Etikett: pengar

Svar till Blondinbella.

Här är mitt svar till Blondinbella. Jag har ändrat en del från originalet men detta är i alla fall vad jag tycker. Jag vill förresten säga att jag också tycker att Ahlstadts artikel var förminskande och löjlig. Det finns många unga som engagerar sig idag också, och det största problemet är egentligen att många ur hennes generation vänder dövörat till. Jaja, här är artikeln. Om ni håller med eller tycker jag har poänger så vore det verkligen kul om ni spred den. Detta är något jag vill nå ut med.

”Blondinbella rycker ut till kapitalismens försvar i sitt svar på Ann Charlott Ahlstadts debattartikel. Hon skriver om hur lyckligt lottad vår generation är eftersom vi inte behöver ansluta oss till facket utan kan ta det ”direkt med chefen” om vi är missnöjda med våra löner. Hon skriver också att feminismen trycker ner kvinnor trots att Ahlstadt inte nämnt feminism, men Blondinbella passar väl på att gå till angrepp mot alla ideologier som pekar ut missförhållanden i samhället när hon ändå är igång. Så jävla typiskt, kan jag tycka.

Det senaste halvåret har arbetsvillkoren för min och Blondinbellas generation har varit på tapeten. De få unga som har arbete underkastar sig dåliga, inte sällan rent olagliga, arbetsvillkor. En möjlig förklaring är att många tror att om de jobbar tillräckligt hårt och inte är till besvär så kan de komma långt och struntar därför i att kräva sina rättigheter i den situation de befinner sig. En annan anledning kan vara att arbetsköpare uppmanar sina anställda att inte vara med i facket.

Blondinbellas verklighet befolkas av framgångrika ”unga tjejer” som alltid har ett företag i rockärmen. De behöver inga fackföreningar för de är egenföretagare, de väljer att tjäna mindre pengar för att kunna styra över sin tid. I Blondinbellas ögon består tidigare generationer av missnöjda lönearbetare som alla varit tvungna att skaffa jobb på traditionell väg. Även i vår generation finns gott om missnöjda lönearbetare. Men några saker har faktiskt förändrats: de har sämre arbetsförhålladen eftersom moderaterna gjord budgeten för arbetsmiljöverket obefintlig och de har sämre anställningstrygghet eftersom moderaterna försämrat anställningsskyddet. Snart kommer många även att ha sämre ingångslöner.

Oavsett vad Blondinbella säger kommer det alltid att finnas många människor med vanliga lönearbeten och för många av dem är det inte så enkelt att de bara kan ”ta ett snack med chefen”. På vissa arbetsplatser blir en besvärlig medarbetare helt enkelt kickad, något som är möjligt i och med de försämringar i anställningsskyddet som skett.

Blondinbella skanderar att vi lever i en marknadsekonomi och att det inte är något konstigt med att många försörjer sig genom att göra reklam. Men nog är det sorgligt att de främsta förebilderna för många i vår generation har konsumerat sig till toppen. Det är i sig inget konstigt med konsumtion men när det görs till främsta ideal och livsstil finns det skäl att tänka om. Jag försår att Blondinbella tar illa upp när hon blir anklagad för att inte göra annat än att shoppa och blogga bara för att det är den selektiva bild hon väljer att visa. Det Ahlstad kritiserade från första början var dock just det ideal som förs fram, alltså precis den selektiva bild man visar upp. Blondinbella borde förstå det med sitt eviga tjat om förebilder hit och dit. Dessutom: bara för att marknadsekonomin råkar vara den rådande ordningen betyder inte det att den inte kan kritiseras.

Läsaren får även veta att vår generation är lyckligare vilket för mig är glada nyheter, jag har nämligen hört att den psykiska ohälsan hos unga ökar lavinartat. Jag skulle även vilja veta hur mycket vi bidrar till välfärden när så många saknar jobb, för det låter ju helt otroligt. Otroligt förljuget. Jag ser på mina jämnåriga och undrar vilken värld Blondinbella lever i. De flesta i min generation kan inte alls bli vad de vill. Tvärtom är det dyrare än någonsin att plugga, svårare att plugga upp betyg och allt längre utbildningar krävs till allt fler yrken. Ens framtid avgörs i allt högre grad av hur mycket pengar ens föräldrar tjänar och var man bor.

Det är lustigt. Samtidigt som möjligheten att göra klassresor minskar så får idén om den amerikanska drömmen ett uppsving. Ju orimligare det blir desto mer tror och hoppas folk på att de ska födas i fisksätra och sluta på solsidan. Men klassresornas tid är snart förbi och Blondinbella spelar en viktig roll i den utvecklingen när hon matar Sveriges ungdomar med budskapet att alla kan bli entreprenörer, att man enbart är sin egen lyckas smed och att vi inte behöver förena oss för att nå förändring.”

Kommer sänkta ingångslöner leda till bättre löneutveckling?

Jag förstår helt och fullt resonemanget att det kan vara vettigt att sänka ingångslönerna till förmån för en större löneutveckling med tiden. Det är rimligt att anta att en person som är äldre, som troligare har barn och dessutom längre erfarenhet ska ha en ganska mycket högre lön.

Det som oroar mig är att frysta ingångslöner i okvalificerade arbeten endast kommer att leda till att företagen får mer pengar att stoppa i fickan. Detta för att livslängden på en anställd på ett sådant företag är så pass kort att det inte riktigt spelar någon roll hur löneutvecklingen ser ut.

Jag är även orolig för att den utlovade ökade löneutvecklingen helt enkelt inte kommer att ske för att budgetanslag i vården och andra berörda branscher helt enkelt kommer att minska. Om man ska fastslå minskad minimilön så tycker jag även att man ska fastslå en garanterad löneutveckling beroende på erfarenhet.

Fast det bästa vore ju ändå om vårdarbetan och liknande värderades högre redan från början så att lönerna generellt låg högre. Idag har vi nämligen ett problem med att ingen är intresserad av att utbilda sig till sjuksköterska, eftersom det är underbetalt och undervärderat.

Klassamhället i sitt esse.

Nu är detta sjukt sent ute men satan vad jag blir matt på folk som menar att det inte är ett problem med fattiga barnfamiljer eftersom ”pengar inte är allt”. Förvisso inte, men då kan väl de som har pengar betala några extra hundralappar på skatten så att folk slipper svälta då?

Det roliga är att ”pengar är inte allt”-argumentet ofta hörs för att motivera samhällsordningar där klassklyftorna är stora, även om det inte bara är där det används. Jag tycker att det känns himla snedvridet faktiskt.

Jag kan väl vidare knappast påstå mig ha någon erfarenhet av att växa upp i eller ”leda” en barnfamilj där slantarna måste vändas på, men jag skulle för guds skull aldrig komma och hävda att det inte är jobbigt. Jag är helt övertygad om att det är pissjobbigt att faktiskt vara fattig och att aldrig ha råd med några som helst utsvävningar, speciellt om man har barn.

Människor som växt upp utan att behöva oroa sig för sin ekonomi sitter och teoretiserar kring huruvida det är jobbigt att vara fattig och huruvida ”pengar är allt” medan andra alltid måste välja den billigaste falukorven och på sin höjd lyxar till det med en hyrfilm på helgen. Klassamhället i sitt esse.

Den kritiska föräldern.

Den i särklass mest jobbiga föräldratypen är den kritiska föräldern. Mest för att hen alltid appellerar till mitt dåliga samvete över allt som är fel i hela jävla samhället.

Eftersom jag är vikarie får jag ofta frågor om huruvida jag är utbildad eller inte. Jag är ju tyvärr inte utbildad, vilket jag tycker är synd. Eller, jag tycker det är synd att samhällsklimatet för närvarande är sådant att man helt utan kvalifikationer jag få jobba som lärare.

Men det är så himla jobbigt att alltid få den där frågan. Vad kan man svara egentligen?

Och sen börjar dessa föräldrar alltid tjata om vad skolan gör fel hit och dit. Vad ska jag göra åt det? Jag är ju för helevte bara vikarie.

Alltså, jag förstår ju frustrationen man säkert kan känna om skolan missköter sitt jobb. Inget fel i det egentligen, det är bara en rimlig reaktion. Men jag är så trött på att personligen stå till svars för det. Och jag är så trött på alla föräldrar som inte fattar att det faktiskt inte är mitt fel utan handlar om att skolan får alldeles för lite pengar.

Medborgarlön är en ide som förtjänar att spridas.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om medborgarlön, ett initiativ jag tycker är helt underbart.

Medborgarlön är rätt och slätt att alla ska var berättigade en inkomst utan motprestation. Denna inkomst ska, enligt de flesta, täcka levnadskostnaderna ganska precis.

Det finns många fina saker med medborgarlön. Dels så slipper man ge sig in i den förnedrande socialbidragskarusellen, som idag är uppbyggd på ett sätt som får folk att fastna i den (bland annat så dras alla ytterligare inkomst från bidraget, vilket leder till att allt annat än heltidsjobb känns menlöst). Systemet med socialbidrag är ovärdigt på många andra sätt, bland annat för att det ständigt krävs att man ska lämna in en jävla massa kvitton på allt. Det är också osäkert för många, oron för ifall man får det eller inte är stor för många.

Med medborgarlön skulle man ha ett system som var bra mycket värdigare för alla inblandade. Man skulle slippa gå och tigga pengar från staten, helt enkelt. Man skulle kunna ta bort både socialbidrag, CSN och säkert en massa annat också. Institutioner som kräver en massa kostnader för administration (herregud, fatta alla tjänstemän som sitter och handlägger allt).

Troligen skulle rörligheten i samhället öka. Dels för att grundtryggheten inte längre skulle komma från jobbet, vilket skulle göra folk mer benägna att ta risker, kanske genom att byta jobb, starta eget eller plugga nåt nytt. Troligen skulle det också förbättra villkoren på arbetsmarknaden, eftersom människor skulle vara mindre benägna att ta så kallade ”skitjobb” för att överleva.

Visst finns det problem. Typ att vissa kanske kommer leva enbart på medborgarlönen. Men jag tror det är ett större problem idag, med socialbidraget, i och med att man med medborgarlön skulle kunna tjäna pengar från sin allra första arbetsdag. Jag tror att de flesta vill ha lite mer pengar än vad som täcker levnadskostnaderna precis.

På det stora hela tror jag att medborgarlön kommer leda till ett bättre samhälle. Jag är dock inte ekonom så jag vet inte vad det finns för begränsningar där. Men oavsett: det är en ide som jag tycker förtjänar att tänkas riktigt noga på och som jag tycker att alla ska sprida. Så gör det nu!

”Det är motivet som räknas, inte kameran”.

Fotografering är en såndär konstform som folk älskar att ha åsikter kring trots att de aldrig ens hållit i en kamera. Jag antar att det beror på att de många som fotar är himla pretentiösa, speciellt när de snackar om sina kameror. Folk som inte fotar fattar ju sällan varför man skulle betala 10 000 för ett objektiv. Det tyckte jag också innan jag började fota.

En grej jag hörs sägas jätteofta är att det inte är kameran som spelar roll, utan motivet. Jag tycker att det är en så himla konstig utsaga. Det är väl klart att det är motivet som spelar roll, på samma sätt som det inte spelar nån roll om man har världens coolaste uppsättning pennor om man ändå inte kan rita. Men det är ju inte som att det inte gör nån skillnad vilken utrustning man har.

Jag fattar inte folks fixering vid att berätta för mig vad som ”egentligen” spelar roll när man fotar. Det fattar jag väl själv att om jag är en usel fotograf så spelar det ingen roll om jag har canons 5d-hus. Men skillnaden sen jag bytte kamera är avsevärd och det vet jag väl fan i mig bäst själv. Det mest pretentiösa i hela världen måste ju ändå vara att ha åsikter om vilken kamera nån ska använda om man inte tagit ett foto själv.

Vill även tillägga att systemkameror gör sig mycket bättre än pocketkameror på bild. Så det så!

Spotify är ingen välgörenhetsorganisation.

Anna Troberg har skrivit en artikel på Newsmill om att Spotify tänkte strypa gratistjänsten. I stora drag håller jag med henne. Men sen börjar hon tjata om att de konsumenter som inte betalar med pengar faktiskt betalar med sin tid. Den tid man spenderar på att lyssna på reklam, får man anta.

Spotifys agerande signalerar även att man inte hyser någon större respekt för de kunder som använt sig av ”gratistjänsten”. Dessa kunder är inte osnutna gratisätare. Vi har betalat med något som för individen ofta är värt betydligt mycket mer än pengar. Vi har betalat med vår tid. Vår tid är pengar. Det har reklamsäljare insett för längesedan. Det är därför de kan sälja vår tid för dyra pengar. Det är hög tid att vi konsumenter också börjar värdera vår tid ordentligt och kräver att bli respekterade som vilka kunder som helst.

Det må vara sant att vi betalar med vår tid, men någonstans måste det ju faktiskt komma in pengar också. Dessa pengar kommer ju in genom att företag vill annonsera på Spotify, och anledningen till att de önskar annonsera är ju knappast bara att folk ska höra deras reklam, de förväntar sig ju även att en liten del av dessa människor också konsumerar produkten. Varför skulle man annars betala för reklamutrymme? Det verkar ju knäppt!

Reklam är ingen universallösning på finansiering av allt. För att folk ska vilja annonsera så måste ju annonsen öka försäljningen, annars går det ju inte ihop. Det är ju inte så att det magiskt skapas pengar för att jag lyssnar på en jingel.

Jag tvivlar på att Spotify behöver strypa gratistjänsten för att fler ska lyssna, men i idealistiska resonemang om att Spotify borde värdera vår ”tid” fungerar liksom inte i kontexten. Antingen är Spotifys modell lönsam, och då kan de fortsätta med den, eller så måste de förändra den. För hur mycket man än vill det är Spotify ingen välgörenhetsorganisation utan ett företag, som liksom de flesta andra företag drivs av profitintresse.

Jag skulle hellre ha mitt ansikte på 20-lappen.

Jag tycker att den här jämställdhetsdebatten som alltid uppstår när man snackar om vilka personer som pryder vilka valörer är aningen märklig.

Alltid snackas det om att kvinnor får så låga valörer. Men att få pryda en 20-lapp lär ju vara det allra finaste, eftersom det är den som trycka upp i största upplaga. Inte sant?

Vad fan skulle vara så kul med att ha sitt ansikte på en 1000-lapp när så få innehar så stora sedlar? De som använder tusenlappar är kriminella eller äckliga brats som gillar att vifta med pengar. Kul att få sitt ansikte nedsmutsat av deras äckliga fingrar.

Problemet är inte kärnkraft, problemet är korruption.

Jag tycker att kärnkraft är en bra grej, trots det som sker i Japan. Det vore såklart mysigt om vi kunde ha vind, vatten och sol-kraft enbart men kärnkraft är alla gånger bättre än kol och olja. Kärnkraften kan dessutom utvecklas så att man kan utnyttja och påskynda fler steg i sönderfallsskedjan, och då kommer avfallet inte att vara ett lika stort problem.

Däremot så borde det finnas en internationell myndighet som ser över att kärnkraftsverken är säkra nog. Att det inte gör det tycker jag är konstigt. Motsvarande borde finnas för oljeborrningar och diverse där man anser att risken för global påverkan vid snedsteg är tillräckligt stor.

För det första så drabbar olyckor i kärnkraftverk inte bara dem i det aktuella landet, utan även oss. För det andra borde det ses som en mänsklig rättighet för dem som bor i det aktuella landet att inte behöva riskera sina liv eller hem för att nåt jävla företag vill spara pengar på säkerhetsarrangemang. För det finns säkra system men sen finns det alltid företag och politiker som tummar på reglerna för att det finns pengar att tjäna på det.

Därför kan inte bestämmelser och kontroll kring säkerhet vara upp till vilken regering som helst, det måste skötas på ett rent sätt där risken för korruption är obefintlig. För om det gör det är kärnkraften en fantastisk tillgång i kampen mot ett mycket mer överhängande och definitivt problem: den globala uppvärmningen.

Politisk ångest.

Igår så låg jag och tänkte på livet. På sista tiden har jag haft sjukt mycket ångest över min framtid. Jag har alltid innan kännt att jag skulle kunna plugga lite vad jag vill, kanske inte söka en linje med bara dess framtida lönsamhet i åtanke. Men jag känner mig så otrygg nu, jag känner mig inte säker på att systemet kan ta hand om mig om jag saknar eget kapital. Jag låg fan i mig och tänkte att om allt går åt helvete som är döden alltid en utväg. Nog kan det vara min ovanligt oroliga läggning som gjorde det, men alla obehagliga nyheter om människor som blivit missgynnade i systemet bidrog helt klart.

Jag kan inte tycka annat än att det är fantastiskt att Moderaterna vann valet trots de som gick ut precis innan och vittnade om hur dåligt behandlade de blivit av försäkringskassan. Fantastiskt hur människor kan sakna medkänsla och insikt till den grad att de aktivt understödjer reformerna i försäkringskassan. För nedskärningarna i försäkringskassan är fan inget annat än grymhet.

Att det tar så lång tid att överklaga försäkringskassans beslut är egentligen det sjukaste. Jag förstår inte hur man kan bygga ett system som tvingar sjuka människor att vänta i ovisshet ett år. Och vilken samhällskostnad sen! Överklagandena måste ju ha ökat något enormt sedan moderaternas reformer. Socialförsäkringsministerns lösning på detta är att man ska ge första instans mer auktoritet, vilket jag inte kan tolka som något annat än att det ska bli svårare att överklaga. Jag har ett annat förslag: ge försäkringskassan pengar så att de slipper förvägra svårt sjuka individer pengar.

Jag vill inte leva i ett land där sjuka människor inte får ersättning trots att de jobbat hela sitt liv (man ska såklart får erättning även om man inte gjort det också). Jag vill inte leva i ett land där det tar ett jävla år att överklaga ett beslut, om man ens får rättshjälp. Jag vill inte leva i ett land där människor tvingas jobba gratis för att få helt oanvändbar arbetslivserfarenhet. Jag tycker att det är äckligt och omänskligt.