Kategori: Feminism

Dessa personer förtjänar inte min repekt eller tid.

Det är klart att de som säger sig ingå i en rörelse också till viss del står som symbol och representant för denna rörelse. Du kan inte bara kalla dig feminist utan att det betyder något, och även om folk har olika åsikter inom rörelsen så binds vi såklart samman av likheter. Vem som helst kan inte erkännas som feminist, det är mer än ett ord. Det är även så att medlemmar i en rörelse måste ta ett visst ansvar för rörelsens historia. Om något inte fungerat eller gått fel så bör man ta ställning till detta. Man kan inte bara svära sig fri, ty man ingår av egen vilja i ett kollektiv som står för en massa olika saker.

Jag har absolut inget emot iden om ett kollektivt ansvar inom olika rörelser. Jag anser själv att man om man kallar sig främlingsfientlig, kristen eller mansrättsaktivist får ett automatiskt ansvar att ta avstånd från de inom gruppen florerande idéer som man inte sympatiserar med alternativt stå till svars för dem. Man kan inte bara säga ”men det sa inte jag” om det finns visst tankegods som är vanligt förekommande, ty i så fall så låter man ändå dessa åsikter florera, även om man inte personligen uttrycker dem. Det är dock ett tydligt sätt att ta ställning för vissa idéer att varken ta avstånd från dem men fortfarande betrakta sig som en del av rörelsen eller lämna rörelsen.

Däremot blir det tröttsamt när man åläggs att göra avbön varje gång man öppnar munnen för att tala om feminism, speciellt då man ska göra avbön för åsikter inte ens hälften av alla feminister står för. Det är inget anat än en halmgubbe, något som tas upp igen och igen och som feminister förväntas ta ställning emot fast det liksom aldrig har varit allmänna åsikter bland feminister och absolut inte är det idag.

Jag kan tänka mig att ta avstånd från vanligt förekommande feministiska uttalanden och idéer jag inte ställer mig bakom, vilket jag också gör. Jag brukar även förtydliga att jag inte tycker saker som det annars ligger nära till hands att tro att jag tycker. Däremot orkar jag inte ta avstånd från något som inte är en stor del i rörelsen och som jag aldrig gjort sken av att hålla med om. Konfrontera mig med vad jag säger istället, de resonemang jag faktiskt för. Och om du undrar var jag står i vissa frågor; fråga trevligt. Attackera mig inte med ”men ni feminister tycker ju såhär” utan att varken ha belägg för saken i sig eller ha anledning att tro att jag håller med.

Ett grundläggande krav på att jag ska bevärdiga mig med att ta någons argument på allvar är att hen har gjort i alla fall ett litet försök till att sätta sig in i ämnet i fråga. En person som anklagar mig för att hata män, tycka att män är djur och att vi ska ha mansskatt har uppenbarligen ingen koll på varken den feministiska diskursen i stort eller på mig som person, och detta trots att denna information är mycket lättillgänglig. En person som inte tar en argumentation med mig på tillräckligt stort allvar för att göra en snabb sökning men fortfarande vill spy ut sina åsikter, uppfattningar och ”argument” förtjänar inte min respekt eller tid, så enkelt är det.

Vita kränkta kvinnor.

På Twitter finns det ett (väldigt oaktivt) konto som heter ”vita kränkta kvinnor” som uppenbarligen är någon slags ironisk reaktion på facebook-gruppen ”vita kränkta män” som attackerar feminister och ironiserar över feminism genom att dra helt sinnessjuka paralleller till patriarkatet. Jag fick till exempel denna kommentar:

en vit cis hetero medelklass kvinna skriver nyfeministisk debattartikel i Aftonbladet. #avant-garde

Det är ju inte så att jag reagerar på att någon skriver såhär på twitter, men jag tycker att detta är en ganska vanlig inställning bland folk som ska försöka göra sig lustiga över feminismen.

Och tänkte typ såhär: ja, det är ju sant att jag ändå har det ganska bra eftersom jag är överordnad i en massa olika maktordningar, till exempel rörande etnicitet, sexualitet och klass. Detta är jag medveten om och försöker ta ansvar för i mitt handlande, både på ett personligt plan men också i mina politiska ståndpunkter. Det är jätteviktigt att man förstår vilka fördelar man har här i världen gentemot andra och tar ansvar för det.

Vissa människor försöker göra poäng av att många feministiska kvinnor inte alls är särskilt förtryckta, att det inte är så synd om oss. Alltså nej, det är inte synd om mig, för guds skull. Jag vet det. Jag har det verkligen förhållandevis bra och jag har inga problem med att erkänna det. Jag upplever det heller inte som provocerande att någon annan påpekar det, som vissa vita män tycks bli.

Och nej, feminism är väl inte så jävla radikalt, snarare en ganska självklar åsikt i mina ögon. Dock en åsikt jag innehar och är beredd att försvara. Att jag är feminist handlar inte om att nära någon slags självbild som radikal, jag önskar verkligen att feminismen vore en oprovocerade ideologi, men så är det ju faktiskt inte idag. Deppigt.

Bara för att man konstaterar att man är strukturellt underordnad i vissa sammanhang så betyder inte det att man tycker synd om sig själv eller har en så kallad offerkofta. Det finns en ide om att alla som påtalar problem och orättvisa de själva blir utsatta för grottar ner sig i sin offerroll, men så behöver inte alls vara fallet. Du kan vara medveten om något, belysa och bekämpa något, utan att för den sakens skull gå omkring och tycka synd om dig själv.

Måste man vara mest förtryckt i hela världen för att vara intresserad av att kämpa mot maktstrukturer och förtryck?

Antifeministargument.

Två grejer som alltid dyker upp när feminism diskuteras är dessa argument:

  1. Feminister tycker att män är djur. Detta var det Ireen von Wachenfeldt, före detta ordförande för Roks, en paraplyorganisation för kvinnojourer i Sverige, som sade i en intervju. Det skedde 2005, alltså för sju år sedan. Uttalandet möttes av stark kritik från den egna organisationen och en tredjedel av medlemsjourerna lämnade organisationen. Det föranledde också Ireen von Wachenfeldts avgång som ordförande. Säkert finns det även andra feminister som håller med men jag har aldrig träffat eller hört talas om någon. Att man sju år efter att detta inträffat, efter att en mängd feminister och feministiska organisationer tagit avstånd från uttalandet, efter att den som gjorde uttalandet har fått avgå som en följd av uttalandet fortfarande ta upp det varje gång man diskuterar feminism är fan absurt. Hur kan man fortfarande anse denna utsaga utgöra ett relevant argument emot feminism?
  2. Feminister vill ha mansskatt. Det har aldrig lagts fram något förslag på mansskatt. Det detta rörde sig om var att flera vänsterpartister, Gudrun Schyman inkluderad, lade fram en motion om att man skulle utreda mäns våld mot kvinnor och barn, alltså en effekt av patriarkatet, och beräkna vad kostnaderna för detta var på en nationell basis. Det fanns inget förslag om att mäns skatt ska höjas på grund av detta. Detta skedde 2004 och flera feminister har sedan dess offentligt uttalat sig emot mansskatten, som inte ens var föreslagen från första början. Ändå så är detta, åtta år senare, ett av antifeministernas primära argument för att föra feminismens diskriminering av män i bevis. Poängen är att detta inte var något existerande politiskt förslag, snarare en missuppfattning och möjligtvis en retorisk modell från vissa håll, men det har mig veterligen aldrig diskuterats införandet av en verklig mansskatt seriöst inom den feministiska rörelsen i Sverige.

Personer som tar upp dessa två exempel när de ska föra feminismens dålighet i bevis är ärligt talat inte värda att ta på allvar. Feminister har gång på gång tagit avstånd från dessa uttalanden och förslag, även i de fall där det inte ens har funnits något att ta avstånd från från början, och ändå kommer det upp så fort någon kallar sig feminist. Släpp det, för helvete.

Tack för stödet.

När jag publicerade artikeln igår så var jag verkligen orolig. Jag visste att den skulle väcka reaktioner, att det skulle komma en massa mansrättsaktivister och vara arga och sura, kalla mig lilla gumman och förklara för mig hur världen fungerar. Och så skedde ju, såklart. Men jag fick också en sån enorm jävla uppbackning.

Jag vill bara säga tack för det. Det betyder väldigt mycket att folk kommenterar, sprider, gillar och tar det jag skrev i försvar. Inte som att jag annars hade bytt åsikt, men det gör verkligen skillnad att inte känna att man står ensam. Sånt är jobbigt och tär, även om det ”bara” är elaka kommentarer på internet.

Debattartikel, ocuttad.

Här kommer alltså, som utlovat, hela debattartikeln innan den blev nedskuren ganska rejält. Håll tillgodo.

Som nätaktiv feminist så stöter man på alla möjliga typer som vill opponera sig mot det man gör. Ofta inte emot en specifik text eller slutsats, utan snarare emot det faktum att man driver en feministisk blogg och skriver feministiska texter. Män är minsann också förtryckta, upprepas in absurdum.

Jag håller med om att det finns problem som drabbar män för att de är män. Bland annat anses män ha större skyldighet att gå ut i krig, de tar oftare livet av sig, gör sämre ifrån sig i skolan och faller lättare in i brottslighet. Alla dessa saker är problem som drabbar män just för att de är män och är alltså misandri, den manliga motsvarigheten till misogyni.

Om någon väljer att ta tag i något av dessa problem och försöka göra något åt det är jag den sista att protestera. Jag har till och med gjort det själv genom att ifrågasätta machoidealet som jag tror ligger till grund för mycket av den sociala press som män känner. Jag, och många feminister med mig, tycker att dessa frågor är viktiga och skulle under inga omständigheter motarbeta någon som ville göra något för att lösa detta samhällsproblem.

Men man kan inte fokusera på allting samtidigt och för mig har det varit naturligt att fokusera på feminism. Alltså på vilka sätt kvinnor, och ibland även män, drabbas av de patriarkala strukturerna i vårt samhälle. Anledningen till det är att jag själv är kvinna och således har en naturlig inblick i hur detta förtryck slår. Jag vet, av naturliga skäl, ganska lite om hur det är att vara man i dagens samhälle. Jag har en väldigt begränsad möjlighet att på egen hand kunna förstå och analysera det strukturella förtryck som män utsätts för.

På samma sätt som jag försöker förstå rasism, klassförtryck och annat förtryck även fast jag själv inte är utsatt för det skulle jag gärna försöka förstå förtrycket av män. Problemet är att det är väldigt få som vill berätta om det. De flesta mansrättsaktivister fokuserar på att klaga på feminister för att vi inte tar upp deras problem åt dem. På att vi har valt att fokusera på en viss maktstruktur, ett specifikt förtryck, som råkar vara ett annat än vad de personligen tycker är viktigt.

Jag kan inte tala för alla feminister men personligen skulle jag aldrig klaga om någon startade en mansjour, mansseparatistiska kvällar på badhuset eller skrev en uppsats om sexismen mot män i tjejtidningar. Jag skulle snarare ta till mig budskapet med intresse, precis som jag gör med artiklar om rasism eller klassförtryck. Däremot tycker jag att det är tragiskt att något så viktigt som detta har kommit att bli en plattform för pajkastande mot feminister som gör sitt bästa för att befria samhället från det patriarkala förtrycket.

Tar avstånd från manshat.

Man ska tydligen ta avstånd från manshat som feminist. Även om det inte är ett stort problem bland feminister att de hatar män, även om jag själv inte sprider manshat, även om jag står upp emot manshat när det dyker upp och även om jag skriver om att det är problematiskt när feministisk analys skymmer sikten för problem män drabbas av räcker det tydligen inte. Så nu tar jag avstånd från manshat. Här kommer det:

Tydligare än såhär kan det väl inte bli? Men för att ändå förtydliga: jag hatar inte män, jag tycker inte att män är djur (i någon högre grad än kvinnor), jag tycker inte vi ska ha en speciell mansskatt, jag tycker inte att män är svin. Okej? Kan jag få fortsätta skriva om feminism nu?

Jag är en väldigt häftig åsiktsperson som har en debattartikel uppe på Aftonbladet.

Tja! Jag är cool och har i denna stund en debattartikel uppe på Aftonbladet som ni kan läsa här. Den handlar om mansrättsaktivister. Den är ganska nedskuren, och jag tänkte publicera den fullständiga versionen som jag skrev först om ett litet tag.

Nu stålsätter jag mig inför den hatstorm som troligen kommer komma från mansrättsaktivister. Tänk om den uteblir bara för att jag skrev så? Vore nästan en besvikelse, men bara nästan.

Mansrättsaktivister borde fokusera på sina egna problem istället för att hacka på oss feminister.

Ofta stöter man på en invändning som låter typ såhär: ”ameh duuuråååå” när man tar upp problem i mäns inställning mot kvinnor. Det kan antingen röra sig om att man vill påpeka att förhållandena även kan vara motsatta eller om att det finns andra förtryck. Till exempel att jag är vit, hetero, cis och medelklass och därmed står över i andra maktstrukturer.

Detta stämmer. Absolut. Bara för att jag är kvinna så betyder inte det att kan svära mig fri från andra maktstrukturer där jag är överordnad. Däremot är det en stor skillnad på att förneka dessa och på att inte aktivt lägga fokus vid dem. Jag fokuserar på könsmaktsordningen eftersom det är den jag själv känns konsekvenserna av. Jag skriver emellertid även om klass- ras- och hbt-frågor även om de inte rör mig personligen, bara inte lika mycket.

För det första handlar detta om att jag inte vill tillskriva mig något slags tolkningsföreträde för andra förtryckta grupper, eftersom det ofta kan bli en förlängning av förtrycket. Jag kan skriva om rasism, men jag har inte samma insikt om hur förtrycket slår och vad det består i av naturliga skäl. Därför ska jag inte heller ge sken av att veta det.

Jag är fullt medveten om att jag är privilegierad i jämförelse med många andra grupper. Därför åligger det mig att ta ansvar, att lyssna och försöka förstå, men inte att själv definiera förtryckets natur. Jag skulle bli arg om någon man kom och försökte knäppa kvinnor på näsan om vad feminism är eller borde vara. Jag uppskattar feministiska män men jag vill inte att de ska ta sig tolkningsföreträde framför mig eller andra kvinnor. Jag vill inte att de ska definiera problemen med könsmaktsordningen åt mig, säga åt mig vad som är rätt och fel. Precis som jag inte ska knäppa någon ur arbetarklassen på näsan med vad som är problemet i deras position.

Om man känner sig utsatt för sexism, rasism eller något annat förtryck så borde man definiera det, vari det består och vad man bör göra åt saken. Detta har jag inget emot att mansaktivister gör. Jag tycker att det är jätteviktigt att man tar upp på vilka sätt det är jobbigt att vara man. Till exempel frågan om varför män begår så mycket självmord, varför många män är ensamma, våldsamma, klarar sig dåligt i skolan och så vidare behöver en lösning. Men detta är inte min sak att ta hand om. Jag vet inget om detta förtryck, jag är inte i det. Jag kan inte säga vad det består i. Det handlar inte bara om att jag inte vill utan också om att jag inte är kapabel. Jag fokuserar på det jag kan mest om, alltså feminism. det är där jag har mest att säga, mest kunskap och där jag kan ta mig rätten att analysera och tolka samhället.

Problemet blir när man istället för att problematisera de strukturer som förtrycker en hackar på andra strukturperspektiv för att de får för mycket plats. Ett bra sätt att få mer plats är att prata om det ni upplever som problemen istället för att hacka på andra för att de inte tar upp dessa problem. Jag skulle ha all respekt för en mansrättsblogg som faktiskt tog upp strukturella problem män drabbas av för att de är män, istället för att tjata om sina konstiga uppfattningar om hur feminister är.

Har ni någonsin läst något här som handlar om att det inte är ett problem när män mår dåligt, blir våldtagna eller tar sina liv för att kvinnor har det värre eller lika illa? Jag har till och med upprepade gånger ställt mig emot sådana utsagor. Jag brukar inte heller gå in på Ströms eller Billings blogg och påpeka hur förtryckta kvinnor är, eller att kvinnor utsätts för samma problem, när de skriver om något som är jobbigt för män.

Alla mansrättsaktivister borde lägga mer fokus på vari deras problem består och hur de ska lösas istället för detta absurda fokus på att hacka på feminister. Feminister som grupp har inte sitt primära fokus i att hacka på mansrättsaktivister. Feminister tycker i regel inte att det är något dåligt om det öppnas en mansjour eller om det dras igång ett arbete mot problemen med mäns psykiska hälsa eller mäns kriminalitet. Vi fokuserar på det problem som kvinnor blir utsatta för, vilket då och då har att göra med ett orimligt stort fokus på mäns problem i samhället. Mansrättsrörelsen däremot fokuserar nästan uteslutande på att bekämpa kvinnorättsrörelsen, som om det var dennes fel att män tar livet av sig oftare än kvinnor eller att män förväntas vara fysiskt starka. Mig veterligen så brukar i alla fall det senare tas upp av feminister då och då.

Gör gärna en sammanställning om på vilket sätt tjejtidningar och Sex and the City är sexistiskt och förtrycker män, men gör det för guds skull som en kritik av dessa företeelser och inte för att förminska den problembeskrivning som feminister gör av herrtidningar. Båda dessa är problem och det ena förtrycket blir inte mindre problematiskt för att det andra också existerar. Jag skulle gärna läsa en sådan sammanställning, till och med kunna tänka mig att göra den, men jag förstår inte vad det har med Slitz sexism att göra.

Detta borde även den mest inbitna antifeminist förstå problematiken i.

En invändning jag har fått en herrans massa gånger mot mitt Slitz-inlägg är att det står samma saker i tjejtidningar. Jag antar här att man åsyftar vad jag skulle vilja kalla en instrumentell människosyn, alltså att människor ska ”användas” och sedan bytas ut eller uppgraderas på olika sätt. Jag håller med om att detta förekommer även i tjejtidningar och jag tycker att det är en vidrig syn att ha på människor oavsett vem som riktas den mot vem. Människor ska ses som mål och inte som medel och jag förstår inte hur man kan tala i termer av att ”byta ut” sin partner mot ”något bättre” alls.

Denna syn på människor och relationer är samhällsomspännande och ökar, i alla fall enligt min egen uppfattning. Jag tror den har mycket att göra med ett i allmänhet hårdnande samhällsklimat där alla uppmanas till att ”satsa på sig själva” och vara sin egen lyckas smed. Omtanke om andra hamnar i skymundan i en sådan värld. Det är djupt tragiskt och det är inget jag ställer mig bakom.

Vissa försöker få det till att detta är feminismens fel, för att kvinnor uppmuntras till att se till sina gena behov och intressen i första hand. Må så vara, men detta är ju inte vad alla feminister står för. Jag har vänt mig emot det länge och ser det framförallt som något liberalfeministiskt, eller powerfeministiskt som man också skulle kunna kalla det. Det är ett entreprenörsideal där man ska kämpa sig upp mot toppen självständigt, personligen göra upp med patriarkatets förtryck mot en själv eller kanske använda sin ”kvinnliga charm” för att komma framåt. Jag vill ha ett samhälle där människor tar hand om varandra, inte ett där allt handlar om att slåss om platsen på toppen på lika villkor.

Nåja, med det sagt att jag inte vill ha det såhär så vill jag även förklara varför detta råd ändå dyker upp i den feministiska debatten titt som tätt, för det gör det ju. Jag tror det handlar om iden att jämlikhet ska uppnås genom att kvinnor ska börja lika män. När kvinnor uppmanas till att inte bry sig för mycket om relationen handlar det inte framförallt om att man ska skita i andra för att det skulle vara ett egenvärde, snarare om att man till exempel i en kärleksrelation inte ska ta den sociala lasten även för sin manliga partner, vilket ofta blir fallet då kvinnor fostras i att vara omhändertagande och män i att vara individualistiska. De bästa vore om män och kvinnor var medvetna och omhändertagande i relationer, men om nu inte ens manliga partner är det så är det väl inget annat än rimligt att agera så även själv.

Men det jag talade om i mitt inlägg var inte detta. Jag berörde det flyktigt men konstaterade att det inte var det som var grejen, utan att det var ungefär vad jag förväntat mig. Det jag fann relevant var just den uppmaning till sexuellt utnyttjande som fanns i inlägget. Om detta förekommer i tjejtidningar eller ej vet jag inte, men jag har i alla fall aldrig stött på något liknande i ett sådant sammanhang. Om någon har det, vänligen berätta, för jag skulle i ärlighetens namn tycka att det var intressant och upprörande.

Vidare har jag heller aldrig beskyllt män som kollektiv för detta. De flesta än läser inte Slitz, det är jag medveten om. Men den som gör det och den som skriver texter likt detta borde fundera lite på vad det är man förmedlar. De rör sig inte om lite vanlig vardagssexism, ett litet skämt, utan om en direkt uppmaning till något som rentav kan betraktas som brottsligt i vissa fall. Det borde väl även den mest inbitna antifeminist förstå problematiken i.