Kategori: Feminism

Jag är ingen allmän slasktratt för dina åsikter om saker och ting.

Ganska ofta så kommer det någon jävel här och bara: ”du måste våga ta debatten om detta! Kolla på detta videoklipp/film/läs denna rapport/bok och sedan kan vi se hur mycket feminist/socialist du är!” och när man sedan inte gör detta så tycker de att man är ohederlig och så vidare.

Såhär va. Jag är säker på att din film eller bok eller vad det är kan vara bra och spännande och att den kanske skulle kunna innehålla argument eller ”bevis” jag inte kan argumentera emot. Men jag tänker ändå inte se den. Det finns en massa olika skäl till detta, för det första så får jag en massa tips om artiklar, böcker och filmer dagligen, både personligen och i människor allmänna länktips. Jag gör ett urval här, utifrån vad jag är intresserad av. Jag har ingen skyldighet att kolla på just din grej och tänker troligen inte heller göra så om din ingångspunkt är: ”ha! Denna kommer motbevisa hela din ståndpunkt”. Varför? För att sådana tips brukar vara någon ”ögonöppnande” dokumentär som presenterar någon jävla konspirationsteori. När folk säger att deras grej är ”ovinklad” blir jag extra avtänd.

Folk tycker att om man är offentlig med sin åsikt så måste man vara ständigt öppen för kritik och debatt. Jag har absolut ingenting emot att revidera mina uppfattningar kring saker och ting, men jag gör det på mitt vis och i min takt. När någon går in här med det primära syftet att ”motbevisa” mig om saker och ting så bli jag genast skeptisk. Det kan man ju såklart göra i enskilda frågor, men att försöka motbevisa hela min ideologiska hållning med ett litet klipp verkar inte som en vidare rimlig målsättning.

Vidare så brukar dessa personer nästan alltid ha en i grunden felaktig uppfattning om vad min ideologiska hållning faktiskt är, vilket såklart gör mig ännu mindre sugen. För min del spelar det ingen roll om du har någon bra kritik av Valiere Solonas på lager, för jag tycker inte som hon.

Så om du vill ”kritisera” mig och mina åsikter och vill att jag ska ta till mig det så har jag en liten checklista:

  • Vet du vad jag egentligen tycker? Du vet kanske att jag är feminist, men det betyder inte att jag tycker att män är djur. Gör lite efterforskningar och återkom med kritik mot specifika uttalanden eller något jag faktiskt sagt mig tycka. Det blir ganska meningslöst annars.
  • Vet du vad du själv vill ha sagt? Allmän dravel om att jag måste ”kunna ta kritik/kunna te en debatt” duger inte riktigt. Formulera din kritik ordentligt.
  • Kritiserar du min ideologi eller en specifik sak/rörelse inom ideologin? Var noga med att skilja på dessa. Det blir menlöst för mig med uttalanden som ”vissa tycker detta, därför suger din ideologi”. Om du bara vill försäkra dig om att jag inte tycker så, fråga rakt ut istället för att ”konfrontera” mig med detta ”fel” inom min ideologi. Det gör mig bara irriterad när någon tror att alla företrädare för en ideologi delar alla åsikter.
  • Om du vill att jag ska läsa en bok, kolla på ett filmklipp eller liknande, skriv då en kort introduktion till vad det handlar om, varför du tycker jag ska ta del av det och vem/vilka som är avsändare. Om det kommit upp någon kritik av detta, skriv då även om det. Skriv typ inte ”detta är ovinklat” för det är bara fånigt, inget är ovinklat! Jag tar det inte på allvar när människor framställer något som Sanningen™ av förklarliga skäl.
  • Gå inte in med den där skitaggressiva tonen som många har tack. Jag förlorar intresset av att diskutera då.

Så. Om du funderar på detta så är nog dina chanser för att jag ska vilja ”ta debatten” högre, men jag vill påpeka att jag faktiskt inte har någon skyldighet att argumentera för min ståndpunkt mot alla som tycker annorlunda och jag har inte heller något intresse i att göra detta. Hur mycket du än önskar så är jag ingen allmän slasktratt för dina åsikter om saker och ting, som jag ska antingen besvara eller ta till mig.

Att vara naturlig.

Jag får så mycket kloka kommentarer om saker och ting jag skriver. Som denna från Andrea om biologism och sociala konstruktioner.

Jag tycker att hela debatten kring biologism vs. sociala konstruktioner är helt irrelevant egentligen. So what att det finns en möjlighet att pojkar biologiskt sett har en större sannolikhet att bete sig på ett visst sätt än flickor. Bara för att något är naturligt är det inte nödvändigtvis önskvärt. Att döda är t ex. naturligt, men inte önskvärt. Att vara människa innebär att kunna stå emot fysiska drifter till förmån för drifter av en högre ordning. När vi lever tillsammans kommer det sociala att spela en större roll, och ju mer komplext samhället blir, desto mer förlorar det biologiska betydelse. Vi måste välja hur vi vill leva med varandra, och helst på ett sätt som skapar möjligheter för både individen och gruppen. Då är det inte rimligt att ha så snäva normer kring manligt och kvinnligt som vi har idag. Hur normen har uppstått spelar ingen roll. Vi har ändå valet.

När bioligister talar om könsskillnader så brukar de ha inställningen att det visserligen finns könsskillnader som är socialt konstruerade, men att denna social konstruktion utgår från biologiska könsskillnader. Alltså typ att kvinnor i årtusenden socialiserats in i att ta hand om barn eftersom de föder och ammar, och att de sociala normer som finns kring detta idag liksom ska vara där inte för att de nödvändigtvis är medfödda men för att de visat sig vara framgångsrika och falla sina naturligt i organisationen av vårt samhälle.

Man använder det faktum att dessa könskodade egenskaper faller sig naturliga för många, samhället ser ju trots allt ut så, som ett bevis på att de är rimliga och att vi inte bör förändra dem. Jag kan hålla med om att de flesta socialt kodade egenskaper vi har på ett eller annat sätt säkert går att härleda till vår biologi. Men däremot tror jag att de har byggts på så mycket, i så många led, att det fjärmats från sitt ursprung och numera mest är normer som flyter runt, utan att ha någon egentlig koppling till vår natur. Den koppling som finns är historisk, något i flera led härlett men som nu blivit så utdraget och fjärran från sitt ursprung att det inte längre är relevant. Då måste man hitta en ny naturlighet.

Och jag tänker att det som skiljer människor från djuren är att hon kan förstå sig själv och det samhälle hon lever i, att hon kan se det från utsidan och ta genomtänkta beslut om hur hon vill leva som sträcker sig bortom vad som faller sig naturligt vid första anblick. Förmågan att kunna se bortom sina sociala instinkter är fantastisk.

För mig har det lett till en befrielse, och faktiskt också ett levnadssätt som i grunden känns mer naturligt, att försöka gå till botten med hur jag vill leva mitt liv och hur jag tycker att samhället bör organiseras. I samband med att jag i högre grad har accepterat min natur och mina naturliga behov som människa så har jag kunnat ta avstånd från den socialt konstruerade ”naturlighet” som könsskillnader ibland sägs bygga på. Jag har funnit min mänsklighet och fått ett hum om vad som är naturligt för mig, något som jag strävar efter att leva ut.

Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.

Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.

Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.

Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.

Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.

Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Vidrigt.

Bra skrivet av Johanna Sjödin om att ordföranden i sameföreningen i Jokkmokk är med i en facebookgrupp som stödjer två män som blivit dömda för våldtäkt. Hon säger att hon inte tror att männen har begått brottet de är anklagade och faktiskt även dömda för. Hon säger att det är hemskt att folk ska behöva sitta inspärrade för ett brott de inte är dömda för.

Att som ordförande i en viktig politisk förening i ett litet samhälle på Jokkmokk vara medlem och aktiv i en sån hör grupp är fruktansvärt oprofessionellt. Detta är vad hon har skrivit i gruppen:

Vi tror på pojkarna och ingen ska behöva sitta i fängelse oskyldigt dömda!

Samt detta:

Ja herregud, dom borde ju ha varit frikända för länge länge sen. Vad är det som gjort denna sak så helt galen, att rätten dömmer så här???

Det är viktigt att slå vakt om att ha en välfungerande rättssystem och att ingen döms om det finns anledning att tvivla på personernas oskuld. Men detta handlar nog inte om rimligt kritik av rättsväsendet utan om en ovilja att i ett litet samhälle acceptera att omtyckta personer har kunnat begå handlingar såsom dessa.

Inte nog med att de är svårt att få någon dömd för våldtäkt och att människor kommer att tvivla på dig inom rättsväsendet och under rättsprocessen, inte ens när man har fått en fällande dom så upphör människor att spekulera och tvivla i vad som verkligen har skett. Nej, vårt rättssystem är inte perfekt men om man tvivlar på domen kan man begär resning, gå igenom rättegångs- och förhörshandlingar och leta efter hål.

Jag tror inte att det finns något annat brott där folk till denna grad förnekar domen som fällts enbart med motivationen att man ”tror” de som blivit dömda för att man känner människor som känner dem, och som i sin tur säger sig veta att de inte skulle vilja våldta någon. Vidrigt är vad det är.

Man kan väl för helvete tro lite vad man vill om saken men att starta en facebookgrupp enbart i syfte att visa sitt stöd för gärningsmännen, och alltså sitt motstånd mot deras offer, är att sprida vidare den kultur som skapar mytbildningar kring vad en ”riktig” våldtäktsman och våldtäkt är. Om man är intresserad av att på allvar söka upprättelse för personer som blivit oskyldigt dömda bör man göra det genom att granska rättsprocessen, inte genom att ge uttryck för vad man ”vet” om dessa personers karaktär.

Vad menar jag egentligen?

Mitt inlägg om genus fick såklart folk att undra vad jag egentligen menade. Ja, sanningen är väl att jag kanske inte riktigt vet. Det är mer en molande oro inför det hela.

Mitt problem är att de är lite för mycket av det där med att konstatera samma saker gång på gång, ta upp samma frågor och känna sig upplyst och klok och bättre. Men när någon kritiserar något man själv sysslar med ur ett genusperspektiv blir många arga. Typ som när tvåsamhet och giftermål kritiseras, då lackar många ur och menar att det minsann är deras individuella val alternativt att man inte ska skambelägga kvinnors val.

Ja, man kan ju såklart ha olika åsikter om olika frågor även inom samma rörelse men ibland känns det ganska mycket som så att man kritiserar det som är på behörigt avstånd från ens eget liv eller som man kan göra sig av med men har svårt att ta till sig kritik mot det som ligger en nära. Det kan jag förstå, absolut, men det gör mig ibland lite matt.

Det är väl egentligen främst mig själv detta handlar om. Jag är trött på att mala samma insikter och åsikter fram och tillbaka. Det blir för internt och för invant, samma gamla visa om och om igen. Man angriper det som är enkelt och svartvitt och som man kan avstå från, som könsuppdelade barnkläder och leksaker, men skippar det som berör större livsval.

Ger man genusmotståndare ett finger så sliter de av hela handen med sina huggtänder

Hejsan. Skulle aldrig ha skrivit negativt om genusdebatten, inte för att någon genusmänniska blivit förbannad utan för att det kommer en massa troll och ba: ”men då kanske du ska överväga biologism” på grund av att det finns ”sanningar” som forskats fram på ”toppuniversitet” (utan att hänvisa till vilka). Man ba: eh nej, jag skriver här en kritisk sak om ett fenomen i den interna debatten. Det betyder inte att jag övergett hela iden. Tagga ner, för guds skull.

För övrigt är jag inte det minsta bevandrad på området vetenskap eller genusvetenskap. Jag vet inget om sånt, jag vet inte hur man bedömer forskningsrapporter eller vilka tidningar och universitet som anses tillförlitliga. Vad jag däremot vet är att det inom genusteori ingår att till viss del ifrågasätta sättet som forskning idag bedrivs på, och ifrågasätta objektivitetsanspråket som forskning i regel gör. Det tycker jag låter bra, men det upprör såklart vissa personer inom forskningsvärlden.

Det finns säkert jättemycket dåligt att säga om genusforskning. Jag har vissa idéer som jag nog sparar i mitt huvud till ett längre inlägg när jag vet mer. Men grejen är att jag är inte genusvetare, jag planerar inte att läsa genusvetenskap, jag läser inte genusvetenskapliga tidsskrifter och så vidare. Däremot tror jag att mycket av könstillhörigheten är socialt konstruerad. Inte allt, absolut inte, men mycket.

En annan person skrev att genusforskningen har väldigt lite intern revidering och kritik i förhållande till andra vetenskapliga fält. Om det är så så är det ju dåligt och något som borde belysas och tas tag i. Men som sagt, jag baserar inte min uppfattning om sakernas tillstånd på genusforskning utan på vad jag observerar, och det jag ser är att kön skapas till stor del socialt. Konstigare än så är det inte.

Lär er skilja på personer som tror att kön skapas delvis socialt och på någon genusforskningsvurmare. Jag har fan aldrig skrivit något om genusforskning här. Inte för att jag ogillar det, men för att jag inte vet något om det. Vad rör det mig att någon fått en kvarts miljon att forska på trumpeten som genussymbol (det där eviga exemplet på hur kasst det är med genus)?

Nåja. Kontentan är att om man ger genusmotståndare ett finger så sliter de av hela handen med sina huggtänder. För övrigt tror jag såklart att det finns både biologiska och sociala skillnader. Miljö och gener, liksom. Inga konstigheter. Men jag är lite mer intresserad av att diskutera det sociala eftersom det går att förändra.

Jag är så trött på genus.

Vet ni vad jag är trött på? Genus! Seriöst. Jag orkar inte mer ”genusdebatt” och rosa och blåa t-shirts för pojkar och flickor, om ”hen” och om att flickor ska vara söta och duktiga och pojkar tuffa och hårda. Fan vad det tjatas och gnatas om detta.

Visst finns det viktiga genusfrågor. Som till exempel kärlek och vänskap, hur relationer formar sig utefter kön. Jätteviktigt. Men typ vilken färg någon har på sin tröja eller vilket fritidsintresse någon har är fan inte så jävla samhällsomstörtande. Ja, jag vet att det ingår i en större kontext men jag tycker fortfarande att det finns en tröttsamhet i det eviga tjatet om ytligheterna, samtidigt om man ofta ignorerar de enligt mig stora frågorna. För visst är relationer viktigare än tröjor och fritidsaktiviteter? Eller?

Ganska ofta sägs det av människor som analyserar strukturer att ”visst, det finns det (inom samma fält) som är viktigare men nu väljer jag att ta upp det här, gå och starta din egen debatt”. Och ja, det är en legitim invändning men just nu så känns det som om hela genusdebatten har slukats upp av diskussioner om disneyfilmer och barnleksaker.

Och att det talas så mycket om just barn känns så symptomatiskt. Visst kritiserar vi primärt vuxnas förhållningssätt till barn, men det är ändå barnen som ska formas och föra jämställdheten vidare. Det viktiga är vad man för över på ungarna, inte att ifrågasätta sin egen normbundenhet i resten av livet.

Inget perspektiv är särskilt mycket värt om man inte vågar ta i de svåra frågorna. Om man inte vågar verkligen fundera kring sina egna beslut. Och nu pratar jag om mer än att strunta i att raka benen. Jag talar om samlevnadsformer, om kärlek, om hur vi organiserar våra liv. Det är svåra beslut, sånt som tar tid och ork och då är det mycket lättare att bara köra vidare i samma spår.

Jag orkar inte med detta ständiga självgoda återupprepande av självklarheter. Nej, det är inte självklarheter för alla och det tål att upprepas i nya sammanhang men inom genusdebatten är det självklarheter, redan vedertagen sanning. Jag tycker att det kan bli ett sånt klagande på andra utan att sätta sig själv och sina egna värderingar i kontext. Utan att våga ta tag i de stora frågorna, frågorna som går utanför färgen på ens barns tröja.

En rörelse som inte vågar diskutera, utmana och ta ställning kommer förr eller senare att bli irrelevant. Det blir bara ett evigt ryggdunkande och pajkastande på meningsmotståndare. Det är politiskt självmord. Jag tycker att genusdebatten har kört in i ett spår där man bara harvar runt utan att komma framåt. Jag skulle vilja ha en diskussion som sträcker sig utanför leksaker och tröjor, en diskussion där man vågar vara självkritisk .

Videoblogg om Loreen.

Här har i en ny videoblogg! Den här gången han jag klippt betydligt mindre i filmen vilket leder till mindre hack men också till mer pauser. Säg vad ni tycker.

I början så uttalat jag mitt bloggnamn och tillika mellannamn ”Arsinoe” till den som vill veta. Dock att jag betonar i:et lite väl hårt men jaja.

Mer om det jag pratar om kan ni läsa hos UnderbaraClara, Lady Dahmer och Katta Kvack.

Jag är inte intresserad av att ”ta” någon jävla ”debatt” bara för sakens skull.

För det mesta har jag tilltro till människor. Tänker att de är vettiga, att de flesta kan och vill förstå och göra världen till en bättre plats. Men så ibland så exponeras man inför den avgrundsdjupa och gränslösa idioti som finns ute i världen. Nej, jag menar inte folk som bara ”inte tycker som jag” utan människor som gå in med någon slags målsättning att aktivt motarbeta rörelser för likabehandling, komma med idiotiska argument som inte baserar sig i verkligheten och sedan känna sig förtryckta när man inte är intresserad av att ”diskutera” med dem. Fan vad tröttsamt det är, vad det tar på krafterna.

Nej, jag är inte intresserad av att diskutera med alla människor. Vissa personer ha jag så lite gemensamt med åsiktsmässigt att det inte är någon ide att prata, tyvärr. Så resonerar väl alla i någon grad? Varför ska man lägga energi på att samtala med någon som inte vill förstå, det förefaller ju bara meningslöst för båda parter.

När jag diskuterar vill jag att nivån ska hållas relativt hög, jag är inte intresserad av pajkastning, personangrepp och halmgubbar. Därför diskuterar jag helst inte med personer som jag inte tror att jag kan upprätthålla den nivån med. Det tycker jag är vettigt, ty jag ser absolut inget syfte med att ägna tid åt sådant och har i ärlighetens namn extremt svårt att förstå varför andra gör det.

Diskussion för diskussionens skull är bara ovettigt och oproduktivt. Jag är inte intresserad av att ”ta” någon jävla ”debatt” bara för sakens skull. Jag är intresserad av att lägga min intellektuella energi där det spelar roll, där jag kan lära något av någon eller där någon annan kan lära av mig. Man behöver inte tycka lika, men man ska åtminstone ha en ingångspunkt av att man vill lyssna på varandra och förstå varandra. Jag ser inget egenvärde i att människor säger saker bara för att det kan sägas, för att de får säga det. Jag ser inget egenvärde i att uttrycka min åsikt.

Detta är skälet till att jag sällan läser mansrättsaktivistbloggar, än mindre kommenterar i dem. Jag skriver om sådant först när jag anser det vara tillräckligt relevant som samhällsfenomen. Att en enskild person eller en mindre grupp tycker en skitpuckad grej gör mig inte bekymrad eller villig att ”ta debatten” med dem. De gör mig bara ledsen och grinig att göra det, och det är nog inget som gör det lättare för mig att få igenom vad jag vill.