Kategori: Feminism

Om man ska utmana normen bör man göra det i alla aspekter.

Lady Dahmer har gjort fittsmycken att ha på blogawards. Personligen tycker jag väl att det kan bli lite tjatigt denna fittkonst, men jag tror att det kommer göra effekt i sammanhanget så jag hejar ivrigt på.

Däremot tog Mona upp en rätt intressant grej i kommenarsfältet:

en grej som jag funderat över…varför gör alla fittorna rosa? blygläpparnas form och storlek varierar man gärna, men inte färgen på dessa. Min fitta är inte rosa.

Detta är väldigt sant. När det kommer till fittkonst är ingen rädd för att göra fittor som anses lite ”fula” (sladdriga och stora inre blygdläppar framförallt) till formen, men färgen är alltid sådär perfekt rosa.

Men jag tror inte att folk generellt har rosa fittor. Det är väl något slags ideal, men min fitta är definitivt inte babyrosa och jag har nog inte sett någon som är det heller, faktiskt.

Syftet med fittkonsten är, i alla fall som jag uppfattat det, att utmana könsroller och skönhetsideal genom att visa många olika typer av fittor. Fittan utseende är ju en typisk sån grej som folk har komplex över, eftersom ”riktiga” fittor nästan aldrig exponeras. Det blir då väldigt lätt att tro att fittor generellt ska vara små streck, där absolut inget hänger ut eller fladdrar. Men då borde man väl agera utefter det även i färgvalet, och göra en massa olika färger på fittorna, så att folk slipper tro att ickerosa fittor är något konstigt. Om man nu ska utmana normer ska man väl göra det i alla aspekter.

NU menar jag inte att den som gör rosa fittor skulle vara ond och sprida osunda ideal, bara att det borde finna slika mycket mångfald i färg som i form när det kommer till fittkonst.

Fri abort är en kvinnofråga.

En del här verkar ifrågasätta fri abort.

Jag kan förstå att man tycker att abort ska kosta som annan sjukvård, för mig veterligen är det den enda sjukvården idag som man får gratis (rätta mig om jag har fel). Men där går gränsen.

Varför? Jo, för att det är en så otroligt viktig jämställdhetsfråga.

Genom alla tider så har kvinnor blivit begränsade på grund av sina förmåga att skaffa barn. De har blivit hållna i hemmet, och om någon har blivit gravid utanför äktenskap så är det såklart alltid kvinnan som fått stå med hela skulden, eftersom det är på henne det syns. Mannen har alltid kunnat dra iväg och göra vad fan han vill.

Abort är ju såklart ingen perfekt lösning på det här. Abort är skitjobbigt att gå igenom, men om den dessutom skulle kosta flera tusenlappar för den enskilda så skulle det få fatala konsekvenser. Dels för att vissa kanske inte skulle kunna finansiera en abort, och oönskade barn skulle alltså blir mer av en klassfråga än vad det är idag. Men framförallt för att ungdomar från konservativa hem direkt skulle bli påkomna om de var tvungna att ha pengar till en abort.

Det ultimata vore ju såklart om folk skyddade sig på andra sätt, och därför tycker jag att man ska dela ut ultratunna kondomer på ungdomsmottagningar (det är väl inte bara jag som tycker att kondom suger?), subventionera fler olika typer av p-piller (olika p-piller funkar för olika tjejer) och dessutom ta upp i sexualkunskapen hur otroligt emotionellt plågsam en abort kan vara, så att folk förstår nackdelarna.

Men att sluta skattesubventionera aborter vore att kasta oss tillbaka flera årtionden när det kommer till jämställdhet. Vi skulle få står där med hela skulden och kostnaden, och även innan det med ansvaret för att skydda oss.

Att avsäga sig föräldraskapet.

Hanna Fridén har skrivit om mannens rätt att bestämma i abortfrågor. Givetvis ska ingen annan än kvinnan själv kunna avgöra huruvida hon ska göra ett ingrepp eller inte, men jag tänker mig att om man som man inte vill ha barn så undviker man att använda kondom. Det känns rimligt. Man är två om ett samlag och båda har lika stor skyldighet att skydda sig, även fast det ofta betraktas som kvinnans ansvar.

Hon skriver också om den eventuella möjligheten att avsäga sig sitt faderskap. Detta är något jag har propagerat stenhårt för innan men som jag blivit lite mer tveksam till nu. För om pappan kan avsäga sig faderskapet bara sådär så känns det som att vissa män kommer bli ännu mer oansvariga när det gäller att skydda sig. Jag tycker att det är viktigt att sex ses som en gemensam fråga med gemensamma konsekvenser, man ska inte behöva ta konsekvenserna ensam bara för att man är kvinna.

Men det finns ett men, och det är kvinnor som ljuger om att de tar preventivmedel fast de inte gör det och som därför tvingar in män i ett faderskap de försökt undvika. I en sund relation så uppstår såklart inte ett sådant scenario, men jag har hört om fall där det inträffat. Och det är bara så jävla fel och omoraliskt att ljuga in någon i ett livslångt ansvar.

Frågor om föräldraskap är komplicerade. Generellt anser jag att både mamman och pappan ska ha ansvar eftersom både mamman och pappan hade kunnat skydda sig vid samlaget. Om man har skyddat sig men något går fel ska den bördan inte heller bara ligga på kvinnan. Men om man kan föra i bevis att man blivit förd bakom ljuset så anser jag att man ska kunna avsäga sig sitt föräldraskap.

Var nöjd i ditt heteronormativa liv, men hindra inte mig från att sprida budskapet vidare.

Lady Dahmer har skrivit om det här med kvinnor som inte känner sig förtryckta för att de är kvinnor. Här har feminismen ett otroligt stor problem att brottas med tycker jag. Hur ska man skapa en problembeskrivning som inte gör att folk känner sig utpekade som offer och därför hatar att vara kvinnor.

För det fungerar ju absolut inte att peka ut alla kvinnor som offer, som egentligen inte hörs och syns alls. Verkligen inte. För det första gillar ingen att se på sig själv som ett offer för diverse strukturer och samhällsrörelser till den graden. Människor måste få känna att de har utrymme och förmåga att agera, annars blir man ju bara ledsen och alienerad. Man kan inte bygga en rörelse på att trycka upp människors offerskap i deras ansikten.

Såhär ser jag på det hela: samhället präglas av en mängd olika strukturer. De rör kön, etnicitet, religion, klass och så vidare. Vissa människor är priviligerade och vissa är diskriminerade utefter dessa strukturer. Att enbart se till missförhållandena mellan män och kvinnor är ett misstag, till exempel klasstillhörighet är i många länder mycket viktigare än kön när det gäller var man tar sig i livet, det är bara svårare att mäta direkt. Varje människa påverkas av en mängd olika strukturer, vilket givetvis gör att man kan tillhöra en diskriminerad grupp men samtidigt tillhöra andra priviligerade grupper. Olika grupper är ju dessutom diskriminerade och priviligerade i olika sammanhang. Sen har alla också sina personliga drag, som såklart också påverkar himla mycket hur de bemöts.

Personligen känner jag inte att jag har blivit skrämd för att snacka för att jag är kvinna. Jag har alltid varit den som tagit mest plats i klassrummet, den som vågat kritisera och diskutera. Jag har vägt upp de eventuella nackdelar som kommer med att vara kvinna med min personlighet på det här området. Däremot ser jag en massa situationer omkring mig där andra kvinnor inte vågar ta för sig ordentligt, ofta just för att de är kvinnor. Jag har också sett killar som blivit totalt överkörda av tjejer, så det är ju knappast så enkelt som att tjejer alltid står under killar. Däremot finns det en struktur som gör att tjejer, om man slår ut det, generellt är underställda. Det betyder inte att alla tjejer är underställda alla killar, det är mycket viktigt att påpeka.

Däremot finns det andra områden där jag tydligt märker hur jag personligen påverkas av könsroller. Bland annat i kärleksrelationer tenderar jag att uppvisa väldigt könsstereotypa drag. Jag tror att alla kan identifiera minst ett område där man uppvisar eller har uppvisat väldigt könsstereotypa drag. Däremot tycker nog inte alla att detta är ett problem. Precis som Anna Anka inte tycker att det är ett problem att hon offrar hela sitt liv och karriär för sin man, för att det är något hon har valt själv. Okej, kan jag känna då. Det är väl bra för henne att hon är nöjd med den mallen samhället har pressat in henne i. Jag tänker inte ta ifrån henne det.

Problemet uppstår när dessa nöjda könsstereotypa personer eller personer som inte upplever sig förtryckta sabbar för oss som inte tycker att det är lika kul att bli intvingade i det här. För grejen är att Anna Anka gärna får göra vad fan hon vill i sitt liv men det betyder inte att den saken är rätt för mig. Ändå tvingas jag in i den, bland annat av henne och av alla de personer som påstår att patriarkatet inte existerar för att de aldrig upplevt det själva. Du kanske inte märker det, men det gör tusentals andra kvinnor, så varför ska du komma och säga emot? Räcker det inte med att inte vara med.

Feminismen syftar till att utmana strukturer, inte att förändra enskilda människors livsval. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla får möjlighet att fina sig själv bortom könsrollerna, och om man finner sig själv i något väldigt heteronormativt så är det okej. Däremot så är det fel att upprätthålla dessa normer bara för att de passar en själv. Jag tycker att feminister måste bli tydligare med att kommunicera det här, att det inte handlar om att vi ska bestämma hur du ska leva. Det handlar om att uppmärksamma människor på vilka strukturer som styr dem, och att låta dem utifrån det förhålla sig själva till det. Om man trots allt är lyckligare i sitt sinnessjukt heteronormativa liv så kör hårt! Jag tänker inte hindra dig, och hoppas att du inte tänker hindra mig från att sprida budskapet vidare.

Vad menar hon?

Läste detta på Kissies blogg i ett inlägg om hur hon hade varit som superhjälpte:

Uppdrag: Krossa myten om feminism!!

(come on feminister, bara för någon är smal betyder det inte att man ger efter mäns lustar.. Please..)

Kan någon bara förklara vad människan menar? Vem har hävdat att det är ofeministisk att vara smal? Vad är ”myten om feminism”? Jag fattar absolut ingenting.

Myten om kvinnor som falskanmäler.

Lady Dahmer har skrivit om myten kring att kvinnor ofta anmäler killar för våldtäkt fast ingen sådan har ägt rum. Det är väl svårt att uttala sig om huruvida något sådant är en myt eller inte, jag kan verkligen tänka mig att den har fått spridning eftersom många killar som folk upplever som ”skön grabbar” bli anmälda med inte fällda, vilket såklart innebär att tjejen ljuger i deras ögon.

Fast det finns en problematik när det gäller folk som blir anmälda för våldtäkt. Alla är medvetna om hur otroligt svårt det är att få någon fälld för våldtäkt, alla vet vilka skamliga frågor som ställs till de utsatta kvinnorna och så vidare. Eftersom alla är medvetna om att nästan ingen blir fälld så innebär det att många automatiskt antar att den som blivit anmäld också har begått brottet. Det är annorlunda när det gäller ett rån eller en bilstöld, då antar man ofta att den som inte blivit dömd också är oskyldig.

Det är såklart också hemskt för alla kvinnor som anmäler våldtäkter utan att gärningsmannen blir dömd, men våldtäkt är till sin natur ett brott som det är svårt att fälla för. Det sker i regel utan vittnen och behöver inte leda till några fysiska skador. Det kan dessutom vara så att de olika parterna har upplevt det hela helt annorlunda, vilket inte lär vara fallet vid en bilstöld.Kvinnor som anmäler våldtäkter ska givetvis inte behöva svara på frågor om vilka underkläder de har, men man ska inte heller trumma på rättssäkerheten för att uppnå någon slags strukturell rättvisa. Tyvärr finns det vissa debattörer som tycker att man ska ta mer hänsyn till tjejen än killen, men det är ju fan en helt absurd ståndpunkt.

I rättssäkerhetskonceptet ingår även att man är oskyldig till motsatsen bevisats och detta gäller även för brott som är svårbevisade. Jag tror helt enkelt att myten om kvinnor som fejkanmäler har uppstått för att våldtäktsanmälda men icke dömda män ska kunna hänvisa till något när de hävdar sin oskuld. Det gör såklart inte myten mer försvarlig, men det är en hypotes kring varför den finns.

Är det inte det där ständiga kravet på självförbättrande vi vill komma ifrån?

”Du är fin som du är”-kulturen har många nackdelar. Förutom det uppenbara att man misslyckas med att ta fokuset från kvinnors utseenden när man ska peppa dem så inneåller det även ett annat problem.

Som människa i allmänhet och som kvinna i synnerhet så finns det en massa krav man ständigt ska leva upp till. På senaste tiden har ytterligare ett krav tillfogats denna lista: kravet på att vara nöjd med sig själv. Och detta har kommit till utan att något annat har försvunnit.

Detta är egentligen inte fel i sig. Det är såklart skitbra om folk är nöjda med sig själva och det ska eftersträvas. Men tyvärr så kan det ge motvänd effekt också, vilket gör att man dels fortsätter vara missnöjd över allt det gamla, och dessutom även känner skuld för att man inte är nöjd med sig själv.

Vi bombarderas ständigt med tips på hur vi ska lära oss älska oss själva. En massa övningar som tar upp vår tid presenteras. Men det är alltid vårat eget fel om vi misslyckas med att bli självsäkra och lyckliga, då har vi inte gjort dessa övningar. Och då finns det ytterligare anledning till att tycka illa om sig själv. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag inte älskar mig själv precis hela tiden, jag vägrar ha dåligt samvete för att jag ibland känner mig som en värdelös tjockis.

Stark självkänsla framställs som något som man får genom hårt arbete. Mia Törnblom beskriver att man måste upprepa hennes övningar varje dag, och inte sluta, för då kommer den dåliga självkänslan sedan. Är det inte just det här ständiga arbetet med oss själva vi vill komma ifrån? Det ständiga självförbättrandet som krävs av oss i alla sammanhang.

Det skulle fan kunna vara på allvar.

Grej jag älskar: när man under signaturen Den rabiata orakade flat-feministen Fanny postar detta här:

Och folk tror att man är allvarlig:

Visserligen kan det vara befriande med människor som tar saker på allvar. Det tycker jag. Men jag tycker ändå att det är underhållande med folk som bemöter uppenbar ironi seriöst.

Och på ett sätt säger det något om vilket samhälle vi lever i. För helt allvarligt; det skulle kunna vara någon galen antifeminist som har mitt nick för att hen vill driva med feminister som postade det där. Det skulle faktiskt kunna vara så. Och det är ju det som gör det så otroligt sjukt.

Både manliga och kvinnliga egenskaper finns bland mina preferenser.

Det finns ett gäng egenskaper som ses som typsikt manliga som jag gärna ser hos min partner. Dels rent fysiskt; jag gillar långa killar och de får gärna ha lite muskler (men man behöver inte överdriva). Lite skäggväxt är trevligt men inget krav, tydligt markerade käkpartier är också fint.

När det gäller inre egenskaper tycker jag även om självsäkerhet, som ofta klassas som en typiskt manlig egenskap. Det är också jävligt soft med en kille som kan hjälpa mig med min dator, men det är inget jag faller för. Jag har säkert någon annan preferens som kan vara typiskt manlig, men inte som jag kommer på på rak arm.

Sen gillar jag en massa andra egenskaper som inte är typiskt manliga. Jag tycker om intelligens, jag tycker om smak, jag tycker om förmåga att uppvisa känslor, jag tycker om om ett av intressena är ”politik”, jag tycker om intellektuell hederlighet och så vidare. Inget av dessa är stereotypt manliga egenskaper.

Ändå anklagas man ofta som tjej för att bara vilja ha manliga män. Om jag eftersöker sisådär 20 egenskaper hos en partner så är det väl inte märkligt om några av dessa råkar vara stereotypt manliga? Faktum är att jag efterfrågar även stereotypt kvinnliga egenskaper, som förmåga att uppvisa känslor.

Min kille är ingen typiskt manlig man. Han är en helt vanligt person som råkar ha vissa egenskaper och intressen som klassas som manliga, på samma sätt som jag också har det. Jag älskar honom på grund av detta hopkok av egenskaper, inte bara för de stereotypt manliga sådana.