Feminism – Sida 60 – Fanny Åström

Det är slöseri med min dyrbara tid och intellektuella förmåga att diskutera med människor som tror att jag inte tänker.

Något av de absolut störigaste jag vet är när folk ”kritiserar” mig som om de kom med något nytt. Typ ”men hallå har du tänkt på att manshat faktiskt e dumt och dåligt??”. Ja, jag har tänkt på det. Om jag fick en krona för varje gång något berättade det och så vidare… Det är inte som att jag har levt i en bubbla och är helt obekant med denna ”kritik” av feminismen.

Det är inte som att jag föddes till manshatare. Jag har, precis som de flesta i detta samhälle, lär mig att beundra män, se upp till män, blir kär i män och så vidare i all oändlighet. Jag har själv kommit i kontakt med och sökt upp feministisk teori för att den intresserade mig, för att den talade till min verklighet. Jag har själv läst mig in på feministisk teori för att jag tyckte det var relevant för att beskriva min situation.

Jag har skrivit väldigt mycket om manshat som feministisk praktik, vilka problem som det är förenat med och vilka fördelar som finns med det. Jag har verkligen tänkt på denna fråga, många många gånger, och jag har kommit fram till den position jag har, det vill säga att manshat är försvarbart både som känsla och som en del i en feministisk praktik. Jag redogör för hur jag kommit fram till detta i många inlägg (finns en sökruta på bloggen, där kan en söka på ord som t.ex. ”manshat”, vilket är adekvat om en har lust att förstå hur jag resonerar).

Givetvis kan det hända att jag har fel, jag har ändrat mig förr om många saker, men du kommer inte få mig att ändra på mig genom att bara säga din åsikt till mig en massa gånger, din ide är ingen spik som du kan slå på om och om igen med en hammare och hoppas på att det går in. Om du tycker jag ska ändra min strategi får du helt enkelt sätta dig ner och förstå mitt tankesätt och bemöta mig utifrån det. Om du kommer med samma argument som jag redan hört en miljon jävla gånger så kommer jag inte att lyssna. Jag lyssnar inte mer på samma svada bara för att en framförs en gång till, speciellt inte om jag har bemött den flera gånger.

Det hela är såklart en fråga om hur kvinnor nedvärderas som tänkande varelser; eftersom jag är kvinna och dessutom feminist så antas jag inte kunna komma fram till saker på rimliga grunder, speciellt inte om det jag kommer fram till motsätter sig gängse patriarkala normer. Jag förutsätts vara irrationell, jag förutsätts inte ha tänkt efter ordentligt, så fort jag kommer fram till något som män i allmänhet inte kan acceptera. Jag betackar mig för att diskutera med den som har den här synen på min intellektuella förmåga, jag diskuterar inte med någon som inte bemöter mig som en tänkande människa eftersom jag tycker att det suger att bli behandlad som ett barn (barn ska givetvis inte heller behandlas såhär). Det är förminskande och jag har ingen lust att nedvärdera mig själv genom att syssla med detta TRAMS. Jag anser det vara slöseri med min dyrbara tid och min intellektuella förmåga att diskutera med människor som inte fattar att jag har tänkt efter. Jag har insett att mäns åsikter om mig inte är så jävla viktiga, att de inte är de som bestämmer vad som är rätt och fel, och utifrån detta har jag också dragit slutsatsen att det finns noll egenvärde i att ingå i diskussioner som inte ger mig något.

Den som läser den här bloggen bör förstå att jag är en tänkande människa. En kan såklart tycka att jag har helt och hållet fel om allt, men det framgår tydligt att jag inte bara tycker saker på slump. Jag resonerar, jag har en tydlig röd tråd och jag försvarar mina ståndpunkter, ofta upprepade gånger. Den som inte ser detta och bemöter mig utifrån det kan inte förvänta sig att jag ska lyssna på den. Jag kan tänka, och vi kanske inte tänker likadant men det betyder inte att jag är ogenomtänkt. Det betyder bara att vi tänker annorlunda. Om en accepterar detta så kanske vi kan ha något slags utbyte, men så länge den grundläggande respekten i en diskussion saknas så är det ett lönlöst projekt. Det handlar då bara om att ”vinna” över den andra, och sådana retoriska lekar betackar jag mig för.

Sex i patriarkatet.

Jag har tänkt en del på det här med sex och intimitet i patriarkatet. Jag tänker att jag som kvinna ofta tvingas in i att ha en väldigt instrumentell syn på min sexualitet. Intimitet, ofta benämnt som ”sex”, är en handelsvara som jag kan använda för att få olika saker jag ”behöver” i patriarkatet – patriarkal bekräftelse, tryggheten i en heteromonogam relation, socialt erkännande och så vidare. Detta beskrivs ofta som ”sexuell makt” vilket givetvis är skitsnack eftersom jag inte har makten över min sexualitet utan snarare tvingas in i en position där jag på olika sätt måste kontrollera den för att kunna ”använda” den som en handelsvara; värdet på min sexualitet degraderas om jag gör saker som får mig att anses mindre knullbar eller om jag är för lättfotad.

Det hela är mycket tragiskt, eftersom sex och intimitet kan vara mycket njutbart och ett sätt att umgås på, men i ett patriarkalt system så är sexuella relationer ofta så nedlusade av denna syn på sexualiteten som en handelsvara att en tvingas in i en stor självmedvetenhet när en är intim; det ska vara med rätt person, under rätt omständigheter, på rätt sätt och så vidare. Istället för att vara ett sätt att umgås så blir intimiteten ett maktspel, det handlar om att få eller inte få sin vilja igenom, att agera i en förhandling där en ger vissa saker i utbyte mot andra.

Men jag tänker mig att även män tvingas in i att se på sin sexualitet på ett instrumentellt sätt. För män är ”sex” ett sätt att erövra; att ha sex med många, att vara ”bra i sängen” och så vidare är någonting som innebär status i patriarkatet. I aktiviteten ”sex” och kringliggande praktiker (ragga, förspel, ”ha en relation” osv osv) så förväntas mannen vara aktiv, och män bevisar sig själva som subjekt när de tar sig för dess praktiker, och som lyckade individer när de lyckas ”erövra” någon sexuellt.

Detta leder till ett sexuellt spel där män ska erövra ”sex” och kvinnor ska använda handelsvaran ”sex” till att få det de ”behöver”. Kvinnor får veta mycket om hur de ska använda denna handelsvara, typ att de inte ska ”gå med” på att ha sex med en man som inte respekterar dem, som ”bara vill ha sex” med dem och så vidare. Kvinnor får helt enkelt lära sig att de ska använda handelsvaran ”sex” för att få något mer i utbyte, typ en relation av något slag. Kvinnan förväntas alltid vara intresserad av något mer än ”bara sex”, medan mannen förväntas ha ”sex” som sitt primära intresse i en sexuell relation. Detta behöver såklart inte alls stämma överens med hur det verkligen ser ut, men dessa tolkningsramar gör att människor ändå hamnar i det mönstret. Kvinnor som förväntar sig mer än de får ses ofta som naiva och lurade som inte förmått använda handelsvaran ”sex” på det sätt de lärt sig, men män som får mindre än vad de vill ha oftare ses som offer för enskilda sluga hjärtlösa kvinnors list; som ”bra killar” som blivit utsatta för utnyttjande. Kvinnor förväntas helt enkelt hela tiden vara på sin vakt inför att bli utnyttjad, och om det händer får hon ”skylla sig själv”, någon sådan förväntan finns emellertid inte på mannen.

Hela den här dynamiken leder till en situation där ”sex” blir så mycket mindre och samtidigt så mycket mer än det skulle kunna vara; från att vara en social praktik som kan vara njutbar för båda blir det ett ”spel” tyngt av intentioner från båda håll. Ingen kan slappna av och fokusera på att ha det soft, för det finns så mycket symbolik knutet till det hela. Detta kan i viss mån överbryggas med hjälp av kommunikation men jag tror tyvärr att det är väldigt närvarande i många människors sexuella praktiker; det beräknande som hindrar oss från att vara genuina i vårt utbyte utan istället måste vara misstänksamma och akta oss för att ”ge” för mycket till den andra utan att få tillbaka. Det handlar om makt – inte kärlek. De två kan inte existera jämsides.

Jag är helt övertygad om att män ofta har sex mot sin vilja, inte för att de tvingas till det av kvinnor (detta förekommer såklart också men förefaller föga intressant som strukturellt problem) utan snarare för att de har en syn på sig själva som bygger på att de måste lyckas med olika saker för att bevisa sig själva, däribland ”sex”. Jag tänker att på detta följer att ha vissa sexuella praktiker, så att en blir ”erfaren” och så vidare. Den man som lyckas med att få en kvinna att ”gå med på” sexuella praktiker som anses vara ofördelaktiga för henne (typ analsex) är ännu mer lyckas och så vidare. Istället för att se på personen en har sex med som någon en har ett ömsesidigt utbyte med så blir det en förhandling, någon en ska ”få” saker och ting av men ge så lite som möjligt tillbaka till, och vad de olika partnerna förväntas vilja ha är på förhand givet.

Ingen äger sin sexualitet i patriarkatet, eftersom sex är så symboliskt laddat. Att män sedan är de som har maktövertaget i de sexuella relationer som uppstår innebär inte att de har makten att forma dem som de vill, utan det sker fortfarande inom ett patriarkalt symbolsystem där ”sex” innebär vissa saker och förväntas följa vissa ramar. Att som man vara mer ”passiv” i sin sexualitet anses till exempel inte helt okej, utan han ska fortfarande hävda sig själv och sitt maktövertag i sexualiteten. Den man som inte intresserar sig för mycket för den typen av maktdemonstration kan nog räkna med att ses som mindre manlig. På det stora hela utgör den patriarkal synen på sexualitet en stor begränsning för alla att ha intimitet på ett sätt som passar dem och att ha en öppen kommunikation kring sina behov. Istället tvingas vi in i ett cyniskt maktspel, som troligen inte är särskilt soft för någon.

Du har ingen rätt att tro att du någonsin har älskat mig.

Det har funnits män i mitt liv som har påstått att de älskar mig, men gång på gång i sitt agerande påvisat motsatsen. De har sagt att de älskat mig men de har inte behandlat mig på ett kärleksfullt sätt.

Vad är kärlek? Enligt mig är det en praktik. Kärlek är något en gör, inte en känsla en känner.

Att strö ord och löften som en inte kan hålla omkring sig tolkas ofta som kärlek. Ju större orden är, desto större är kärleken, oavsett om det finns någon förmåga att leva upp till orden eller inte.

När jag träffat människor som jag haft något speciellt med så har jag snarare känt ett behov av att vara försiktig i relation till dem. Jag har inte velat lova saker jag inte kan hålla, inte velat skapa falska förhoppningar, för jag vet att människor är sköra och att relationer är sköra. Jag har snarare velat visa kärlek genom mina handlingar; att finnas där, att ställa upp, att lyssna och ta till sig av vad de har att säga och hur de vill forma vår relation.

När jag konfronterat vissa med den uppenbara bristen på kärleksfullhet i deras sätt att förhålla sig till mig så har de kunnat svara med att istället övertyga mig om att de visst älskar mig ännu mer. Jag har tyvärr köpt det här många gånger, troligen för att jag själv gärna har velat att det ska vara sant. Som om dessa starka känslor i sig skulle kunna få mig att må bra och växa, som om det inte var deras praktik som var det verkligt värdefulla.

Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.

Jag önskar att män som inte varit kapabla att ge mig kärlek inte hade sagt att de älskade mig, för det fick mig att tro att det fanns något där bakom som jag ville kämpa för att få. De trodde att deras ”kärlek” var nog för att få relationen att funka, att de inte behövde fundera på hur de agerande gentemot mig, och de fick mig att också tro detta.

Jag tycker inte att den som betett sig okärleksfullt mot mig har någon rätt att säga att den älskat mig. För mig är det inte kärlek om en inte är kapabel att behandla mig med respekt, det är snarare objektifiering och ägandebehov som ligger till grund för den känsla som i folkmun kallas för ”kärlek”.

Numera är jag mycket försiktig med kärleksförklaringar, både att ge och ta emot. Jag vill att kärleken främst ska synas genom handlingar, inte lovas genom tomma ord. Sådant binder människor till varandra och ritualiserar lögnen som en del i relationen.

Frigörelse.

Kollade på min favoritfilm Titanic för ett tag sedan och ryste av välbehag inför den här scenen i slutet. Jack har dött, Rose lever kvar och allt är såklart fruktansvärt sorgligt. Men hon kämpar för att överleva även när han försvinner, och hon går inte tillbaks till den relationen hon hade innan utan väljer att leva vidare på egen hand. Jag tycker det är fantastiskt.

Folk tror alltid att jag är ironisk när jag säger att jag tycker Titanic är en storartad film, men jag är verkligen allvarlig. Det är en historia om en kvinna som frigör sig trots alla odds, som inte låter sitt öde styras av män. Det är en historia om patriarkal verklighet som också visar en väg ut som inte går genom en man.

”En man är aldrig lösningen på en annan man” är vad jag tänker när jag ser Titanic. Rose vet detta. När Jack försvinner står hon inte handfallen, hon dör inte med honom eller går tillbaks till tryggheten i borgerligheten. Hon lever vidare på sina egna villkor. Jack är en katalysator som får henne att se sina levnadsförhållanden med klar blick, men han är inte hennes allt.

Att hantera mäns sårade egon.

En grej som är sjukt jobbig med att ha relationer, vänskap eller kärlek, med så kallade ”snälla killar” eller feministmän är hur oerhört mycket en behöver peppa deras ego. Män som inte bryr sig så jättemycket om att uppfattas som ”bra killar” är ofta vidriga på olika sätt, men det brukar jag ha lättare att förhålla mig till eftersom jag liksom bara kan ogilla dem direkt.

Följande scenario är inte helt ovanligt:

Jag: det där du gjorde sårade mig och det var även patriarkalt. Jag skulle uppskatta om du slutade med det.

Han: nej nu blir jag jätteledsen för detta går inte ihop med min självbild. Nu kommer jag står här och känna skuld och skam tills du tröstar mig genom att säga att jag visst är en bra person.

Och så hamnar en i en situation där det inte går att komma vidare förrän en har tröstat personen och övertygat honom om att han visst är en bra person och att den där grejen inte spelade så stor roll trots allt eller att en säkert missuppfattade det hela eller att det egentligen handlar om att en är överkänslig eller whatever. Vad som helst egentligen bara de slipper känna skuld för sina handlingar.

Det är naturligt att känna skuld och skam, men om en ska kunna förändras så är det något en måste lära sig att hantera på ett konstruktivt sätt. Detta ser jag som en av de viktigaste grejerna för män som gör anspråk på att vara goda feminister. Om en får kritik ska en kunna ta den till sig utan att göra ett jävla skuldkalas av det och en ska absolut INTE tvinga den en utsatt till att ta hand om ens skuldkänslor inför vad en har gjort.

Detta har fått mig att i vissa relationer inte kunna ta upp grejer som gör mig ledsen eftersom mannen ändå ”försöker vara en bra kille” och så vidare, och då ska jag liksom avvakta och hoppas på att det ska vara nog. Men grejen är, att det är fan aldrig nog. Det finns alltid grejer de gör som är keffa som en behöver ta upp, fast om en tar upp dem så blir de så jävla ledsna för att deras självbild är att de är bra manliga feminister.

Försök istället att vara en person som tar till sig och lär sig av sina misstag. Lär dig att hantera skuld och skam utan att det går ut över den du gjort illa.

Vi behöver inte dessa män i den feministiska kampen.

Vissa män gnäller över att manshatande feminister skrämmer bort dem från feminismen och vissa tar deras parti och tycker att vi istället ska rensa ut de så kallade ”manshatarna”.

Jag utesluter inte att manshat kan vara dåligt för feminismen, och har skrivit en del om hur en kan göra för att komma förbi det där stadiet där hatet konsumerar en (läs här och här). Jag är dock helt övertygad om att det är sämre för feminismen att utesluta manshatare. Jag tycker att det tyder på en tydlig beröringsskräck inför de känslor som patriarkatet frammanar hos många av de som förtrycks i det. En feminism som inte kan hantera dessa känslor kan inte heller hantera den patriarkala verkligheten.

De här männen som villkorar sitt deltagande i kampen mot patriarkatet med att de inte ska behöva utsättas för obehag i form av ”manshat” är nog ärligt talat inte särskilt mycket att ha. Denna inställning tyder nämligen på två saker:

En tendens att sätta sina egna intressen före andras som går såpass långt att en anser att de ska sättas före även i ett sammanhang där det uttalade syftet är att kämpa för någon annan.
En oförmåga att sätta sig in i den patriarkala verkligheten och vad den leder till för känslor hos de som utsätts för förtrycket. Detta leder i sin tur till att en ställer idealistiska krav på människor att ”inte hata” helt utan att försöka förstå hatet.

Dessa två saker är något som enligt mig tyder på att personen i fråga kommer vara en jävligt kass feminist även om vi nu rensar ut manshatet. Jag är helt övertygad om att en engagerad manshatare kommer att göra bra mycket mer för feminismen än en man som gnäller över manshat. Den första har själv mycket att vinna på feminism och är personligt involverad, den andra är uppenbarligen inte ens engagerad nog att vara i rörelsen om den inte utformas enligt hans regler.

Sedan tycker jag att det är grymt att det finns olika feministiska grupperingar som tacklar denna fråga på olika sätt. Det finns de som helt utesluter män, och det finns de som tycker att en ska samarbeta mer. Ofta handlar det mer om känslor än någon slags teoretisk hållning där en kommit fram till att män inte kan bidra; en känner sig helt enkelt inte trygg i miljöer där män vistas, vilket inte är så konstigt med tanke på mäns förtryck, mäns våld och så vidare, och en väljer utifrån detta att prioritera bort de män som eventuellt skulle kunna vara intresserade.

Jag ser inget principiellt fel med hållningen att en ska samarbeta med män, jag bara tycker inte att vi ska ägna oss åt att rensa ut ”manshatare”. Det är inte rimligt att kräva att alla involverade i en rörelse som kämpar emot patriarkatet ska vara ”moraliskt korrekta” på det viset som detta innebär. Vi har blivit förtryckta i patriarkatet, vi har blivit utsatta för mäns våld, och vi känner saker inför detta. Dessa känslor driver oss till feministisk kamp, och de driver oss också till att i mer eller mindre hög utsträckning avfärda män som grupp. Om en som man saknar förmåga att respektera detta så har en bristande insikt i vad det innebär att vara förtryckt i patriarkatet, och därtill bristande respekt för de som blir det att själva få definiera sin situation. Vi behöver inte dessa män i den feministiska kampen.

Alla relationer förtjänar respekt, med eller utan formell överenskommelse.

Två saker bör en fråga sin innan en går in i en ny relation med någon:

Hur kommer detta påverka relationer jag har med andra människor och hur ska jag ta ansvar för detta?
Kommer jag att ha kapacitet att ombesörja den här nya relationen på ett respektfullt sätt?

Detta gäller enligt mig alla relationer, oavsett om en är monogam eller inte, oavsett om det är amoröst eller inte. Att inte göra detta är vad jag skulle kalla otrohet; att inte vara trogen de uttalade eller icke uttalade löften som getts eller ges i relationer. Om en bygger upp en viss nivå av intimitet bör en ta ansvar för det oavsett vem det är med och vilka uttalade förpliktelser en har till varandra.

Jag skulle kalla mig själv relationsanarkist, det vill säga: jag försöker så gott det går att inte skapa hierarkier mellan mina relationer, till exempel inte värdera en kärleksrelation högre än en vänskapsrelation bara för att det är det som förväntas och så vidare. Detta går mer eller mindre bra vid olika tillfällen, men jag tycker mig ha hittat vissa praktiker som fungerar.

Jag märker dock att vissa relationsanarkister eller polymänniskor verkar brista väldigt mycket i just ansvaret för varandra. Det faller sig kanske naturligt, eftersom det i detta samhälle anses så viktigt att lova varandra saker som till exempel exklusivitet i relationer finns ett behov av frihet. Jag är helt för frihet, men jag tycker inte att det är likställt med att utan eftertanke ingå i relation på relation utan att ta ansvar. Frihet för mig handlar om att en inte äger varandra, men att en respekterar varandra och vill varandra väl.

Den ”frihet” det innebär att en part gör lite som hen vill mot andra människor funkar bara en väg, ty de människor personen ifråga gör saker emot påverkas ju också av det hela. Om en person till exempel inger förhoppningar i någon utan att ta ansvar för vad detta växer för känslor hos denne så innebär det en förlust av frihet för den parten. Personen riskerar att bli känslomässigt involverad och sårad utan att ha någon ”rätt” att kräva något tillbaka; det finns ju inga formella överenskommelser.

Den här idén om formella överenskommelser är i sig ett resultat av mononormen och därför även patriarkal. En delar upp relationerna en har i två högar, de där en har uttalade förpliktelser och de där en inte har det. De relationer där uttalade förpliktelser saknas kan en göra lite som en vill i, till exempel plötsligt försumma relationen för att en gått in i en ny relation som tar mer känslomässig energi utan att förklara läget. Detta är i sig att hierarkisera relationer eftersom en värderar de relationer där det finns en uttalad överenskommelse högre, oavsett om en nu själv ingår i några sådana eller inte.

När jag har varit i vissa öppna relationer har jag varit med om att en partner till exempel har flytt in i andra relationer när det varit jobbigt i vår relation och inte tagit något ansvar för att se till att det fungerar. Detta tycker jag är ett respektlöst sätt att agera på även om det är ”okej” att personen är med andra. Om en inte kan ta ansvar för sin relation med någon så bör en inte på det lägga ännu en relation att ombesörja.

I patriarkatet så blir mänsklig tillvaro ofta reducerad till olika kontraktsliknande överenskommelser; så länge vi är i en relation så ska vi inte göra det ena eller det andra med någon annan. När kontraktet sedan ”bryts” så är det fritt fram att göra lite vad en vill, speciellt om en är man. Då har en inte längre några obligationer till den en kanske har delat ett halvt liv med. Detta ligger väldigt långt ifrån den känslomässiga erfarenhet människor erfar; även om en inte har en överenskommelse kan en vara känslomässigt involverad i någon och bli sårad, även om en har avslutat en relation så kan en bli sårad av vad den andra göra och så vidare, men detta anses inte vara legitima känslor på samma sätt som till exempel att vara sårad över en otrohet, alltså ett mer formellt brott mot den kontraktsliknande överenskommelsen.

Människor är inga slit- och slängvaror, och därför bör relationer med människor inte heller vara det. Det är väldigt viktigt att ta ansvar för de relationer en ingår i, en har förpliktelser mot varje människa som låter en komma nära, som litar på en. När något sådant har skett är den människan känslomässigt bunden till en, och en måste ta ansvar för att det löper vidare på ett sätt som innebär så lite smärta som möjligt. Om en inte kan ombesörja en relation ska en inte inleda en, om en inte kan ta ansvar för sina andra relationer bör en inte inleda en ny. Det är inte en fråga om ägandeskap utan om grundläggande respekt för andra människor.

Att ”lära känna” någon.

Det händer mig då och då att någon man söker upp mig och liksom pratar om hur spännande/intressant jag är och att han vill ”lära känna mig”. Innan så kunde jag bli smickrad av detta att en man var intresserad av mig, men numera fyller det mig bara med äckel eftersom det bygger på en så total oförståelse om vad en relation med en annan människa innebär.

För det första, begreppet ”jag vill lära känna dig”. Jag tycker det är så konstigt. Det vore som om det finns ett ”jag”, en inre kärna av min ”personlighet” som den här mannen vill få tillgång till och gräva fram. Han vill kanske att jag ska berätta mina hemligheter, dela med mig av mitt inre, säga något till honom som ingen annan får veta.

Detta är en romantisk uppfattning; idén om att vi har ett ”inre” som vi bara delar med vissa, speciellt utvalda. Givetvis kan en ha olika djupa eller ytliga relationer med den ena eller den andra, men jag tycke inte om idén att någon tar kontakt med mig utifrån tanken att det här djupa utbytet ska skapas och aktivt jobbar för det. Det känns som att personen värderar de bitarna av mig högre än hur jag är i vardagen, men för mig är det ju precis lika avgörande för vem jag är hur jag är i min vardag än hur jag blev behandlad som barn, om inte mer.

Om du vill ”lära känna” någon; häng med den. Människor är bara i relation till andra. Du kan inte bara bestämma att du ska ”lära känna” någon och sedan göra det. Det finns liksom inte en fast person du kan lära känna bara sådär genom att få tillgång till viss information, utan det handlar om utbyte och om att utveckla dynamik emellan sig.

En man lär känns en kvinna i 500 days of Summer.

Ibland upplever jag att män blandar ihop att ”lära känna” med att få tillgång till tankar och upplevelser som i den här kulturen kodas som privata. Jag har varit med om flera gånger att män har pratat om att ”lära känna” och sedan ställt frågor om saker som generellt anses vara privata, ungefär som om det skulle vara nyckeln till att förstå mig. Att ställa en rad frågor om mitt privatliv, som ett förhör. Som om de skulle kunna kategorisera in mig i ett fack ut efter detta och därmed ”förstå” mig och mina handlingar. Intresset för vad som påverkar mig i stunden har däremot ofta varit begränsat, det räknas liksom inte eftersom det inte är något exklusivt.

En kan ha hur privata samtal som helst, det spelar roll om det inte finns någon samhörighet. Ofta upplever jag att jag förväntas att berätta en massa saker om mig själv, men män responderar sällan på ett tillfredsställande sätt. De liksom bara registrerar kunskapen, de anstränger sig inte för att få till ett utbyte. Varför? Kanske handlar det om brist på förmåga, kanske tänker de sig att den information de får ska vara ”ren” och oförstörd så att de kan registrera och kategorisera den. De vill inte ”förstöra” min berättelse med sina egna reflektioner, de förstår inte att det är så en får till ett utbyte med en annan människa; genom att ge och ta. Men i dessa relationer så förväntas jag hela tiden ge av mig själv, lämna ut mig själv, utan att få något tillbaka. Jag förväntas fläka ut mig själv så att mannen ska få sitt behov av att ”lära känna” mig tillfredsställt.

För att skapa en situation där en kan tala om saker tryggt så kan det inte föreligga någon press. Att dela med sig av sånt måste komma från personen själv, det kan inte vara något som tvingas på för då kommer det med nödvändighet att bli ogenuint. En kanske berättar någon som låter viktigt men det är inte viktigt för en lägger inte fokus på det mest relevanta, en utgår från händelser som förutsätts vara viktiga snarare än de som verkligen påverkat en, allt för att tillfredsställa mannens behov.

Det är som att de närmar sig en som ett spännande mysterium de ska erövra och ”lösa” snarare än som en människa som de ska ha en relation med. De förväxlar detta med ”närhet”, men det är inte en fråga om närhet utan en fråga om en opersonlig redogörelse för olika skeenden som tolkas på ett visst sätt i vår kultur. ”Favoritfärg, 1 poäng. Traumatiskt barndomsminne, 20 poäng. Redogörelse för konflikt i tidigare relation, 15 poäng” och så vidare.

En behöver inte vet en människas hela livshistoria för att känna den människan, att lära känna någon handlar inte om att kunna skriva en uppsats om den utan om att veta vad dess gränser går, vad den tycker om och inte, hur den vill bli behandlad och hur den reagerar på sin omgivning. Att känna in detta är så mycket viktigare än att få någon jävla redogörelse över traumatiska minnen eller liknande. Sådant berättar en när det finns ett behov av det och när en känner sig trygg med att det kommer tas emot på ett bra sätt, och detta kan inte tvingas fram utan måste växa fram ur dynamiken.

Att be om ursäkt.

Ibland inser människor att de har gjort något fel och ska be om ursäkt för detta. Detta är såklart fint och bra på många sätt, men ofta blir ursäkter som inte framförs på ett bra sätt snarare en fortsättning på ett övergrepp. Jag upplever att det är vanligt att ursäkter framförs på ett okänsligt sätt som snarare handlar om att personen som framför ursäkten vill ha något av mig än att den vill be om ursäkt för något den gjort mot mig.

En gång så var jag på en fest där en man skämtade sexistiskt med mig, varpå jag blev arg och sa till. Först brydda han sig inte utan höll på med bortförklaringar, men när han till slut fattade grejen så följde han efter mig hela kvällen och bad om ursäkt. Jag sa att det var okej, och det tyckte jag också att det var, men jag hade ju ingen större lust att prata med honom. Jag var inte arg över det som hade hänt, men givetvis vill en inte fortsätta hänga med någon som inlett umgänget med att göra en upprörd. Men det var som att han inte bara ville att jag skulle förlåta hans handling utan också umgås med honom och bekräfta att han var en bra person, vilket jag givetvis inte kunde göra eftersom vi inte kände varandra och att han dessutom ju faktiskt hade betett sig illa mot mig. Hans ”ursäkt” blev endast jobbig och besvärande för mig, det förstörde min kväll mycket mer än vad hans sexistiska skämt hade gjort.

Att hantera ursäkter som framförs såhär kan vara väldigt svårt. Ofta handlar det om människor som har något slags intresse av att vara bra personer och då vill en liksom gärna uppmuntra det och bekräfta dem i det. Jag märker att jag mycket lätt faller in i att säga att saker som inte är okej är okej för att en person visar sig ångerfull inför det. Detta är något som sker både i relationer jag har och med människor som jag känner ytligt eller kanske inte ens känner över huvud taget.

Det här att be om ursäkt är en känslig sak. Många människor ber inte om ursäkt på ett ärligt sätt. De vill egentligen inte göra något för personen de ber om ursäkt till utan vill främst ha syndernas förlåtelse. De vill höra att det som skett är okej, att de är bra personer och så vidare. Ungefär som om ursäkten skulle göra det som hade skett ogjort.

Jag hatar när någon ber om ursäkt och jag förväntas ge något tillbaka till den personen. Att jag förväntas lägga huvudet på sned och ba ”men lilla gubben jag förstår att det var jobbigt för dig vad synd det är om dig”. Att jag förväntas ha någon slags förståelse för dennes situation, det som ledde fram till handlingen som ska ursäktas och så vidare.

Jag uppskattar en ärligt menad ursäkt, men det innebär inte att jag för den sakens skull vill ha något med den personen att göra i framtiden eller se hen som en bra person eller en person som skulle vara bra för mig. Vissa människor verkar förvänta sig att en mottagen ursäkt innebär att det som skett är utraderat, men det som ägt rum kan inte bli ogjort. Även om jag uppskattar att någon ber om ursäkt för ett sexistisk skämt innebär inte det att det inte spelar roll att personen drog ett sådant skämt från första början.

Jag förstår att det kan vara viktigt med förståelse för att en ska kunna ändra ett beteende, och detta respekterar jag. Detta innebär dock inte att en kan hämta denna förståelse från personen en sårat. Jag tycker till exempel att män kan träffa varandra och diskutera sitt förtryck av kvinnor så att de kan komma vidare, men jag tycker inte att de ska terrorisera kvinnorna de utsätter för sitt förtryck med detta. Det blir bara ett dubbelt förtryck; inte bara ska en utsättas för en massa skit utan en ska också tvingas ha förståelse för förövaren.

Om en är ärlig i sin ursäkt så borde en lägga fram den och sedan träda tillbaka. Om personen en har bett om ursäkt inför vill ge sin förlåtelse eller ha kontakt så är det upp till hen att ombesörja detta. Att be om ursäkt gång på gång är att utsätta någon för en social press. Förlåtelse är ingenting som kan begäras, utan det är något som måste ges frivilligt. En kan be om förlåtelse men en kan inte pressa någon till det. Om förlåtelse sker under press är det ingen genuin förlåtelse utan bara en fråga om en ritual som utförs för att det ska kännas bra för personen som känner skuld.

Om en känner skuld för något en gjort bör en först och främst se till att ändra sitt beteende till framtiden, snarare än att de människor en utsatt ska säga att det är okej. Att be om ursäkt för tidigare misstag kan aldrig vara en kompensation för förändringsarbete. Ändå känns det som att många människor fokuserar på att älta det förgångna snarare än att sträva efter förändring i nuet. Att be om ursäkt i en sådan kontext är bara ett stort självbedrägeri och att tvinga en annan människa att återigen ta hand om ens känslor. Om en inte är redo att be om ursäkt förutsättningslöst så kan en lika gärna strunta i det, ty då är det bara en tom ritual.

Festivalen Putte i Parken tackar nej till gratis stödarbete för utsatta.

Förra året volontärarbetade jag på festivalen Putte i Parken med Karlstad tjejjour. Vi hade ett tält som var öppet dygnet om där vi erbjöd en plats att vara på för alla, oavsett kön. En kunde komma dit och pyssla och prata, vi hade sovplatser tillgängliga för den som behövde och så vidare. Det fanns också möjlighet till stödsamtal för den som blivit utsatt för något. Vi vandrade också runt på området för att kolla om allting var okej. Jag bedömer att det hela var mycket uppskattat och bidrog mycket till att vissa av besökarnas trygghet.

I år har Putte i Parken emellertid tagit beslutet att ta betalt från tjejjouren för att få ha sitt eget tält på festivalområdet, vilket omöjliggör för dem att vara där då det är en ideell organisation med begränsade resurser. Istället får de hålla till i det så kallade ”trygghetscentret” med andra organisationer vilket såklart gör det svårt att bedriva en verksamhet som bygger på att skapa en trygg miljö för stödsökande. Såhär skriver Karlstad tjejjour om saken på sin twitter:

Sen 2000 har vi anordnat Tjejjour På Festival, först på Arvikafestivalen sen på Putte i Parken. I år kan vi inte längre erbjuda den hjälpen. Vi har, bland annat, stöttat unga som blivit utsatta för sexuellt våld under festivalen. I fjol på Putte i Parken hade vi 693 besökare i vårt tält och vi genomförde 36 stödsamtal och 32 stödåtgärder. I år kräver Putte i Parken 25 000 kr för att vi ska få delta vilket gör att vi inte har möjlighet att göra det.

Putte i Parken tackar alltså nej till en möjlighet att få gratis hjälp med att skapa en tryggare miljö för besökarna på festivalen, framförallt de tjejer som är där.

Det sker en jävla massa skit på festivaler, en kan nästan vara säker på att det kommer förekomma någon form av övergrepp. Det är inte alltid att polisen är så bra på att hantera den typen av situationer och i sådana fall kan det vara ett jättebra stöd för den drabbade att kunna komma till en plats där människor som jobbar med att ge stöd åt utsatta finns och kan hjälpa till. Putte i Parken prioriterar uppenbarligen några tusenlappar extra framför att de som besöker festivalen ska kunna känna sig tryggare. Detta är givetvis oerhört oansvarigt och respektlöst.

Karlstad tjejjour erbjuder alltså att gratis arrangera något som bidrar till tryggheten för festivalbesökarna, och detta tackar Putte i Parken nej till. Det ä uppenbarligen viktigare för dem att någon ska betala för platsen för att till exempel sälja tröjor med sexistiska budskap eller tobak än att bidra till en trygg festivalmiljö.

De som blir utsatta för saker under festivalen kommer alltså ha ett ställa mindre att få stöd på, allt på grund av att Putte i Parken vill tjäna mer pengar. Omsorgen om besökarna kommer i andrahand. Att skapa en trygg miljö för besökarna borde vara en skyldighet av alla festivalarrangörer, men Putte i Parken väljer bort det till och med när det erbjuds dem gratis.

Jag hoppas verkligen att Putte i Parken tar sitt förnuft till fånga och låter Karlstad Tjejjour hjälpa till och skapa en tryggare miljö för besökarna på deras egen festival.