MVH patriarkatet.
Kategori: Feminism
Om skillnaden mellan förtryck och ofrihet.
Apropå min post om kapitalisters ofrihet så tänkte jag att jag skulle förklara hur jag ser på det här med mansförtryck och feminism.
Som jag sagt tidigare så anser jag inte att det existerar något fristående mansförtryck, alltså inget fristående förtryck av män som män. Däremot finns det förtryck av barn, av arbetare, av icke-vita och så vidare som såklart även drabbar män, men det är inget mansförtryck. Det finns också allmän jävlighet som människor ägnar sig åt, som kan drabba vem som helst, men inte heller det är mansförtryck, för det riktar sig inte specifikt mot män. Det är viktigt att särskilja de här olika sakerna.
Jag anser att det finns en hel del saker i patriarkatet som drabbar män. Precis som kapitalisten är även mannen låst i sin roll som förtryckare, vilket per definition innebär en ofrihet. Män måste göra en massa olika saker, vara på ett visst sätt, för att upprätthålla den patriarkala makten. Detta är såklart något som män socialiseras in i, på samma sätt som kvinnor socialiseras in i att vara undergivna. Jag ser detta som en stor ofrihet som drabbar män. Denna ofrihet är såklart smärtsam för den den drabbar, och den smärtan är värd att ta på allvar.
Men, och här kommer det viktiga, jag tycker inte att det är förtryck. Förtryck i mina ögon är när en person eller grupp trycker ner en annan och drar fördel av den. Så gör män med kvinnor, men kvinnor gör inte detsamma med män. Den ofrihet som drabbar män kommer ofta från manligt håll, och har som syfte att upprätthålla kvinnoförtrycket. Till exempel genom att upprätthålla genusordningen som är fundamental för att kvinnoförtrycket ska fungera. Ett slags förtryck som män drabbas av och som är nödvändigt för att upprätthålla kvinnoförtrycket, och det är förtrycket av barn. När barn uppfostras och socialiseras in i sina roller sker detta genom ett förtryck från vuxenvärldens sida. En kan alltså säga att patriarkatet har sitt ursprung i ett förtryck av barn, som drabbar såväl män som kvinnor.
Min poäng är att det finns en rad olika smärtsamma upplevelser och ofrihet en kan känna som inte är förtryck. Förtryck är liksom inte bara smärta och ofrihet, utan det handlar om underordning och exploatering. Vi kan ta den ofrihet män känner i patriarkatet på allvar utan att säga att de är förtryckta på samma sätt som kvinnor är förtryckta. Sedan om en kallar det förtryck eller vad en nu gör kvittar väl egentligen mig, jag använder orden på mitt sätt och andra får väl använda dem på sitt eget, poängen är att det inte är samma sak.
Anledningen till att jag talar om förtryck på det här sättet är för att jag tycker att det är analytiskt relevant. Det är viktigt att inte blanda ihop olika normer och ofrihet med förtryck. Förtryck är för mig något mer än att bara bli begränsad. På samma sätt som kapitalisten är begränsad i sin position som kapitalist är mannen begränsad i sin position som man, men dessa positioner är inte förtryckta utan förtryckande. Att vara en förtryckare är också begränsande. Om förtryck är detsamma som begränsning är alla alltid förtryckta, i alla maktordningar. Både vita och icke-vita förtrycks av rasismen, män och kvinnor av patriarkatet, kapitalisten och arbetaren av kapitalismen, eftersom alla måste begränsas i sina roller för att upprätthålla maktdynamiken. En sådan definition gör det ganska meningslöst att tala om förtryck över huvud taget.
Det är så att män i högre grad tjänar på patriarkatet. Även om det säkert finns en massa män som lider av patriarkatet så ger även patriarkatet dem en makt. Att som man förneka detta, att förneka de privilegier en åtnjuter i ett patriarkalt samhälle, är mycket problematiskt om en har någon slags idé om att få slut på det patriarkala förtrycket. Män vinner på patriarkatet. Ja, de förlorar också saker som genuin kommunikation, mänsklig samvaro, kärlek och så vidare, men de vinner makt.
Att säga typ ”men jag vill inte ha makt”, vilket många män gör, är också att skjuta ifrån sig ansvaret. Det är mycket möjligt att du inte vill ha makt, men faktum är att du har den och då måste du ta ansvar för den. Det går inte att bara skjuta ifrån sig ansvaret över din maktposition. Jag vet, det är jättetråkigt att vi inte bara kan bestämma att vi ska sluta förtrycka, men det är liksom så det funkar. Det handlar inte om vad en vill, det handlar om en position och att ens personlighet har blivit formad in i en överordnad position, en position som är till för att utöva makt. För att sluta utöva makt så måste en helt enkelt se och dekonstruera detta, inte bara skjuta det ifrån sig med ett ”det är inte mitt fel”.
Ibland känns det som att människor ignorerar maktaspekten för att istället tala om ”normer” och liknande. Det är viktigt att tala om normer, men om en inte knyter ihop dem med makt så blir det ganska tomt och meningslöst snabbt. Då blir det bara en massa påbud som flyger omkring, utan mål och mening, och det är svårt att angripa. Därför tycker jag att all kamp mot patriarkala normer måste innefatta insikten om könsmaktsordningen, om att män är överordnade och kvinnor underordnade (notera att detta inte behöver innebära att en som jag anser att alla män förtrycker alla kvinnor). Annars blir det lätt bara en massa relativistiskt trams.
Om en kvinnofrigörelse bortom karriär eller förhållande.
Läser en ”antingen/eller” lista som Kissie har gjort på sin blogg. Sista punkten lyder såhär:
KARRIÄR / FÖRHÅLLANDE
Och jag tänker att detta säger så mycket om dagens kvinna. Kvinnan som slits mellan dessa två ”motpoler”, förhållande eller karriär. Som har att välja på att vara slav under patriarkatet eller kapitalismen (även om kapitalismen såklart är patriarkal, men ni fattar grejen).
Karriärkvinnan framställs inte sällan som ett feministiskt ideal. Kvinnan som inte lever för förhållanden med män utan istället för att göra karriär, tjäna pengar och så vidare. Vi har att välja mellan att ingå i heterosexuella monogama relationer eller total cynism när det kommer till andra människor, aldrig att vi kan prata om att leva i samvaro med andra människor på andra villkor. Antingen är det förhållanden eller total egoism, att gå upp i sig själv och endast sig själv, och då såklart även ”karriären”.
Det är såklart relevant för jämlikheten att kvinnor har samma möjligheter till ekonomisk självständighet som män. Problemet med karriärkvinnan som feministisk figur är att det inte fokuserar på frågor som lika lön för alla kvinnor, utan handlar om enskilda kvinnors möjlighet att göra karriär inom ett kapitalistiskt system som fortfarande domineras av män och där kvinnor på de allra flesta ställen tjänar slavlöner.
Sedan är det såklart problematiskt att kvinnor uppmanas till att välja mellan dessa tu, förhållande eller karriär. Män behöver inte välja, de kan fortfarande utan problem ha båda delarna. Kvinnor däremot måste obönhörligen offra det ena.
Jag drömmer om en kvinnofrigörelse som innebär en verklig autonomi, där vi slipper vara slavar. Där vi slipper välja mellan att vara självständiga som karriärkvinna eller får kärlek i förhållanden. Där vi kan utveckla oss själva och våra relationer i frihet, utan att behöva sälja oss. Där vi inte behöver välja mellan karriär och förhållande, utan istället kan ägna våra liv åt betydligt mer meningsfulla saker än båda delarna.
Hijabuppropet.
Det har dragits igång något som kallas hijabuppropet som en reaktion på det faktum att muslimska kvinnor ofta blir trakasserade för sin slöja. Poängen är att en ska bära hijab i en vecka, för att visa sin solidaritet och rätten att få bära vilka kläder en vill. Jag vet själv inte om jag kommer att delta än, men oavsett tycker jag att det är ett bra initiativ.
Det är tydligt hur det sagda värnandet om muslimska kvinnors rättigheter i själva verket ofta tar sig uttryck i mer kvinnohat och trakasserier. När muslimska kvinnor får sin slöja avryckt eller blir misshandlade för att de har slöja på sig är det knappaste en fråga om att värna deras rättigheter, utan om kvinnohat.
Att tvingas täcka sitt hår är givetvis förtryck och fel, men att tvingas till att sluta bära sina religiösa symboler är lika illa. Muslimska kvinnor kan såklart också fatta beslut om vilka religiösa och kulturella uttryck de vill bära lika bra som någon annan kvinna. Om en vill bekämpa det kvinnoförtryck som finns inom Islam gör en inte bäst i att förbjuda slöja eller trakassera kvinnor med slöja, utan genom att jobba för att kvinnor ska kunna ha autonomi och för att myndigheter, feministiska grupperingar etcetera ska kunna jobba bra intersektionellt.
Men det är såklart inte en kamp mot kvinnoförtryck det handlar om egentligen, utan rasism. Och det är såklart jävligt bekvämt för många att låtsas att deras egen kultur inte har något kvinnoförtryck, utan att det riktiga förtrycket finns någon annanstans, utövas av och drabbar någon annan. De som tycker att kvinnor ska sluta bära slöja för att slöjan är en symbol för förtryck är inte intresserade av att kvinnor själva ska få välja sin klädsel, snarare handlar det om att kvinnor ska se ut på ett sätt som behagar dem, som gör att de kan passa in i idén om hur en ickeförtryckt kvinna ska se ut.
För den som inte har slöja till vardags men väljer att delta i slöjuppropet vill jag bara påminna om att din känsla av att bära slöja en vecka inte gör att du får insikt i hur det är att som muslimsk kvinna bära slöja dagligen. Som jag ser det är det en solidaritetshandling, inte ett sätt att känna hur det är att vara utsatt för den rasism och det hat som muslimska kvinnor blir utsatta för.
Vi måste sluta behandla män som idioter och ge dem ansvar över sina handlingar.
Häromdagen på facebook så bevittnade jag följande: en kvinna lägger upp en bild på ett mejl hon fått från en man där han hotar med att våldta henne:
Sedan framkommer att den här mannen efter flertalet ordväxlingar bad om ursäkt för det hela och ”tog tillbaks”.
I kommentarerna kring det här så var det flera, bland annat jag, som uppmanade kvinnan till att anmäla mannen, något hon enligt egen utsago också har gjort. Det var dock en person som skrev att kvinnan skulle förlåta mannen för sitt beteende, för att han trots allt hade ”bett om ursäkt”. Sedan kom en lång harang om att vi måste visa ”förståelse” för människor som trakasserar oss eftersom ”alla kan göra misstag” och så vidare och så vidare.
Jag blir så jävla trött på den här tendensen att sopa det våld och de trakasserier män gör sig skyldiga till under mattan som om det vore typ olyckliga missöden eller ”misstag”. Som om de inte visste bättre, som om de bara inte kan förstå att det inte är en kul grej att som kvinna bli utsatt för hot om våldtäkt.
Att våldtäktshota någon är inget en ”råkar” göra bara för att en inte tänkte efter ordentligt. Det har sin grund i att en har en jävligt pissig kvinnosyn och detta är något som måste tas på stort allvar. Att tycka att det är okej att ens en enda gång anspela på det våld som kvinnor dagligen utsätts för i syfte att tysta en kvinna är fullkomligt oacceptabelt.
Att vilja ”förlåta” män som gör sig skyldiga till detta beteende för att de ber om ursäkt efter att ha blivit konfronterade med det och medvetna om att det de gör är brottsligt är att tycka att män borde kunna agera lite hur som helst så länge de ber om ursäkt när de blir medvetna om de möjliga konsekvenserna av sitt agerande.
Jag tycker att vi ska sluta behandla män som idioter som inte är medvetna om vad de gör. En människa med normal empati och intellektuell förmåga kan förstå att en människa inte blir glad av att få ett våldtäktshot, utan snarare skrämd. På samma sätt kan en människa begripa att en inte tar på en människas kropp utan att fråga om lov först, men många män gör ändå detta med kvinnors kroppar eftersom de väldigt ofta kommer undan med det. Det är ett sätt att utöva makt som män använder sig av dagligen, och om vi ständigt ursäktar män på premissen att de ”inte vet bättre” så kommer män att fortsätta med detta agerande.
Att tycka att kvinnor ska acceptera trakasserier för att den mannen som utsatta dem för det kanske bara gjorde ”ett misstag” eller är ”snäll egentligen” är att tycka att kvinnor ska offra sig för mäns skull. Det är att ålägga kvinnor ett krav på att vara förstående och toleranta för att män ska kunna komma lindrigt undan, som de aningslösa idioter de är. Etter värre är när det läggs fram som ett argument att kvinnan ska acceptera mannens ursäkt för att han annars kanske inte kommer att ändra sitt beteende annars, för att det är viktigt med ”tolerans” och ”förståelse”. Konstigt då att detta krav på tolerans och förståelse endast åläggs kvinnor, det är kvinnor som ska visa tolerans och förståelse för mäns ständiga ”misstag”, men män ska inte visa förståelse för att kvinnor inte vill ta emot våldtäktshot. Det är inte någon kvinnas uppgift att kompromissa med sina känslor och upplevelser för att någon jävla man ska kunna utvecklas och bli en god feminist. Att få det hela att handla om mannens personliga utveckling och ”insikt” och inte om att en kvinna har blivit utsatt för ett hot är verkligen vedervärdigt.
Hotet har som syfte att skrämma kvinnor till tystnad, och det fungerar väldigt ofta. Ibland skickar män sina hot till fel kvinnor, och då vill de såklart bli ursäktade för att de inte ”visste bättre”. Faktum kvarstår att mannens syfte med hotet var att skrämma en kvinna till tystnad, inte att ”skämta”. Vi måste sluta acceptera mäns bortförklaringar när de blir konfronterade med det våld och de hot de utsätter kvinnor för. Vi måste sluta behandla män som idioter och förstå att de också har ansvar för sina handlingar. Först då kommer vi kunna skapa ett samhälle där kvinnor går fria från mäns ständiga trakasserier.
Twitter 17/8. Den patriarkala bekräftelsen som härskarteknik.
Alltså hyllandet av starka/självständiga kvinnor som ”sexiga” är så vidrigt. Alla dessa män som objektifierar feministiska kvinnor. Dessa män som i detta hyllande gör anspråk på att själva vara feministiska, men det enda de gör är att exotisera den feministiska kvinnan. En kvinna får såklart inte vara stark och självständig för sin egen skull. Nejnej, då ska hon objektifieras, göras till en mans våta dröm. Att ge kvinnor patriarkal bekräftelse för feministiska handlingar är ett utmärkt sätt att oskadliggöra dem.
Det är intressant hur män använder sin förmåga att ge patriarkal bekräftelse som en härskarteknik. Ett sätt att styra kvinnors handlande. Så många män som skrivit till mig ”du är bra och smart” och sedan följt av ett ”men…”, och sedan kommen en instruktion om hur jag ska göra för att behaga ännu lite mer, för att den mannen ska bli nöjd.
Den patriarkala bekräftelsen används ständigt för att styra feminister, i mäns uppdelande av ”vettiga” och ”ovettiga” feminister. När män ger bekräftelse till kvinnor i egenskap av ”vettiga feminister” är detta inte något snällt utan ett sätt att utöva makt.
Samma sak när män bekräftar kvinnor som i sitt utseende eller handlande strider mot normen om hur en kvinna ska vara. Och nästan alltid bygger denna bekräftelse på att den kvinnan ändå är lagom; lagom feministisk, lagom normbrytande. Aldrig för mycket. Det kan vara sexigt men en kvinna med lite håriga ben, men det får inte bli för mycket. Det kan vara sexigt med en kvinna som tar plats, men bara om hon kan tyglas på släktmiddagarna.
Så fort en kvinna bryter mot normen måste hon ges detta smakprov på patriarkal bekräftelse, för att sukta efter mer. Män måste berömma henne, bedöma henne, för att hon inte ska tro för en sekund att hon finns till för sin egen skull. Den patriarkala bekräftelsen är en härskarteknik. Den kommer nämligen alltid med villkor. Att du ska bli accepterad och bekräftad bara som du är, är såklart otänkbart. Det handlar alltid om förmåga att förbättra. Kan inte män fatta att jag inte behöver deras jävla godkännande eller råd om hur jag ska bli bättre. Att jag är min egen.
Värde definieras utifrån patriarkala strukturer.
Jag fick det här som respons på mitt senaste inlägg om eventuella förklaringar till kvinnoförtrycket:
Det är såklart sant, och gäller även för kvinnors sämre ”konkurrenskraft” på marknaden. Världen är helt enkelt utformad av och för män, och således är de egenskaper som värderas manligt kodade.
Vad är det egentligen som säger att vårdande yrken är mindre värda en yrken inom till exempel ekonomi. Jag tror att de flesta är ganska överens om att det är ett stort problem om en inte får vård som en ska, så varför värderas inte detta? Jo, för att vi har en genomgripande ideologi i samhället som säger att kvinnor och således också kvinnors arbete är mindre värt. Kvinnor förväntas göra detta arbete för en lägre lön för att de ska offra sig för andra människor och så vidare.
Om det nu är så att de biologiska skillnaderna avgör så mycket som det sägs (är fortfarande långt ifrån övertygad om detta) av kvinnors förmågor, kvinnors val och så vidare, så är det fortfarande så att vi lever i ett patriarkalt samhälle där dessa förmågor och val värderas lägre. Om det nu är så att kvinnor tycker det är så jävla fett att vara hemma med sina barn eller att ta hand om sjuka människor så måste kvinnor kunna göra det valet utan att de ska straffas med lägre löner och mindre autonomi.
För grejen är, att det är jävligt viktigt för samhället att vi producerar barn och att vi tar hand om sjuka människor. Det är inte så att det kvinnor gör är mindre viktigt än det män gör på något sätt. Grejen är att kvinnor förväntas göra detta till ett lägre pris för samhället, men till ett högre pris för egen del. Kvinnor förväntas offra sig för andras välmående, förväntas använda sina produktiva förmågor för andras bästa snarare än sitt eget.
Det finns inga förklaringar som berättigar kvinnoförtrycket.
Ibland får jag frågan om hur jag ser på biologiska könsskillnader, så det tänkte jag svara på nu.
Jag har ju skrivit lite om det här med barnafödande och hur biologin är politisk, så uppenbarligen erkänner jag att det finns biologiska könsskillnader och att de är relevanta. Däremot så ser jag det som ett problem som bör överbryggas snarare än något som berättigar patriarkala strukturer.
Ibland kan folk vara såhär: ”men vaddå, kvinnor är ju svagare än män så inte konstigt att det ser ut som det gör” och sedan kanske dra någon svada om att män minsann får mycket bättre resultat i idrott, som om det var det som var den relevanta faktorn i livet. Jag undrar vad de tänker sig att jag ska göra med den informationen. Kanske säga såhär till alla som läser det jag skriver: ”Hörni hörni, har ni hört den här om att män är biologiskt starkare än kvinnor. Kvinnoförtrycket är tydligen helt berättigat!!” och sedan lägga feminismen på hyllan.
Nejmen allvarligt, borde inte vi ha kommit förbi det här stadiet (om det nu någonsin varit så) där folk tar sig makt bara för att de kan det? Finns det inga större värden i livet än att dominera de en kan dominera? Uppenbarligen är inte världen så enkel. Människor går inte omkring och förslavar varandra bara för att de rent fysiskt är kapabla till det. Det finns uppenbarligen andra saker som driver människor än behovet att dominera sin omgivning. Vi kan komma bortom det, och det är vad jag anser vara syftet med feminism; en värld bortom förtryckande relationer.
Om vi tar en sak som kvinnolöner. Ibland snackas det om att kvinnor helt enkelt ~*väljer*~ yrken med lägre löner. Så kanske det är. Frågan är varför dessa yrken har så låga löner. Nu kan en dra någon svada om tillgång och efterfrågan och tycka sig hitta en ”förklaring” till kvinnors lägre löner och sen skjuta det hela ifrån sig i trygg förvissning om att det inte är ens eget fel, och det kan en väl göra om en tycker det känns bra. Jag däremot är inte särskilt intresserad av förklaringar utan av lösningar. Att kvinnor i regel tjänar mindre är ju uppenbarligen ett faktum, frågan är: vad leder detta till? Är det önskvärt? Om inte, vad gör vi åt saken?
I mina ögon så är problemet med låga kvinnolöner större än att hitta en enskild förklarande faktor. Det handlar liksom om kvinnors autonomi, vilket är mycket viktigt när det kommer till kvinnors frigörelse. Oavsett om förklaringen till kvinnors lägre löner går att hitta i kvinnors ”fria val” eller strukturer eller lite av båda delarna så är det angeläget att kvinnor får samma ekonomiska frihet som män.
Jag förstår inte varför en ska hålla på och hitta förklaringar, som om det vore en ursäkt för att inte ändra på rådande samhällsordning. Finns det några möjliga förklaringar till kvinnors position som gör den berättigad? Finns det något som gör det försvarbart att kvinnor ska ha sämre möjligheter till självbestämmande? Nej, jag tycker inte det.
Jag har en utopi om ett jämställt samhälle, det är något jag tycker är värt att sträva efter. Jag tycker att det är intressant med förklaringar till ojämställdheten, men endast i syftet att förstå vad vi ska göra åt den. Om det är så att den kapitalistiska ”marknaden” är det som gör att kvinnor får lägre löner, låt oss avskaffa den. En världsordning som leder till att vissa människor förtrycks är inte värd att behålla. Om det nu är kvinnors biologi som gör att vi förtrycks, låt oss överbrygga den (till exempel med automatiserat barnafödande). Uppenbarligen finns det en förklaring till kvinnoförtrycket, och för min del kvittar det vilken det är så länge vi blir av med det.
Lästips och klitoris.
Idag tycker jag att ni ska läsa två grejer.
Dels det här inlägget av Lemoine om det ”riktiga” kvinnoförtrycket (som vissa brukar kalla det kvinnoförtryck som pågår i Andra kulturer) och hur det hänger ihop med allt annat kvinnoförtryck. Har inte så mycket att tillägga utöver att det är fett bra.
Och så tycker jag ni ska läsa det här om hur trist det kan vara att ha en fitta hos Zettermark, ni kan med fördel länka samma det med den här texten jag skrivit om hur biologin är politisk.
Kommenterade inlägget såhär:
Apropå klitoris: det var först i år som jag lärde mig hur den ser ut, att det inte bara är den där lilla knoppen utan ett ganska stort organ.
Tänker också på hur tragisk normaliserat det är att sex inte ska vara skönt för kvinnor. Det var liksom något jag accepterade hur länge som helst, att det mest handlade om att det skulle ”gå” och inte om att det skulle vara skönt. Nu har jag lärt mig hur det känns att vara riktigt kåt, men det tog verkligen tid, många år av i bästa fall mediokra upplevelser.
Tänker på alla dessa idéer som florerade om att det typ ”ska” göra ont första gången, vilket såklart delvis handlade om myten om mödomshinnan, men jag tänker mig att det också var frågan om att kvinnor liksom får lära sig att stå ut med vissa saker under sex bara för att det är det som liksom ”måste” till för att sexet ska bli av, eftersom män (det var ju alltid omslutande sex med män som förutsattes när det talades om att ”förlora oskulden”) helt enkelt inte visste hur en skulle göra, och det fick en såklart inte lära sig som kvinna heller. Det är så vidrigt.
Gud vad jag önskar att de hade talat mer om lust och kåthet. Inte om sex som något jobbigt en typ måste gå igenom för att det blir ”skönt sedan” (antingen för att sexet blir bättre sen eller för att en får ut andra grejer, typ bekräftelse som könsvarelse), vad många obehagliga sexuella upplevelser jag hade kunnat bespara mig då, om jag hade fått lära mig att det ska vara skönt och att jag ska vara kåt och inte att jag bara ska stå ut med skiten.
Bild för den som inte vet hur klitoris ser ut:
Visst är det sjukt att den är så stor? Hade ingen aning om detta förrän jag såg det i någon broschyr från Rfsu.
Kvinnoförtrycket är mäns ansvar, men det är kvinnorna som måste bekämpa det.
När jag skriver att män inte behövs inom feminismen så menar jag inte att män inte ska vara feminister. Givetvis ska män kämpa emot sitt förtryck av kvinnor, det är en moralisk skyldighet, vilket såklart varje individ borde vara förmögen att inse på egen hand. Att vara helt lugn med att en utövar ett förtryck mot andra människor, som dessutom ofta är människor en står väldigt nära, är jävligt osympatiskt och gör en till en ganska äcklig människa. Egentligen borde en kunna förvänta sig att män ska ta ansvar för sin överordning.
Men, grejen är den att ingen förtryckt grupp någonsin har kunnat lita på sina förtryckares godhet. Det är liksom inte så verkligheten fungerar. Det är såklart tråkigt att det är så, och jag önskar verkligen att det var annorlunda.
Visst har det funnits manliga feminister, vist har män tagit ställning för kvinnors rättigheter, men de har aldrig stått i framkanten. Om kvinnor hade nöjt sig med sin position och inte börjat ställa krav hade det troligen inte heller funnits feministiska män. Det är först när förtryckare konfronteras med förtrycket som de är villiga att ta tag i det. Därför måste män komma ut sin bekväma position, konfronteras med att det finns ett kvinnoförtryck, innan de kan tänkas vara med i kampen emot det. Det ursprungliga kravet och rörelsen måste alltid komma från den förtryckta gruppen.
En kan också se hur många manliga feminister tenderar att göra en tolknings av kvinnoförtrycket som är bekväma för dem själva, som till exempel att det ”verkliga” kvinnoförtrycket pågår någon annanstans, och även här är det viktigt att kvinnor drar dem ur den bekväma positionen. Om kvinnor accepterar den typen av manliga feminister som jag beskriver här så kommer manliga feminister att vara sådana. Inte för att de är onda, utan för att alla människor helst vill leva ett bekvämt liv där de slipper ifrågasätta sig själva.
Detta innebär inte att det är kvinnors fel eller ansvar att vi är förtryckta. Det är mäns ansvar. Egentligen är det män som borde fixa den här skiten. Kvinnor ska inte känna ansvar över patriarkatet. Kvinnor ska vara förbannade på de män som dag efter dag fortsätter att förtrycka. Och vi måste använda denna ilska för att befria oss. Inte för att det är vår skyldighet, inte för att det är vårt fel, utan för att det är så den tragiska verkligheten ser ut.
Att få kvinnor att tro att de på olika sätt är beroende av män för sin frigörelse och att de har män att tacka för de framsteg som gjorts är i sig patriarkalt, och det är passiviserande. Vi kan liksom inte sitta och vänta på någon slags godhet från män, för den kommer inte att komma. Hur berättigad önskan än är, hur mycket världen än borde ser ut så, så gör den inte det. Och en sådan längtan kommer bara att gör det svårare, för den kommer oundvikligen att leda till besvikelse.