Feminism – Sida 57 – Fanny Åström

Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Ganska ofta så händer det att antifeminister säger till mig att de hoppas att jag inte tänker skaffa barn. Det kommer jag nog inte heller göra av en rad olika skäl som jag kan redogöra för en annan gång, men det är överlag en intressant grej att säga som innehåller en massa föreställningar dels om föräldraskap och om kvinnors roll i samhället.

Tydligen ska jag inte skaffa barn eftersom det anses vara så att jag skulle vara en dålig mor. Det kan vara sant, jag tror att det generellt är väldigt vanligt att föräldrar inte behandlar sina barn särskilt bra. Jag tror att det finns alldeles för mycket utsatthet och ojämn maktdynamik i föräldra-barn-relationen för att den ska vara särskilt sund. Jag anser att det pågår ett omfattande förtryck av barn och unga i detta samhälle.

En typisk skadlig situation för ett barn att befinna sig i är till exempel att vara i en familj där en vuxen man utsätter kvinnor och/eller barn för våld eller hot om våld. Jag skulle säga att detta är betydligt vanligare än att ett barn far illa för att människor i deras omgivning är feminister. Varför sägs det inte till män som har olika aggressiva och/eller patriarkala beteenden att de inte borde bli pappor?

Det hela handlar såklart om vad som anses vara kvinnans roll och värde i samhället. Kvinnan ska reproducera, vilket innebär såväl att föda barn och att sedan fostra dem, hålla ihop familjen och så vidare och så vidare. Kvinnor som inte kan göra detta, som inte anses lämpliga att göra detta eller som väljer bort att göra detta anses inte vara värdefulla, eftersom kvinnans värde definieras utifrån hennes reproduktiva förmåga.

Jag kanske inte skulle vara en lämplig mamma, men det finns gott om annat en kan göra i detta samhälle som är värdefullt och viktigt. Jag tänkte ägna min tid åt de sakerna istället. Det gör mig inte mindre värdefull att jag inte tänker skaffa barn, inte heller skulle det göra mig mindre värdefull om jag skulle vara en olämplig förälder. Jag är mer än en reproduktionsmaskin.

Men när en kvinna är för bråkig kan en alltid hänvisa till det generella, reducera henne till det som i detta samhälle anses vara det ”kvinnliga”, och bedöma henne enbart utifrån denna måttstock. Detta görs inte med män. En man som varit till exempel en dålig pappa (detta har mången man gjort sig skyldig till) misstänkliggörs inte i varje annat sammanhang. Men när det gäller kvinnor kan en alltid ifrågasätta deras föräldraskap eller lämplighet som föräldrar, för det anses liksom vara relevant på ett annat sätt. Män värderas som individer, kvinnor värderas främst utifrån sin duglighet som reproduktionsmaskiner.

Därför har jag svårt att ta på allvar när någon ifrågasätter min eventuella lämplighet som förälder. Det handlar nämligen bara om en patriarkal härskarteknik, om att förflytta fokus från det jag säger till om jag är Bra Nog som kvinna (barnbehållare, reproduktionsmaskin, livsbekräftare av man och så vidare). Det är bara patriarkalt skitsnack, och har ingen som helst relevans.

Att känna sig förtryckt och internalisering.

Ibland säger människor ”jag känner mig inte förtryckt”, och jag undrar vad det innebär att ”känna sig förtryckt”. Jag ”känner” mig inte förtryckt, däremot känner jag av effekterna av förtrycket jag utsätts för. Det gjorde jag såklart även innan jag definierade det som just förtryck, men då hade jag ingen tolkningsram för att förstå dem.

Det råder olika idéer om vad förtryck är. Vissa tycks mena på att förtryck enbart är det som görs mot ens vilja av personer i maktposition. Till exempel våldtäkter.

Men det som är så snillrikt med patriarkatet är att det får oss att begära, att efterfråga, förtrycket. Inte allt förtryck såklart, men stora delar av det.

Det finns ett ord för detta: internalisering. Att internalisera är att själv anta och anpassa sig efter de ideal och värderingar som håller en i förtryck. Ett typiskt exempel på internalisering är hur kvinnor föraktar kvinnlighet och skämmar sig själva för sin kvinnlighet.

Ett annat exempel på internalisering är heterosexuella begär. I patriarkatet finns det en dominerande idé om att kvinnor får sitt värde genom män, och därför bör ingå i heteromonogama relationer med män. Det finns en stor ideologi kring detta som ibland går under namnet romantik. Hela idén med romantiken är att visa på hur oerhört fett det är att ingå i heteromonogama relationer. Ofta är ett bärande inslag att en kvinna på något sätt bli räddad av en man och sedan lever lycklig i alla sina dagar.

Under min uppväxt så har romantiska ideal varit mycket närvarande. Jag har verkligen verkligen längtat efter att ha en pojkvän. Det har varit det absolut viktigaste i mitt liv. Jag har vänt mig ut och in för att skaffa en. Väl i heteromonogama relationer har jag anpassat mig oerhört mycket, gjort vad fan som helst för att upprätthålla relationen eftersom jag levt med idén om att det är det viktigaste i mitt liv. När sådana relationer har tagit slut har jag inte varit glad utan förkrossad, eftersom min mening i livet har försvunnit. Jag har vetat om att dessa relationer varit dåliga för mig och ändå begärt dem.

Jag har helt enkelt internaliserat patriarkala ideal, ett begär som får mig att dras till förtryckande situationer som jag vet inte är bra för mig. Ändå kan jag inte sluta, för det sitter så oerhört jävla hårt fast i mig att jag får mitt värde genom män. Att jag finns till för att tillfredsställa mäns behov och begär, att mitt värde hänger på om en man hyser någon slags romantiska känslor för mig eller inte. Detta är en idé som åsamkat mig oerhörda mängder lidande, och ändå kan jag inte göra mig av med den. Jag kan intellektuellt inse hur oerhört dålig den är för mitt välmående, ändå sitter den fast som berget.

Jag har också velat bli känslomässigt dominerad av män, att män ska komma och fylla mitt liv med något slags mål och mening,att de ska säga åt mig vad jag ska ta mig till helt enkelt eftersom jag inte orkar ta reda på det själv. Detta är såklart också destruktivt, något som hindrar mig från att göra saker som faktiskt skulle kunna vara meningsfulla på riktigt. Men det är ett begär jag har lärt mig, eftersom det utmålas som ett ideal i hela jävla samhället. Jag har lärt mig att min egen existens saknar värde om den inte bekräftas av en man.

Jag har helt enkelt lärt mig att begära förtryck. Här kan en tycka att det är rimligt att ge efter för sina begär och att en inte bör ”överanalysera” saker och ting. Men detta handlar inte om att jag vill leva ”feministiskt korrekt” utan att jag vet hur mycket smärta och lidande det leder till i praktiken att ge efter för den här typen av begär. Därför är det angeläget för mig att se igenom och bryta dessa begär, så att jag kan göra mer medvetna val i mitt eget liv.

Det finns åtskilliga filmer där kontrollerande beteende, svartsjuka och så vidare beskrivs som någonting positivt, något fint och romantiskt, när det egentligen är ett stort jävla varningstecken på att någon kommer bete sig som ett kräk i en relation. En kvinna ska vilja ha detta eftersom det är ett tecken på att hon är värdefull i en mans ögon. Men den här typen av beteende är förtryckande, oavsett om en vill ha det eller inte. Även om en begär det så är det ett beteende som leder till ett begränsat livsrum.

En oerhört viktig del i mitt feministiska projekt är att frigöra mig från den här typen av begär. Jag försöker förstå varför jag hyser den här typen av känslor, analysera dem i grunden och göra mig av med dem eller i alla fall behärska dem såpass bra att jag inte behöver ge efter. Det ger mig betydligt bättre kontroll över mitt eget liv, vilket jag ser som önskvärt.

Visst kan det vara skönt att ge efter för begäret, och visst kan det kosta på att upprätthålla motstånd, men min bedömning är att det är värt det. Jag lever ett bättre liv när jag går in i saker med öppna ögon, inte agerar blint på mina instinkter utan faktiskt funderar på vad olika saker gör med mig. Jag inser att jag kan begära en sak utan att det för den sakens skull är det som är bra för mig.

Romantiska överraskningar.

Jag har kollat en del på Mad Men nu under sommaren och slagits av hur ofta fenomenet Romantiska Överraskningar förekommer. Typ; Don Draper tycker helt plötsligt att någon kvinna han har en romantisk relation med ska följa med honom på någon jävla utflykt, och hon inte var eller hur länge. Eller så köper han någon dyr pryl åt henne. Ja, ni fattar.

Hela beteendet är så jävla obehagligt; Don har tänkt ut någon grej som han tänker sig ska leda till något bra, och han tvingar detta på en kvinna i sin omgivning på det mest brutala vis. Hon tvingas ta emot hans ”gåva”, och dessutom förväntas hon vara tacksam för den eftersom det är en överraskning och sånt ska en uppskatta.

Jag tänker också på det oerhört obehagliga konceptet oförberedda frierier, alltså att nån typ ~*går ner på knä*~ helt oväntat och ba ”vill du leva resten av ditt liv med mig”. Kan fan inte tänka mig en mer obehaglig och trängd social situation. Oavsett om en skulle vara taggad eller inte så är det en sån grej som jag tycker att det är rimligt att diskutera igenom ordentligt innan.

Jag tänker också att dessa överraskningar är en integrerad del i romantiken, och att dessa överraskningar ofta ges från män till kvinnor som ett bevis på ”kärlek”, men egentligen handlar många av dem om kontroll. Mannen avgör när och i vilken form ”kärleken” kommer, och kvinnan måste ta emot den. Om hon inte uppskattar det är det hennes fel och hon är troligen otacksam och bortskämd.

Överlag tycker jag att det är oerhört obekvämt att få någonting som någon annan har valt ut åt mig, och etter värre blir det om det ska vara en ”romantisk” present som kommer helt utan förvarning. Sånt gör mig bara obekväm, jag tycker att det är jävligt jobbigt att tvingas reagera på den typen av grejer.

Det hela bygger på synen att kvinnor inte har så mycket viktigt för sig i sina liv, att de alltid ska vara tillgängliga för mäns olika upptåg och dessutom bli glada för uppmärksamheten.

Relationsbygge och att se människor som varor.

Såg denna löpsedel för ett tag sedan och tänkte lite på det här fenomenet ”kärlek” i patriarkatet och vad det innebär. Jag tänker att kärlek är något som ska få växa fram mellan människor en av olika anledningar har relationer med, inte något en ska aktivt söka upp och försöka skapa. Det hela känns så oerhört artificiellt; en liksom måste ha någon att vara ”kär” i, bara för att en ska vara ”kär”. För att hitta denna någon ska en sälja sig själv på en marknad, och dejtingsajter är ett sätt att samla och effektivisera denna marknad. Jag tycker att det är lite snuskigt, hela den här hetsen som i slutänden går ut på att konsumera andra människor som varor och att dessutom göra sig själv till en vara. Att framhäva sina kvalitéer som partner, helt enkelt.

Jag bara tänker att det är så långt ifrån hur jag själv ser på meningsfullt relationsbygge. För mig handlar det främst om att skapa band av tillit och förtroende mellan människor. Att lära känna andra och förstå hur de fungerar och hur vår relation fungerar, inte att liksom bestämma att ”nu ska jag hitta en partner” och sedan leta efter någon som passar in på mina kriterier.

Men jag antar att det är såhär det blir i ett samhälle där vi förverkligar oss själva genom tvåsamhet; själva relationsprojektet och vad det har för samhällelig betydelse blir helt enkelt viktigare än relationen som sådan eller de människor en ingår i relationer med.

Män som inte lyssnar.

En grej jag har varit med om flera gånger är att jag har bett en man lägga ner med något han gör mot mig, min vilja respekteras inte vilket resulterar i att jag blir förbannad, vilket sedan resulterar i att mannen blir förvånad eller arg för att jag ”överreagerar”. Ibland får en till och med höra ”varför sa du inget”.

Det är som att de här männen inte litar på att jag själv kan avgöra vad som är okej och inte, så de måste ”testa” och se om det händer något om de fortsätter. När jag blir förbannad blir de förvånade, för de fattade ju inte att jag menade allvar. Tja, det är väl en situation en ofta hamnar i om en har för vana att inte ta ickemän på allvar antar jag. En möjlig lösning på detta är ju att börja ta ickemän på allvar istället för att kräva att ickemän ska vara tydligare.

Samma fenomen har också förekommit i många relationer jag varit i. Jag har påtalat olika former av problem vilket har ignorerats, när jag sedan blir förbannad så är jag hysterisk och överreagerar. Mannen ”ger med sig” och förändrar sig kanske lite, men det är motvilligt och handlar mest om att undvika besvär snarare än att de faktiskt tar till sig av vad en har att säga. De hanterar med sin manliga handlingskraft en krissituation som uppstått för att de har att göra med en hysterisk ickeman, de försöker inte förändra den grundläggande problematiken som ickemannen påtalar. De har helt enkelt själva bestämt att det är ickemannens reaktioner som är Problemet, inte den verklighet de reagerar på. Inte konstigt att så många män tycker att ickemän är hysteriska, eftersom de ständigt reproducerar den situation som gör att människor reagerar på ett sådant sätt.

Det tycks vara lite av en grej att skjuta upp anpassningen så långt som möjligt, tills det blir för besvärligt att fortsätta ignorera problemet helt och hållet, och då hävda att en helt enkelt inte begripit att det varit önskat innan. Det hela framställs som att en tar tag i problemet så fort en blivit varse, fast det i själva verket har föregåtts av en lång tid av ignorans.

Ett annat vanligt fenomen är att ens ”vänliga” tillsägelser ignoreras, och när en sedan blir förbannad så blir en tillsagd att ”lugna ner sig” innan någon diskussion kan äga rum. När en sedan lugnat ner sig så har mannen kanske bekvämt glömt bort vad det var en skulle diskutera och en måste göra om hela skiten igen. En måste spela ut hela känsloregistret för att ens få en reaktion, och när reaktionen väl kommer så kommen den i form av skuldbeläggande. Detta är ett mycket bra exempel på dubbelbestraffning; om en inte blir förbannad så blir en över huvud taget inte uppmärksammad, om en blir förbannad så anses det vara att en överreagerar.

Jag behöver sällan bli arg på de ickemän jag har i min omgivning, eftersom det i regel räcker med att påtala problem lugnt och sansat. Det är också så jag vill ha det, eftersom det i regel är både jobbigt och konstruktivt att vara arg. När en hunnit bli förbannad så är det svårare att lösa problem eftersom det finns en massa känslor i vägen. Men många män har en tendens att rakt av ignorera en tills dess att en blivit känslomässigt uppriven.

En blir helt enkelt lätt hysterisk av att inte bli lyssnad på eller respekterad, av att någon inte försöker förstå vad en försöker säga. När detta sker i till exempel en relation så rör det upp en jävla massa känslor; en känner sig värdelös och nedtryckt för att personen en ska få kärlek av uppenbarligen inte bryr sig tillräckligt mycket för att ens lyssna på vad en har att säga.

Det är min erfarenhet att män i relationer ofta måste tvingas till att över huvud taget lyssna eller ta tag i problem, och detta sätt att agera är jävligt märkligt om det är så att en faktiskt bryr sig om en person. Det är oerhört nedvärderande av såväl den andra personen som relationen, och i sig ett kränkande beteende. Det är att frånta någon rätten till sina känslor genom att själv ta sig rätten att bestämma när det är värt att ta på allvar eller inte.

Kärlek ska inte alltid prioriteras.

Angående det här med att mena ja men säga nej så tänker jag på att det kan finnas flera olika skäl till att säga nej. Jag tänker delvis på vissa sexuella erfarenheter jag har av att män kåtat upp mig trots att jag innan sagt att jag inte vill ha sex, och hur de hänger ihop med generella romantiska idéer om hur det är rimligt att hantera känslor av kärlek eller attraktion.

I dessa situationer har det ofta varit så att jag behövt prioritera annat än sex, till exempel sömn eller studier. Jag har helt enkelt gjort ett val, där jag blivit tvungen att välja bort någonting jag uppskattar till förmån för något mindre trevligt men mer nödvändigt. När jag i den här typen av situationer har blivit pressad till sex så har det inte handlat om att jag absolut inte velat, utan om att min partner har struntat i att ta hänsyn till min prioritering. Han har helt enkelt valt att försöka få mig att prioritera annorlunda, genom att göra vissa handlingar som han vet får mig att känna på ett visst vis.

Samma sak kan gälla när någon till exempel vill ”dejta” någon som tackar nej. Det kan finnas ömsesidiga känslor av attraktion, men det innebär inte att det är det rätta beslutet att inleda en relation. Det kan finnas många skäl till att inte inleda en relation som inte har att göra med att det saknas känslor; livssituationen kan vara fel, det kan finnas känslomässiga problem eller andra relationer som en behöver ta tag i innan en ny relation inleds och så vidare. På grund av detta kan det finnas mycket motstridiga känslor. Kanske behöver en distans till föremålet för känslorna för att de inte ska blomma ut för mycket, eftersom de då inte kommer gå att kontrollera. Sådana beslut kan vara svåra att fatta, men är ofta nödvändiga, och det är viktigt att de respekteras av den andra parten.

Emellertid finns det ett romantiskt ideal om att den som har känslor för någon bara ska ge efter och köra, utan att tänka särskilt mycket på saken. Det anses liksom lite fult att fundera och vara beräknande, att prioritera bort ”kärlek” till förmån för andra måsten i livet. Känner du någon slags känslor så ska du köra, utan att ta hänsyn till övriga omständigheter. Skit i om du har en massa grejer i ditt liv att fixa, det kan stryka på foten till förmån för Den Stora Kärleken. Men grejen är att människor har måsten, och det fungerar inte att plötsligt lägga allt på is för att det vankas kärlek.

Detta är dock sällan en särskilt bra idé. Att inleda relationer under fel omständigheter leder ofta till en jävla massa problem i såväl relationen som i resten av livet och det är uppenbarligen inte önskvärt för den som vill bygga bra relationer.

Ett nej behöver alltså inte innebära att det saknas intresse helt och hållet, utan kan lika gärna handla om att omständigheterna är fel. I romantiken så brukar det vara mannens uppdrag att i ett sådant läge övertyga kvinnan att ”följa sitt hjärta”, alltså ifrågasätta det beslut hon fattat och övertyga henne till något annat. Minsta lilla hint om att det finns någon slags känslor tas som en inbjudan till att bryta ner hennes beslutsamhet.

Mitt intryck är att det ofta är detta som sker när ett nej blir ett ja. Det finns motstridiga viljor och begär, och när det ena stimuleras så faller det andra i glömska. Det var det som hände när jag blev uppkåtad trots att jag hade annat jag behövde prioritera. Mitt nej blev ett ja, men det blev det på bekostnad av andra saker i mitt liv. Samma sak sker när en person försöker övertala en annan att ge efter för sina känslor snarare än att ta hänsyn till sin livssituation som helhet.

Detta sker till exempel i Moulin Rouge. Trots att Satine har en livssituation där det inte finns möjlighet att ha en relation med Christian så övertygar han henne till att ”följa sitt hjärta”, alltså ge efter för kärleken. Att följa sin dröm att bli en skådespelerska eller behålla sin försörjning är lägre prioriterat. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att det anses viktigare att Satine lever ut den romantiska kärleken än gör det andra?

Visst vore det fint om vi levde i en värld där alla kunde ge efter för sina känslor inför andra, men så ser det inte ut i detta samhälle. Vi måste förhålla oss till en massa olika omständigheter i livet. Romantiska ideal stipulerar att vi ska slänga allt åt sidan för kärlekens skull. Men problemet med detta är att det alltid är någon som faller offer, och denna någon är för det mesta en kvinna. Det är kvinnan som förväntas ge upp sitt liv för kärlekens skull, inte tvärtom. Det är kvinnan som ska övertygas till att följa sitt hjärta, som ska offra något. Mannens liv är ofta mer eller mindre intakt.

Det finns ingenting fint i att pressas till att sätta sig själv i en besvärlig position. Även om det innebär viss njutning så innebär det också en massa besvär och lidande, och den romantiska kärlekens fröjder kan tyvärr sällan uppväga detta hur mycket människor än gör anspråk på att det skulle vara så.

Att ”spela spel” behöver alltså inte handla om att en medvetet säger att en vill något annat än vad en vill, utan att en har motstridiga känslor och begär i en situation. Då kan en behöva tänka efter, dra ut på beslutet och så vidare, eller helt enkelt skickar dubbla signaler eftersom en faktiskt inte har koll. Denna process bör, liksom resultatet av den, respekteras.

Det är viktigt att en respekterar folks beslut oavsett vilka grunder de fattas på. Att det finns en viss vilja att göra något innebär inte att det är det rätta att göra. Relationer är farliga grejer och det måste till mer än känslor för att de ska kunna fungera. Att sätta all sin tilltro till känslor är ett farligt projekt, som saknar verklighetsförankring och som troligen kommer mynna ut i smärta.

Idén om att vänstern inte pratar om klass och längtan efter radikalitet.

Det finns ju en slags trend som är mycket het främst bland olika vänstergubbar att snacka om att vänstern talar för lite om klass. ”Vänstern pratar inte om klass” får vi ständigt höra. Det finns också en idé om att ”klass” har fått stryka på foten till förmån för olika slags identitetsfrågor.

Jag undrar: vilka ingår i denna ”vänster” som det refereras till? Vad är det egentligen för rörelser och personer som åsyftas? Vilka som är ”vänstern” är väldigt annorlunda från person till person. Vissa menar allt till vänster om sossarna, andra om vänsterpartiet, vissa räknar in F! och miljöpartiet, andra inte, vissa menar i princip bara autonoma. Mellan alla dessa grupperingar som kan gå under namnet ”vänster” så finns det stora skillnader i analys och metod, och även en hel del öppna konflikter. Det går inte att tala om en samlad ”vänster” och vad den gör och inte gör.

Jag kan hålla med om att ”vänstern”, nu i en bred bemärkelse, på många sätt är ganska mesig i sina analyser vilket är problematiskt. Detsamma tycker jag om ”feminismen”, men det skulle inte falla in att skriva något slags öppet brev till ”feminismen” och berätta vad de gör och inte gör och vad de behöver göra. Ett sådant problem måste specificeras, vad är det en talar om egentligen. Vilka grupperingar.

Detta stort problem som också återfinns i den här kritiken är den ofta underförstådda idén att en klassanalys per automatik är mer grundläggande än en analys av andra maktförhållanden i samhället. Det tycks finnas en idé om att ett radikalt perspektiv, alltså ett perspektiv där en går till roten med något, har övergetts för ett mer ytligt sådant. Det radikala perspektivet representeras här av klassanalysen, som antas vara solid och materiell. Det mer ytliga representeras främst av analys av könsmaktsordningen och rasistiska strukturer.

Problemet i mina ögon är inte så mycket vad det talas om som hur det talas om det. Såväl diskussioner om klass, kön och rasism kan bli oerhört platta och oradikala. Men inom alla dessa områden så kan det också göras väldigt radikala analyser, analyser som verkligen går till roten. ”Klass” är inte en mer grundläggande maktstruktur än patriarkatet eller rasismen. Även patriarkala och rasistisk strukturer hänger samman med materiella omständigheter, och kräver materiella lösningar. Detta perspektiv tycker jag lyfts ofta inom såväl feminismen som antirasismen, men de avfärdas ofta som ytliga just för att de har en annan utgångspunkt.

Den som sätter det grundläggande klassperspektivet emot vad en antar är ett mer ytligt ”identitetspolitiskt” perspektiv sparkar undan benen för de som kämpar med att föra fram med radikala analyser av dessa maktordningar. Genom att alltid hävda att antirasismen eller feminismen är ytlig så osynliggör en också de mer radikala perspektiv som finns. Detsamma gäller omvänt; genom att anta att en klassanalys per definition är radikal så höjer en statusen även på de klassanalyser som är tydligt oradikala.

Jag kan också längta efter radikalitet i alla politiska rörelser, och detta försöker jag lösa genom att själv sätta mig in i och sprida radikala analyser. Jag försöker bland annat att prata om reproduktionsförhållanden, ett radikalt feministiskt synsätt, och lyfta fram det perspektivet genom att praktisera det. Att däremot sätta sig på någon slags hög häst och säga åt andra vad de bör göra utan att göra det själv är föga konstruktivt och känns mer som en ursäkt att slippa ta saker på allvar.

Den som tycker att avsaknaden av klass är ett problem inom ”vänstern” kan förslagsvis själv prata mer om klass, eller lyfta fram de vänstergrupperingar som gör det. Att tala om vad ”vänstern” gör eller inte gör saknar udd. Vi vet liksom inte vilka som åsyftas, vad som är problemet. Det är som att denna idé upprepats så mycket att den blivit sanning, som att en kan fortsätta hävda det utan att faktiskt fundera på vad det innebär.

Myten om lögnaktiga kvinnor finns för att legitimera mäns övergrepp.

Det finns en idé om att det finns kvinnor som säger nej men menar ja, och den här idén använder män när de vill legitimera att de går emot kvinnors uttryckliga vilja. Det finns en rad problem med det här sättet att resonera. För det första är det ett uppenbart led i vad vi kallas våldtäktskultur, det vill säga den kultur som gör att män går över andra människors gränser.

För det första finns det väl knappast något belägg för att kvinnor i allmänhet säger nej när de menar ja. Säkert finns det de som gör det, men att det skulle vara ett såpass vanligt beteende att det är rimligt att utgå från det i sin interaktion med andra finner jag orimligt.

Det finns ju också en stor risk att någon säger jag men menar nej. Jag har gjort det flera gånger, helt enkelt för att jag inte orkar med när människor tjatar på mig. Det blir enklare att bara ge med sig istället för att stå emot pressen. Varför tas inte dessa lögner upp? Jag skulle säga att de är minst lika vanliga som motsatsen. Varför ställer sig inte män frågan ”menade hon verkligen ja”? Jo, för att män är mer intresserade av att få sin vilja igenom än att ta reda på sanningen. Att vara skeptisk till om någon faktiskt menar det den säger är nämligen betydligt vanligare när det kommer till människor som avvisar en än när det kommer till människor som säger ja till en.

Det finns de som talar om olika situationer då ett nej blev ett ja och använder detta för att ”bevisa” tesen att nejet var falskt. För det första så kan människor ångra sig. För det andra: bara för att ett uttalat nej blir ett ja innebär inte det att personen ifråga faktiskt har ändrat sig, det kan lika gärna vara en fråga om att ge efter för press. När någon gång på gång närmar sig en utan att ge upp så är det lätt att ge efter, helt enkelt för att det är enklare. Vad är det som säger att det är det slutliga medgivandet som väger tyngre? Det handlar uppenbarligen om att en person har ett speciellt mål i sikte, till exempel att få ligga, och inte ger sig förrän detta mål är uppnått.

Om någon nu faktiskt säger nej men menar ja så känns det som en rimligare grej att faktiskt ta hen på orden. Det värsta som kan hända i en sådan situation är att det inte äger rum något sex eller vad det nu är frågan om, och det är faktiskt ingen större katastrof. Vad som däremot är allvarligt är att en pressar någon till att göra något denne inte vill bara för att en har en bild av att människor brukar ljuga om sånt.

Det är min åsikt att den som inte har vett att kommunicera sin vilja ordentligt lika gärna kan gå utan. Så småningom kommer personen ifråga nog att lära sig att börja vara tydlig med om hen vill, och det är väl egentligen bara en bra grej? Varför är det ljugandet en ska anpassa sig till, det är väl rimligare att utgå från att folk faktiskt menar vad de säger? Det finns ju alltid folk som ljuger och är oärliga med sina intentioner, i alla sammanhang, men det betyder inte att vi tar det för norm. Men av någon anledning tas detta för norm när det kommer till olika former av heterosexuella praktiker.

Vad som däremot är orimligt är att jag ska behöva ta smällen för att andra kvinnor spelar, eller förmodas spela, detta spel. Varför ska jag behöva stå ut med att män tjatar på mig och går emot mig uttryckliga vilja för att det funnits någon annan som sagt nej men menat ja. Jag är ju uppriktig med vad jag vill, jag förtjänar att bli bemött utifrån detta, inte utifrån något antagande om att jag ljuger för att vissa tydligen gör det, eller antas göra det.

Jag tror att detta i själva verket handlar om att män bara inte kan stå ut med att vissa faktiskt helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Jag förstår att det kan vara svårt om en lärt sig att en är universums gåva till kvinnor, men jag tror att det är viktigt att fatta detta om en inte vill göra människor illa genom att gå emot deras vilja. Sluta vara så jävla måna om era gigantiska egon hela tiden och börja fundera lite på människor i er omgivning.

Det finns en generell idé om att kvinnor ljuger och spelar spel och att det berättigar män att göra det ena och det andra. Jag har väldigt svårt att se hur det skulle vara okej att gå emot någons uttryckliga vilja bara för att någon annan ljugit eller förmodats ljuga för en. I mina ögon ser det mer ut som ett jävligt misogynt sätt att berättiga ett beteende som går ut på att bara klampa in och ta eller tjata sig till det en vill ha.

Varför skulle en ens vilja ha ihop det med någon som är så känslomässigt omogen att den inte kan vara ärlig med vad den vill? Är det inte bättre om den personen får ta och mogna till sig lite och fatta att det här med ärlighet är en rimlig grej. Jag lovar att det finns en massa människor därute som säger vad de känner, gå och satsa på någon av dem istället för att utsätta dig själv och någon annan för risken att begå någon form av övergrepp.

Det är uppenbarligen bara en ursäkt för att slippa bry sig om vad andra människor säger, och som sådan en del i det fenomen vi kallar våldtäktskultur. Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt att lägga skulden på kvinnor när det i en situation uppenbarligen handlar om att en går emot någons uttalade vilja. Något sådant bär skyllas på den som utför handlingen och ingen annan, hans fördomar om kvinnor till trots.

Män kan göra bra saker, men inte tack vare att de är män.

Ibland undrar folk såhär: ”men du klagar ju bara på män, kan män inte gör något bra?”. Givetvis kan män, precis som alla andra människor, göra bra saker, men det brukar inte vara tack vare att de är män. Samma sak gäller ickemän; ickemän kan göra andra människor illa, men det har ofta inte med deras position som ickeman att göra.

En människa är mer än sitt kön. En människa kan ha en mängd olika egenskaper som är mer eller mindre bra. Det finns män som har vissa egenskaper jag uppskattar, de kan till exempel vara bra samtalspartners eller liknande. Allt detta brukar dock grumlas ganska mycket av det faktum att de är män och utövar patriarkalt förtryck gentemot mig.

Det är själva manligheten som är problemet, inte mannen som helhet med alla sina egenskaper. Människor formas av annat än sitt kön, men i frågan om patriarkalt förtryck är det de könsliga aspekterna som är intressanta och således är det också de jag kommer ta upp.

Syftet med att diskutera män som grupp är inte att säga att alla enskilda män är si eller så utan att plocka fram det som är specifikt manligt. Till exempel; det finns människor ur alla grupper som har tendensen att inte riktigt känna in andra människors gränser eller erkänna sina misstag MEN när detta sker i en position som man gentemot en ickeman så har en ytterligare ett övertag, en har hela samhället på sin sida i sitt tolkningsföreträde.

Givetvis finns det även andra aspekter som spelar in; hudfärg, klass, funktionalitet och så vidare. Detta är ingenting jag någonsin har förnekat, ibland påtalar jag det rentav själv, vilket gör det ganska tramsigt att försöka använda det emot mig till exempel genom att jämföra en manlig uteliggare med en kvinnlig kapitalist och så vidare. Mannen har trots sin utsatthet ett manligt privilegium, och kvinnan är trots sitt kapital fortfarande förtryckt för att hon är kvinna.

Min åsikt är dock att det går att peka ut vissa beteenden och vissa maktuttryck som specifikt manliga, ett av de mest tydliga exemplen är nog den sexuella makten som manifesterar sig i objektifiering, våldtäkt och så vidare. Detta är en form av makt som män utövar mot kvinnor och som inte fungerar omvänt.

Det finns ett syfte med att göra abstraktioner, att tala om män och manliga beteenden på en strukturell nivå. Syftet är att sortera ut det som män gör just i egenskap av män, vilka beteenden som kommer ur och upprätthåller deras patriarkala makt. Många av dessa beteenden kan även ickemän utöva, men det saknar ofta någon större verkan eftersom de inte gör det utifrån en manlig maktposition. Till exempel; även en ickeman gör fel i att oprovocerat använda våld eller hot om våld, men det är inte lika skräckinjagande som när en man gör det. Det handlar alltså inte bara om individer, utan våra handlingar får mening i ett patriarkat och detta måste en ta hänsyn till.

Att diskutera enskilda individers moraliska lastbarhet är för mig ointressant, jag vill göra analyser som hjälper mig och andra att förstå ett politiskt system, nämligen patriarkatet. För att kunna göra detta så abstraherar jag, det vill säga jag ser på situationer som jag själv hamnar i och som jag hör om och försöker förstå vad som är generellt och vad som är specifikt.

Den som intresserar sig för typ ~*individer*~ och deras förehavanden kan väl blogga om det? Däremot förstår jag inte varför jag ska behöva blandas in i det.

”Bra män” som inte respekterar andra människors vilja.

För en tid sedan fick jag en förfrågan från en man som löd typ ”det finns faktiskt bra män därute. Jag är en av dem. Jag tycker du är attraktiv och vill gå på en dejt med dig”. Detta händer då och då, jag har ingen aning om dessa människor är seriösa eller om det är någon antifeminist som vill jävlas, men hur som helst så svarade jag typ ”bara det faktum att du ens skriver detta till mig visar att du inte är en bra man”. Senare frågade en person vad jag menade med det, om det inte var ”snällt” av den här personen att skriva att jag var attraktiv och så vidare. Varför kunde jag inte uppskatta att någon visade intresse?

Problemet med den här typen av ”intresse” är att personen ifråga uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad av mig för att bry sig om något av det jag uttrycker att jag faktiskt vill med mitt liv. Jag har flera gånger skrivit om att jag inte vill ha kärleksrelationer med män, att jag inte vill blir raggad på och så vidare. Detta kan en tycka vad en vill om, men det är hur som helst min önskan och den har jag uttryckt mycket tydligt flertalet gånger. Jag förstår inte hur det skulle kunna gå någon som har minsta lilla intresse i mig som person förbi.

Att då hävda att en är ”intresserad” av mig för att sedan gå emot min uttryckliga vilja och försöka pracka på mig någon slags heterosexuell praktik är vidrigt. Det är att redan från första början, i den första kontakten, visa på att min åsikt inte betyder någonting.

Dessvärre är det ofta såhär ”intresse” eller ”kärlek” ser ut i patriarkatet: det spelar ingen roll om en uttrycker att en vill det ena eller det andra, en förväntas ändå vara tacksam över att en man uttrycker sitt intresse för en eller komplimerar en för vissa attribut. Även om jag uttryckligen säger att jag inte vill ha en viss form av uppmärksamhet så får jag den ändå och jag har ingenting att säga till om saken. Jag ska rentav vara tacksam för att någon ändå vill ge mig den uppmärksamheten.

Detta baserar sig på idén att jag inte skulle veta vad som är bäst för mig, utan att jag skulle behöva en man som ska informera mig om det, som ska övertala mig till att göra saker jag flertalet gånger uttryckt att jag inte vill. Att den mannen, som inte ens träffat mig, skulle ha större insikt i mitt känsloliv än vad jag själv har. Det ska fan till en man för att kunna ha så höga tankar om sig själv.

Om en man verkligen vore intresserad av mig som person så skulle han inte gå emot min uttryckliga vilja. Det finns gott om sätt att ta kontakt med mig som inte är att fråga ut mig på en dejt eller säg att jag är attraktiv. En skulle till exempel kunna diskutera det jag skriver med mig, det vore att visa något slags intresse för vem jag är istället för att försöka pressa in mig i en heterosexuell mall innan en ens har träffat mig.

Problemet med att ta kontakt på det här sättet är att det är objektifierande. Det är att säga: jag vill ha dig på det här sättet, jag vill att du ska fylla upp den här rollen i mitt liv och om du inte är intresserad av det är jag inte intresserad av dig på något sätt. Varför skulle jag ha något intresse i den formen av kontakt? Vissa verkar anta att bara eftersom jag är kvinna så handlar mitt liv om att hitta en man som ska fylla mina behov, och om jag inte aktivt letar så är det för att jag helt enkelt bara inte vet mitt eget bästa.

Detta hänger också ihop med idén om ”svårfångade” kvinnor, alltså kvinnor som avvisar mäns närmanden. I romantiken tas detta inte för ett nej, utan det ses som ett hinder som måste övervinnas. Kvinnan måste övertygas till det ena och det andra, och i slutet får de varandra och alla är lyckliga. Mannens tolkning av verkligheten ”vinner” över kvinnans, hon blir ”motbevisad” eller snarare övertalad. Hon får veta att det är fel av henne att vara cynisk och avvisande.

Hela den här grejen hänger såklart ihop med vad vi kallar våldtäktskultur; kvinnor anses inte kapabla att fatta sina egna beslut och speciellt inte när det kommer till kärlek eller sex. Istället ska män komma in och berätta för dem vad de ska känna tycka och tänka om olika saker. Män ska bryta ner deras skyddsmurar genom att lova än det ena, än det andra.

Jag antar att det för vissa finns en slags lockelse i att försöka övertala kvinnor som uttryckligen säger att de inte vill befatta sig med sådant. Det är väl en ”utmaning” att försöka bryta ner lagret av manshat och ”bota” kvinnan. Helt i enlighet med romantiska idéer om att män ska rädda kvinnor genom att ta sig igenom diverse hinder så gäller detta även när hindren utgörs av kvinnans egen vilja. Det spelar ingen roll om det är en elak drake eller kvinnans cynism, det är ett hinder som ska röjas undan av mannen som helt enkelt vet vad som är bäst. Han ska rädda kvinnan ur sin situation, vad hon tycker och tänker om den kvittar honom. Han ska erövra henne, han ska komma åt henne, kosta vad det kosta vill.

Kanske har jag fel om män, kanske finns det någon man där ute som bara är rätt för mig, som kommer lyfta mig, men det är i så fall något jag behöver upptäcka själv och inte något jag ska bli övertalad till. Det är ingen mans uppgift att ”bevisa” för mig att jag har fel. Den man som tror sig veta mer om mina behov än vad jag själv gör har diskvalificerat sig redan från första början.

Visst kan det finnas bra män där ute, men grundläggande för det är att personen faktiskt bryr sig om och respekterar andra människor. Att bara utgå från att en vet vad som är bäst för en annan människa och klampa in i dennes liv utan att be om lov är inte att vara ”snäll”, det är en våldshandling. Kan hända så fungerar detta ibland, precis på samma sätt som en kan njuta av ickekonsensuellt sex. Det gör inte att det inte är en gränsöverskridande och patriarkal handling. Det handlar fortfarande om dominans, om att ta sig rätten att bestämma vad någon behöver och klampa in i dennes liv och ”ge” den detta utan att bry sig om det faktiskt är efterfrågat. Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag skulle uppskatta ett försök till detta. Det spelar ingen roll om personen frågar om lov, om det han erbjuder är något jag flera gånger innan tackat nej till.

Om du ser dig som en ”bra man” är ett första grundläggande steg att respektera andra människors uttryckliga vilja. Om någon säger att hen inte vill ha något så utgå inte från att hen visst vill ha det. Försök tänka att du inte vet allt om andra människors behov eller vilja.