Månad: maj 2013

Porr.

Mitt inlägg om självkänslomyten har, av helt förståeliga skäl, tolkats som att jag är emot porr. Detta stämmer inte. Jag ser absolut att det finns problem med porr, men jag vänder mig inte kategoriskt emot det och tycker inte att en behöver tycka att det är dåligt att ens eventuella partner tittar på porr.

Däremot så kan jag tänka mig att porr är förknippat med en del press på många kvinnor, speciellt yngre. Jag har inte heller några problem med att se att det finns en viss risk för att för viss porrkonsumtion kan leda till att förväntningar på hur sex är och bör vara blir både sexistiska men också överdrivna.

Jag instämmer dock i att snacket om ”porrbeorende” och ”porrskada” känns väldigt pseudo och överdrivet. Jag tänker att porren är en ganska liten del i det hela, det stora problemet när det kommer till Unga Tjejers Självkänsla™ är nog snarare objektifieringen som möter oss dagligen och det patriarkala förtrycket, inte just porren, även om mycket av den såklart utgör en del i och ett resultat av detta.

Nå, poängen i inlägget var inte att porr automatiskt är dåligt utan att det är ett problem när självkänsla diskuteras som en oberoende faktor i olika situationer. Så är det sällan.

Om porr och självkänslomyten.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om porr och att det är helt okej med hen om hens partner kollar på porr.

Det handlar alltid i grund och botten om sin egen självkänsla. Om jag är trygg med mig själv vågar jag hålla mina egna gränser bättre, att inte ställa upp på saker och ting som jag inte vill. Och om jag är trygg i min relation spelar det ingen roll om personen kollar på porr. Det är som vanligt att man ska fundera ut en lösning genom att hitta syndabocken. ”Det är porrens fel” som nu är på tapeten. Att det är det som ger om kvinnor press. Det är bullshit säger jag. Hitta en sund relation till dig själv och din partner istället. Då kommer du inte längre må dåligt över det.

Detta är ett perfekt exempel på något som jag skulle vilja kalla ”självkänslomyten”, alltså idén om att självkänsla är något som är sprunget utifrån ens inre och inte något som påverkas av ens omgivning. Att en liksom bara kan ”ha” självkänsla och en sund relation till sig själv som är fast och beständig oavsett vad som sker.

Nej, jag tror inte heller att det bara är porrens fel (vem tror det egentligen) men jag tror att förväntningar på kvinnor som presenteras i en massa olika sammanhang spelar en väldigt stor roll för hur kvinnor uppfattar sig själva.

Jag känner själv att min självkänsla hamnar i botten när jag kollar på reklambilder med perfekta kvinnor, och tänker mig att jag skulle kunna känna liknande om min partner kollade mycket på porr med kvinnor i som var mycket snyggare/sexigare/bättre i sängen än vad jag var. Jag tror också att jag skulle kunna känna viss press kring att själv agera liknande, speciellt om det var något min partner efterfrågade. Detta beror inte på att jag har en i grunden ”dålig självkänsla” utan på att jag är en social varelse som påverkas av min omgivning. Givetvis spelar ens självkänsla roll för hur lättpåverkad en är, men det går inte att komma ifrån att vi alltid reagerar på yttre påverkan. Hur stark du än är ”i sig själv” så påverkas du av omgivningen. Om du är tillsammans med någon som vill att du ska vara på ett visst sätt i sängen är det troligt att du påverkas i den riktningen och gör saker du kanske inte skulle ha gjort annars.

Vidare så byggs ju självkänslan upp genom hela livet, och om en lever i ett samhälle där det råder vissa ideal kring hur kvinnor ska vara i sängen så kan det bli svårare att bygga upp denna självkänsla. Det är alltså inte så att vi går påverkade genom livet tills dess att vi får kontakt med en person som blivit väldigt påverkar av porrideal, utan detta är ett samhällsfenomen som alltid påverkar oss, och även påverkar vår självkänsla. Givetvis spelar det roll vad vi lär oss att uppfatta som ”naturliga” förväntningar i sexuella sammanhang.

”Självkänsla” är inget som bara finns där utan något som skapas. Det är dessutom ett privilegium att kunna ”sätta gränser” och bygga upp en stark självkänsla, olika människor ha helt olika förutsättningar för att kunna göra detta. Om en hela livet får lära sig att en ska leva upp till vissa ideal för att vara något värd är det såklart ganska troligt att en också själv anammar den synen på sig själv och då är en mer mottaglig inför andras idéer om hur en bör vara. Människor som pratar om självkänsla som lösningen på det ena och det andra borde fundera mer på vad som krävs av omgivningen för att självkänsla ska kunna skapas.

Okunnighet som debattstrategi.

Busch har skrivit en fenomenalt korkad debattartikel i Aftonbladet om relativ fattigdom. Redan i inledningen sätter hen tonen genom att förklara vad relativ fattigdom är:

Fattigdom är ett problem och ska bekämpas. Men den relativa fattigdomen – att min granne kan köpa en finare bil än vad jag kan – är inte ett problem.

Nå, nu är det väl kanske inte riktigt det som åsyftas med relativ fattigdom. Det hela får sin förklaring när Busch förklara vad relativ fattigdom är.

Måttet för relativ fattigdom är missvisande och innebär att alla de som ligger under medianen för vad en person i Sverige tjänar, det vill säga 22 477 kronor i månaden (2011 års siffror) är fattiga.

Nu är detta alltså inte alls vad som menas med relativ fattigdom. Jag har aldrig sett en debattör mena att fattiga är personer som ligger direkt under medianinkomsten, det faller ju på sin egen orimlighet eftersom 50 % av befolkningen i så fall alltid skulle vara fattig och det inte skulle vara något relevant mått över huvudtaget. Den definition som används av Vänsterpartiet är att inkomsten ligger på 60 % av medianinkomsten, vilket är betydligt mindre än 22 477. Låt oss anta att Busch lyckats kolla upp rätt när hen fick fram att medianinkomsten, i så fall är gränsen för relativ fattigdom ungefär 13500 kronor i månaden, vilket genast känns mer rimligt. Tänk sedan att det ska dras skatt på detta, då blir det 9440 kronor kvar. Tänk sedan att en har en familj som en ska försörja på såhär lite pengar. Det är något annat än att inte kunna köpa en lika fin bil som sin granne.

Busch skriver även såhär:

Låt oss för hederlighetens skull vara tydliga: det är skillnaderna i inkomst som har ökat, inte klyftorna.

Nå, att ”skillnaderna i inkomst” ökar är typ precis exakt detsamma som att klyftorna har ökat. Det är liksom det som menas med att klyftorna ökar. Sedan kanske Busch inte tycker om termen, hen kanske tycker det låter ”negativt” eller något, men det är ändå det som menas.

Det som fascinerar mig med den här texten är att Busch uppenbarligen inte tyckte att hen hade något slags ansvar att kolla upp grundläggande fakta i frågan innan hen ger sig ut i debatt. Att inte ens bemöda sig med att kolla upp vad som menas med relativ fattigdom är bara så jävla slött av hen.

Och det värsta är att jag tror att den här strategin funkar, jag tror till och med att den funkar skitbra. Jag tror att den hjälper till att etablera myten om nippriga vänstermänniskor som vill att alla ska ha det precis lika. Det spelar ingen roll att det Busch skriver helt enkelt inte stämmer, för folk kommer läsa hens artikel utan att bry sig om det.

Okunnighet är ett verktyg som används flitigt i debatt. Genom att inte bry sig om att återge saker på ett korrekt sätt kan en dra helt orimliga slutsatser om att vänstern vill att alla ska ha det precis lika, eller att vi tycker att det bara är saker som betyder något här i världen. Om Busch hade bemödat sig med att googla ”relativ fattigdom” och undvikit att ljuga i artikeln hade det kanske varit lita svårare för hen att utmåla vänstern som tokig.

Bilder på en själv på bloggen.

Jag har funderat lite på det här med att finnas med på bild på bloggen, att skriva och träning och liknande. Jag läste det här inlägget hos Brunheten där hen tar upp att Lady Dahmer valde att helt strunta i att skriva om träning och kost., vilket fick mig att fundera lite på vad jag själv sänder ut för signaler. Jag lägger ju upp ganska mycket bilder på mig själv, och även om jag inte alltid (eller ens oftast) är uppfixad och liknande på dem så är det liksom inte fula bilder jag lägger upp, utan ändå bilder som jag tycker att jag ser bra ut på och så vidare. Jag har väl mest tänkt att det är kul att blanda upp texterna med bilder och liknande.

Hur känner ni inför detta? Inte bara mitt bildanvändande då, utan bilder överlag på bloggar. Hur ska det göras för att vara ”okej” och var går gränsen kring när det blir för mycket, fel och så vidare?

Extra extra! Extremfeministen Fanny vill att alla män ska byta kön!!!

Varning för ett kanske lite lågt och omoget inlägg, men jag måste blogga om detta för det är så himla roligt. Ni minns kanske mitt fenomenala inlägg om att män borde byta kön eftersom deras kön fått så dåligt rykte (läs de tom du inte gjort det för det är verkligen typ det roligaste inlägget jag skrivit)? Det har nu fått svar från en ”jämställdhetsbloggare” eller antifeminist/mansrättsaktivist. Såhär ser det ut:
ekvalistSedan följer min twitterrant:

Män som klagar på att feminism är ett laddat ord. Kan ni byta kön? Ert kön har tyvärr fått negativ laddning efter 100-tals år av förtryck. Alternativt sluta säga ”man” och kalla det något annat, som låter lite mer positivt. Typ ”solstråle”.

Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move! Nene, om ni män någonsin ska kunna få inflytande får ni nog bli lite bättre på att göra reklam för er om ni förstår hur jag menar. Ni män kan kanske anlita Schlingmann? Hen har ju gjort underverk för Nya Moderaterna. Kanske kan rädda även ert varumärke?

Kan tyvärr inte ta män på allvar när de envisas med att kalla sig män. De behöver bara sluta så lovar jag att lyssna. Det är ändå upp till männen att göra sig förstådda. Då funkar det tyvärr inte att gå omkring och kalla sig ”man”. Jag säger inte att det är rätt, men många ser faktiskt rött när de hör ordet ”man”. En måste anpassa sig om en vill se förändring.

Och sen är inlägget typ slut, förutom att det står att Lady Dahmer håller med och att det finns en länk till någon artikel som bekräftar personens tes om något.

Detta är så himla roligt tycker jag. Att personen som skrivit helt missar att det jag gör är att driva med personer som tycker feminister ska byta namn, inte att jag faktiskt tycker att män ska byta kön eller namn. Jag förstår verkligen inte hur en lyckas missuppfatta det jag skrev, det var så himla tydligt. Sedan kan en såklart resonera kring om det är okej att skämta på det viset, men det är inte vad som görs. Det som görs är att bloggaren uttryckligen hävdar att jag anser att män ska byta kön.

Sedan är det kommentarerna:

Bra avslöjat. Visar tydligt att feminism inte har det minsta med jämställdhet att göra.

Jag älskar det här ”bra avslöjat”. Ja, duktigt av personen att läsa och återge ett inlägg som typ delats 250 gånger på facebook… grävande journalistik på hög nivå! Herregud, vilket otroligt allvar dessa personer tar sig själva och sin ”rörelse” på.

Det är bra när extremfeministerna visar sitt rätta ansikte.
Återigen menar hon att gruppen män är förtryckare av gruppen kvinnor
och hon menar också att vi skall byta namn på vårt kön för att
det finns män som begår brott av olika slag.Dv.s minoriteten av män är de som definierar könet man och manlighet.

Tror dessvärre att hon är bortom all räddning.

Ja, denna kommentar har jag väl inte så mycket att säga om utom att det är skönt att de anser mig ”bortom all räddning” eftersom det uppenbarligen betyder att jag är på helt rätt spår i livet. Hade varit tragiskt om de trodde att de kunde ”rädda” mig.

Fick också en rolig kommentar under mitt eget inlägg:

Hoppas på att få möta dig i en debatt längre fram, när pendeln svängt tillbaka (och förhoppningsvis stannat i balans). Då kommer dessa dina ord att vara värdefulla. Tro mig.

Tänker mig verkligen en framtida debatt där det där tas upp… Snacka om att göra bort sig och visa att en inte är läskunnig.

Det var det hånfulla inlägget om antifeminister. Ibland överträffar verkligheten dikten och de visar sig vara mycket dummare än vad en kan förställa sig.

Kriser och isolerade förklaringar.

Nu har jag lagt till en ny kategori som heter kommunism. Under denna kommer jag skriva om saker som relaterar till det jag betraktar som kommunistiska tankegångar. Här kommer ett som kommer beröra synen på kapitalismen.

Läs Powers text om upploppen i Dn idag. Hen tar upp detta att det i engelska medier rapporteras om upploppen på ett helt annat sätt än i svenska, och att samma mönster rådde under kravallerna i London. Det är alltid enklare att se helhetsbilden om en kollar på det utifrån.

Power skriver om hur det globala perspektivet ignoreras:

Bortse från det större perspektivet, vifta undan globala trender och mönster, understryk det enskilda och det specifika i händelser, så att det blir omöjligt att förstå hur till exempel arbetslöshet i vissa städer förhåller sig till den globala ekonomiska krisen.

Detta tycker jag är intressant. När en kris inträffar, alltså en stor oförutsedd händelse, så försöker folk alltid hitta förklaringar därtill. Bygga en historia kring det hela. Dessa förklaringar tar allt som oftast till fasta på små detaljer; vad var det som gjorde att detta skedde just där och då, vad är det specifika i denna situation, det som skiljer den från andra liknande situationer, istället för att försöka se till det som förenar situationerna med varandra. Kanske för att kunna hitta en enkel förklaring: ”om bara inte X hade inträffat så hade detta inte skett”.

Detta är något som görs av alla sidor i debatten. Det går att se när krisen diskuteras, till exempel: om vi bara inte hade byggt så mycket av ekonomin på ”lånade pengar” så hade krisen inte inträffat. Vad en glömmer när en ger sådana förklaringar är att det som gett upphov till krisen ofta är något som gjorts för att stävja en annan kris. Hade vi inte valt att göra det enklare att låna ut pengar så hade människor inte kunnat konsumera så mycket, och vi hade fått en stagnation i ekonomin betydligt tidigare.

Med detta inte sagt att det inte är relevant att lyfta upp dessa delförklaringar, det gör jag själv hela tiden. Däremot ska en inte förledas till att tro att allting hade kunnat undvikas bara vi hade gjort annorlunda. För mig är det viktigt att försöka koppla ihop allting i en bredare systemkritik, förstå hur olika fenomen uppkommer på grund av vårt grundläggande samhällssystem, alltså kapitalismen. Om en inte gör det så riskerar en att hamna i idéer om att allting hade kunnat var att om bara någon ”liten detalj” hade ändrats, typ att bankerna blev mindre giriga, staten gav mindre räddningspaket och så vidare, och dessutom tro att denna ”detalj” faktiskt också hade kunnat vara annorlunda, som om det inte var effekten av hur vi tidigare har hanterat andra problem som samma system gett upphov till.

Detta ser jag som ett jättestort problem inom den nutida vänstern, där många när idéer om att bara vi börjar med stimulanspolitik igen så kommer kapitalismens kristendens att reda sig, alltså att det grundläggande problemet inte är kapitalismen som sådan utan den nyliberala politiken. Vad en glömmer då är att den nyliberala politiken infördes för att lösa ett problem som den tidigare politiken gav upphov till. Vidare så är kapitalismen ett system som är otroligt starkt, och så länge det existerar så kommer det att övervinna barriärer för att växa sig starkare. Jag tror helt enkelt inte att politiken kommer kunna ”begränsa” kapitalismen på det viset som många tänker sig är möjligt, utan jag tror att den måste jämnas med marken innan vi kan ha ett fritt och jämlikt samhälle.

Att tro att vi kommer kunna rädda kapitalismen utan att ställas inför samma situationer igen ser jag som otroligt naivt. Alla idéer om ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”, ”grön tillväxt”, ”ökad jämlikhet” fast fortfarande inom det kapitalistiska systemet och liknande är enligt mig sprungna ur samma tankesätt: att kapitalismen kan fungera, bara den får rätt ramverk. Jag tror helt enkelt inte att detta är möjligt, och jag tror att vänstern måste släppa dessa idéer om en potentiellt god kapitalism för att komma vidare. Vi kan inte betrakta krisen som ett sätt att lägga till lite positiva grejer till kapitalismen, vi måste se det som en möjlighet att ifrågasätta systemet i grunden. Jag förstår att det är lockande att tänka att systemet som sådant inte är ett problem, utan att det är möjligt att lösa med små förändringar, men jag tror tyvärr inte att det är möjligt.

Nej, det är inte samma sak att beskriva någon könsneutralt som att pressa ner någon i ett könsfack.

Nu har språkrådet skrivit lite om ”hen”:

När någon själv vill omtalas med hen bör detta respekteras. Den som vill bli omtalad som han respektive hon bör på samma sätt respekteras för det.

Jag får ofta frågor kring om jag inte borde respektera de som inte vill bli kallade hen lika mycket som de som vill bli kallade hen, och alltså använda hon/han om människor som uttalat sig emot ”hen”. Jag försöker ju att alltid använda könsneutralt språk, alltså hen, förälder, barn, syskon och så vidare istället för att använda könsbestämde motsvarigheter. Vissa menar att det skulle vara respektlöst att till exempel kalla Löwengrip för hen eftersom hen så starkt har uttryckt att hen är emot ordet. Andra har tolkat det som nedlåtande att jag använder ”hen” i vissa texter.

Jag har tagit ett beslut kring att alltid använda hen eftersom jag tycker att det är enklare att slippa fatta beslut kring när jag ska använda ordet. Ofta vet en inte med säkerhet hur folk vill definiera sig, och då känns det onödigt att använda könsbestämda ord när en kan använda könsneutrala. Dessutom tror jag att det är positivt att människor konfronteras med sina känslor kring kön. Det är frustrerande att inte få veta könet i en värld som är så otroligt könad som vår, och när en inte få den informationen konfronteras en med detta behov hos sig själv, vilket är intressant. Dte öppnar upp för frågor.

Jag tycker inte att det är respektlöst att kalla någon hen på samma sätt som att kalla någon han/hon felaktigt. Hen är könsneutralt, det kan vara både han, hon eller någonting utanför eller emellan dessa tu. Att däremot kalla någon som vill bli kallad hen för hon/han är att placera hen i et snävt fack mot hens vilja, vilket jag tycker är respektlöst. Om en kvinna kallas hen blir hen inte mindre kvinna för det, men en person som vill kallas hen men kallas hon/han blir faktiskt ifråntagen sin möjlighet att definiera sig fritt i den givna situationen.

En kan såklart resonera kring att människor alltid ska få välja sina egna termer, men det tycker inte jag. Jag tycker inte att nazister ska kallas medborgargarde för att de själva vill det, lika lite tycker jag att Löwengrip ska beskrivas med könsbestämda ord för att hen själv vill det. Däremot tycker jag inte att någon ska behöva placeras i en snäv könsroll mot sin vilja, vilket är skälet till att jag genomgående använda hen, även för människor som säkert skulle vara helt okej med eller rentav föredra könsbestämda uttryck.