Kategori: Feminism

Att acceptera sin eventuella fulhet.

En grej jag tänkte på apropå inlägget om min forna och falnande snygghet var det här inläggstipset jag fick från Blixa för ett tag sen, just om hur man ska göra för att hantera upplevd fulhet.

Jag undrar om du alltid känner att du klarar av det där – att inte låta ditt utseende påverka hur du mår. För mig går det verkligen i perioder. Under längre tider kan jag uppriktigt känna att jag lyckats men sen kan något helt plötsligt trigga igång den där hetsen: jag måste sminka mig, jag måste raka mig, jag vill vara så snygg jag bara kan osv. Eftersom jag bara pysslat med det här sen i höstas är jag rätt hård mot mig själv och ger inte efter för uppenbarligen har jag fortfarande en del problem. Hur är det för dig? Känner du konstant att du helt uppriktigt har lyckats släppa allt det där?

Jag vet att jag var mycket snyggare innan, dels för att jag var smalare men också för att jag orkade anstränga mig i en betydligt mycket högre grad för att se bra ut. Om man skiter i saker som ”utstrålning” och ”personlighet” så var jag helt enkelt mer attraktiv för typ ett år sedan. Inga konstigheter.

Ibland kan det hända att jag längtar tillbaks till detta. Tänker att jag minsann ska gå ner i vikt och bli snygg igen. Men för det allra mesta så känner jag mig tacksam för att jag har lärt mig att prioritera andra saker än min utsida. Det är klart att det går i perioder, men överlag så kan jag faktiskt svara ärligt ja på frågan om jag lyckas undvika att låta utseendet påverka hur jag mår.

Jag kan dock tänka mig att detta är jobbigare för personer som upplever sig som fula liksom i grunden. Jag tycker ändå att jag är en person som ser ganska bra ut, vilket gör det lättare att förhålla sig till de dagar när jag mest känner för att dra en säck potatis över huvudet. Jag har aldrig liksom känt mig sådär svinful som jag fått intrycket av att många andra gör.

Det är intressant hur mycket känslor som är kopplade till utsidan för kvinnor. En vanlig förklaring till dåligt humör är till exempel att man känner sig ful och äcklig. Detta är något som alla kvinnor förväntas förstå. Inte alls lika ofta hör man detsamma från män, de antas inte ha en dagsform som beror av hur de upplever sitt utseende.

Det enklaste när man känner sig ful är att helt enkelt fokusera på något annat. Ja, det är ett lamt tips eftersom det är sjukt svårt att styra sia tankar när man väl är inne i någon kroppsnoja. Men det handlar inte bara om att fokusera på anat i stunden, utan om att fokusera på annat i livet i stort.

Om det finns andra saker man värderar i livet, andra förmågor man vill utveckla, så borde inte detta vara ett större problem. För mig är det viktigare att vara en duktig skribent än att vara snygg, men det har ju att göra med att det är en förmåga jag utvecklat och kommit att identifiera mig själv mycket med. Jag tror att det är bättre att hänga upp sin självkänsla på saker som man faktiskt kan utveckla och som man är bra på istället för något så förgängligt som utseendet. Det gör en troligen mindre begeistrad över de dagar man känner sig snygg, men också mindre deppig de dagar man inte gör det.

Så tja, mitt bästa handfasta tips för att få en bättre självkänsla rörande utseendet är att utveckla förmågor, gör man det sätter man sitt värde som person till andra saker istället. Det är vad jag har gjort, visserligen inte medvetet men min utseendeångest har krupit sig undan i takt med att jag börjat känna stolthet över mina andra förmågor, framförallt min förmåga som skribent. Jag förväntar mig inte att detta ska funka för alla, all har kanske inte heller möjligheten att odla förmågor och intressen på samma sätt som jag, men det är i alla fall det som funkat för mig.

Satsa på begagnat.

Det är inte ofta jag läser Slitz. Eller snarare, jag har liksom aldrig gjort det i hela mitt liv. Jag har väl tänkt ungefär såhär: ”nåja, det är väl nån jävla grabbtidning som handlar om vilken kändis som har snyggats tuttar”. Objektifierande, visste, men kanske inte världens undergång. Nåja, jag blev i alla fall intresserad av denna artikel som heter ”Satsa på begagnat i sommar” efter att en vän ”tipsat” mig om den. Den begagnade ”varan” är i detta fall, hör och häpna, en tjej!

Artikeln inleds med lite vanligt blaj. Typ att man ska dumpa din förra tjej som man värmt sängen (och sig själv) med under vintermånaderna och ersätta henne med något av ”högre kvalitet”. Endast detta är ju skrattretande, ty jag tror knappast att den genomsnittliga Slitzläsaren kan välja och vraka. Men ja, det var ungefär vad jag förväntat mig.

Men det blir värre! Slitz rekommenderar nämligen att du ska ”satsa på begagnat”, alltså nydumpade tjejer. För detta krävs bara ”en grundlig kunskap inom den högst nischade gren av beteendevetenskapen som ägnat sig åt rebound-tjejernas psyke”. Sedan börjar författaren berätta hur dessa tjejers psyke fungerar. Typ att de är extremt bekräftelsekåta, att de är villiga att gör allt för att få en kille och så vidare. Och sen kommer artikeln in på det där med hur rebound-tjejer har sex. Såhär lyder det:

Själva sexet med reboundtjejen är också en avdelning med enorm dold potential. Hon är per definition extremt lättmanipulerad och samarbetsvillig, och ställer gärna upp på det mesta.

Jag tycker överlag inte om en objektifierande tonen i dessa tidningar, men det borde ju knappast vara en nyhet. Det är en kritik som dessa skrifter bemöts med ofta, och den lär inte tas på allvar och avvisas som någon slags åsikt som endast ”galna feminister” innehar. Det behöver helt enkelt inte sägas igen. Men jag tycker att det är uppseendeväckande och oroväckande att de, utan att skämmas, skriver att man ska välja tjejer som är sårbara i syftet att få dem att passera sina gränser. Det är ett beräknat utnyttjande som jag inte förstår hur någon kan uppmuntra.

När tidningar som Slitz anklagas för att uppmuntra sexuella övergrepp så brukar det vara ett jävla gnäll. Det ska ses som skämt eller vi ”feminister” tar det för allvarligt. Men det är inte en särskilt konstig slutsats att dra, att denna typ av texter uppmuntrar sexuellt våld, när man framställer tjejer som varelser vars svaghet man ska utnyttja för att pusha våra sexuella gränser.

Vem ska skämmas?

När jag var i Amsterdam och gick i red light-district så sade mitt sällskap förundrat: ”att de inte skäms” och åsyftade de prostituerade som stod i sina skyltfönster samtidigt som barnfamiljer passerade. Och jag tänkte att det faktum att de står där även mitt på dagen med barnfamiljer närvarande måste ju innebära att någon faktiskt kommer och köper sex av dem även då.

Jag tror säkert kvinnorna som står där skäms, men jag tror inte att de har något val. Däremot undrar jag verkligen över sexköparna. Jag undrar verkligen vad det är för typ av människa som köper sex och inte ens har vett att skämmas för det, utan gladligen gör det mitt på ljusa dagen, inför andra.

Visst förstår jag synen på prostitution som något skamfullt, men jag tycker att iden om vem som ska skämmas är så skev. Det är tragiskt att all den skam som kommer med fenomenet projiceras på de som faktiskt inte kan anses skyldiga i det hela. Det är ju inte de som står där som upprätthåller industrin, inte heller de som är de stora profitörerna.

Ska kan vara ett mäktigt vapen och jag tycker inte att det är fel i sig. Det finns gott om saker som man bör skämmas över. Men skammen måste riktas rätt, och alltför ofta så riktas den mot de som saknar valmöjligheter.

Sluta hacka på Bimboidealet.

Ofta när man diskuterar operationer och ideal så står Kissie och diverse ”bimbos” i den absoluta centrumet. Det hackas ner på de så kallade extrema och onaturliga idealen, alltså de väldigt stora brösten, det väldigt bloda håret, den väldigt smala midjan och så vidare. Vid sidan av det extremt smala idealet har bimboidealet fått stå som modell för ”sjuka ideal” även fast det förekommer i en betydligt mycket mindre omfattning än det supersmala. Jag har svårt att dra mig till minnes senaste jag träffade på någon som tyckte att bimboidealet på allvar var något eftersträvansvärt, och det brukar inte heller framställas som så i andra sammanhang än möjligtvis Slitz.

Att det hackas på det supersmala idealet är i allra högsta grad berättigat. Det är för det första det förhärskande inom nästan alla subkulturer. Även om det finns dem som tycker att man ska ha något mer muskler, mer ”kurvor” och så vidare så utgår de flesta idealbilder som produceras utifrån att smalhet är något eftersträvansvärt. Eftersom det smala idealet står i sådant absolut fokus är det värt all kritik det får, bimboidealet däremot känns som en konstig sak att kritisera.

Kvinnor som anstränger sig på ett alltför uppenbart sätt för att tillfredsställa den manliga blicken anses ”dåliga” och så vidare. Man ska vara snygg, man ska behaga, men man får inte överdriva, inte bli för uppenbar i sitt syfte att vara sexig.

Skönhetsideal handlar om mer än sexighet. Det handlar om att vara lagom; lagom snygg, lagom sexig med fortfarande på ett sätt som uppfattas som ”värdigt” och inte är besvärande. Det handlar helt enkelt om att behaga, hålla sig i schack med mat och träning, smink och kläder utan att någonsin passera gränsen för att bli ”för mycket”. Man förväntas lägga stor ansträngningar på att vara lagom, inte på att skapa en look som är unik och passar för en själv. Ändå försöker man i det överdrivna fokuset på bimboidealet i idealkritiken att få det att handla enbart om sexighet, när det nog i själva verket bara är en liten del.

Jag vill inte vara en del i ännu en rörelse som förtrycker.

Hade ett mindre bråk med FumikoFem på twitter angående feminism, under vilket Hannah outade att hon inte längre tänker kalla sig feminist vilket ni kan läsa om här (tolka dock ej detta som att det var Fumikos fel, det var inte hela orsaken). Hela upprinnelsen var att Fumiko brukar kritisera feminister som konsumerar kultur som hon betraktar som misogyn och att många upplever sig attackerade på grund av detta. Nåja, utan att gå in på detaljer så vill jag komma till saken, nämligen den att det är jävligt tröttsamt att bli påhoppad för den kultur eller vad det nu är man gillar av andra feminister.

Jag ser mig själv som ganska radikal i min feminism, inte i de mest extrema markerna kanske men ändock ganska mycket extremare än de flesta jag stöter på. Jag tycker verkligen att man ska förändra livet utefter sina politiska övertygelser, inte bara gå omkring och tycka utan att göra något av det. Jag försöker ständigt att förändra mig för att leva mer efter mina övertygelser. Herregud, jag har gått från att vara ätstörd, ständigt rakad och sminkad, läsa tjejtidningar, ha obekväma kläder, shoppa skitmycket, ha pissigt självfötroende och så vidare till att ha frigjort mig från allt detta. Delvis för min egen skull, men också tack vare och för feminismen.

Jag är absolut inte intresserad av ett feministiskt perspektiv som bygger på att jag måste göra avbön från precis allt jag gjort som skulle kunna betraktas som misogynt eller att bidra till misogyn kultur. Feminismen ska vara en ideologi som hjälper kvinnor, inte binder dem ännu mer och skuldbelägger dem. Det är en skillnad på att kritisera och att skuldbelägga. Ibland kan gränsen vara hårfin, ibland flyter det in i varandra. Det måste gå att få vara människa och samtidigt kalla sig feminist utan att bli anklagad för att vara en dålig sådan.

Att gå från att vara omedveten om patriarkatet till att kunna göra upp med de värderingar och beteenden hos en själv som stammar från det är en process, något som måste ske långsamt och som egentligen aldrig blir riktigt färdigt. Ingen vill tillhöra en ideologi där det i samma stund som du tillkänner dig den förväntas göra upp med typ hela din person. Alla är påverkade av patriarkatet, vi har sådana beteenden präntade djupt i oss. Man kan helt enkelt inte göra sig av med allt detta på en gång, det är en omöjlighet. Det måste få ta tid och man måste få lov att stanna där man vill, där man känner att ens egen nivå ligger. Alla kan eller vill inte leva för feminismen, alla kan inte ha den där perfekta livsstilen där man liksom är magiskt befriad från alla patriarkala rester i sitt beteende, men de måste också få plats.

Min feminism ska tjäna mig. Den ska inte få mig att känna skuld och ångest, den ska få mig att känna mig befriad. Det är det jag känner när jag tänker på alla förändringar jag kunnat bli kapabel att göra på grund av feminismen; befrielse. Befrielse från ångest, krav, skuld och skam. Befrielse från patriarkatet. Det är den känslan jag vill att andra ska få av feminismen. Jag vill inte uppnå något samhälle där ingen rakar benen bara för sakens skull, jag vill ha ett samhälle där det står människor fritt att välja själva. Om någon väljer att göra andra saker än jag gör så är det mig likgiltigt, det viktiga är att de gör beslutet på rätt grunder, sina egna grunder. Inte för att tillfredsställa någon annan. Jag vill inte ha en värld där alla följer mina preferenser, jag vill ha en värld där folk att fria att upptäcka och följa sina egna.

Feminismen är en rörelse sprungen ur ett behov. Ett behov av jämlikhet, ett behov av frigörande från patriarkala strukturer. Visst behövs det diskussion, kritik, förändring av beteenden och så vidare men allt detta måste gå att kopplas till de personer detta faktiskt gäller. En feminism som bara är ett ändlöst intellektualiserande kommer aldrig att komma någonstans, aldrig kunna attrahera fler än ett fåtal. För att man ska kunna få med sig många och driva frågan brett så måste folk kunna identifiera sig och, framförallt, känna sig välkomna. De måste kunna känna att de blir mottagna som de är, att de är okej trots sina patriarkala beteenden och brister. Man vill inte komma till insikten om att man blir förtryck, belagd med skuld och skam och idéer om hur man ska vara av hela det patriarkala samhället och sedan inse att den gruppen människor som ska erbjuda en lösning bara lägger ännu mer på ens axlar. Det viktiga är att man har en insikt om ett problem och en vilja till förändring, både personlig och samhällsomspännande.

Iden om systerskapet ska inte göra det omöjligt med intern kritik, men det får inte heller bli så att rörelsen börjar handla om att kritisera sig själv istället för att kämpa emot förtrycket av kvinnor. Jag vill inte vara med i ännu en rörelse som förtrycker. Jag vill ha en sammanslutning mot patriarkatet, inte en intern intellektuell tävlan om vem som har mest korrekt livsstil eller mest radikala åsikter. Det är inte intressant och framförallt; det hjälper inte. Varken mig eller någon annan. Det blir bara mer av samma gamla skit, samma gamla unkna förtryck och samma gamla tjat om hur människor ska vara och inte.

Bara min åsikt.

Människor ibland. Läste att Elin Kling hamnat på Victoria Secrets Sexy-lista hos Bloggkommentatorerna och den första kommentaren är följande:

Shit :O Det där va faan inte illa! Dock tycker jag Elin ser alldeles för anorektisk ut för att hamna på nån Sexy-lista över huvud taget, men det är ju bara min åsikt.. Men hon har ju verkligen lyckats i livet 🙂

Denna kombination av nedtryckande och hyllande, vad fan är grejen egentligen?

Den här typen av kommentarer ses ofta som acceptabla eftersom de är ”emot” smalidealet, vilket är beklagligt. Huruvida Kling har ätstörningar eller inte har jag ingen lust att spekulera i, jag tror inte att situationen kommer att förändras för att människor säger att hon är ”för smal” för att hamna på någon Sexy-lista.

Jag blir trött när folk inte kan göra skillnad på att kritisera ett ideal och kritisera en given person, säga att hon inte är sexig nog och så vidare. ”Det är ju bara min åsikt” sägs det urskuldande men du kände dig ändå tvungen att uttrycka den, inte sant?

Nåja. Min åsikt är att personer som inte kan undvika att uttrycka sina preferenser kring folks utseende offentligt borde åläggas yttrandefrihetsförbud. Men alltså, det är bara min åsikt liksom.

Hellre dolt förakt än öppet.

Hannah skrev för ett tag sedan om kvinnoförakt i samhällsdebatten, där hon gör en jämförelse mellan Sverige och Danmark. Hon menar att det är att föredra att ha det som i Danmark, där kvinnoföraktet är mer ”öppet” än att ha det som i Sverige, där det döljs bakom ”kritik” mot ”feminismen”, där ”feminismen” väldigt ofta betyder typ ”kvinnor som vågar öppna munnen”. Detta är alltså Hannahs beskrivning av det hela, jag har själv ingen större koll på det danska debattklimatet.

Jag måste säga att jag faktiskt föredrar det danska debattklimatet i den här frågan. Hellre lite ärligt menat könsförakt än mörkat bakom “kritik av feminismen” (som om den vore ett självständigt agerande subjekt).

Jag förstår vad Hannah menar. Det är för det första betydligt mycket lättare att avfärda det öppna kvinnoföraktet eftersom det utger sig för att vara precis vad det är. Ingen vettig person gillar kvinnoförakt, det är lite som att slå in en öppen dörr. Det är liksom inte svårt att få rätt mot en person som jämför kvinnor med sopor eller öppet säger att kvinnor i platsar i politiken, just för att de är kvinnor.

Hannah skriver sedan att hon vill att folk ska sluta dölja sitt kvinnoförakt:

Jag skulle kunna tänka mig att avsäga mig feminismen enbart av den enkla anledningen, faktiskt. Att inte ge människor som ovanstående något att dölja sitt kvinnoförakt bakom.

Men jag tycker ändå att det är positivt att människor vill linda in vad de säger, för det betyder ändå att feminismen gjort en vinst. Människor föraktar visserligen fortfarande kvinnor, men de är medvetna om att det inte är acceptabelt. Det är viktigt även för den mest misogyna att inte framstå som en person som föraktar kvinnor. Detta är något positivt, och ett första steg till en större likabehandling.

Jag tror sällan man går från ett klimat där öppet kvinnoförakt accepteras till att alla plötsligt blir feminister. Det är något som går i flera steg, och det första steget är att medvetandegöra människor om att kvinnoförakt faktiskt inte är okej. Då kommer de först att vilja dölja det, linda in det. Då måste man börja arbeta med att avslöja kvinnoföraktet under. Men det hela bygger på att det finns en grundsyn att kvinnoförakt är något dåligt.

Jag tänker att det är det senare som är den verkliga utmaningen, i alla fall rent intellektuellt. Att argumentera för att kvinnoförakt suger är enkelt, att argumentera för att saker som många inte ser som kvinnoförakt till att börja med faktiskt är det är desto svårare. Men allt detta bygger på att det finns en konsensus att kvinnoföraktet faktiskt ska bort. Så även om det danska debattklimatet kanske är mer ”ärligt” så har de en längre väg att gå.

Även den som alltid säger ja måste frågas först.

När man ska hälsa på någon så är det brukligt att ringa eller knacka på dörren även om den står olåst och personen kan förväntas vilja ha besök. Även om dörren står på vid gavel brukar man meddela sin ankomst på något vis innan man går in, speciellt om det är en person man har en ganska ytlig bekantskap med. Det hör så att säga till god sed, och det anses väldigt oartigt att inte fråga först innan man går in. Även om personen skulle ha sagt ja på frågan om du fick komma in så kan hen anse det oartigt att stövla in utan tillstånd, och avvisa dig bara därför.

Och lita samma sak gäller för beröring och sex. Det kan finnas många personer som vill ha samlag, som inte har något emot en klapp på rumpan på scen på mello. Man kan till och med anta att att en person vill. Men det hör ändå till god sed att fråga innan, antingen med ord eller handlingar, och kan ses som en kränkning att inte göra det. Även om personen skulle ha svarat ja på frågan betyder det inte att hen uppskattar att du tar för dig fritt utan att fråga innan, precis som du kanske inte uppskattar att någon klampar in i ditt hem utan att fråga om lov.

Det handlar om känslan att det är en själv som sätter gränserna, som bestämmer när någon ska komma in, och inte andra personer. För även om du var sugen just då, vad garanterar att du är det alla gånger efter det? Det ger en känsla av obehag när folk tar det för givet att de har tillståndet att klampa in. Det skänker en känsla av otrygghet, att ens hem inte är ens eget att förfoga över.

Det spelar ingen roll om jag vill eller inte vill, fråga ska man göra ändå. För oavsett vad jag kommer svara är det viktigt för mig att veta att du är intresserad av svaret, av min åsikt. Det är viktigt för mig att veta att du inte bara klampar in, utan frågar innan. Även i framtiden. Varje gång. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt ja innan, fråga ska man göra ändå.

Om du inte förstår så försök tänka på situationer där du mer än gärna delar med dig, nästan alltid säger ja, men ändå uppskattar om folk frågar innan, blir stött om de inte gör det. Kanske när någon ber att få smaka av din dryck eller din mat? Visst kan de få smaka, men du uppskattar väl om de frågar först? Eller om en vän vill låna pengar till fikan. Klart man kan låna ut, men man vill inte att de bar börjar gräva i plånboken. Och visst pratar du gärna med dina vänner om deras problem på telefon, men visst är det trevligt om de frågar om du har tid innan? Ingen vill att deras ägodelar, deras hem eller de själva ska ses som allmän egendom. Även den som gärna delar med sig vill bli frågad först. Detsamma måste även gälla vid sex och beröring. Även den som knullar gärna och ofta, även den som älskar kroppskontakt, måste få möjligheten att välja innan. Även om personen alltid säger ja så måste möjligheten att säga nej finnas där. Något annat är vad vi i folkmun kallar tvång.

Sexuella trakasserier.

Deppig läsning om sexuella trakasserier i skolan. Själv blev jag aldrig utsatt för detta och hade länge en ganska oförstående attityd inför problematiken. Tyckte att allt ”vägra kallas hora”-tjat var överdrivet. ”Det är bara ett ord” liksom. Men jag antar att det lätt blir så när man själv inte blivit utsatt, att man tänker att det ”bara är ord”. Nu ryser jag av tanken på de känslor av maktlöshet det måste leda till, den enorma förnedring som finns i det och hur det socialiserar in könsroller på ett otroligt obehagligt sätt.

Att det är lågprioriterat förvånar mig inte det minsta lilla. Problem som sker i det fördolda är lätta att ignorera, och när skolan får allt mindre resurser och mer social problem att tampas med så blir det bråkiga män som hamnar i fokus, inte något stackars offer för sexuella trakasserier. Jag tycker att det är beklämmande, att skolan inte är en säker och trevlig plats att vara på där man kan fokusera på lärande.

Jag förstår inte hur man kan säga att ”pojkar är pojkar” eller att de ”bara är kära” när det rör sig om tafsande, tillmälen och så vidare är så vidrigt. Det må så vara att mycket av detta kan stamma ur någon slags misslyckat kontaktsökande, men hur fan kan man vilja ha en kärlekskultur som bygger på att män ständigt går över kvinnors gränser? De förefaller absurt. Ska man vara ledsen om man inte blir tafsad på då eller, eftersom ingen är kär i en?