Kategori: Feminism

Det handlar inte om barnets rätt utan om min.

Ofta i abortdebatten så drar folk upp argumentet att man gör abort för barnets egen skull för att man för tillfället inte har förutsättningarna till att ta hand om ett barn. Visst kan det vara så att man verkligen saknar förutsättningar, typ att man har missbruksproblem och så vidare, och gör abort fast man egentligen hade velat ha barnet. Oftast handlar det dock om att man inte har optimala ekonomiska förutsättningar, att pappan är okänd och liknande. Som bekant finns det en massa barn som växer upp under liknande förhållanden och ändå får ett utmärkt liv.

Att argumentera för eller emot abort ur det ofödda barnets perspektiv tycker jag är ett misstag. Aborträtten handlar inte om barnets rätt att inte födas, det handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Detta gäller såväl om man vill göra abort som om man vill behålla barnet. Det får inte gå så långt att folk anses ha en moralisk skyldighet att göra abort, för barnets skull. Tyvärr är det lite den utvecklingen jag ser idag och det tycker jag är mycket beklagligt.

Såhär tänker jag: ja, abort är att förhindra ett liv. Ja, för de allra flesta barn är det bättre att födas än att inte födas, de flesta är tacksamma över livet. Nej, man behöver varken ha optimala sociala eller ekonomiska förutsättningar för att kunna sätta ett barn till världen. Men aborträtten måste ändå vara absolut för det handlar om min rätt att avgöra vad som får gro i min egen kropp, att avgöra vilket liv jag vill sätta till världen och inte. Det är inget jag ska behöva försvara med något annat argument än att jag helt enkelt inte vill.

För det första ska man inte behöva rättfärdiga att man gör vad man vill med sig själv. För det andra så kan ett sådant rättfärdigande, om allt för många ägnar sig åt det, leda till att det uppfattas som omoraliskt att faktiskt föda i sådana situationer. Och det hade ju varit olyckligt.

Varför begränsa sig till två föräldrar.

Hägglund har skrivit en debattartikel om att alla barn ska ha rätt till en pappa. Jag tycker att det är bra att han har valt att resonera utifrån barnens rätt till föräldrar och inte vuxnas rätt till barn. Men som en konsekvens av att alla barn ska ha rätt till en pappa så kommer ju att inseminering av lesbiska kvinnor som har partners inte bör accepteras och jag undrar om det är så Hägglund vill ha det. Eller det vill han säkert, men jag undrar om han kan tänka sig att stå för det.

Hägglund hänvisar till FN:s barnkonvention. Jag tycker att det vore utmärkt om barnkonventionen blev inskriven i svensk grundlag, men i den står det faktiskt inget om att barnet måste ha rätt till en pappa. Nej, ett barn blir inte till utan manlig säd och alla har en biologiska far men föräldraskap är i mina ögon inte enbart en fråga om biologi utan om känslomässiga band. Om det visade sig att min fader inte var den som ejakulerat i min moders fitta så skulle jag inte se honom mindre som min pappa för det.

Sedan undrar jag varför man vill begränsa barnets rätt till föräldrar till de biologiska föräldrarna, som jag förstår det utifrån Hägglunds artikel. Jag skulle gärna vilja att man kunde ha tre eller fyra föräldrar. Till exempel i sådana fall där ett lesbiskt par och ett  bögpar bestämmer sig för att skaffa barn ihop, då skulle det komma väl till pass om alla fyra kunde vara barnets föräldrar rent juridiskt. Man kan även tänka sig polygama par som vill ha barn tillsammans. Det verkar orättvist att bara den som bär på generna ska vara föräldrar till barnet när alla kan vara lika känslomässigt delaktiga. Jag har svårt att tänka mig något trevligare än att inte bara ha två utan fyra föräldrar som kan ta hand om mig!

Om det nu är så viktigt att ha en fadersgestalt, varför inte öppna upp för att ha två eller tre fadersgestalter? Alltså inte bara känslomässigt utan även juridiskt. Vi behöver kanske inte skriva in i grundlagen att ett barn har rätt till tre föräldrar men det kan ju knappast skada att ha fler än två. Det tycker jag att Hägglund ska ta sig en funderare på.

Är man så mån om kvinnors rättigheter så kan man väl engagera sig feministiskt.

Att det ens är möjligt att det finns något slags motstånd mot att häva slöjförbud i fotboll tycker jag är så jävla konstigt. Man ska alltså designa en speciell slöja som är säker vilket innebär att den delas om man drar i den. Reaktionerna på detta ser ut typ såhär:

Islam flyttar fram sina positioner. Slöjan symboliserar kvinnans underkastelse, att kvinnan skall vara ”ren”. En kvinna som inte täcker sig är själv skyldig till om hon blir våldtagen eller sexuellt antastad. Vidrig symbol.

Jag blir så jävla trött. Just nu skiter jag fullkomligt i budskapet i religionen Islam för jag kan fan inte tycka att det är något annat än positivt att även muslimska kvinnor ska kunna spela fotboll. Människor som ser detta som något slags steg i ”islamiseringen” (dvs att Islam blir en lika accepterad del av vårt samhälle som judendomen) är ju fan knäppa. Ingen vill tvinga någon annan att bra slöja, man vill bara att även religiösa kvinnor ska kunna spela fotboll.

Hur orkar folk bry sig om en jävla huvudduk? Om man nu är så otroligt mån om kvinnors rättigheter så kan man med fördel engagera sig feministiskt istället för att söka förvägra kvinnor med viss religiös hemvist att spela fotboll.

Respektera patienternas privatliv.

Detta med rätt till insemination för singelkvinnor tycker jag är en intressant fråga. Jag ställer mig som sagt emot idén att människor har någon slags rätt till barn men det gäller ju alla, singlar som par. Kvinnor som har en partner får ju som bekant insemineras och man kan ju undra varför kvinnor som saknar partner skulle diskrimineras. Jag antar att insemination av kvinnor med partner ses mer som att hjälpa naturen på traven än vad det gör att inseminera en kvinna utan partner.

Ofta när insemination diskuteras så hör man män klaga över att de används som någon slags avelsdjur, att deras sperma frikopplas från sexakten och deras roll i barnaskapandet förringas. För den som tycker detta är ett problem vill jag påpeka att spermadonation är helt frivillig. Det finns inte heller någon forskning som visar på att det skulle vara psykiskt skadligt för en man att donera sin sperma. Om man är rädd för att män ska anses mindre viktiga för kvinnor i allmänhet så kan jag dels lugna ner er med att heteronormen ser ut att leva vidare ganska starkt, dels tipsa om att den som är rädd att inte lyckas skaffa en partner om ens roll i barnaskapande förringas helt enkelt får försöka skaffa sig kvaliteter som sträcker sig bortom att ejakulera i kvinnors kön.

Kanske finns det män som inte har något emot att deras sperma används som ett ”komplement” till en man i ett förhållande som av olika anledningar inte kan göra kvinnan gravid eller i ett förhållande mellan två kvinnor men som däremot skulle opponera sig om en singelkvinna skulle insemineras med den. I så fall tycker jag att man som donator ska kunna specificera vilka ändamål man vill donera till, precis som man kan göra när man skriver på donationspapper.

Den enda lösningen jag ser på detta problem är att man helt enkelt struntar i civilstatusen på den som ska genomgå insemination och låter det vara kvinnans ensak. Det är ju trots allt hon som båda ska bära och föda barnet. Om hon sedan vill inkludera någon annan i föräldraskapet så kan hon väl göra det på eget bevåg. Jag tycker inte det ska vara en fråga om att ge singlar rätten till insemination utan om att respektera privatlivet hos patienterna.

Den där jävla fru Gårman.

Detta med fru Gårman gör mig så fruktansvärt trött. Jag förstår verkligen inte hur någon kan tycka att det är en vettig fråga att lägga ner resurser på att könsfördelningen på trafikskyltar ska vara jämn. Jag tror verkligen inte att det hjälper jämställdheten ens ett pyttesteg framåt. Dessutom så ser jag ett stort problem i hur man porträtterar kvinnor med långt hår och kjol i en tid där många kvinnor har korta frisyrer och byxor.

Jag mår illa av tanken på att någon har fått upp denna ide i sitt huvud, lagt en massa remisser om det, debatterat det, övertygat folk om det, skickat in förslag, anlitat någon jävla designbyrå, skickat till vägverket, skickat till skylttillverkaren, anlitat någon att byta ut skyltarna och så vidare. Herregud. Tänk vad all denna energi hade kunnat åstadkomma istället.

Snälla snälla, lägg inte mer tid på dessa förbannade skyltar. Ta istället tag i något verkligt jämställdhetsproblem som t.ex. att kvinnodominerade yrken har lägre lönenivåer eller att kvinnor blir misshandlade i parrelationer eller vad fan som helst. Att ödsla tid och pengar på att designa om skyltar så att könsfördelningen är jämn är bara ett tecken på att ingen orkar ta tag i de verkliga problemen som finns. Slöseri och navelskåderi är vad det är.

Sexfråga: mödomshinnan.

Jag tänkte köra vidare på detta med sexfrågor och undrar således: trodde ni på mödomshinnan när ni var ”små”? I så fall, hur länge trodde ni på den och var ni rädda för att den skulle ”spricka”?

Jag blev så jävla chockad när jag träffade en tjej som gick i typ tvåan i gymnasiet som fortfarande trodde på mödomshinnan, och det fick mig att fundera. Jag har inget minne av när jag fick iden om mödomshinnan krossad, men jag har ändå en bestämd uppfattning om att jag har trott på mödomshinnan men inte gjorde det när jag förlorade oskulden. Så jag undrar helt enkelt om ni trott på mödomshinnan och när ni slutade tro på den, och i så fall varför.