags kritisk attack än underlag för diskussion. Men så kan det väl inte vara? Eller?

Naturlighetsargumentet.

Detta argument som alltid dras upp i LCHF-debatten att man äter naturlig mat när man äter LCHF gör mig så otroligt trött. Vad är egentligen naturligt? Det kan ju finnas två olika definitioner, dels att det är saker som blivit så lite behandlade som möjligt och dels att det är saker som vi åt förr i tiden. Ofta när LCHF diskuteras så brukar folk referera till stenåldern. Kan ju då få be att tala om att man inte sysslade med djurhållning på stenåldern och alltså inte åt t.ex. ost och yoghurt. Dessutom finns det inget som säger att det som vi åt förr var bättre. ”Men folk fick ju inte diabetes eller blev överviktiga förr i världen” kanske någon argumenterar. Well, det kan nog bero väldigt mycket på att folk förr i världen typ inte hade tillgång till skitmycket mat och rörde på sig en jävla massa samt dog av andra saker innan de ens kom i närheten av att få de sjukdomar vi lider av idag. Det kallas välfärdssjukdomar av en anledning.

Om man nu menar att sakerna inte är processade så mycket så kan jag be att få tala om att man kan äta en jävligt kolhydratrik kost utan att äta särskilt mycket tillsatser. Typ rotfrukter, bröd, frukt, ris, matvete, linser och så vidare. Jag lagar fan all min mat från grunden och jag äter inte LCHF över huvud taget. Och ja, det är bra att ni äter så ”ren” man som möjligt men det kan man faktiskt göra ändå.

Detta är inte tänkt som ett inlägg emot LCHF, men lägg ner det där naturlighetssnacket.Det är fan det sämsta argumentet mot något någonsin.

Fin serie av Pontus Lundkvist om naturen.