Kategori: Feminism

Se jämställdhetsprojektet mer som ett utbyte mellan könen.

Lady Dahmer har skrivit om barnuppfostran och hur hon tänker kring att behandla Ninja och Tamlin (fett softa namn hon har valt på sina barn btw) olika. Jag tycker att det är helt rimligt att uppfostra sina barn olika för att kompensera, men också för att förstärka det man tycker är positivt. Det känns inte rimligt att ah som utgångspunkt och barnen i slutänden ska vara så lika som möjligt, snarare ska man lyfta fram och uppskatta barnens individualiteter. Det är också rimligt att kompensera för vilka roller andra personer kan tänkas försöka pressa in barnen i.

Det jag däremot ställer mig lite emot är det enorma fokuset på att Tamlin kommer ha bättre förutsättningar än Ninja på en massa olika sätt. Visst är jag feminist och ställer således upp på att kvinnan är underordnad mannen i vårat samhälle. Men jag tycker att man måste göra det väldigt tydligt att båda könen tjänar på jämställdhet. Med det ständiga fokuset att feminism handlar om att flytta upp kvinnor på männens bekostnad så kommer det alltid vara jävligt svårt att få med snubbar på tåget.

Jag tycker inte att man ska överge synen på att kvinnan är underordnad mannen, däremot borde man börja lyfta fram vilka egenskaper som mannen förlorar. Till exempel så har män ofta mycket större problem med närhet i alla dess former, något som såklart är jävligt tråkigt för dem. Många män är också vana vid att få ständig markservice vilket leder till att de blir näst intill handikappade när de ska leva ensamma. Ibland hör man ju rena skräckhistorier om vuxna män vars morsa kommer över med mat och hjälper till med städningen. Vidare så har många män svårare att skapa nära relationer till sina barn, svårare att organisera saker eftersom de inte är vana vid att ha många bollar i luften på samma sätt som kvinnor och blir oftare utsatta för våld. Män är även mindre noggranna med sin hälsa och mer benägna att ägna sig åt kriminalitet.

Det jag tror är det största problemet för män som grupp är just svårigheterna med att uttrycka känslor. Det leder såklart till ett otroligt fattigt liv om du inte kan släppa folk in på livet. Kvinnans motsvarighet till detta är att ha ett närmast omåttligt behov av att skapa nära relationer, eftersom många kvinnor definierar sig själva utifrån sina relationer enbart. Här har vi ett typiskt exempel på en situation där samtliga parter skulle tjäna på ett utjämnande av könsrollerna. Där kvinnor kan bry sig om sig själva också och män kan börja skapa nära relationer utan att bli totalt självuppoffrande. Det skulle även underlätta relationer män och kvinnor emellan om de kunde ske på mer lika villkor, och skulle troligen göra och både kvinnorna och männen blev mer bekväma i dessa arrangemang.

Samma sak gäller markservicen. Jag tror inte att någon människa som blir ständigt uppassad för att hen inte kan klara sig själv tycker att det är sådär otroligt bekvämt egentligen, de flesta vill ju såklart kunna klara sig själva. Kvinnorna som passar upp är såklart inte heller särskilt lyckliga. Här tror jag att alla skulle må bättre av att utjämnande av könsrollerna.

Feminismen ska inte sluta prata om att kvinnor har lägre status i samhället, men vi borde börja prata mer om man man faktiskt förlorar på att sakna dessa typiskt kvinnliga egenskaper. Jämställdhetsprojektet borde ses mer som ett utbyte mellan könen där man ger varandra verktyg för att bygga upp de (ofta) könsspecifika egenskaper som anses positiva till en rimlig grad.

Att få sin trygghet från tvåsamheten.

Hannah (vars blogg jag fortfarande inte lyckats kommentera) har skrivit ett underbart inlägg om könsmaktsordningen hos olika aparter. Hon lägger fram en teori om att anledningen till att schimpanserna har ett så mycket mer patriarkalt samhälle än bonoboerna är för att schimpanserna har svårare att skaffa mat, vilket leder till att männen dominerar matletandet. Kvinnorna måste söka upp maten på egen hand, vilket gör att de inte blir starka som grupp.

I slutet menar hon att om människan organiserade sitt samhälle mer så att kvinnor kan försörja sig själva så skulle jämställdheten kommer längre. Så är det ju onekligen och vi har dessutom redan kommit en bit i det arbetet i och med barnbidrag, förskola, försörjningsstöd, att kvinnor arbetar lika mycket som män och så vidare. Män och kvinnor har mer liknande förutsättningar idag än vad vi hade på t.ex. 1800-talet, då kvinnor förbjöds från vissa yrken och i princip var tvungen att antingen gifta sig eller sälja sex. Så jag tror ändå att det går framåt på just det här planet.

Däremot så uppstår det andra problem i vårat moderna samhälle. Eftersom vi så länge varit vana vid tvåsamheten och välfärden som vår trygghet så har vi liksom ingenting emellan detta. Om vi gör oss av med tvåsamheten så har vi ingen annan gemenskap att falla tillbaka på, utom möjligtvis familjen. Vänner ställer till exempel generellt inte upp för varandra på samma sätt som man gör som partners. Visst finns man där och tröstar men man ställer inte upp med försörjning på samma sätt.

Detta tar Hannah också upp. Att man ska uppmuntra solidaritet. Men hur enkelt är det egentligen? Även om jag såklart håller med i sak så ser jag fortfarande tvåsamheten som mitt närmsta sociala skydd (utom möjligtvis mina föräldrar då). Jag litar på att min pojkvän bistår mig när det behövs på ett helt annat sätt än jag räknar med mina vänner. Och jag antar att jag i framtiden kommer att bilda familj och ha min trygghet där.

För att kunna bygga ett samhälle där folk kan stå utanför tvåsamheten så måste det finnas starka gemenskaper mellan släkt och vänner och kanske även arbetskamrater, utöver den trygghet som kommer från välfärden. Det borde vara lika självklart att fråga sin kompis om ett lån eller tröst som att göra det av sin partner.

Nu är det säkert redan så för många, men jag vågar ändå hävda att de flesta får sin största trygghet ur tvåsamheten. Även att de som inte har tvåsamheten ofta är hänvisade till att få sin trygghet från sig själva, för det är inte alltid andra gitter ställa upp.

Men tvåsamhetsnormen är inte enkel att göra upp med, tvärtom är den en av våra mest seglivade ideal. Jag är dock helt övertygad om att om den försvinner och människor skapar lika nära band till varandra på andra premisser än romantisk kärlek så kommer vårat samhälle att vara betydligt mycket mer jämställt.

”Feminismens problem”.

Herregud. Det absolut mest tragikomiska i hela världen måste ju vara när tre vita män diskuterar vad felet med feminism är på facebook. Så jävla världsfrånvänt att jag smäller av, att verkligen inte reagera på det faktum att man bara sitter där och rättfärdigar sig egen ignorans.

Överlag folk som ska förklara för en vad feminismens felslut är gör mig så matt. Inte så att man inte får kritisera ideologier, men människor som ska kritisera feminism tenderar att vara så otroligt oinsatta.

Ibland kan det vara jävligt rätt och sunt att vara en utåtagerande, bråkig stökig tjej.

En kommentar jag fick på mitt att vara hora som revolt-inlägg löd såhär:

asså… de flesta ”horor” jag känt har varit ganska trasiga tjejer med EXTREMT behov av bekräftelse. De har sökt kärlek på fel sätt och legat runt och betett sig på ett visst sätt för att de tror att det är det enda sättet för dem att få just kärlek. De har inte varit speciellt lyckliga alls.

Så jag tror inte riktigt att det är ett medvetet val.

Själv var jag den där bråkiga och högljudda och struliga tjejen som söp, skolkade, stal bilar, snattade och umgicks med grabbarna och det var kanske i viss mån nåt jag ytterligare spädde på – men inte av ett egentligt val, utan för att jag inte visste nåt annat sätt att få bekräftelse på. Jag ville bli sedd. Jag tror det är det det bottnar i. Behovet att bli sedd. Behovet att vara någon.

– Lady Dahmer

Ingen mår väl bra av att pressa ner sig i en mall av hur man ska vara, det är väl klart. I slutändan vill väl alla vara människor.

Men jag tror knappast att madonnan mår särskilt bra hon heller. En madonna kan nog beskrivas som en ”duktig flicka”. Någon som gör sig till, inte är till besvär och presterar på löpande band, som inte knullar runt eller dricker.

Jag var också den bråkiga och högljudda tjejen. Jag strulade inte särskilt mycket med folk, men whatever. Och jag mådde inte heller så bra, men vem fan gör det när man är tonåring? Men jag tror inte att tjejerna som satt tysta längst fram i klassrummet och ritade perfekta kartor över Sverige mådde bättre än jag gjorde, snarare tvärtom.

Jag fick ett utlopp i och med allt detta. Jag kunde visa för folk hur jag kände, jag kunde vara arg och ledsen. Jag var inte tvungen att dölja något. Och nu, när jag har växt ifrån det där, så är jag glad över att jag gjorde som jag gjorde då. För det är en bekväm roll att växa i, att vara den bråkiga och stökiga tjejen. När man har ägnat hela sin tonår åt att ursäkta sig och prestera så tror jag att det blir svårare att ta sig ur, eftersom omgivningen förväntar sig mer av en. Jag hade däremot fria tyglar.

Nu menar jag väl inte att jag var ”hora” sådär, för som sagt så är ju denna iden om att kvinnor är antingen horor eller madonnor inte något som har bäring i hur folk verkligen är, det är bara en teori kring hur samhället vill dela upp oss. Men jag var definitivt ingen fin flicka.

Sen tycker jag att det är himla tråkigt att ”unga tjejer” som knullar runt och super väldigt ofta får sitt beteende förklarat med att de mår dåligt är är självdestruktiva, att de bara söker bekräftelse och annat. Vad fan, alla söker väl bekräftelse? Alla behöver väl få utlopp. Sen kan man ju prata om vilka utlopp som är bra och dåliga, vilka som tar en framåt och när det går över gränsen, men man måste kunna supa och knulla runt utan att automatiskt bli borträknad som en trasig människa.

Att vara hora som revolt.

Anna-Maria skriver om Kissie. Jag älskar när folk skriver om Kissie.

Det är en vanlig myt bland folk att tjejer inte vill se ut som Kissie. Detta är emellertid falskt, om man kollar på stan så ser man ju folk som ser ut som Kissie precis överallt. Anna-Maria menar att detta handlar om att man inte passar in i den där typiska Blondinbellamallen, att vara ”någon”. Någon med bra betyg, entreprenörsdrömmar och ”driv”. Man säger ”fuck you” till världen genom att göra sig till ett våp. Hon menar också att detta är klassrelaterat vilket jag är helt övertygad om stämmer, men jag pallar inte gå in djupare i det nu.

Detta anspelar också på hora/madonna-myten. Hora/madonna-myten är en feministisk teori som bygger på att samhället vill dela in alla kvinnor i horor eller madonnor, där horan är den smutsiga kvinnan och madonnan är mamman. Madonnan vill man gifta sig med och horan vill man ta ut sina lustar på. Blondinbella och Kenza är madonnor, Kissie är hora. Kissie gör sig till hora för att hon inte kan vara madonna, då blir det en revolt att vara horan. En revolt mot madonnaidealet, men fortfarande inom samma struktur. Och ett sätt att slippa försöka leva upp till madonnaidealet, för det är ju redan kört.

Madonnorna behöver horan för att upplevas som så fina och goda. Varför skulle man annars hacka så mycket på Kissie och lyfta fram hur dålig hon är? De vill väl lyfta upp sig själva, för om inte horan finns finns inte heller madonnan. Hela konceptet bygger på att de står i motsats till varandra. Idén med att vara madonna är att man får vara ”god” och accepterad. Horan behöver inte bry sig om att vara artig och vän, för hon är redan en ”fallen kvinna”. Därför är det inte så konstigt att många väljer att ta rollen som hora, om man inte pallar leva upp till madonnaidealet.

Vad jag tycker är jävligt intressant relaterat till detta är en trend som finns i Japan; ganguro. Hela konceptet är att man sminkar sig ”svart” och klär sig i sjukt skrikiga kläder.

Detta är en slags extremversion av fjortisar. Det är så överdrivet att det bara blir absurt. I konceptet ingår även att vara skrikig och högljudd, precis som fjortisar är. Det finns många teorier om varför detta har uppstått men en är att det är en slags motreaktion på striktheten i det japanska samhället. Ungdomen tvingas in i att prestera, vara duktiga, vara timida och inte vara till besvär. Sedan ska de utbilda sig och skaffa jobb och knega på utan att klaga. När samhället ser ut så blir det en revolt att vara en skrikig jobbig tonåring.

Detta är en revolt för att man självmant tar över den minst önskvärda kvinnorollen och gör den extremare. Men samtidigt är det sorgligt att det hela fortfarande görs inom madonna/hora-mallen. Att göra revolt är att vara ouppfostrad, att göra saker som en ”fin flicka” inte ska göra.

Personer som antar rollen som hora anklagas ofta för att vara ”ofeministiska”. Tänk på alla utvikningstjejer, alla skandalbloggar. De anspelar ofta på ett uppenbart sätt på sex. Men att vara hora är också att vägra anpassa sig efter vad folk vill ha. Madonnorna hatar horan för att visa avståndet mellan henne och de själva, killarna utnyttjar horan; henne kan man knulla, men när allt kommer omkring vill man ha en madonna att föda ens barn. De flesta i samhället ser ner på eller tycker synd om horan.

Genom att välja att vara hora och leva ut hor-myten utan att försöka nå madonnastatus så säger man på sätt och vis fuck you till allt det här, även om man gör det inom ramarna för rådande system. Men man lyckas ändå vända upp och ner på den här dikotomin.

Hemskheter.

Ibland stå stöter man på människor som tycker att det är ett rimligt argument för legalisering av prostitution att våldtäkterna i samhället eventuellt skulle minska.

För det första finns det mig veterligen inget sådant samband. De flesta våldtar inte för att de är vansinnigt kåta, utan för att visa makt.

Men säg, för argumentets skull, att det här sambandet fanns. Det skulle fortfarande vara ett vidrigt resonemang. Var försvann individens ansvar i det hela? Om det är så att folk våldtar mer för att dem är kåta så borde man väl snarare lära dem att det aldrig är okej att ha sex med någon utan den personens samtycke, hur kåt man än är.

Att legalisera prostitution på grund av detta vore ett direkt erkännande av synen på sex som någon slags rättighet, och synen på mannen som ett djur som inte kan hantera sina lustar.

Bloggtips: a sorta mission.

En blogg som hamnat i min blogglista på sista tiden är a sorta mission. Jag vet inte vem som skriver bloggen alls, mer än att personen ifråga kallar sig Auuus. Spela roll, bra är den i alla fall.

A sorta mission är en av de bästa feministiska och normkritiska bloggarna jag läst. Inläggen går alltid djupt ner i problematiken och är alltid nyanserade och pålästa. Det här svaret på Marcus Birros utspel är om abort är fantastiskt, likaså den här texten om Kd:s tvångssteriliseringar av transpersoner. Visste ni att Sverige har fått kritik för detta från Europarådet? Jag hade i alla fall inte den blekaste innan jag läste inlägget. Andra inlägg som effektivt bemöter vissa tendenser är detta inlägg om ”men det löser ju inte hela problemet”-argumentet och detta om att leva i enlighet med normerna.

Det är så himla uppfriskande med bloggar som skrivs av människor som verkligen är insatta i sin sak och som liksom inte försöker vara något annat. Auuus försöker inte blanda upp sina långa och fantastiskt genomarbetade och pålästa inlägg med något annat, utan bloggen får handla om just precis det hen är bäst på!

Om ni är intresserade av feminism och normer (vilket jag vet att många är) tycker jag definitivt att a sorta mission borde få ta plats i er lista över bloggar ni följer.

Katrin ser sanningen.

Det här inlägget hos Katrin är fantastiskt tycker jag. Hon har märkt att Sverige inte är särskilt jämställt, vilket är himla lustigt eftersom jag flera gånger läst henne när hon tycker att kvinnor minsann kan skylla sig själva.

De flesta upptäcker väl det här förr eller senare, tråkigt då att man har ägnat så mycket tid åt att förneka strukturella skillnader. Det blir svårt att ta sig ur den sitsen.

Men jag blir väldigt glad att hon erkänner det när hon väl ändrar uppfattning. Jag hoppas bara att hon inte drar igång nån ny ”vet bäst”-kampanj där hon berättar att precis alla män är svin och om man inte tycker att ens pojkvän är en douchebag så lever man i förnekelse, för så var det för henne.

Då är det väl mer troligt att hon blir slagen i skolan för att hon har killkläder.

Nu har Lady Dahmer svarat på mitt inlägg om misstänkligggörande av män. Hon skriver såhär:

grejen är ju att män begår drygt 80% av alla övergrepp på barn. Dessutom begår kvinnor nästan uteslutande övergrepp på sina egna barn medans män inte är lika ”nogräknade”

Att en kvinna eller man har barn i släptåd är ingen garanti dock eftersom att många sk. pedofilringar använder sig av barn för att locka till sig andra barn. (även kvinnor, men som sagt – risken är större med män)

Flera övergepp på barn – i sverige – har dessutom skett dagtid, offentligt och på barn som inte kände förövaren. (vanligtvis vid toaletter eller andra lite mer diskreta ställen)

när du får egna barn så kommer du förstå att man skiter i principer och fina ideal när det gäller ungarnas säkerhet. Finns det en promilles chans att barnet utsätts för en risk så tar man den inte, oavsett om man diskriminerar eller ej.

Och sedan:

och … för min dotter så kan ”pappa” innebära man, även utan barn. Förälder förstår hon inte.

Det sista argumentet tycker jag är fullt legitimt. Om det är så att barnet inte förstår vad pappa betyder så kan jag absolut hålla med om att det är säkrare att göra så som LD gör.

Men det jag reagerade på i hennes ursprungliga inlägg var den där självklara tonen. Först målar hon upp bilden av en ”mamma” som är 25 och har två barn i släptåg. Sen målar hon upp bilden av en odefinierad ”man” som är 45 och barnlös. Jag har gått på tom tits en massa gånger med bara min pappa, och han har inte använt mig för att röva bort barn.

Om det nu är så att Ninjan inte förstår vad ”pappa” betyder och att det därför känns tryggare eftersom du vill att hon ska kontakta en förälder, skriv det då! För i ursprungsinlägget så framstår det som världens mest självklara sak att män är mindre tillförlitliga än kvinnor när det kommer till barnskötsel eller bara att hjälpa barnet leta upp sin familj. Om man gör något som helst anspråk på jämlikhet mellan könen så bör man inte uttrycka sig på det självklara sättet kring frågan. Det är väl ingen som vet att Ninja inte vet vad ”pappa” betyder.

Visst är det fler killar som begår övergrepp på barn men scenariot att det skulle vara en kille som kommer till tom tits och använder sig av barn för att locka till sig andra barn tycker jag känns väldigt orimligt. Det har säkert hänt nån gång, men jag har svårt att tänka mig att det är ett vanligt scenario. Ja, jag fattar att man inte vill ta risker med sina egna barn, men bara bilresan dit måste ju vara ett större risktagande. Pedofilskräcken är faktiskt inte motiverad.

Och nej, jag har inga egna barn men jag tycker mig ändå ha rätt att uttala mig i frågan. När jag skaffar barn så kommer jag säkert vara världens nojigaste och helst inte vilja att min unge ska lämna huset eller över huvud taget prata med en annan människa. Men när det kommer till risker och barn så är risken för att utsättas för övergrepp på offentlig plats löjligt liten och ingenting värt att att undsätta sina ideal för om man ska se det rent statistiskt. Då är det väl fan mer troligt att Ninjan blir slagen i skolan för att hon har killkläder.