Feminism – Sida 59 – Fanny Åström

”Bra sex”.

Ofta när en hör termen ”bra sex” så dras tankarna till sex som är passionerat, där båda är aktiva och där båda får orgasm. Inte sällan så mäts jämställdhet i heterosex utifrån huruvida kvinnan kommer eller inte, om hon gör det så anses det vara ”bra” och ”jämställt”.

Många av mina sexuella relationer har enligt denna definition varit ”bra”, det vill säga; jag har varit ”aktiv” i utformandet av sexet (inte legat som en ”död fisk”), jag har fått orgasm och så vidare. Jag har haft sex som har varit skönt, men det innebär inte att det har varit på mina villkor.

Jag har till exempel ofta upplevt att det är mannen som avgör när det ska bli sex eller inte. När jag inte har velat har han ofta ”kåtat upp mig”, men när han inte har velat har jag inte kunnat göra samma sak, dels för att jag inte velat men också för att jag inte vet hur jag ska gå till väga.

Jag tror detta delvis handlar om att en som kvinna lär sig att se och värdera sig själv som objekt för mäns njutning i sexuella relationer. Var jag vill är sekundärt, det viktiga är vad jag kan ge honom sexuellt. Jag förverkligar mig själv som kvinna genom att få en man att begära mig sexuellt och tillfredsställa detta begär, och därför blir min idé om vad sex är också förknippad med just detta. Om han vill ha sex med mig kan jag ”gå igång” enbart på det trots att jag inte har lust.

När jag har haft sex på det här sättet har jag varit kåt och jag har ofta fått orgasm, alltså har sexet varit ”bra”, men det har inte varit ett uttryck för min egen sexualitet. Jag har inte bestämt premisserna för sexet utan snällt fått ta emot det som erbjuds, när det erbjuds och på det sätt det erbjuds.

Bara för att sex är njutbart innebär inte det att det är ickepatriarkalt eller okej. Saker som jag då njöt av kan jag nu i efterhand se var en fråga om övergrepp, till exempel att bli uppkåtad i situationer där jag hade sagt tydligt nej eller inte kunde värja mig, typ när jag sovit. Eftersom jag njutit av detta på ett sätt så tänkte jag att det var okej, men i efterhand förstår jag att det inte var det. Bilden av patriarkalt sex som något som bara mannen njuter av tror jag är problematisk, bara för att kvinnan njuter så innebär inte det att sexet är jämställt.

Skvaller som feministisk aktivism.

Den formen av feministisk aktivism som jag tycker absolut mest om är ryktesspridning. Alltså helt enkelt att skvallra om att män har betett sig illa, begått övergrepp och så vidare.

Ryktesspridning är en slags erfarenhetsdelande som faller sig naturligt för många. Ryktesspridning kan användas både för och emot feministiska syften. Att till exempel sprida rykten om ickemäns sexuella vanor är en patriarkal ryktesspridning som syftar till att kontrollera ickemäns sexualitet, men att sprida rykten om mäns övergrepp är en feministisk ryktesspridning, speciellt om det sätts i en större kontext och inte förklaras som ett ”undantag”.

Eftersom patriarkalt förtryck generellt sker i den så kallade privata sfären så når det sällan någon status som typ ”nyheter”. Det rapporteras i regel inte om mäns våld i nära relationer, om våldtäkter i förhållanden eller mäns lögner och svek. Därför måste dessa berättelser spridas på andra vägar, och skvaller är en av de mest välanvända.

Ofta framställs ickemän som skvallriga, och det är inte så konstigt med tanke på detta. Skvaller är helt enkelt ett sätt att överleva, att få prata av sig och dela erfarenheter som inte anses relevanta nog för att få något större strålkastarljus men som påverkar våra liv på daglig basis. Eftersom män generellt lever en större del av sina liv i offentligheten så kan de i regel prata mer om vad som berör dem och det tolkas som ”viktigt” och ”politiskt” till skillnad från det som sker i hemmet som anses vara irrelevant och privat.

När jag hör en berättelse om att en man betett sig illa så sprider jag den till de som berörs av den, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigt att den typen av information når ut till andra som riskerar att utsättas för den mannens vidrigheter eller som har blivit utsatt för vidrigheter innan och kan bli stärkt av att höra att den inte är ensam i sina erfarenheter. En inbillar sig nämligen lätt att en är det när det så sällan sätts fokus på det som sker i vår vardag. Att skvallra är ett sätt att bryta tystnaden.

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

Jag vägrar vara tyst om det som händer mig och andra bara för att respektera någon mans ”integritet”, och därför systematiserar jag mitt skvallrande. Jag frågar andra om deras erfarenheter, jag sätter dem i en feministisk kontext, och jag sprider dem vidare (givetvis med hänsyn till offrets integritet). Detta tycker vissa är dumt och orättvist, men vad ska en göra när det inte finna några andra kanaler för att hantera det. Om en har betett sig som ett kräk mot någon så är det rimligt att andra får veta det, för det spelar roll och det säger mycket om en som person att en till exempel har begått ett övergrepp eller vägrat ta ett nej. Det är relevant information som behöver spridas.

Manlig ängslighet och manlighetens stora lögn. Eller: män är patetiska och har alltid varit det.

För några dagar sedan drack jag kaffe ur sniffmuggen och tänkte på det faktum att de flesta män påminner betydligt mycket mer om sniff än de vill tro. Sniff som är feg, ängslig, falsk och egoistisk, som aldrig gör något för någon annan än sig själv och är livrädd för att avslöjas för detta.

Samtidigt så går de flesta män omkring med en bild av Manligheten som stämmer mer överens med ett ridderligt ideal, alltså att män är givmilda, självsäkra, modiga och så vidare. Det är ofta så manliga hjältar porträtteras. Mannen som visserligen har makt och kontroll över andra men förtjänar denna genom att vara ett så ypperligt exempel på människa, mannen som kan hjälpa kvinnan i hennes liv och därför har gjort sig förtjänt av att äga henne. Män måste upprätthålla dessa myter för att stå ut med sitt eget förtryck, vilket en ju kan begripa. Män måste inbilla sig att de berikar kvinnans liv med sin manliga glans. Därför hänvisar de till ”mansidealet” och ”mansrollen” trots att det stämmer oerhört dåligt överens med hur det ser ut i verkligheten.

Detta stämmer ju som alla kan se inte överens med verkligheten. Mannen blir förfärad! Det får under inga omständigheter avslöjas att han inte är så som det berättas i sagorna! Det får under inga omständigheter avslöjas att han inte alls förtjänar att ha makt och kontroll över kvinnor! Det får under inga omständigheter avslöjas att patriarkatet inte är legitimt! Mannen ser sig desperat omkring: vad är det som är problemet? Vem kan jag skylla på för att dra uppmärksamheten från min egen usla existens?

Såhär skrev till exempel Siewert Öholm:

Feminismen är orsaken till att unga män inte har något självförtroende! Bekvämt. Nu kan mäns tillkortakommanden skyllas på feministerna.

Anledningen till att män har kass självkänsla är emellertid att den bild de försöker måla upp av sig själva är falsk. Eftersom de ständigt försöker bevisa att de är värda en position och en makt som de inte är värda så blir det givetvis jobbigt att upprätthålla denna självbild. Det handlar ju om att ständigt försöka bevisa en lögn, och det är inte konstigt att en blir knäpp av det.

Män målar upp en bild av den ideala manligheten, men den är uppenbarligen väldigt skör eftersom minsta lilla störning gör att det krossas. Till exempel; genusförskolor, feminism, kvinnor som gör karriär och så vidare och så vidare. Feminismen är jobbig för att den ifrågasätter mäns makt, kvinnor som gör karriär är jobbiga för att de inte är lika beroende av män och så vidare. För att män ska kunna vara de här Goda Männen så krävs det att alla omkring dem anpassar sig, annars får en skylla sig själv. En tycker ju annars att om män var så starka så skulle de kunna upprätthålla sin manlighet trots lite feminism.

En annan metod som män använder i detta projekt är att nedvärdera ickemän, till exempel genom att säga att de är osjälvständiga, ointelligenta, hysteriska och så vidare och så vidare. Män mäter ofta sig själva i förhållande till ickemän, och därför måste de nedvärdera ickemän. Det hela är bara en uppvisning för att stärka det manliga egot och skapa illusionen av att ickemän på något vis skulle behöva män i sitt liv.

Många män kräver också att ickemän ska agera som deras livsbekräftare, att ickemän ska trösta dem när de får en svag förnimmelse av att det de försöker intala sig själva och resten av världen inte stämmer. Ickemän tvingas att ständigt bekräfta det manliga egot, ständigt ursäkta tillkortakommanden och svagheter eller lägga skulden på sig själva, ständigt upprätthålla illusionen av att mannen är bra ”egentligen” men att han inte kan ge utlopp för det.

Först när mannen accepterar att hans auktoritet och makt över ickemän inte är berättigad så kommer han kunna vila i detta. Så länge han försöker bevisa något som inte stämmer så kommer det dåliga självförtroendet och ängsligheten att fortsätta. Det är naturligt att det leder till jobbiga känslor att ständigt försöka inbilla sig själv och alla andra att en är på ett sätt en inte är. Det mannen måste göra är att sluta bygga sitt existensberättigande på en lögn och istället börja göra något bra för världen på riktigt.

Manligt tolkningsföreträde.

Tänkte att jag skulle skriva lite om det här med manligt tolkningsföreträde och vad det innebär.

Manligt tolkningsföreträde innebär kort och gott att män i regel får tolka en situation innan andra, att deras definition av situationen är den primära och att den som har en annan tolkning måste kämpa för att få igenom den. Manligt tolkningsföreträde innebär inte att mäns tolkningar alltid ”vinner”, men det innebär att de gäller tills motsatsen anses bevisad.

Det enklaste exemplet på manligt tolkningsföreträde är när en man och en ickeman kommer med två olika utsagor och omgivningen automatiskt tror på mannens utsaga helt enkelt för att han, i egenskap av man, har mer auktoritet och anses vara bättre på att avgöra sanningen. Han har helt enkelt större auktoritet enbart i egenskap av sitt kön. Ickemäns erfarenheter anses ofta vara präglade av att de är just ickemän, medan mäns erfarenheter tas för objektiv sanning. Givetvis är allas erfarenheter präglade av deras position i samhället.

Manligt tolkningsföreträde råder också i samhället i stort i våra tolkningsramar. Eftersom det mest är män som har format den etablerade kunskapen så innebär det att manliga tolkningar av samhället är de som dominerar. Om en annan tolkning ska få rum så är bevisbördan tyngre. Till exempel så räknas de erfarenheter som uttrycks av att lever underordnad i patriarkatet lägre än mäns erfarenheter.Den som vill ha ett språk för att beskriva sina erfarenheter av mäns förtryck måste vända sig till den feministiska tanketraditionen och själv hitta information, det är nämligen ingen som levereras direkt. Detta innebär att folk i allmänhet saknar tolkningsramar för att förstå vissa fenomen, mer specifikt sådana fenomen som adresserar problem som ickemän upplever i sin vardag.

Tänk till exempel på hur oerhört mycket mothugg ickemän som berättar om att de blivit utsatta för övergrepp ofta får. De blir ofta misstänkliggjorda och anklagade för att ljuga. Jämför detta med hur män som berättar saker som att de blivit oskyldigt anklagade för våldtäkt behandlas, ofta blir de trodda omedelbart och får en massa medlidande för att de blivit utsatta. Det ickeman som blivit utsatt för ett övergrepp kanske blir trodd till slut men den blir oftast inte trodd omedelbart på samma sätt som en man som berättar om orättvis behandling.

Det manliga tolkningsföreträdet internaliseras också hos människor. Framförallt i relationer så märks detta. Till exempel kan det ta sig uttryck i att någon tar över en annan persons uppfattning om sig själv eller vad som händer i relationen. Givetvis kan en ändra uppfattning efter att en har pratat om saker, men det är skillnad på att göra det för att en utbytt perspektiv och på att göra det för att undvika konflikt eller för att en anpassar sig till den starkare parten i en relation.

I relationer sker något som kallas rollövertagande, som innebär att en part försöker sätta sig in i och förstå hur en annan part känner. Till exempel om en man är sur och grinig så kanske en ickeman undrar varför och tänker att hen ska göra något åt det, medan en man i motsatt situation ofta kan avvisa det som fjanterier eller rentav inte märka det alls. Det beror på att män i regel inte är lika drillade i att känna in andra, det har inte lärt sig att de borde försöka göra ett rollövertagande och sätta sig in i vad den andra känner.

Den här dynamiken leder till att ickemän måste kämpa för det som män får gratis, kanske rentav utan att märka något alls. Om en ickeman vill att en man ska anpassa sig måste den minst ta upp problemet och troligen argumentera för sin sak, medan det för en man ofta räcker med att bli lite grinig för att omgivningen ska anpassa sig. Detta leder i sin tur till att det generellt bli mannens värderingar som styr samvaron.

En annan aspekt av detta är hur ickemäns känslor tolkas i förhållande till män; ickemän anses ofta hysteriska när de uttrycker ilska medan mäns ilska anses berättigad. Om en man är arg så tas det helt enkelt på allvar direkt. Ofta när ickemän är arga så uppmanas de till att ”lugna ner sig” innan någon diskussion kan tas, men när personen är lugn så pågår livet som vanligt.

Mycket av maktdynamiken i en relation kan utläsas av vem som gör rollövertaganden och inte. Vem är det som anstränger sig för att förstå den andra och dennes situation, och vem är det som låter sig bli läst. Detta är en typ av tolkningsföreträde som ofta verkar i det tysta, eftersom den som har mindre makt anpassar sig automatiskt. Det är en del av privilegiet att kunna gå omkring och vara omedveten om vad som äger rum i relationen, de rollövertaganden och det känslomässiga arbete som den andra parten gör.

Jag har ofta känt i relation till män att jag vet mycket mer om vad de tänker och känner än vad de vet om mig. Detta har också gjort att jag anpassat mig efter dem även om jag inte velat. Det har varit väldigt svårt att ignorera när jag väl märker av saker. Män å sin sida tycks ha en osviklig förmåga att inte märka av sådant som är viktigt, eller i alla fall inte bry sig om att ta hänsyn till det.

Jag har också tagit över mannens definition av mig och situationen, ofta utan att hans ens behövt förmedla den med ord. Jag har liksom sett mig själv som hysterisk eftersom han behandlar mig som om jag vore det. Jag har sett mig själv från utsidan, genom mannens ögon. Detta är manligt tolkningsföreträde; när mannens reaktioner på mina känslouttryck blir viktigare och tillåts definiera mig mer än vad jag faktiskt känner. Dessa definitioner av mig lever också kvar även efter avslutade relationer, och jag tar med mig dem in i nästa.

För bra relationer krävs att rollövertagandet är något så när jämnt, att båda parter anstränger sig för att förstå och anpassa sig efter den andra. Om inte så kommer relationen alltid att äga rum på bekostnad av den som gör rollövertagandet, den personen kommer inte att ha samma möjligheter att driva igenom sina intressen i relationen. Det duger inte att förstå och anpassa sig när konflikter kommer upp till ytan, utan det är ett arbete som måste ske hela tiden. Manlig makt och tolkningsföreträde är något som mest verkar i det fördolda, och därför är det viktigt att förstå dessa mekanismer och förebygga dem.

Intimitetsritualer och närhetsproblem.

En grej jag kommit underfund med på senare tid är att jag tycker illa om att kyssa någon jag har en intim relation med direkt när jag träffar den. Det är jobbigt att ha den typen av intimitet när en precis träffat en människa, även om det är någon en har träffat många gånger innan och troligen kommer att ha det med senare. Detsamma gäller kramar, även om det kan kännas mer okej eftersom sådana ju kan vara vänskapliga. Men jag tycker inte om när det är ett ”krav” att en ska krama varandra och att den andra visa missnöje när en inte vill.

Jag tänker på hur det här med intimitet har fungerat i mina tidigare relationer, det har liksom funnits en ritualiserad intimitet som en måste förhålla sig till. Till exempel; när en träffar varandra så ger en varandra en kram och/eller en kyss. När en säger hejdå samma sak. En har väl vissa mönster när det kommer till att ha sex också, vad som ska leda fram till sex, vad en sexakt ska innehålla och så vidare. Dessa ritualer har upprätthållits både av mig och av min partner och det har funnits en ömsesidig tendens att bli ledsen om den andra inte utför dessa ritualer.

För mig är de här ritualerna något som lägger ett hinder i vägen för att känna efter vad jag egentligen vill. Vissa dagar är jag mer obekväm med närhet, då måste den komma på ett bra sätt och inte som ett tvång. Jag tycker att det är lite märkligt att liksom redan från början ha en idé om vilken grad av intimitet som är lämplig, även om en kan känna helt olika olika dagar. Att ha en speciell intimitetsritual gör att en redan från början hamnar i en situation där en inte tillåts känna in ordentligt.

Jag tänker att intimitet bär så mycket mening i det här samhället och i relationer att det kan bli väldigt svårt att få utrymme att känna in varandra. Eftersom det ”ingår” i att vara tillsammans att en till exempel pussarna och kramar varandra så kan avsaknaden av detta leda till väldigt mycket osäkerhet, trots att det kanske i själva verket bara handlar om att den personen inte kan eller vill vid det tillfället.

Jag har varit i relationer med människor som har närhetsproblem, och jag tolkade det som att det var mig det var fel på när de inte ville. Detta skapar såklart en massa press på att ha intimitet. Jag har också upplevt motsatsen, att jag har känt mig pressad för att personen känner sig avvisad annars. Jag tror att mycket skulle bli enklare om en pratade om intimitet med de en ingår i relationer med, vad som funkar och vad som inte funkar och vad en tycker är jobbigt. Det är ett samtal som ofta varit frånvarande i mina relationer och som jag tror hade varit välbehövt.

Istället har det varit mannens önskemål som styrt intimiteten; när han inte velat har det varit jag som varit ”krävande” och när han velat så har han pressat mig och jag har anpassat mig. När jag inte velat så har jag alltid känt ett behov av att förklara mig, men han har inte gjort detsamma för mig. Jag har alltid känt skuld för mina egna begär eller brist på dessa. Jag har aldrig brytt mig om att känna in vad jag egentligen vill eftersom det känts sekundärt hans vilja, och eftersom jag ändå inte kan vara säker på att få den igenom så känns det bara meningslöst. Istället för att prata med varandra om bådas gränser så blir det ett outtalat maktspel där mannen för det mesta går hem med vinsten.

Twitter 6/7. Att skriva är att läka och jag kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”.

Tänker på hur ett ex ofta var kall och avvisande och förklarade detta med att han ”inte hade lika stort behov av närhet”. Om jag inte är taggad på närhet just då brukar jag säga det, istället för att agera som om den andra gör något fel. Gäller såklart de en har etablerade intima relationer med, inte typ random person på gatan.

Lustigt nog hade han ej problem med att själv ställa krav på att jag skulle vara mer tillgänglig, fick t.ex. ej hålla på med mobil efter sex. Han hade heller inga problem med att väcka mig på natten genom att kåta upp mig eller göra det när jag skulle sova. Inte heller med att skuldbelägga mig när jag skulle träffa andra. Men jag var tydligen ”krävande” eftersom jag tyckte att han inte skulle behandla mig som en smittohärd när han inte var taggad på närhet.

Och ja jag gråter när jag skriver det här och det är tråkigt men att bära smärtan inom mig är inte bättre. Att skriva om detta är jobbigt och tungt men det får mig att gå vidare. Människan fick mig att känna mig helt jävla värdelös, att skriva om det hjälper mig att återfå min känsla av värde. Hatar honom djupt för det han gjorde mot mig och fick mig att känna. Han bröt ner mig så brutalt. Jag var så jävla trasig. Att pussla ihop mig själv igen tog tid, det är ännu inte klart, men att skriva om det har hjälpt så mycket. Jag måste få ur mig den här skiten för jag kan fan inte bära den själv och vara en hel människa. Jag drivs inte av något hämndbegär. Jag vill bara läka och gå vidare.

Jag önskar jag slapp tänka på honom skriva om honom men det gör jag inte. Att skriva är att läka för mig. Kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”. Har det slagit er att folk kanske inte gör allt för er skull, för att ni ska vara bekväma. Jag är också en människa med behov och ett av dessa är att läka efter mäns förtryck. Vissa är så jävla rädda för andras smärta att de trycker ner den som uttrycker den. Vissa är så rädda för andras smärta att de känner sig tvungna att tillrättavisa den som skriver om sina erfarenheter. Jag är inte rädd för min smärta. Jag vet att den finns där och jag behöver erkänna den och bearbeta den.

Jag behöver prata om det som gör ont för att kunna gå vidare med mitt liv. För att kunna känna glädje och njutning. Men vissa människor vill frånta mig detta för att de själva känner obehag inför min smärta. Vissa människor vill säga åt mig hur jag ska göra för att gå vidare. Att jag ska förneka förtränga och glömma. Men jag kan inte glömma och jag vill inte glömma. Jag vill gräva djupare. Jag vill rycka upp smärtan med roten. Jag vill bli fri. Och jag vet att min frigörelse aldrig kommer att komma ur något ”positivt tänkande” utan genom brutal konfrontation med verkligheten.

Låt alla bearbeta saker på sitt eget sätt.

Det finns en vissa typ av människor som bara MÅSTE skriva typ ”medans ni ältar det här så ska jag sitta och ha det trevligt framför en öppen eld” eller typ ”det är så tråkigt att älta det här gå och gör något kul istället” när vissa pratar om förtryck de blivit utsatta för. Ungefär som om en inte själv kunde avgöra vad en ska göra med sin tid och vad en mår bra av.

I samma kategori brukar det komma människor som liksom bara måste berätta att de själva inte har upplevt samma sak eller har upplevt samma sak men inte lider av det eller är ”över” det. Människor som ba ”men ältar ni detta som jag ältade för flera år sedan”. Ja, det kanske vi gör, för vårt liv är inte ditt.

Det finns tusentals historier om patriarkalt förtryck som jag inte kan relatera till, det finns många många gånger jag inte alls känner ett behov av att skriva, dela med mig, reflektera, det finns en massa grejer jag har ”kommit över” och så vidare MEN jag skriver inte detta till de som pratar om det eftersom jag tycker att det är viktigt att respektera alla människors egna processer och känslor. Jag sätter inte mina egna känslor över någon annans. Jag kräver inte att alla ska vara nöjda med livet bara för att jag för tillfället är det.

Det absolut mest respektlösa är de som missunnar andra att bearbeta grejer de själva har gått igenom innan. Bara för att DU Är klar med den här grejen betyder inte det att alla andra är det. Folk går igenom saker på olika sätt, i olika takt. Säg inte åt människor att de inte får bearbeta saker bara för att du inte har det behovet nu, och säg inte åt andra att de måste bearbeta saker på ditt sätt.

Om du nu har något roligare för dig så kan du väl för helvete bara gå och göra det istället för att skriva folk som bearbetar skit på näsan? Gå och lev till perfekta jävla liv om du nu har det så bra, istället för att förvägra andra att hantera sin skit. Bara för att du inte har grejer att hantera betyder inte det att andra inte har det.

Det känns som att problemet egentligen är ett annat, nämligen att det är jobbigt att se andra tala ut som skit en själv tryckt bort och inte orkar ta tag i. Då är det väl lättare att låtsas att en är så himla lycklig och att alla andra bara har ”fel fokus” eller något liknande. Har väldigt svårt att tro att den som verkligen inte har något att vara ledsen över skulle känna det där behovet av att trycka ner andra som uppenbarligen har det.

Ett tips är annars att bara skita i att läsa berättelser som inte intresserar dig och istället gå ut och göra något kul. På det viset får alla som de vill; du kan få slippa exponeras inför saker som är jobbiga och vi som vill diskutera våra upplevelser kan få göra det utan att du ska komma och skriva oss på näsan. Det är inte din sak att avgöra hur andra ska hantera sina upplevelser.

Debattartikel om välfärd och kvinnlig frigörelse.

Här svarar jag på en debattartikel med den minst sagt intressanta tesen att kvinnors frigörelse skulle gynnas genom att försämra villkoren för den som föder och fostrar barn. Läs den va!

I kvinnojoursrörelsen är det ett känt fenomen att människor ofta straffas för att de fött och tagit hand om barn livet igenom. Tappet i inkomst märks inte bara under tiden barnet är litet, utan speglar sig även i socialförsäkringssystemen i form av till exempel lägre a-kassa, sjukpenning och pension. Detta kan göra att någon som fött och varit hemma med barn helt enkelt inte har ekonomiska resurser för att klara sig på egen hand, och måste förlita sig på sin partners ofta högre inkomst. Detta är om något en situation där en ägs av en annan människa, och att ytterligare försämra villkoren för de som i regel föder och tar hand om barn är inte en lösning.
Den som valt att ta ut merparten av ledigheten eller gå ner i arbetstid straffas alltså ekonomiskt för dessa val livet igenom. Visst kan en tänka att dessa människor kunde ha valt annorlunda, men det är en klen tröst för den som sitter fast i en sådan situation. Då vi lever i ett samhälle som präglas av strukturer som styr våra liv i denna riktning så kan inte ansvaret för att ombesörja de egna livsmöjligheterna läggas på individen.

En stark välfärd gynnar kvinnors frigörelse! Detta är ett av skälen till att liberalfeminism inte utgör en framkomlig väg. Sedan kan en såklart drömma om ett samhälle där kvinnor slapp vara beroende av välfärden för att slippa vara beroende av män, men där är vi inte nu och kommer troligen inte vara på ett tag.

Jag hatar de som skadar de jag älskar.

Vissa tycker att vissa inte har rätt att hata män, eftersom det finns de kvinnor som har det värre som inte hatar män. ”Vad har du att klaga på?” undrar de. Kanske drar de upp någon de träffat som minsann blivit utsatt för mycket grövre förtryck som ändå är ”stark” och inte hatar utan har förståelse. Ungefär som om de hade en aning om hur min uppväxt i patriarkatet har skadat mig. Ungefär som om mina känslor endast handlade om mina egna erfarenheter, som om jag skulle vara oförmögen att se utanför mig själv och min egen situation.

Det finns många människor omkring mig som jag älskar. Människor som vill mig väl, som möter mig i mina känslor och erfarenheter, som får mig att växa. Gemensamt för dessa är att de har förmågan att möta mig i mina känslor, att inte döma mina reaktioner utan kämpa för att förstå mig istället. Jag älskar dem för att de finns där för mig, för att de accepterar mig för den jag är och för att de vill att jag ska växa, för att de vill att jag ska frigöra mig och komma vidare. Och jag vill att de ska växa, att de ska frigöra sig och komma vidare.

Men i vägen för frigörelse, för att leva ett värdigt liv, så finns det alltid ett hinder; män. Män som utsatt mig och de jag älskar för förtryck, som skadat oss så mycket att vi kanske aldrig kommer kunna läka ihop igen. Män som hindrar vår frigörelse genom att återigen komma in i våra liv och röra upp, genom att göra oss känslomässigt beroende, genom att trycka ner oss.

Jag hatar de män som förgripit sig på mig, på mina vänner, på mina släktingar. Jag hatar de män som överträtt mina och de jag älskars gränser. Jag hatar de män som trycker ner de som kämpar för mina och mina käras rättigheter. Jag hatar de män som trycker ner och förminskar de förtryck jag och andra utsätts för. Jag hatar dem för att de skadar de jag älskar. För att de hindrar deras liv och frigörelse. För att de aldrig kan ta ett jävla nej och lämna en ifred, för att de alltid måste sätta sina egna behov och begär framför andras.

Jag läser twitter, nyheterna, statusuppdateringar på facebook och läser text efter text efter text om mäns våld, mäns övergrepp, mäns hindrande av kärlek och vänskap, mäns lögner och svek, mäns förtryck. Jag får mejl efter mejl från människor som bli nedbrutna av männen i sin närhet. Det tar aldrig slut. Det tar verkligen aldrig slut. Jag önskar att jag kunde finnas där för varenda en, jag önskar att jag kunde ta dem bort från hela den här skiten och låta dem läka ihop. Men de får aldrig läka, för det kommer alltid en till man som upprepar hela skiten, som återigen sätter dem i samma utsatta, maktlösa position. Och detta hatar jag dem för. Jag hatar dem för det hinder de utgör i kampen för ett värdigt liv, för den mur de reser mellan mig och de jag älskar. Jag hatar dem för att de varje dag fråntar mig och de jag älskar rätten till ett värdigt liv.

När jag ser att mina vänners rörelsefrihet begränsas för att de är rädda för att bli utsatta för mäns våld, då hatar jag män. När jag förstår att mina vänner är traumatiserade för livet av en uppväxt där de blivit utsatta för mäns övergrepp, då hatar jag män. Jag hatar dem, för att jag hatar det som skadar de jag älskar. Mitt hat springer ur kärlek, ur min vilja att ge de jag älskar ett värdigt liv. Så länge jag älskar så kommer jag också hata de som skadar de jag älskar, och jag kommer inte att sluta älska. Jag kommer inte sluta tycka att de jag älskar förtjänar att leva ett värdigt liv, fritt från förtryck.

Diskutera med en feminist?

Eftersom det tycks förekomma en del osäkerhet i frågan om hur det är rimligt att bete sig i diskussioner med offentliga feminister som till exempel mig själv så har jag skrivit en guide till hur jag önskar att en agerar om en vill diskutera med en feminist. Vissa tycker säkert annorlunda än jag, men detta är vad jag vill att en håller sig till om en vill ha något slags utbyte. Som alltid gäller att efterlevande av dessa punkter inte garanterar att en beter sig rimligt. Lägg gärna till något om ni har!

Kräv inte svar eller deltagande. Ingen är skyldig att ”ta debatten” med dig. Försök inte kräva eller muta dig till svar. Bara för att någon är feminist så innebär inte det att hen i varje sammanhang är någon slags ambassadör för Feminismen. Det är något en själv får välja och respons är något en gör sig förtjänt av, ingenting en har rätt till. Detta är det mest grundläggande i alla slags diskussioner en går in i; det är något som måste ske frivilligt för båda parter och inget någon ska pressas till. Var därför ödmjuk och se det som ett privilegium om någon vill förklara, inte som en skyldighet någon har gentemot dig.
Agera inte som att personen du pratar med är okunnig. Få gillar att bli bemötta som barn som måste uppfostras. Gör inte detta. Agera som om din motståndare är en jämlike, även om ni kanske har olika kunskap och liknande. Få gillar att diskutera med någon som inte behandlar dem som en jämlike, det är inte kul att bli förminskad. Dessutom agerar en inte så om en är intresserad av att faktiskt få kunskap i frågan och ta till sig, utan det är ett sätt att härska, vilket knappast kan kallas för ”diskussion”.
Kom inte med oombedda tips. Om du pratar med en feminist och själv inte har koll så är det nog inte läge att tips hen om hur hen ska bedriva sin kamp. Om du har tankar på ämnet, lägg fram dem på ett ödmjukt sätt, inte som om du Vet Bäst. Det gör du nämligen inte.
Gör inte det hela till en rättegång. Det är orimligt att förvänta sig att någon ska kunna redogöra i detalj för ett såpass stort tankesystem som feminismen och kunna ”bevisa” varje utsaga. Nöj dig med vad du får. En diskussion är inte någon rättegång, det är ett utbyte. Om du intresserar dig kan du söka information på egen hand, det är ingen människas skyldighet att ha precis all information i ett ämne tillgänglig.
Agera inte som om personen ska vara glad över att få prata med dig eller få en chans att ”övertyga” dig. Om du tar kontakt med en person för att diskutera är det du som är mest intresserad av utbytet, agera därefter. Ingen är skyldig att prata med dig och du är förmodligen ingen gudagåva till personen ifråga. Agera inte som om personen har fått Värsta Chansen nu när du intresserar dig för hens åsikter. Det är skitdrygt. Du är inte viktigare än någon annan människa så agera inte som om du vore det. Om du gör anspråk på en annan människas tid och engagemang så var ödmjuk inför detta, ta det inte för givet att människan ska ge dig den tiden bara för att du råkar vara överordnad på något vis. Det är en ynnest att någon tar sig tid att förklara saker för dig.
Agera inte som om du kommer med helt ny information när du säger uppenbara saker. Innan du utbrister ”men manshat är ju FEL”, fundera såhär; är detta verkligen ett helt unikt argument? Kan det vara så att personen hört detta innan? Givetvis kan en framföra samma argument flera gånger, men med ödmjukhet. Att agera som om du kommit på Något Helt Nytt Och Unikt när det är samma svada som en hör en miljon gånger innan är drygt som fan, så gör inte det.
Behandla inte personen som din frågelåda eller en representant för alla feminister/ickemän. Om du diskuterar feminism med en feminist, agera inte som om den personen är företrädare för Feminismen eller Ickemän I Allmänhet. En feminist är en person med en feministisk analys, men det finns en massa olika sätt att vara feminist på som går emot varandra, fokuserar på olika saker och så vidare. Feminister tycker inte sällan helt motsatt i viktiga frågor, till exempel rörande porr och prostitution. Fråga inte ”vad tycker feminister om X”, fråga ”vad tycker du om X”. Det finns väldigt mycket information en kan söka upp på egen hand, så gör gärna det om du är intresserad. Om du undrar något om feminism generellt, försök hitta information själv först och främst.
Utkräv inte ansvar för vad andra feminister tycker. Detta hänger ihop med frågan ovan. Även en feminist är en individ, och tycker precis som ickefeminister olika om saker. Säg inte ”men jag träffade en feminist/ickeman som tyckte såhär”. Det är inte så att alla feminister har något slags möte en gång om året då vi bestämmer vad som är okej att tycka och tänka så agera inte som om det vore så.