Kategori: Feminism

Att ge stöd.

Igår hörde jag ett heteropar fyllebråka. Bråket handlade om att mannen hade ignorerat att kvinnan mådde dåligt trots att hon förmedlat att hon gjorde det, och hans förklaring till det hela var att han hade varit ”rädd” och ”osäker” och därför helt och hållet undvikit att möta henne i hennes känslor.

Detta fick mig att tänka på en såndär Grej Som Män Gör, nämligen låta sin högst egocentriska rädsla för att misslyckas eller snarare att inte kunna utföra några stordåd stå i vägen för allt.

Typ såhär; kvinna vill ha stöd, man vet inte hur han ska kunna ge detta och därför skiten han helt och hållet i att ge stöd åt kvinnan. Istället för att faktiskt försöka så rinner allt ut i sanden. Detta är såklart betydligt mycket mer sårande och förödmjukande än det är att få lite halvtaskigt stöd eftersom det indikerar att personen i fråga inte bryr sig alls.

Jag tänker att detta handlar om vissa mäns idé om att de liksom måste kunna rädda hela jävla situationen på egen hand. Att de ska kunna komma in som några slags riddare och bara befria folk från deras bekymmer. När det är uppenbart att det inte är möjligt så bara ger de upp helt och hållet istället för att göra sitt bästa. Det ska liksom vara allt eller inget, en ska kunna göra en annan människa hel eller så får det vara.

Att ge stöd till en annan människa handlar mycket om att bara visa att en bryr sig och att en finns där. Det handlar inte om att rädda hela situationen på egen hand, utan om att finnas där när den andra tar sig upp ur sin egen skit.

Och grejen är, att det är helt okej att göra fel då och då. Vad som inte är okej är att ge upp på en annan människa som litar på en. Det är inte okej att inte göra något när någon annan säger att hen mår dåligt, att hen behöver stöd. Sedan kanske en inte kan vara det bästa stödet i världen, men det är inte det det handlar om, det handlar om att finnas där.

Anledningen till att kvinnor ofta är bättre på att ge stöd är inte att vi är emotionella genier från födseln utan att vi har tränats i det och framförallt att vi har lärt oss att det är något en gör för andra, att en ställer upp när någon behöver hjälp. Att ställa upp är liksom halva grejen, att visa att en går att lita på. Att sitta kvar även när det är sådär obekvämt och en liksom inte vet alls vad en ska säga för att få den andra att må bättre. Att våga finnas där även fast en är osäker och rädd som fan för att göra fel. Det är vad stöd handlar om, inte att säga den där grejen som kommer få personen att bli glad igen, för den grejen finns liksom inte. Det handlar om att härda ut genom svåra perioder för att en bryr sig om någon. Det är kanske inget hjältedåd som en man kan skryta med, men det är en jävligt viktig och fin handling som alla som bryr sig om någon annan borde kunna utföra.

Samtycke och att bli uppkåtad.

Jag har tänkt en del på det här med sex om samtycke på sista tiden. Jag har kommit att omvärdera vissa sexuella relationer jag har haft med män och kommit fram till att det inte funnits så mycket samtycke som jag innan har inbillat mig.

Jag har haft så kallat ”bra sex” med män, alltså sex där jag har varit upphetsad, där jag har fått orgasm och så vidare, men jag har kommit fram till att detta inte nödvändigtvis innebär att det har funnits samtycke.

Till exempel; en man som hade för vana att kåta upp mig trots att jag innan sagt att jag inte ville ha sex då, som gjort upprepade närmanden trots att jag från början tackat nej. Eftersom han visste hur han skulle göra för att jag skulle bli kåt så ville jag ju till slut ha sex, och det var ju skönt och så, men det var fortfarande något som kom sig av att han överträdde mina gränser.

Jag tänker att kåthet är en fysisk reaktion. Om en tvingar fram denna reaktion hos en person som sagt att hen inte vill ha sex så är det ett sätt att få sex mot någons vilja. Det kan finnas andra skäl till att en inte vill ha sex än att en inte har lust, typ att en behöver fokusera på annat eller att en inte är i fysisk form för att ha sex (problem med slemhinnorna eller något). Om en i sådana situationer blir uppkåtad av någon annan så kan det vara så att lusten tar överhanden, trots att en egentligen inte vill. Att i en sådan situation kåta upp en annan människa är att medvetet få denna att ändra uppfattning i frågan till något en själv råkar tycka är bättre.

Mannen som gjorde såhär mot mig tycker sig säkert inte ha gått över några sexuella gränser, det tyckte inte jag heller när det hände, eftersom jag ändå uppskattade att ha sex med honom. Men när jag ser på det i efterhand så är det tydligt att han överträdde mina gränser. Jag sa tydligt nej, även om jag inte sa nej under själva sexet. Jag ville inte ha sex från första början, men han fick mig medvetet att vilja ha sex.

Jag har också varit med om att män har kåtat upp mig när jag har sovit, och att vi sedan har haft sex när jag har varit vaken. Även om jag i de situationerna har velat ha sex, eftersom jag varit uppkåtad, så har detta varit ett beteende som jag på en generell nivå har avbett mig eftersom det suger att få sin nattsömn förstörd. Jag har varit med om att män bett om ursäkt för detta men ändå fortsatt upprepa beteendet. Jag såg det dock aldrig som övergrepp eftersom jag ville ha sex när själva sexet ägde rum, men premisserna för sexet var ju ändå något jag hade sagt nej till innan.

Det detta beteende handlar om i mina ögon är att män har vetat hur de ska få mig att vilja göra vissa saker med dem, och utnyttjat detta trots att jag sagt nej. De har vetat hur de ska göra för att få mig att bli upphetsad och vilja ha sex med dem trots att det varit på premisser jag har tackat nej till. Men av många anses detta inte röra sig om något övergrepp, eftersom jag inte sade nej under själva akten. Är inte det egentligen ett ganska konstigt sätt att se på samtycke? Jag tänker att det som borde räknas är alla mina ”önskemål” om hur sex ska gå till, alltså även de jag klargör innan om premisserna kring när och hur sex borde äga rum. Det är inte bara min vilja när jag blivit uppkåtad som räknas, utan även det jag uttryckt innan om när det är okej att få mig att bli upphetsad.

Skulle gärna vilja veta om någon annan har liknande erfarenheter och hur ni ser på det här resonemanget kring samtycke!

Genusvetenskap är inte flum.

När folk ska dra exempel på flummiga och onödiga ämnen så brukar genusvetenskapen alltid dyka upp. Sällan verkar folk ha koll på vad genusvetenskap egentligen är, så jag tänkte förklara lite.

Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt forskningsfält som behandlar hur vi skapar kön i olika sammanhang. Mycket genusvetenskap går ut på att kritisera annan forskning ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Till exempel finns det åtskilliga exempel på när föreställningar om kön har varit ett hinder för forskare att dra korrekta slutsatser, till exempel angående djur som ofta antas vara heterosexuella trots att så inte alls behöver vara fallet. Detta är såklart ett problem som gör vetenskapen mindre objektiv, ett problem som genusvetenskapen försöker lösa genom att kritiskt granska vetenskap.

Vilka tolkningsramar vi har när vi ser på olika fenomen spelar såklart stor roll för vilka slutsatser forskare drar utifrån ett material, men också avgörande för vilka studier som ens anses relevanta att bedriva, vilken metodik som används i dessa och så vidare. Det finns en massa föreställningar om kön, sexualitet och så vidare som egentligen inte kan styrkas, och dessa gör genusvetenskapen i hög grad upp med.

Ett typiskt exempel där det kan vara relevant att ha denna kritiska hållning är när folk har uppfattningar som att ”det finns två kön och så är det med den saken”. Detta är något som slentrianmässigt antas, utan att det frågas vad kön ens är, var gränsen går mellan dessa två sagda kön eller vad det har för relevans över huvud taget. När denna typ av uppfattningar nästlar sig in i vetenskapen, vilket de gör, så är det jävligt bra att det finns något slags kritiskt tänkande kring dem, och detta bidrar genusvetenskapen med.

Att detta skulle var flummigt eller ovetenskapligt har jag mycket svårt att se. Snarare är det en strävan efter mer objektivitet inom vetenskapen, och det är väl snarare motsatsen till flummigt. Jag tycker i alla fall att det låter mer flummigt att basera vetenskapliga studier på föreställningar om kön som inte är vetenskapligt belagda MEN DET ÄR JU BARA LILLA JAG DET.

Sedan kan ju genusvetenskap också vara politiskt på det viset att en med hjälp av den tar fram teorier om kvinnors underordning, hur denna kan hävas och så vidare. Detta är dock inget unikt för genusvetenskapen, om vi tar ett fält som nationalekonomi så finns precis samma saker där. Det handlar om att ta fram teorier för att nå vissa politiska mål. Att vetenskap då och då är politiskt gäller alla vetenskapliga fält.

Jag förstår varför så många ogillar genusvetenskapen, eftersom den ifrågasätter ett tankemönster som alla har jävligt inpräntat i sig och som ofta tas för sanning. Det är klart att det är otrevligt för forskare att få sin metodik granskad och tvingas ifrågasätta sina grundpremisser. Men att det skulle vara flum, det är faktiskt bara skitsnack.

Vi är värda att vara hela människor.

I Moulin Rouge säger Satine, när hon bestämt sig för att fly med Christian, såhär till Zidler: ”hela mitt liv har du fått mig att tro att jag bara är värd det som någon betalar för mig. Men Christian älskar mig”. Christians kärlek är något rent, något äkta. Att hon får den kärleken av Christian beskrivs som den gåva hon behöver för att frigöra sig från förtrycket på bordellen, för att bli mer än en vara, för att bli en människa. Christians kärlek får henne att inse att hon är värd mer.

Men i patriarkatet, där kvinnors värde bestäms av män, är både pengar och kärlek en slags valuta. Att bli älskad av en man är att tilldelas ett värde. Att bli erkänd av en man är att få ett värde i det patriarkala samhället. När Satine väljer att lämna bordellen så frigör hon sig inte från patriarkatet, från en situation där män bestämmer hennes värde, hon går bara in i en ny. En ny situation som troligen är mer angenäm, men därför också mer fjättrande, mer känslomässigt upprivande, svårare att lämna.

Romantiken lär oss att detta värde män sätter på kvinnor med sin kärlek är rent, att det är fritt från förtryck, att det är det som kommer göra oss lyckliga. Men detta är en lögn, för väl inne i dessa relationer så fortsätter förtrycket. Den romantiska lögnen används för att locka in kvinnor i dessa relationer, för att få kvinnor att ge av sin kärlekskraft till män i utbyte mot att bli accepterade och kanske rentav upphöjda i patriarkatet. Men aldrig i utbyte mot att de blir människor, fria att definiera sig själva och välja sitt eget livsöde.

Jag har en dröm, en dröm att verklighetens Satine och alla andra världens kvinnor istället ska resa sig upp och säga ”hela mitt liv har ni fått mig att tro att jag bara är värd något om en man älskar mig, men det är en lögn. Det är en vidrig patriarkal lögn, och nu ska vi sluta anpassa oss efter den. Jag är värd någonting även utan din patriarkala bekräftelse”.

För vi är värde mer än både de pengar någon kan tänkas vilja betala för vår kropp eller den bekräftelse en man kan ge oss genom sin kärlek. Vi är värda att vara hela människor, att vara fria att definiera oss själva istället för att definieras av män. Vi är värda att leva i ett samhälle där det inte är mannens blick som avgör om vi har rätt att leva ett bra liv.

F! och att undvika att bli en partist.

F! har ju börjat ta mer och mer plats på sista tiden, och jag har funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till detta. Jag är å ena sidan glad att det går bra för en feministisk organisation, å andra sidan ser jag många problem med parlamentarism som koncept.

Jag vänder mig emot parlamentarism som samhällssystem, och jag tror inte att vi kommer att nå någon slags slutgiltig lösning på de utmaningar vi står inför inom parlamentarismen. Däremot ser jag parlamentarism som en möjlig väg till förändring. Jag tänker att för att en rörelse ska kunna vara stark så måste den finnas både inom och utanför parlamentarismen. Jag ser ett stort värde i att dessa två grupperingar har samröre med varandra, speciellt att partier tar intryck från rörelser utanför parlamentarismen.

Det problem som kan uppstå med ett feministiskt parti, eller något parti över huvud taget, är att det ”tar över” frågorna och gör dem ”rumsrena”, typ så som skett med miljöpartiet. Partierna anpassas helt enkelt till parlamentarismen, slutar vara subversiva och börjar istället värna mer om sitt eget intresse som organisationer än den politiska förändringen. Där är inte F! nu, men jag tror att de förr eller senare kommer att vandra den vägen och då är det upp till de som vill engagera sig feministiskt att upptäcka det och överge projektet.

Ett problem som jag kan se i hur folk förhåller sig till F! är att de utvecklar en mentalitet som ”partister”. De försvarar partiet och allt de står för, de måste ständigt representera F! och så vidare. Det är inte särskilt konstigt, det är så de flesta som engagerar sig i ett parti agerar. Däremot är det kanske inte något positivt för feminismen som rörelse.

Jag märker också hur jag bemöts som partist när jag berättar att jag är medlem i, tänker rösta på och till stor del sympatiserar med F!. Jag blir konfronterad med vad jag tycker om alla delar av deras politik och så vidare. Sanningen är att jag inte har någon övergripande koll på F!:s politik i alla sakfrågor, och jag tycker faktiskt inte heller att det är relevant för mig. Jag ser mig inte primärt som en medlem i partiet F!, jag ser mig som en feminist som valt F! som en av möjliga vägar till konkret politisk förändring.

För mig är partier och parlamentarism ett verktyg, inte ett mål i sig. Jag tror över huvud taget inte att vi kommer komma hela vägen inom parlamentarismen, och därför är det irrelevant för mig huruvida F! tycker rätt sak i alla sakfrågor. Det jag tycker är relevant att ta ställning till är vilket alternativ som kan erbjuda mer konkret förändring åt det håll jag strävar just nu, och där anser jag att F! har mest att komma med. Inte bara för att de i sig har ett bra program, utan för att de kastar om samtalet och driver politik på ett enligt mig rimligt vis. Jag ser flera bra saker med att F! tar mer plats, inte bara att de eventuellt kommer in i någon beslutande församling efter valen utan också för att de bidrar till ett annat politiskt klimat på det stora hela.

Jag tror att vi måste bryta den mentalitet där partier ses som den primära politiska kraften. Att partier får makt är inget egenvärde, däremot kan de utgöra tillfälliga verktyg för förändring. Jag tror inte att vi ska låsa fast vår politiska identitet till en given organisation, oavsett vilken det är, och allra minst om det är ett parti. Men jag ser inte heller någon mening med att helt avfärda partier som sådana. Partier är visserligen sällan allt vad de gör anspråk på att vara, men de kan vara en del i en förändring och det tycker jag inte att vi ska förringa. F! kommer inte att kunna vara allt, men det kommer kunna vara något. Och jag tror att om vi förhåller oss till F! med detta i bakhuvudet och inte förlorar våra rötter för att helt gå upp i någon slags partigemenskap så kommer det att vara positivt.

Allt våld är politiskt.

Ofta används begreppet ”politiskt våld”. Det brukar åsyfta våld som utövas med någon slags tydlig och ofta uttalad politisk agenda. Det är politiskt våld när myndigheter eller politiker attackeras. Av någon anledning ses det politiska våldet som extra allvarligt, troligen för att det utgör något slags hot mot makten.

När nazister går på gatan och slår ner människor baserat på deras hudfärg, eller på att de på något annat vid inte anses passa in i deras människoideal, är det politiskt våld? Jag skulle säga ja, men det är inte självklart att det rubriceras så. Eftersom våldet inte är uttalat politiskt så hamnar det kanske någon annanstans, som oförklarliga händelser som bara sker.

Vad är politik? Ofta avgränsas politik till att handla om de som har en uttalat politisk agenda. Jag skulle säga att politik är allting som handlar om makt. Patriarkatet är politik, det finns ingen organisation som företräder patriarkatet men det är en grundläggande maktstruktur som påverkar livet för alla människor i detta samhälle, alltså är det politik. Men när en man slår en kvinna i hemmet så klassas inte våldet som politiskt, trots att det har sin grund i en av våra med grundläggande maktstrukturer, nämligen patriarkatet.

När en man slår en kvinna är det ett politiskt våld. Det är inte bara en angelägenhet mellan dessa två personer, utan det har sin grund i en samhälleligt struktur och brottet reproducerar också denna samhälleliga struktur. Information om denna misshandel kommer kanske att sippra ut, om än inte offentligt så till de närmaste. Denna historia kommer att stärka kvinnors rädsla och deras tacksamhet inför sina ”goda” män, eller så kommer kvinnan som blivit utsatt att få skulden. Detta stärker också patriarkala strukturer i samhället i stort.

Ett slagsmål som sker mellan två män är också politiskt, det handlar om att män har lärt sig att våld är ett sätt att lösa problem. Kanske är det alkohol inblandat, och huruvida sådan finns tillgänglig eller ej är också ett politiskt beslut.

Jag tycker det är konstigt att se på vissa saker som sker i samhället som politiska och andra inte. Allt som äger rum i detta samhälle har en politisk dimension. Det handlar om saker vi kan förändra, på en samhällelig nivå. Allt våld är därför politiskt. Det kan förstås politiskt och det kan bekämpas politiskt.

Den socialt accepterade naturligheten.

Jag har funderat lite på det här med kroppshår på sista tiden, och vilken typ av behåring som anses fin/ful. Jag slutade för drygt ett år sedan med all form av rakning/ansning av kroppshår, utom det på huvudet dårå (var en person som skrev en indignerad kommentar om denna ”dubbelmoral” en gång).

På många ställen kan en se bilder på feminister som visar upp sina håriga armhålor. Detta är en kroppsbehåring som har ganska hög status inom feministiska kretsar. Ibland stöter jag på feminister som tycker att det är beklagligt att de själva inte har anlag för att ha en buske under armarna, för att de då inte kan göra detta statement. Jag förstår ju varför en tänker så, men tycker fortfarande att det är ganska paradoxalt att en kamp som ju handlar om att få låta sin kropp vara ifred istället får effekten att vissa önskar att de hade anlag för en annan slags hårväxt än vad de har naturligt.

Men hur är det med väldigt håriga armar, eller fingrar, eller ögonbryn som växer ihop? Hur är det med kvinnor som har skäggväxt?

Olika kvinnor har ganska olika kroppsbehåring, och möter utifrån detta olika reaktioner om de låter den vara. Det är enklare för en kvinna som har ganska gles och ljus behåring att låta den vara än för en kvinna som har grövre och mörkare hårväxt. Viss kroppsbehåring anses mer ”onaturlig” för kvinnor än annan, jag minns till exempel att jag slutade raka raggarsträngen sist av allt eftersom jag hade uppfattningen att detta inte var ett ställe där kvinnor hade hårväxt och att det därför var fel. Nå, jag hade ju uppenbarligen hårväxt där, vilket för övrigt en massa kvinnor har, då bör det ju inte vara något ”onaturligt” med det.

Jag funderar på värdet i att göra en viss typ av kroppsbehåring så symbolisk. Jag tänker att det har vissa fördelar, samtidigt som jag tror att det kan sno en del fokus från kärnfrågan, nämligen rätten att låta sin kropp vara utan att för den sakens skull behöva utstå trakasserier. Genom att låta håret under armarna symbolisera den ”naturliga” kroppsbehåringen i den uträckningen tänker jag att vi riskerar att osynliggöra de kvinnor som har en kroppsbehåring som blir än mer problematisk att visa upp offentligt. Vi riskerar att skapa ett ideal kring vad som är den accepterade naturligheten, den naturlighet vi kan via upp som ett feministiskt statement.

Män med känslor.

Det finns ju en mycket utspridd uppfattning om att män inte vågar/kan visa sina känslor. Min uppfattning i frågan är inte så mycket att män inte visar känslor som att de sällan försöker göra dem begripliga eller erkänna dem för sig själv eller någon annan. Jag menar, känslor visar en faktiskt hela jävla tiden, skillnaden ligger ju i huruvida en erkänner dem som känslor. Har träffat åtskilliga män som uppenbarligen känner en jävla massa med som helt enkelt struntat i att erkänna detta.

Denna uppfattningen har lett till ett visst agerande kring män som visar känslor, nämligen det fullkomliga accepterandet och hyllandet av dem. Mmm, det är så himla fiiint med en man som visar känslor och därför kan han göra, tycka och tänka vad fan som helst. Det är väldigt viktigt att ta hänsyn till en man som mår dåligt eller är känslig och så vidare, oavsett om det är uttalat eller outtalat.

Det finns en syn på allting män företar sig som mycket mer viktigt, rationellt eller seriöst än det kvinnor företar sig. Om en man mår dåligt då är det såklart på allvar, om en kvinna mår dåligt så kanske det viftas bort som typ någon slags känslomässig instabilitet som bara finns där mest för att hon är kvinna och kvinnor är sådana, hysteriska våp som bara går omkring och ”känner” en massa.

Och eftersom det finns en utspridd uppfattning om att män sällan visar eller pratar starka känslor så anses det ofta väldigt väldigt viktigt att lyssna när de väl gör det, eftersom det tydligen är så oerhört ovanligt. Det blir som att få tillträde till ett heligt tempel, manskänslornas tempel. Vi ska andaktsfullt lyssna och bara suga i oss männens stora kunskap. Det är liksom väldigt viktiga saker som är på gång, när en man visar en känsla. När kvinnor visar eller pratar om känslor däremot är det lite mer si och så med lyssnandet. Eftersom kvinnor som vi vet knappt pratar om annat än känslor så är det inte lika viktigt att knipa käft och lyssna, det kan lika gott vänta.

Kanske är det så att kvinnor oftare behöver förmedla vad de känner eftersom de inte blir lyssnade på annars. Män blir ju dels lyssnade på när de väl pratar, men de har ju också lyxen att ofta ha människor (kvinnor) omkring sig som anstränger sig för att förstå dem även när de är tysta. Det är ju inte så konstigt att en sällan pratar om vad en känner då. Det är ju inte som att en pratar om känslor för att det är så himla kul, utan för det mesta gör en det av nödvändighet.

Vänskap mellan kvinnor.

IMG_20140322_021252Citatet ovan kommer från SCUM-manifestet under rubriken ”[mannen är ansvarig för] förhindrandet av vänskap (kärlek)”. Det här är något av det absolut sorgligaste jag vet, och tyvärr helt sant. Det är ovanligt med djup vänskap kvinnor emellan, troligen mycket på grund av att kvinnor aldrig lär sig att prioritera relationer med varandra över relationer med män.

Jag vet själv hur jag försvunnit från umgänget med vänner för att jag har haft relationer med män och prioriterat dessa relationer över mina vänskapsrelationer. Jag har distanserat mig mentalt från krävande vänskapsrelationer för att jag behövt all min energi till att fokusera på relationer med män. Jag har liksom lärt mig att relationer med män är viktigare för mig, och därmed viktigare att ta hand om, än relationer med kvinnor. Detta trots att jag genomgående fått ut mer av umgänge med kvinnor och kunnat lita mycket mer på mina kvinnliga vänner.

På senare tid har jag börjat prioritera relationer med kvinnor allt mer, men det är fortfarande inte helt enkelt. Det är ingenting jag har lärt mig att göra.

Ett minne av osäkerhet.

Ett minne spelas gång på gång upp i mitt huvud, ett minne av första gången en man jag hade en relation med övergav mig. Det var precis i början av vår relation och vi hade pratat om att vi skulle vara tillsammans en helg. Han hade lite saker att göra på dagen och sa att han skulle komma hem på kvällen. När han inte kom så ringde jag, varpå han sa att han hade bestämt sig för att gå ut på krogen, helt utan att bry sig om att informera mig om det. Han skulle komma hem senare. Jag väntade och till slut gick jag och la mig. När jag vaknade på morgonen var han inte där. Jag ringde och fick veta att han bestämt sig för att sova borta, utan att informera om det. Han lät liksom förvånad när jag ringde, som om vi inte hade något med varandra att göra. Även den dagen hade han saker att göra. Till slut bestämde jag mig för att strunta i honom och hänga med en vän istället.

Då hörde han av sig och var plötsligt jättepeppad på att hänga och ville följa med, helt utan att låtsas om sitt tidigare beteende. Det fick han, och han verkade liksom över huvud taget inte begripa vilken oerhörd förvirring hans beteende ledde till. Hur hans ombytlighet var jävligt jobbig för mig.

Efter att detta inträffade så pratade vi om det och han sa att ha förstod, men beteendet upprepades gång på gång efter det. Ständigt denna oförståelse för att jag hade ett behov av att få veta vad fan som pågick, att jag inte hade någon lust att ständigt vänta på att han skulle känna för att umgås. Hur han inte hade någon förmåga att förmedla vad han hade för behov och varför han gjorde som han gjorde, utan hur jag ständigt förväntades ha ”respekt” för hans humörsväxlingar utan att ha minsta lilla aning om vad fan det var som pågick och när saker skulle bli som vanligt igen. Samtidigt gjorde han oerhört mycket anspråk på mig när han väl var på humör.

Detta kan tyckas vara en liten grej, men det är ett oerhört smärtsamt minne. Det är smärtsamt för att det får mig att tänka på hur oerhört lite den här människan respekterade mig, inte ens nog för att kunna höra av sig om sina planer en kväll då vi hade bestämt att vi skulle umgås. Jag hade kunnat göra något annat, men istället väntade jag på honom för att vi hade sagt att vi skulle vara med varandra.

Vissa menar att en inte kan ”bestämma” över en människa och tvinga den att vara med en och att mitt behov av att få veta vad som pågick var ett uttryck för att vilja kontrollera. Men jag tycker verkligen inte att det är konstigt att vilja att en människa en har en relation med ska berätta vad det är som pågår inom denne. Smärtan ligger inte i att människor ibland behöver distans, utan i osäkerheten av att aldrig få veta vad fan det är som pågår. Smärtan ligger i att ständigt behöva anpassa sig efter den andra personens känslosvängar utan att veta vad det är som händer. Den ständiga osäkerheten som präglar hela samvaron.