Kategori: Feminism

Äkta styrka är att våga vara svag.

När en utsätts för hat så är det många som har åsikter om hur det ska hanteras. Jag har fått en massa råd om att jag inte ska läsa, om att jag inte ska ta det personligt eller ”med en nypa salt”. Och jag blir så jävla irriterad. För grejen är den att de flesta som ger de här råden aldrig varit med om något liknande själva, aldrig behövt hantera det själva. Det är lätt som fan att snacka om självbehärskning och att inte ta det så hårt när en inte har suttit där och läst sådant om sig själv.

Jag hatar den här idén om att en ska visa sig stark. Dels för att det är något som alltid trycks på förtryckta, den här jävla idén om att en inte ska låta mobbaren ”vinna” genom att visa att en blir ledsen. Det är såklart ett jävligt effektivt sätt att täppa till alla former av kritik. Idén om att en ska vara så jävla självbehärskande och stark, om att en ska hålla huvudet högt och liksom inte låta dem nå en, att det är ens personliga ansvar att inte ta åt sig, att sätta gränser, och inte förövarens ansvar att lägga ner.

Men framförallt så tycker jag att det är ett problem när det liksom krävs att en ska vara stark och oberörd för att kunna vara feminist i offentligheten. För mig handlar feminism mycket om att kunna vara en människa, om att kunna vara svag, utan att det för den sakens skull ska göra att en betraktas som mindre värd eller duglig.

Det är ju just svaghet och känslighet som kvinnor så ofta blir anklagade och skämmade för. Vi uppmanas till att ta saken ”som en man” istället för att gå omkring och bli ledsna och sårade. Det är problematiskt om feminister också börjar lägga det kravet på sig själva och varandra. Om feminister uppmanar andra feminister till att spela oberörd när en egentligen bara vill gråta och lägga allt på hyllan, raka benen och gå ut och hitta någon man som kan ge en lite patriarkal bekräftelse.

Feminismen måste få vara en frizon, en plats i vilken en kan vila och låta sig själv känna, en plats i vilken en får vara svag. För att svaghet är något mänskligt, för att det är jävligt patriarkalt att tvingas trycka bort och förneka sin mänsklighet. Feminismen måste vara en plats i vilken en blir accepterad även om en inte pallar upprätthålla den hårda fasaden som ständigt avkrävs kvinnor i resten av samhället.

Jag försöker hantera det genom att sluta vara rädd för min egen mänsklighet, genom att erkänna att det är jobbigt. Jag vill inte säga att det rinner av mig, för det gör det inte. Jag vill inte säga att jag inte bryr mig om att människor skriver att jag är äcklig och ful, att jag är galen och att allting bara handlar om mina personliga misslyckanden, för jag bryr mig. Jag blir illa berörd, jag tänker i mina svaga stunder att det kanske kanske ligger något i allt detta. Om jag låtsas som om jag vore oberörd så skulle jag förmedla en bild av att jag är så jävla stark, och i förläningen bygga på den här idén om att en måste vara stark som feminist.

Jag vill att feminismen ska finnas till för alla kvinnor, även de som oroar sig för sin vikt eller som rakar benen fast de egentligen inte vill, för att de känner att de måste. Och om det ska vara så så måste jag också våga visa mig svag, jag måste våga skriva om mitt självhat och mina kroppskomplex, om mina misslyckade relationer och alla de gånger jag sviker min övertygelse. Jag måste våga skriva om att det många gånger helt enkelt är jävligt jobbigt att bryta mot patriarkala strukturer.

Vi måste kunna prata om detta, om att det är en kamp. Vi måste kunna prata om alla de gånger en känns tvivel, om alla de gånger en hatar sig själv och bara vill ge efter för allt. Om alla de gånger vi känner oss svaga, om alla de gånger vi inte orkar stå upp för våra ideal, alla de gånger vi inte orkar ifrågasätta vårt agerande utan bara jamsar med i det där vi egentligen vet är fel.

För grejen är att jag är en människa, en människa som levt och fostrats in i ett patriarkat, med alla värderingar och all ångest det innebär. Hur mycket feministisk analys jag än har i bagaget, hur många gånger jag än insett att det hat som riktas emot feminister är en del av det patriarkala förtrycket, så är det fortfarande jobbigt att möta det. Det är jobbigt att möta det för att det sitter så satans djupt i mig; allt detta självhat, alla dessa komplex, allt detta tvivel som jag fostrats in i. Det går liksom inte att bara kasta av sig, och det är därför feminismen behövs. Just för att patriarkatet sitter så djupt i oss att vi ständigt måste avslöja dess myter, ständigt måste se oss själva och världen omkring oss med nya ögon, ständigt måste påminna oss om gamla insikter.

I den här texten har jag använt stark som det brukar användas, som det har definierats utifrån det patriarkala samhället där mannens sagda okänslighet och hårda fasad har betraktats som styrka och där kvinnans sagda känslighet har betraktats som svaghet. Men jag önskar att vi kunde använda det på ett annat vis, att vi kunde släppa det här idealet med den oberörda människan. Att våga kännas vid och stå för sin egen svaghet är i sig en styrka. Det handlar om att sluta förneka sig själv, sluta förneka sin mänsklighet. För mig är det något av det modigaste en kan göra. Att erkänna: jag är bara en människa. Äkta styrka är att våga vara svag.

Manliga feminister.

Jag blir matt av att tänka på alla de feministiska män jag stiftat bekantskap med under årens lopp. Det är så himla många män som gör anspråk på att vara goda feminister, men som liksom ändå inte ens kan sluta förtrycka kvinnor själva.

Först och främst, män som blir upprörda när en påpekar att de minsann också förtrycker kvinnor eller tjänar på kvinnoförtrycket. Då brukar den där vanliga svadan om Den Andra komma, Den Andra som minsann är den riktiga kvinnoförtryckaren. Själv är den feministiska mannen lika mycket ett offer för patriarkatet som kvinnorna. Den feministiska mannen kan absolut inte se hur han skulle kunna tjäna på patriarkala strukturer, alltså den världsordning där män är överordnade och kvinnor är underordnade. Nejnej, han har minsann precis samma ställning i förhållande till patriarkatet som alla förtryckta kvinnor har. Alltså nej nej nej. Du är för fan man, du är inte den som blir förtryckt i patriarkatet. Bara svälj det för tusan. Ibland kan de låta ”men jag har inte valt att vara man”. Nej, och jag har inte valt att vara kvinna. Likt förbannat är jag det och det är det jag har att utgå ifrån. Det handlar inte om ditt fria val utan om hur världen är beskaffad.

Och så män som ständigt ska lyfta ”individperspektivet” i alla jävla diskussioner. Som för att säga att det faktiskt inte bara handlar om kön utan faktiskt om att folk är dumma och så också. Men gud, gå någon annanstans och snacka om det istället. För här är det feminism som gäller, inte människor som varit elaka mot varandra i största allmänhet. Du kan väl starta någon facebookgrupp om att det är dumt att vara dum? Och jag tänker att det där hör ihop med det här eviga behovet av att bli sedd som en individ framför allt. Det finns en citat som lyder ”att vara människa, det är den vita mannens privilegium”. Och det är liksom där det ligger; vita män är vana vid att ses som män(niskor) framför allt. Kvinnor är vana vid att bli behandlade som kvinnor först och främst, som människor sedan. Därför bli det så jävla chockartat för en man att inse att han också är en del av en grupp, att han inte är en fri individ, en isolerad ö, en unik snöflinga, utan att han är en del av detta patriarkala skitsamhälle precis som alla andra.

Sedan, mannen som ”upptäcker” feminism och reagerar på sin nyvunna insikt genom att… gå in i feministiska grupperingar och ta tolkningsföreträde framför kvinnor där. De vill liksom förklara hur det här med feminism fungerar, de vill sätta sin agenda på dagordningen och så vidare. Kanske tycker de att det är så himla trevligt med feminism eller något. Lägg ner med den här skiten! Grejen med feminism är inte att det ska vara ”trevligt” för dig utan att föra kampen för kvinnors rättigheter. Är du inte intresserad av detta har du ingenting här att göra.

Samma män brukar gnälla över att vissa feministiska sammanhang är separatistiska eftersom det ”utesluter” eller liknande. Men bu-fucking-hu. Vad säga om att sätta det i perspektiv och tänka på att hela jävla offentligheten i princip är mansseparatistisk. Det är män som framförallt figurerar, det är män perspektiv som syns och hörs och så vidare. Och så har vi ett rum, det feministiska, där det inte är så. Och då ska det såklart gnällas från mäns håll för att de inte har samma jävla tolkningsföreträde.

Och sedan den här grejen med män som ser sin närvaro i feministiska sammanhang som någon jävla ynnest för att dessa hönsiga kvinnor. De tänker sig typ att vi ska tänka ”mm, gud vad bra med en MAN som kommer och styr upp saker och ting”. Alltså nej nej nej. Jag är ledsen att göra er besvikna men feminismen behöver inte män. Män har aldrig någonsin stått i framkanten i den feministiska rörelsen.

Ja, som man kan du göra bra saker inom feminismen men det kräver att du släpper ditt jävla ego, ditt behov av att ses som ”individ” framför allt och din fixering vid att inte behöva ta ansvar för något annat än dina medvetna handlingar. Du måste liksom inse att du också är en förtryckare, att du också bidrar till patriarkatet även om du inte ”valt” det. Och framförallt måste du sluta se dig som någon jävla ledare som typ ska ge de kvinnliga feministerna ditt ”godkännande”. Och ja, det finns manliga feminister som är jävligt bra på detta, jag har träffat flera. Grejen är att de inte syns så jävla mycket eftersom de fattar att poängen med feminism inte är att erbjuda dem ännu ett utrymme där de kan vara störst, bäst och vackrast.

Och för den som vill läsa mer om hur en kan göra så finns en text om saken här.

Frågor.

Ibland klagar jag på folk som ställer frågor om feminism. Jag tänkte att jag skulle reda ut lite vad jag menar.

Jag får två olika typer av frågor som rör feminism. Dels de som rör feminism generellt, dels de som är ställda till mig personligen, alltså som rör vad jag anser i olika feministiska spörsmål. Den senare typen tycker jag är trevliga, de är ställda till mig personligen för att någon undrar vad jag tycker, inte enbart till mig i egenskap av ”nån feminist” som den personen råkade hitta. Ofta är det så att jag redan har skrivit om saken, och då brukar jag länka till de texterna. Ibland svarar jag inte alls, men det handlar snarare om att jag inte har tid än om att jag blir irriterad. Överlag kan jag tipsa om att söka lite i arkivet, det är ganska troligt att jag berört ämnet innan.

Den tidigare typen däremot riskerar ofta att vara ganska störiga. Ibland är de okej, och då brukar jag också svara, men ibland känns det liksom som om personen bara är för jävla slö för att orka googla lite eller läsa någon bok om saken. Det kan vara frågor (eller påståenden förklädda till frågor) av typen ”exakt hur förtrycker min pojkvän mig/jag min flickvän (gud, jag har skrivit så mycket om detta, kolla arkivet för fan)” eller typ ”men kvinnor kan faktiskt också vara elaka, vad tycker feminister om det???”.

Jag ger inga privatlektioner. Jag kommer helt enkelt inte sitta och redogöra för hur patriarkatet fungerar bara för dig, bara för att du inte orkar sätta dig in i saken. Sådant gör mig bara irriterad. Om du är genuint intresserad föreslår jag att du försöker hitta information själv, och det finns verkligen otroligt mycket. Är du inte intresserad kan du strunta i saken.

Jag har själv börjat applicera detta i mycket högre grad. Jag har faktiskt slutat fråga många av de jag följer som skriver om rasism om vad olika ord/förkortningar betyder eller liknande för att istället kolla upp saken själv. Och grejen är, att det går för det mesta alldeles utmärkt. Om jag inte hittar något så brukar jag fråga, men grejen är att en liksom kan kolla upp saken själv först.

Jag blir så jävla irriterad på det här att så fort en skriver om feminism så antas en vara någon slags företrädare för alla feminister och någon allmän frågelåda. Folk blir dessutom arga när en inte ständigt serverar dem med svar. Då kan de låta: ”men jag vill ju bara förstå, hur ska jag göra det om du inte förklarar”. Jag har till och med fått på mig folk som anklagar mig för att skriva ”för svårt” eftersom de personligen inte har rätt kunskapsnivå för att kunna ta sig an mina texter. Som om det var mitt ansvar att lägga mig på just specifikt deras nivå av kunskap,inte deras att läsa på så att de begriper.

Såhär: jag är inte ansvarig för din förståelse av världen. Om du inte förstår feminism är det inte mitt fel, utan det är faktiskt ditt eget ansvar att utbilda dig. Var istället tacksam över det faktum att jag har skrivit så många texter om saken som du kan ta del av helt gratis. Jag tar mig an de frågor jag vill ta mig an, skriver de texter jag vill skriva. Jag är inte din personliga kunskapsbank bara för att jag råkar driva en feministisk blogg. Det ligger inte heller i mitt intresse att förklara basal feminism för olika personer som är för slöa för att kolla upp saken själva. Tyvärr, men så jävla viktiga för kampen är ni inte.

Biologin är också politisk.

Vissa har reagerat på mitt inlägg om barnafödande med att tycka att det inte alls är patriarkatets fel att ciskvinnor generellt har möjlighet att föda barn, utan att det handlar om biologi. Detta är såklart sant, och det är inte heller någon som hävdat annorlunda (av vad jag har sett). Vår biologi är som den är, frågan jag diskuterar är vad den leder till och vad vi som samhälle kan göra med den, och åt den.

Jag ser det som en stark kraft hos människan att vi har förmåga att omforma naturen och således även oss själva. Vi kan skapa och använda verktyg som fungerar som förlängningar av våra kroppar, vi kan bota sjukdomar och tillfoga konstgjorda delar till våra kroppar. Detta är en otrolig egenskap som människan har, och som jag tycker att vi ska utnyttja.

Vad som kan konstateras är att det faktum att kvinnor förtrycks har lett till en del konsekvenser för var fokuset ligger i detta omformande av människors kroppar. Till exempel så är medicinen i mångt och mycket patriarkal, i det att den liksom allting annat utgår från cismannen som norm (Zettermark, som studerar till läkare, har skrivit en del om detta). Vidare är det så att vad som forskas på utgår från patriarkala normer, och alltså fokuserar främst på mansproblem. Till exempel saker som pms, mensvärk, magproblem och liknande åkommor som många kvinnor lider av är väldigt underprioriterade.

Idén om att allt som är biologiskt eller naturligt för den sakens skull skulle vara politiskt neutralt är märklig. Det handlar fortfarande om vilka av dessa naturliga tillstånd vi ser som acceptabla och vilka vi är intresserade av att förändra. Det lidande som kvinnor ofta går igenom på grund av sin anatomi ser av något skäl ofta som extra ”naturligt”, alltså något vi inte bör sträva efter att med vetenskapens hjälp förändra. Det är ur detta perspektiv jag ser diskussionen kring automatiserat barnafödande.

För att på djupet kunna problematisera oss själva som socialt konstruerade varelser måste vi även våga sätta detta i relation till vår biologi och hur samhället hanterar den. Biologin är inte opolitisk, utan är precis som allting annat något som politik kan utgå från och kretsa kring, reproducera eller förändra. Det finns ingen naturlig kärna som bara ”är”, utan det är något som vi ständigt omtolkar och omformar. En radikal emancipatorisk politik för kvinnor måste kunna se vår biologi som ett reellt politiskt fält, som både ger upphov till makt men också erbjuder möjligheter till förändring.

Boktips!

IMG_20130807_130333

Nu i sommar har jag läst den här boken, vilket ni kanske har märkt eftersom jag då och då har refererat till den. Den har varit till stor hjälp för mig i att skapa en teoretisk förståelse av patriarkatet.

Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av feministisk teori. Boken utgår från en marxistisk eller historiematerialistisk syn på könsförtrycket, som centrerar kring kvinnors roll i produktionen av liv, och diskuterar även hur patriarkatet historiskt har utvecklats från det feodala samhället in i det borgerliga, en övergång jag tycker är oerhört intressant.

Det finns den del där Jónasdóttir går igenom två av våra stora politiska teoretiker som legat till grund för mycket av agens dominerande politiska teori, nämligen Hobbes och Locke, och diskuterar deras teorier ur ett feministiskt perspektiv. Hen finner att kvinnorna både formellt likställs med männen som argumentationsknep, men att de sedan försvinner från resonemanget när de inte längre behövs för att driva en tes. Det är väldigt intressant eftersom dessa teorier har legat till grund för väldigt mycket av hur den liberala demokratin ser ut, och förklarar mycket hur vi kan leva i ett samhälle med formell och juridisk jämlikhet men där det fortfarande finns en stor ojämlikhet.

Det är en ganska teoretisk bok, men den är för den sakens skull inte helt omöjlig att ta sig igenom. Det underlättar om en har lite koll på västerländsk politisk idéhistoria och sådär, men det är ingen nödvändighet.

Att vara sansad.

Ibland lyfts det upp som ideal att vara sansad i olika diskussioner. En ska liksom inte låta sig bli känslomässigt medryckt utan vara lugn. Det finns en del personer som lyfter fram att de personligen inte är berörda i olika frågor men att de bryr sig å andras vägnar eller för att de är förnuftiga eller något i den stilen.

Att vara oberörd är ett privilegium. Att kunna unna sig att hålla sig lugn, inte bli upprörd och förbannad, handlar om att ha sitt på det torra. Det går kanske om en har en relativt stabil livssituation, om ens liv i beror på olika politiska beslut så är det desto svårare.

Att kräva av kvinnor att de ska hålla sig lugna och sansade när de utsätts för sexism, av icke-vita att de ska vara lugna när de utsätts för rasism, av transpersoner att de ska hålla sig lugna när de utsätts för övergrep när de söker vård, är att kräva att de ska ta något som drabbar deras livssituation på djupet på mindre allvar.

Jag blir förbannad över kvinnoförtryck. Jag blir förbannad för att det drabbat och drabbar mig och kvinnorna i min närhet, för att det leder till ett stort lidande och ibland även döden för många kvinnor. För att det berör mig och mina vänner. Jag tycker att det är ganska konstigt att människor förväntar sig att en ska kunna hantera detta med något slags lugn, utan att bli förbannad. Det är fantastiskt att det finns kvinnor som lyckas göra det, men personligen känner jag mig alldeles för illa berörd för att det ska gå. Jag pallar liksom inte vara sansad när det rör något som utgjort en så negativ kraft i mitt liv.

Men ilska är förbjuden i vårt samhälle, de häftiga känslomässiga uttrycken får folk att rygga tillbaka. Istället ska en vara ”konstruktiv”, alltså tala på ett sådant sätt som gör att makten vill lyssna, vilket för det allra mesta är förenligt med att tassa jävligt mycket på tå.

Att tala om att den som protesterar mot ett förtryck som drabbar denne ska vara sansad är en härskarteknik. Det handlar om att från ovan dikterar villkoren för att få delta i debatten, för att bli lyssnad på. Om den inte är sansad blir en inte tagen på allvar, om en faktiskt visar ilska på grund av det förtryck som drabbar en så används detta genast som skäl till att bli struken ur listan över röster värda att lyssna på. Och resultatet blir såklart att endast de bekväma rösterna finns kvar, de rösterna som inte kräver så mycket.

Tvåsamhetens fasor.

Ibland använder jag begreppet tvåsamhetens fasor. Vissa kan tycka att detta låter överdrivet, men jag tycker verkligen att det är viktigt att prata om detta, och att använda den typen av termer. Extremt mycket förtryck äger rum i relationer, och det är liksom ingen liten skitsak utan något som verkligen verkligen påverkar kvinnors liv.

Såhär: från en väldigt väldigt låg ålder får kvinnor lära sig att tvåsamhet, det är grejen det. Det är det en ska sträva efter. En ska vara söt och snäll, en ska vara attraktiv för män, en ska inte tänka så mycket på intressen och så utan först och främst se till att en behagar. Detta begränsar kvinnor från en mycket mycket låg ålder. Kvinnor hindras från att utveckla sina intressen och förmågor eftersom deras förmåga att attrahera en man ständigt sätts i fokus och att de ständigt objektifieras och fråntas agens, ständigt reduceras till att sitta och le som idioter eller kanske ”konversera” lite artigt. Livet handlar om att vara en bra kvinna, inte om att utveckla sig själv som människa.

I så många filmer, böcker och tv-serier är det tvåsamhetens norm som propageras. Det är det en får lära sig från väldigt liten ålder, och kvinnorna mer än männen. För män finns det även annat, för kvinnor nästan uteslutande romantik. Män har en mängd olika roller de kan identifiera sig med, ha som förebild, för kvinnor finns nästan bara den behagfulla kvinnan, den som en man vill ha. Den stora vinsten i livets lotteri är jämt och ständigt att en man vill ha en, oavsett om en själv är intresserad av den mannen eller inte. Att vara attraktiv är det viktigaste, och kvinnor förväntas från barndomen att reagera på alla olika former av uttryck för intresse, som att bli dragen i håret, positivt eftersom det är en form av ”uppskattning”.

Sedan blir barnen större och hela den där kärleksgrejen, som tjejerna redan förberetts på så länge, sätter igång. Plötsligt blir det allvar. Någon kanske skaffar en pojkvän och göra honom sällskap när han utövar sina intressen, sitter och kollar på fotbollsträningen eller stöttar honom i hans skapande. Den egna förmågan, det egna skapandet, nedvärderas ständigt, ses inte som lika viktigt. Åh, alla dessa stöttande flickvänner, alla dessa kvinnor som gör det till sitt livs mål och mening att bekräfta och stötta en man i hans skapande eller utövande av något jävla intresse.

I relationer sker förtryck. Kvinnors agerande nedvärderas, deras kunskaper ogiltigförklaras, deras berättelser misstros, deras arbete ignoreras och så vidare. Män suger ut kvinnor på kärlekskraft, vilket gör att de får styrka av relationen, något som kvinnor får i betydligt lägre grad, de förlorar snarare kraft. Detta är ingen småsak utan en väldigt stor del av livet, och något som kringskär kvinnors möjligheter otroligt mycket.

Jag tycker att det är viktigt att prata om problemen med tvåsamhet, speciellt för kvinnor. Det handlar liksom inte bara om att hitta en ”snäll” kille. Det finns gott om snälla killar som fortfarande ägnar sig åt patriarkalt förtryck och utsugning, inte för att de är elaka utan för att det är så relationer ser ut i dagens samhälle. Tvåsamheten är helt enkelt patriarkal, och det är väldigt svårt att ta sig ur detta. Det finns så jävla mycket idéer om hur relationer ska vara, om hur män och kvinnor är, så mycket könsliga tolkningsramar och så mycket internaliserat förtryck att det är en lång lång jävla uppförsbacke.

När en lever för att leva ut sig själv som könsvarelse i en monogam relation så blir det så. Eftersom kvinnor får lära sig att meningen i deras liv är att hitta en man de kan älska och tillfredsställa och så småningom avla barn med så blir tvåsamhetens fälla stark. Det är ingenting abstrakt, utan något som de allra flesta kvinnor ständigt förhåller sig till. Det blir även naturligt att i en sådan situation offra allt för att bibehålla ett förhållande en egentligen mår dåligt av. Kvinnor socialiseras in i en ständig självuppoffran, ett ständigt ignorerande av de egna behoven, till förmån för att inom tvåsamhetens ramar tillfredsställa män.

Vi måste ta ifrån tvåsamheten dess romantiska slöja och se den för vad den är; ett sätt att utöva förtryck över kvinnor, kanske rentav det mest grundläggande sättet att göra det på. Det är därför vi måste tala om tvåsamhetens fasor, och se tvåsamheten som inte bara en arena inom vilken förtryck kan pågå, utan snarare en arena som är utformad av och för ett förtryckande system, som ständigt reproducerar förtryck.

Du måste inte utrota all ondska för att göra världen till en lite bättre plats.

Nu när jag skrivit om objektifiering har jag fått en del kommentarer i stilen ”men vad ska vi göra åt detta då? En kommer ju ändå aldrig kunna utrota objektifieringen helt”. Det kanske är sant, och i så fall är det tråkigt. Personligen tror jag att vi kan utrota den på det sättet att den inte längre har några negativa effekter på människor, eftersom jag ser den som ett resultat av ojämna maktförhållanden och så vidare.

Grejen är att vi idag liksom ligger så himla långt ifrån att ”utrota” objektifieringen att vi kanske snarare ska tänka i termer av hur vi ska göra för att minska den. I detta har jag ett gäng förslag. Jag tycker först och främst att reklam ska förbjudas, åtminstone på offentliga platser. Vi skulle även kunna öka presstödet på villkoret att de tidningarna struntade i annonser. Sedan tror jag att en skulle kunna komma långt med att satsa mer på kultur, så att vi fick ett rikare kulturliv och slapp vara utlämnade till filmer som reproducerar sexism och rasism. En kan såklart även göra en del med hjälp av genuspedagogik på dagis och i skolan. Det finns med andra ord absolut konkreta politiska åtgärder som skulle kunna tas till, som troligen skulle ha positiva effekter även på andra områden.

Det lustiga är att det nästan alltid är män som stället den här frågan, som svar på min uppmaning att de ska sluta objektifiera. Jag har så svårt att förstå det, för det är liksom inte som att alla måste sluta innan de själv ska göra det. Det går alldeles utmärkt att som enskild man lägga ner med ett beteende som skadar människor.

Ibland känns det som att folk verkligen inte kan tänka sig att vara ”bättre” än andra människor omkring dem. Om andra är sexister så ska de minsann också vara det själva, för annars är det orättvist. Visst, jag förstår att ni inte bryr er om kvinnors välmående och så vidare men då kan ni väl för guds skull bara skita i det rakryggat istället för att ursäkta er med att vi inte kommer kunna utrota all objektifiering.

Jag blir helt paff. Tänk om jag slutade engagera mig i tjejjouren med motiveringen att jag inte kommer kunna ha stödsamtal med alla utsatta tjejer. Vad är det för jävla människosyn egentligen? Det är ju liksom fortfarande så att det är en jävligt bra grej att ha stödsamtal med en. Det är en människa en hjälper oavsett, och det betyder något det också. En behöver liksom inte rädda världen varje gång en gör en bra sak, det räcker med att göra den till en lite bättre plats.

Styrka.

626

Jag har fått så himla mycket kärlek de senaste dagarna, och det betyder så mycket. Jag har inte kunnat svara på allt (speciellt inte kommentarerna, de drunknar snabbt, förlåt för det), men ni ska veta att jag läser och att det värmer så himla mycket.

Det är så stort att få läsa era berättelser om förtryck och om frigörelse, det är så fantastiskt att veta att jag kan vara en liten liten del i att hjälpa någon till ett bättre liv. Jag tänker på de kvinnor som betytt något för min egen frigörelse, och sen tänker jag att det känns så fantastiskt att jag kanske är en sådan för någon av er. Det ger mig styrka och insikt om hur viktig feminismen har varit och fortfarande är för mig, det gör att jag gång på gång återupptäcker de där gamla insikterna, får ny styrka i mina övertygelser.

Ni är fantastiska och det finns så mycket styrka i feminismen och systraskapet. Glöm inte det.

Objektifiering banar vägen för våld.

Intressant det här, hur ett inlägg om att kvinnor ständigt utsätt för objektifiering kan urarta i en diskussion kring huruvida kvinnliga politiker är snygga eller ej. Jag har aldrig hävdat att kvinnor inte kan komma någonvart utan att vara snygga, däremot att en som kvinna ständigt utsätts för recensioner av ens utseende, oavsett om de är positiva eller negativa. Poängen är inte att det är synd om fula kvinnor för att de har lägre status utan att alla kvinnor ständigt får lära sig att det är deras utseende som räknas främst och främst och att det leder till sjukt mycket ångest hos alla kvinnor, inte bara ”fula” kvinnor.

Det finns vissa idéer om att män har andra faktorer som de bedöms efter, ofta beskrivna såsom ”makt”. Skillnaden är dels att makt kan uppnås på många olika sätt, inom många olika områden, medan snygghet bara handlar om en grej. Om en manlig politiker intervjuas om sin makt kan en till exempel tänka sig att det faktiskt är relevant i sammanhanget, medan en kvinnlig politikers kläder eller utseende inte riktigt är det. Män får liksom vara bra på sin grej utan att också deras ”makt” ska diskuteras, eftersom makten för det mesta är tätt sammankopplat med vad de är bra på. En kan såklart tänka sig att dessa ideal är negativa för många män, vilket jag också tror, men det är inte en fråga om objektifiering. Mannen finns fortfarande för sin egen skull, bedöms efter vad han gör. I den mån han bedöms efter vad han har, i termer av makt eller pengar, så är detta ett resultat av vad han har åstadkommit (eller beskrivs i alla fall så). Detta är liksom motsatsen till objektifiering, detta är att på ett mycket tydligt vis beskriva någon som ett subjekt.

Vissa snackar om att kvinnor i dejtingsammanhang bryr sig om mäns utseende. Det är ju inte så märkligt, eftersom det faktiskt är en relevant faktor då. Män bryr sig givetvis även om kvinnors utseende i sådana sammanhang vilket är helt rimligt. Däremot uppfattar jag det absolut som att kvinnor oftare lägger fokus på en mans personlighet, det är sällan jag hör kvinnor tala om mäns utseende på samma sätt som jag ofta hör män tala om kvinnors. Jag tycker överlag att det är en bra grej att kvinnor i lägre grad objektifierar män, och vänder mig emot feministiska projekt som går ut på att kvinnor ska objektifiera män mer. Det handlar liksom inte om att nå någon rättvisa utan om att vi ska kunna mötas som människor av kött och blod utan att bli avhumaniserade.

När en talar om en kvinna endast som en kropp så är det att avhumanisera och objektifiera. Detta är i sin tur något som öppnar för olika former av våld, avhumanisering är liksom en grundfaktor i alla våld. Denna typ av objektifiering kan drabba alla, men sättet den drabbar kvinnor på är genomgående i hela samhället och en stark del i vår kultur. Kvinnor porträtteras ständigt som objekt. Detta leder givetvis till att många tycker att kvinnor inte finns till för sin egen skull, utan främst ska tillfredsställa män. Detta är i sin tur en anledning till att kvinnor blir utsatta för såpass mycket våld som handlar om att exploatera dem som kvinnor, det vill säga våldtäkter, sexuella trakasserier och så vidare. Det sker helt enkelt en ständig avhumanisering av kvinnor som skapar ett ideologiskt utrymme för att utöva förtryck och våld. Därför är objektifiering en viktig grej att tala om.

Sedan finns det en massa grejer vi också måste diskutera, olika normer och ideal som är pressande och skadliga. Men objektifiering handlar om mer än så, det handlar om att skapa en grogrund för våld mot olika grupper, och i det här fallet kvinnor.