Kategori: Feminism

Feministfrågestund.

Sofia körde en jättebra grej i sin blogg med en speciell feministfrågestund, som hon nu har svarat på. Eftersom jag får in folk som ifrågasätter feminismen här också så tänkte jag köra samma grej.

Fråga på om allt ni undrar. Men tänk på att jag inte representerar alla feminister. Det är självklart öppet för alla att fråga, inte bara de som är kritiska, om ni nu skulle få för er det. Kan ju även vara intressant för en feminist att veta var jag står i vissa frågor eller hur min utveckling som feminist varit, vad vet jag *inbillar mig att jag är omåttligt intressant*.

Vi får kolla om detta funkar. Jag tänker inte svara på oförskämda frågor som bara ställs för att sätta mig på plats, utan på frågor som ställs av intresse för vad jag ska svara. Men som sagt, fråga på!

Jag har aldrig någonsin påstått att lagen ska vara olika för män och kvinnor.

Fan vad jag kan bli trött på folk som kallar sig antifeminister och motiverar det med att ”kvinnor och män ska vara lika inför lagen”. Men herregud för fan, jag vet det. Jag tycker också det. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv argumenterat för att vi ska ha kvinnofridsbrott i lagboken, jag har bara argumenterat för motsatsen rakt av.

Men det fina i kråksången är att man kan ha ett strukturalistiskt perspektiv utan att behöva skriva in det i lagboken. Man kan var medveten om att män ofta slår kvinnor i nära relationer utan att behöva formulera brottet som ”hustrumisshandel”. Man kan säga att vi har ett brott som heter partnermisshandel och samtidigt veta att väldigt många av de som blir slagna av sina partners är kvinnor i heterosexuella relationer. Det tycker jag att man ska veta och ta hänsyn till när man stiftar lagar, även om själva lagen sedan ska vara könsneutral. För det är lika illa om en kvinna slår sin man och det är himla dåligt att det ibland ses som lite crazy och ”helt okej” när en kvinna ger sin man en örfil.

Snälla sluta anta att jag vill ha det här bara för att jag är feminist. Jag har aldrig sagt det. Jag har aldrig någonsin sagt att jag tycker att en lag ska vara utformad olika för olika kön. Aldrig.

Så kan ni efterhängsna antifeminister bara fatta den här saken; jag vill att män och kvinnor ska ha lika rättigheter och vara lika inför lagen och även i praxis. Men jag vill också att män och kvinnor ska betraktas lika och ha samma möjligheter så att kvinnor slipper ”välja” att abortera bort vissa foster för att de har fel kön.

Könsroller i förhållanden.

Rörande det här med feminism och förhållanden. Jag har ju som ni vet just avslutat ett två och ett halvt år långt förhållande. Jag mår bra, men jag saknar honom såklart. Och jag saknar honom lite extra nu när jag inte få närhet från annat håll heller.

Emanuel är ett riktigt kap ur feministsynvinkel, vilket till stor del är min förtjänst, men också beror på att vi alltid har haft ett förhållande som bygger mycket på att vi utbyter åsikter och tankar om olika saker och inte bara om typiska ”förhållandegrejer” (vad fan pratar folk om om de inte pratar om politik?). Jag har dessutom alltid kunnat sätta ner foten om jag känt mig överkörd.

Jag skulle aldrig någonsin anklaga Emanuel för att ha behandlat mig illa i förhållandet, däremot kan jag se hur vi båda ibland har agerat könsstereotypt på ett sätt som skapat problem i förhållandet. Med könsstereotypt menar jag inte det där som är enkelt att se; vem som städar och lagar mat och att tjejen vill prata känslor medan killen vill spela datorspel eller knulla eller vad fan som helst.

Jag menar det där subtila. Att jag alltid har velat ha mer kärlek medan han har ett behov av distans, att jag tycker att det är väldigt viktigt att bli bekräftad, att jag gärna vill prata om framtiden medan han helst inte gör det, att han har fokuserat mer på att satsa på sig själv än vad jag har. Detta är säkert olika från person till person, men dessa skillnader i behov av närhet är något som brukar härledas till könsroller.

Detta har gjort mig till ett svin i vissa situationer. Jag har krävt mer av honom än vad som är rimligt. Men det har också skapat situationer där han fjärmar sig orimligt mycket ifrån mitt behov av närhet. Så ja, jag har också varit ett svin och Emanuel har blivit utsatt för smärta på grund av könsroller. Det handlar inte bara om att män trycker ner kvinnor, kvinnor kan vara minst lika jävliga i relationer.

Sedan finns det personer som helt enkelt bara är svin, och det är en sak. Men mycket av det negativa som sker i relationer kan faktiskt relateras till kön och könsroller och mönster vi förväntas upprätthålla. Och det negativa drabbar inte bara kvinnor, det drabbar oss alla. Alla människor som hamnar i situationer eller agerar på sätt de egentligen inte vill agera på för att de hamnar i dessa mönster.

Jag tycker såklart inte att någon ska behöva dö på grund av sitt kön.

Apropå detta så sade någon att det saknas en massa män i världen också. Jag antar att det som åsyftas framförallt är män som dött i krig, vilket ju sker av den primära anledningen att de är just män.

Detta är såklart också ett jämställdhetsproblem och dessutom ett fall där det är himla uppenbart att just män har en rejäl nackdel. En kvinna förutsätts aldrig sätta sitt liv i fara för att skydda sitt land.

Jag måste dock hävda att krig är ett allmänt problem mer än det är ett specifikt jämställdhetsproblem. Det som är problematiskt med krig har liksom inte uppstått för att det primärt är män som är inblandade. Det hade varit lika illa oavsett könsfördelning.

Om man ska ha allmän värnplikt anser jag såklart att den ska gälla såväl kvinnor som män. Dock anser jag att det vore bättre utan värnplikt och att idealet vore att ingen behövde kriga alls. Så, kan jag nu få slippa människor som insinuerar att jag tycker att det är något positivt att män behöver kriga?

Men starta ett parti då.

Nu påstod någon i min blogg att det finns fler antifeminister än feminister i Sverige. Låt oss reda ut lite begrepp:

En antifeminist är INTE bara en person som ifrågasätter feminism, en antifeminist är en person som ställer sig i aktiv opposition mot feminismen och dessutom har det som en av sina primära politiska fokus. På samma sätt som en feminist inte är en person som bara tycker att ”jämställdhet är väl bra?” utan en person som har det som ett viktigt fokus.

Ni antifeminister, om ni nu är så många så kan ni väl starta ett parti. Det borde gå snabbt att få partibidrag eftersom ni lätt kommer trumfa F! när det kommer till röster. Och ni verkar ju ha energi och fritid också, så som ni skriver.

Två jobbiga saker man kan tänka på när andan faller på.

Idag har jag tänkt på två asjobbiga grejer som skulle kunna hända:

  1. Att någon, apropå detta fenomen, påstod att det var bra för jämställdheten att kvinnofoster aborterades på grund av deras kön eftersom det då skapar en större efterfrågan på kvinnor vilket skulle leda till att de får högre status. Marknadslogik applicerat på kvinnosaksfrågor. Så jävla fräscht. Som tur är har ingen sagt detta, men det skulle fan i mig kunna ske.
  2. Att någon antifeminist tog illa upp över denna bild på Per Ström i och med att det är ett MORDHOT att insinuera att man ska sikta på någon med till exempel ett gevär. Det känns dessutom som ett extremt realistiskt scenario med tanke på de flesta antifeminsiters intellektuella kapacitet.

Angående tvåsamhet och giftermål.

Kommer ihåg att jag lovade att skriv mer om det här med tvåsamhet och äktenskap idag men kommer nog inte orka skriva något utförligt. Min tankar i korthet är i alla fall ungefär såhär: av någon anledning trilskas folk med att leva monogamt och få sin största sociala och ofta även ekonomiska trygghet från förhållandet. Detta trots att det inte är hållbart för väldigt många, vilket man kan se i skilsmässor, otrohet, svartsjuka och en massa andra problem som är den monogama kärleksrelationen förunna.

Visst kan man få gifta sig eller leva tvåsamt om man vill. Jag ska inget säga eftersom jag har haft ett långt förhållande, om än öppet i perioder. Däremot så tycker jag att man ska ifrågasätta varför man vill det. För normkritik handlar i mina ögon inte bara om att de som lever utanför normen inte ska bli utfrusna, det handlar också om att analysera och kritisera normen.

Jag skulle kunna raka benen varje dag för att jag ”vill”, jag skulle kunna sminka mig varje dag för att jag vill, men jag är samtidigt, i detta, medveten om att en trolig anledning till att jag ”vill” detta är för att jag har blivit uppfostrad i en kultur där det är fint och bra att göra dessa saker. Sen kan man göra dem ändå, alla väljer sina strider och ibland är det himla trevligt att leva enligt normen, men man ska också vara medveten om att det är ganska troligt att anledningen till att man känner det här behovet är att det har blivit inpräntat i oss från dag ett att evig kärlek är det vackrast som kan finns mellan två (just två är extremt viktigt här) människor.

Om intresset finns för detta ämne så kommer jag skriva mer om det. Det lär ju märkas. Och ni som gifter er eller kanske tänker göra det: det är inget personligt. Jag respekterar ert val och jag kan inte säga att jag hade gjort annorlunda. Jag skulle bara vilja att ni tänkte ett varv till på varför ni vill göra det. Och ni får gärna berätta det för mig också.

Ibland blir jag bara så jävla trött på feminismen.

Ibland så kan jag bli så jävla trött på feminismen.

Missförstå mig inte nu. Feminism är verkligen en ide jag ställer mig bakom och det finns otroligt många smarta och duktiga feminister. Verkligen. Men jag blir ändå så trött ibland. Delvis på grund av detta som Elin Grelsson skriver om, att feminismen har kommit att handla allt mindre om de som verkligen är utsatta på grund av sitt kön och mer om hemmafruar och rutavdrag.

Inte för att det på något sätt är oviktigt att ta upp kvinnliga chefers löner eller kvinnors möjlighet att köpa andra kvinnors tjänster till subventionerat pris, men för att allt det andra som är så otroligt viktigt försvinner när vi debatterar detta sönder och samman. Det finns ett stort medelklassperspektiv bland många feminister, vilket såklart beror på att det generellt är medelklassen som har tid och råd med politiskt engagemang. Underklassen är upptagen med att få ihop sina liv.

För en ensamstående morsa som kanske går på socialbidrag eller jobbar som rutsubventionerad städerska i ett medelklasshem så att kvinnan i familjen ska kunna förverkliga sig själv så framstår det såklart som helt jävla oviktigt huruvida ens dotter ska ha en rosa klänning och gå på ett genusdagis. Då bryr man sig kanske mer om att få ekonomin att gå ihop. Där måste feminismen börja förklara vad ideologin kan ge till de som är riktigt utsatta. De som snart kanske inte kan få medborgarskap på grund av att de inte klarar språktestet, eftersom Sfi inte vill ha några burkor i klassrummet. De som blir flera år eftersatta i sin redan kassa karriär eftersom deras kille vägrar ta ut en dag ledighet. De som blir utsatta för könat våld i sina relationer. Och för att inte tala om alla kvinnor som blir utsatta i andra länder.

Jag blir även så jävla trött på att vissa feminister inte kan se något annat än just könsmaktsordningen. Det finns så mycket annat som begränsar oss och placerar oss i fack. Som klass, etnicitet, handikapp, intelligens och utseende. Det finns en massa män som faller offer för olika strukturer och jag tycker inte att man ska stirra sig blind på en enda. Sen har folk såklart olika fokus men jag tycker absolut inte att man ska säga att alla män alltid är överordnade kvinnor. Så är det inte. Det finns gott om män som är underordnande mig eftersom jag har en massa egenskaper som anses åtråvärda i vårat samhälle. Gott om män med arbetarklassbakgrund som aldrig kommer kunna plugga det de vill på högskolan eftersom de fick så himla dåliga betyg.

Men framförallt blir jag så trött på den otroligt aggressiva ton en del feminister kan ha, speciellt i fråga om barnuppfostran. För några veckor sedan träffade jag en av mina släktingar som precis hade fått barn. Hon och hennes man verkar himla medvetna om allt det här och det är bra, men hon sa det att man orkar fan inte hela tiden. Om båda jobbar heltid och det är långt till närmaste genusdagis och man kämpar för att få ekonomin att gå ihop så orkar man bara inte tänka på det där med könsroller hela tiden. Och grejen är att de flesta barn klarar sig ganska bra ändå så det kanske inte är hela världen, egentligen.

Sen finns det ju de som gör det och folk prioriterar olika och har olika lätt för olika saker. Men vi måste sluta bli arga på dem som inte orkar tänka på det här hela tiden. Och vi måste sluta bli så himla arga på dem som tycker att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.

Varför? Jo för att denna aggressivitet inte kommer att ta oss någonstans. Det kommer bara ”bevisa” för en massa människor att feminister är just som de trodde: aggressiva personer som saknar förmåga att ta in andra människors världsbild.

Jag har personer här som ifrågasätter feminismen eller i alla fall delar av den. Och det är inte bara skitsnack, jag vågar till och med hävda att även Patria hade sina poänger. Jag höll inte med i ett enda ord, men man kan inte komma ifrån att det rör sig om en verklig ideologi och inte bara ett knasigt missförstånd. Och man måste våga ta den diskussionen om man ska komma och påstå att någon har helt uppåt väggarna fel. Om man inte orkar så kan man säga att man inte håller med men inte pallar diskutera, men att säga att någon är dum i huvudet utan att förklara varför håller inte.

Sedan åkte han ut ändå för att han inte kunde hålla god ton, men det är en annan sak. Om någon kommer hit och ifrågasätter det jag skriver så vill jag antingen ge bra respons eller erkänna att jag inte har orken att argumentera emot. Sen har alla människor sin smärtgräns för när någon bara är för jävla dum i huvudet, men den smärtgränsen måste gå så otroligt mycket senare än vad den gör för många feminister idag.

Två debatter.

Två debatter som jag tycker är extremt intressanta har uppstått. Den första är de inlägg Pappa mot sina vilja skrivit i mitt kommentarsfält och Sofias svar på det i sin blogg. Det handlar om föräldraskap och frånvarande pappor. Jag tycker att det är intressant eftersom det är så uppenbart hur olika åsikter man har beroende på sin bakgrund. Jag tycker att båda har poänger i det de skriver.

Den andra handlar om feminister som gifter sig. På sista tiden har många feminister börjat gifta sig och gilla kärnfamiljen. Linda Skugge gjorde det och blev ärkekonservativ. Senast ut bland de bloggar jag följer är Julia Skott, som skriver om sitt val här. Fumikofems svar på det hela är bra och beskriver mina åsikter i frågan ganska bra. Det kan klinga lite falskt det där med normkritik när man samtidigt gör det typ mest heterosexuella man kan göra. Men detta inte sagt att jag själv aldrig kommer att gifta mig.

Den kvinnliga elakheten finns, men bara på stereotypt kvinnliga områden.

En extremt utbredd uppfattning är att kvinnor inte stöttar varandra. Vi klankar ner på varandra och konkurrerar mest hela tiden.

Givetvis är verkligheten inte så enkel. Det finns gott om kvinnor som lyfter upp och stöttar andra kvinnor. Men jag vågar nog ändå påstå att det ligger något i den iden. Det finns absolut forum där kvinnor är otroligt elaka mot varandra och trycker ner varandra systematiskt. Som exempel kan jag ta familjeliv, eller kanske Englas kommentarsfält. Medan andra bloggar med kvinnor som dominerande läsare inte alls har samma kultur.

Jag har en liten teori kring varför vissa forum och bloggar blir så utsatta för har från kvinnor riktat mot kvinnor. I bloggar diskussioner som handlar om saker som ligger väldigt nära de områden som är traditionellt kvinnoexklusiva, såsom moderskap eller sexualitet, så är kvinnor mycket mer intresserade av att framstå som bäst. För om man är den bästa mamman är man också den bästa kvinnan.

Andra områden, som att vara en bra programledare eller rita bra, är inte alls lika tydligt kopplade till kvinnlighet, och är därför inget kvinnor specifikt känner att de måste konkurrera om. Där är det mycket lättare att vara okej med att den här tjejen kan rita bra och jag inte kan det för det hotar inte mig. Om en massa andra kvinnor däremot är bättre ”kvinnor” så kommer personen att framstå som den sämre kvinnan.

Jag påstår absolut att man tydligt kan se att de områden där kvinnor inte förmår stötta varandra lika bra generellt är områden som är tydligt förknippade med kvinnorollen. Detta är såklart något som är socialt konstruerat, och har därför ingenting med att kvinnor skulle vara sämre att göra. Det handlar snarare om att man ser kvinnlighet som ett personlighetsdrag istället för att bara se det som en fysiskt egenskap. Men den kvinnliga konkurrensen är absolut ett existerande fenomen, men bara på några få områden.

Det är därför kvinnor som Kissie och Gynning, som är väldigt stereotypt kvinnliga och anspelar väldigt mycket på sin kvinnlighet, alltid pratar om att det bara är kvinnor som försöker trycka ner dem. Det är inget konstigt med det, för eftersom de verkar så tydligt inom sin könsroll så är det bara naturligt att ingen man upplever dem som något hot.