Veckan på Instagram.

IMG_20130520_175231

Ironiserade över vissa företags extremt pretentiösa beskrivningar  sig själva och sin verksamhet.

IMG_20130520_184953

Var, för ovanlighetens skull, inne vid centralen.

IMG_20130520_185625

Cyklade barbent.

IMG_20130520_202637

Lagade grönsakslasagne av alla dumpstrade grönsaker.

Åt dumpstrad mango.

IMG_20130523_104430

Gjorde äntligen en ”ingen reklam”-skylt.

IMG_20130522_151933

Började på den mönster till det där trycket jag snackade om.

IMG_20130521_155512

Läste Mästaren och Margarita. Här pratar Jesus om kommunismen.

IMG_20130521_151817

Joggade lite (ska sluta säga löpte/sprang eftersom jag verkligen inte gör det).

Såg ut såhär.

IMG_20130523_204525

Hälsade på kor med Helena som försökte driva i bevis att de taskiga korna var män.

IMG_20130523_211823

Beträdde privat område.

IMG_20130524_133636

Klarade mitt joggingmål. Gjorde nästan en sånhär segergest, men stoppade mig själv för det är det töntigaste som finns.

IMG_20130524_145853

Ritade en massa.

IMG_20130525_195356

I helgen var jag på en tjejjoursträff som Roks anordnade och träffade en massa intressanta och roliga människor. Det var verkligen fantastiskt och ett så himla peppande avslut på veckan.

Att låta företag begränsa ens kommunikation.

image

Idag tog Instagram bort den här bilden som jag lade upp. Alltså, jag förstår ju varför, men det gjorde mig medveten kring det här med att jag låter företag styra vad jag ska säga och visa. Som tur är inte här på bloggen, eller jag tror i alla fall att det skulle behöva gå ganska långt innan jag skulle bli utkastad från webbhotellet, och så långt vill jag nog inte gå ändå. Däremot använder jag Twitter otroligt mycket, och de skulle ju verkligen kunna komma att censurera mer.

Hur tänker ni kring det  här med att låta företag begränsa er kommunikation?

Ord spelar roll.

Vissa verkar tycka att ”medborgargarde” inte alls är ett positivt laddat ord. Detta förvånar mig för jag har alltid uppfattat det som positivt laddat, givetvis i förhållandet till vad det är. Alltså det finns ju liksom en viss gräns för hur positivt folk kan tolka det att människor går omkring och ”tar lagen i egna händer”, men jag tycker ändå att ”medborgargarde” är en av de mest positiva beteckningarna en kan använda i sammanhanget. Ordet ”medborgare” antyder ändå att det skulle finnas någon slags bred uppslutning bakom det hela. I förhållande till verkligheten, alltså ett gäng rasister och nazister som gått ut för att spöa människor, så är det onekligen en positiv beteckning. Det är väldigt överslätande, något som en kan ställa i kontrast mot att Dn valt att kalla de som tänkt eld på bilar för ”vandaler” och liknande.

Vissa undrar också hur jag vet att det är nazister. Det skrivs dels i artikeln i Dn, dels så är det bland annat Nordisk Ungdom, Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas Parti som ligger bakom det hela, vilket är nazistorganisationer. Det finns visserligen flera olika grupperingar (hörde rykten om någon slags fotbollshuliganer som var ute också), men de som betecknar sig själva som ”medborgargarde” har väldigt mycket extremt grova rasistiska uttalanden på sin Facebooksida. Oavsett om de är uttalade nazister eller inte så är det så att säga ganska uppenbart vilka typer av personer det är som ligger bakom och stöttar det hela. Då är det väldigt vanskligt att inte lägga mer fokus på detta.

Problemet är att Dn väljer att låta dessa vidriga individer själva definiera sig, välja sina beteckningar och så vidare. Det är extremt slött och oansvarigt av en stor dagstidning som Dn. De hade kunnat skriva att de kallade sig medborgargarde, men själva använda andra ord, men de valde att använda den mest positiva/neutrala och överslätande beteckningen i sammanhanget. Sånt spelar roll för hur saker och ting uppfattas. När det finns flera olika parter i en situation och en av dem kallas ”vandaler” och den andra ”medborgargarde” så kommer den senare att uppfattas som bättre. I mina ögon visar det tydligt var en tidning som Dn står, när de väljer att ensidigt förkasta vissa personer och grupper och beskriva andra i betydligt mer överslätande ordalag.

I en situation som denna, då människor står rådvilla och inte vet vad de ska tycka och tänka om saker och ting, har medier ett extremt stor ansvar för att rapportera på ett bra sätt om saker och ting, och det ansvaret har Dn inte tagit om de nu gör anspråk på att inte understödja nazism och rasism (vilket jag utgår från att de gör). Ord spelar sjukt stor roll för hur vi uppfattar saker, speciellt i situationer där vi knappt har någon information och måste bilda en uppfattning utifrån mycket lite. Då kan skillnaden mellan ordet ”medborgargarde” och ”nazist-/rasistgäng/huliganer” eller någon annan beteckning avgöra hur personer ser på detta.

Vila i din okunnighet.

Gud, jag blir så trött på människor som ba ”jamen det är okej att folk är poly/homosexuella/whatever men själv kan jag då rakt inte begripa hur en kan vara det”. Jamen okej? Är det verkligen så jävla viktigt för dig att förstå alla människors liv?

Varifrån kommer detta behov av att högljutt berätta att en själv minsann inte begriper vissa saker. Är det verkligen relevant? Måste världen verkligen veta hur du personligen skulle känna inför att ha flera kärleksrelationer, ha en partner med samma kön som du själv eller något annat? Förväntar du dig att personen ska svara och ba förklara att ”jomen det här är anledningen till att jag har lite normbrytande sexualitet”.

Nästa gång du får veta om att någon har en normbrytande sexualitet, eller något annat för den delen, försök att bara vila i din okunnighet. Försök att bara chilla i att du inte förstår allting och att du liksom inte heller behöver göra det, för det är fan helt okej att inte förstå vartenda fenomen i världen. Det är okej att inte förstå hur det känns att vara kär i någon som har samma kön som du, eller hur det går till att ha flera parallella relationer. Men är det verkligen så förbannat viktigt att berätta det?

Dn väljer att använda nazisternas egna propagandatermer.

image

Dn väljer att använda nazisternas egna propagandabeteckning ”medborgargarde” för att beskriva den grupp nazister som igårkväll samlades för att ”ge stenkastarna vad de förtjänar”, alltså attackera folk som de uppfattar som ”ickesvenska”. Detta är i bästa fall ett extremt okunnigt och klumpigt, i värsta fall medvetet, spridande av nazisternas världsbild.

Sitter för närvarande på telefon utan möjlighet att skriva ordentligt, men ska försöka skriva bättre om detta sedan. Till dess tycker jag att ni ska försöka sprida den här informationen om en etablerad tidnings anammande av nazistiskt språkbruk. Det är vidrigt och extremt oansvarigt av Dn.

Megafonen är inga uppviglare.

megafonenJaha, så här har polisen gått ut och kallat Megafonen för uppviglare. Detta är helt enkelt inte sant, Megafonen har helt enkelt inte uppviglat till våldet utan tvärtom arbetet för att rusta upp dessa områden.

Troligen är demonstrationen som åsyftas den som Megafonen höll rörande dödsskjutningen innan upploppen utbröt, som såklart inte hörsammades (gud, det vet väl folk vid det här laget att ingen lyssnar på dessa människor såvida inte saker sätts i brand). Jag undrar vilka dessa ”aktioner mot polisen” som det uppmanades till är. Handlar det om att Megafonen uttalat sig negativt om polisvåld? Det är så så fall en otroligt… kreativ definition av uppvigling.

Det måste gå att kritisera samhället och polisen, att lyfta förklaringar som går utanför ”individer”, utan att bli anklagad för att uppmuntra eller uppvigla till bilbränderna.

Nominera mig!!

IMG_20121121_095302

Tja! Glöm inte att nominera mig till Blog Awards! Förslagsvis guldpennan (finns ju fan ingen annan kategori en kan pressa in mig i ens med våld). Varför? Även om jag inte skriver fiiina texter så är jag duktig på att förklara och så (inbillar jag mig i alla fall) och det är faktiskt också något som kräver god behärskning av språket. Och så skriver jag ju om viktiga saker också, icke att förglömma. Nominera mig så att jag får gå på fest och min fantastiska blogg får spridning och så att jag blir så glad som på bilden.

#Kvinnanslust och manlig njutning.

Det går en hashtag på twitter nu som heter #kvinnanslust och jag tänkte apropå det blogga lite om det här med sex. Jag var sexuellt aktiv ganska länge innan jag ens vågade ta på en kuk, än mindre utöva oralsex. Jag var också länge extremt obekväm med att bli slickad eller att bli tagen på. Det enda som gick var liksom omslutande sex, och det tyckte jag inte var så jävla roligt heller.

Jag har funderat mycket på vad skälet till det här var, varför jag var så extremt hämmad. Jag har liksom inte varit en blyg person på det sättet, jag har haft lätt för att prata om sex och så vidare.

Och jag tror, ärligt talat, att mycket av det berodde på vilka personer jag hade sex med. Jag hade framförallt sex med en person som jag var förälskad i under en lång tid men som inte var kär i mig och jag tror att sexet var ett sätt att få närhet till hen. Hen var dock extremt ointresserad av all form av ömhet, vilket gjorde att alla slags initiativ blev väldigt svåra att ta och att jag inte kunde slappna av när hen försökte slicka eller ta på mig. Det kändes helt enkelt inte som att det fanns något verkligt intresse av mig som person eller för min njutning, vilket gjorde det otroligt svårt att släppa hämningarna under sex. Jag fick inte orgasm med den här personen och det var inget som hen verkade vara särskilt intresserad av heller. Hen nöjde sig med mitt ”jag har svårt för att komma” och utforskade aldrig frågan vidare, frågade inte vad jag gillade eller visade något större intresse för att jag skulle få orgasm.

Sedan har jag haft sex med män som har varit väldigt måna om att jag skulle komma, men liksom på ett hetsigt sätt. Som har krävt färdiga svar på vad jag vill ha, som om jag vore någon slags apparat med en bruksanvisning till. Som har förväntat sig att jag själv ska ha full kunskap kring vilken typ av sex jag tycker om, vilka knappar en ska trycka på. Och när jag inte har haft det så har de liksom skitit i det, och skitit i min njutning över huvud taget. Det har varit allt eller inget: antingen ska jag komma i någon slags superorgasm eller så kan de lika gärna var. Som om den kvinnliga orgasmen var någonting en ”vann” som man.

Nu har jag kommit underfund med vad jag gillar i ganska hög utsträckning, men det är fortfarande inte som att en kan göra en speciell grej tillräckligt länge och så går det. En viktig del för mig, och troligen många andra, i att kunna få orgasm är att kunna slappna av ordentligt. Kan jag inte det så är det så gott som kört. Och avslappning kräver ömhet, engagemang och omtanke, det kräver ett genuint intresse för min njutning från min partners sida, inte någon slags hetsig orgasmjakt.

En annan grej jag kan tycka är jobbigt är när min partner själv inte visar om/att hen njuter. Det känns som att det är något som förväntas av kvinnor i väldigt hög grad, alltså att vi ska stöna och så vidare, men den manliga njutningen är inte alls en lika stor del av hur sex porträtteras. Den manliga orgasmen är det såklart, men på vägen dit är det mest kvinnans stönanden och så vidare som står i fokus. Vissa män är otroligt sammanbitna under sex, något som i alla fall får mig personligen att bli väldigt osäker. Det kan kännas som om män som inte visar att de njuter tar ifrån mig min agenskraft i sexuella situationer, att det liksom blir deras prestation för att få mig och sig själva att njuta som står i fokus. Detta tycker jag blir väldigt hämmande, både för att få min partner att njuta men också för att få mig själv att njuta, till exempel ta på min själv under sexet. Jag tycker ju om att till exempel ge oralsex, petting och så vidare men om alla sådana initiativ möts av sammanbiten tystnad så förtar det glädjen i väldigt stor utsträckning. Det gör liksom att den sexuella initiativkraften hamnar i min partners händer och kringskär mina egna möjligheter till att ta initiativ.

Bilden är ritad av Suhinina.

Jag tänker att detta hänger ihop med normer kring kön i stor utsträckning. Män förväntas vara de som tar initiativen, som ”äger” situationen. De förväntas också vara ”starka” på det sättet att de ska ”äga” sin egen njutning, att den inte ska ligga i någon annans (kvinnans) händer. Det finns ju också män som tar illa upp om kvinnor tar på sig själva under sex, något som jag tänker hänger ihop med detta. Mannen ska liksom klara av allt själv, tillfredsställa både sig själv och kvinnan på egen hand. Kvinnan ska bara ta emot, slappna av och ”njuta” (fast såklart under förutsättningen att hen visar det jävligt tydligt, eftersom det är mannens kvitto på hens manlighet).

Bilden är ritad av Suhinina.

För mig är det befriande när jag verkligen märker att män njuter och känner att jag får utrymme att också agera sexuellt, för deras njutning. Det gör att jag får en del av makten över sexet, hur det ska utformas och så vidare. Det gör att jag inte bara vågar göra mer med min partner, utan också med mig själv, att jag vågar ta initiativ.

Jag önskar att män i högre grad kunde skippa sina stenansikten och visa att de njöt, för det tror jag skulle leda till mycket bättre sex för alla inblandade.

Bilderna kommer från ett inlägg som Suhinina skrivit om just detta med manlig njutning, läs det!

Patriarkatet är patriarkatet även när kvinnor upprätthåller det.

Vissa personer, oftast kvinnor och inte sällan feminister, verkar ha ett behov av att berätta att det minsann är kvinnor som gör si och så när de talar om olika förtryckande attityder gentemot kvinnor. Typ att det är kvinnor som säger åt andra kvinnor att inte ha ”fel” kläder och liknande. För det första så ifrågasätter jag sanningshalten i detta, min erfarenhet är att såväl kvinnor som män gärna kommenterar kvinnors klädsel. Däremot tror jag att många kvinnor hör mer av andra kvinnors kommenterande under typ grundskoletiden eftersom de främst hänger i tjejgäng. Alltså förlåt för extremt grovt generaliserande här, men min mening är att de flesta inte hänger i större könsblandade grupper under sina grundskoleår. Jag har dock hört män kommentera kvinnor utseende, klädsel och beteende friskt. Mitt intryck av ”manlig jargong” är att de ofta snackas om kvinnor på ett väldigt objektifierande sätt, det är i alla fall det som många män påskiner när de talar om detta umgänge.

Men framförallt så är det ganska irrelevant huruvida det är män eller kvinnor som langar merparten av alla kommenterar, det är fortfarande en effekt av patriarkala strukturer. En effekt av att kvinnor inte ska ”bjuda ut sig” utan lägga band på sig istället. En effekt av den manliga makten över den kvinnliga sexualiteten. Att kvinnor är med och upprätthåller detta är något som feminister känt till hur länge som helst, och det är också en av de största skälen till att patriarkatet kan existera; att kvinnor upprätthåller sin egen underordning. I mina ögon är det dessutom i den änden vi måste börja jobba mot patriarkatet.

En kan till exempel notera att hotet som finns i bakgrunden alltid är ett (uppdiktat eller sant) manligt sådant. Det rör sig alltid antingen om att män inte kommer att vilja ha en eller att män inte kommer kunna ”ansvara för konsekvenserna”, alltså ta till våld (ofta sexuellt). Kvinnors moraliserande motiveras ofta med att män kommer reagera på vissa sätt om den utsatta kvinnan fortsätter med sitt agerande. Den manliga makten används som ett vapen även här, även om det är kvinnorna som sprider det.

Jag vet flera tillfällen då jag själv spridit den här typen av uppfattningar, och det har nästan genomgående handlat om att på olika sätt tillmötesgå män i min omgivning. Att spela med i en vissa typ av jargong för att vinna popularitet, att försöka få en annan kvinna att framstå i dålig dager för att själv vinna fördelar och så vidare. När jag frigjort mig från behovet av manlig bekräftelse i högre grad så har jag också slutat upp med detta beteende i hög utsträckning.

Så vad är det en försöker säga när en säger att det är ”kvinnor som gör detta”. Vill en mena att det inte rör sig om patriarkala strukturer bara för att det är kvinnor som upprätthåller dem? I så fall har en missat vad patriarkatet handlar om. Jag är helt med på vikten av att tala om internaliserat kvinnohat, men inte på det sättet. Ska en tala om internaliserat kvinnohat måste analysen gå djupare redan från första början, annars riskerar en att skjuta skulden för patriarkala strukturer på kvinnor, och det vore olyckligt.