Kategori: Feminism

Att vara en dålig feminist.

205Det händer ibland att jag känner mig som en dålig feminist. Typ när jag märker hur svårt det är att ha en jämställd relation, när jag har ångest över mitt utseende eller när jag ger männen i ett sammanhang med uppmärksamhet och bekräftelse än någon säkert minst lika intressant kvinna.

Men sen tänker jag på hur fånigt allt det där är. Det finns liksom inget som är att vara en ”dålig feminist”, det finns bara olika strategier för att överleva och bekämpa patriarkatet. Jag försöker att alltid hitta så effektiva strategier som möjligt, både för överlevnad och bekämpande, och ibland går det mindre bra. Då är det bara att ta nya tag och försöka igen.

Det går inte att bli den perfekta feministen, för så länge vi lever i ett patriarkat kommer en ibland vara tvungen att göra saker på patriarkatets villkor. Det går inte att leva jämställt i patriarkatet, det går bara att kämpa för ett jämställt samhälle.

Den här ångesten många känner över att inte vara tillräckligt bra feminister är egentligen bara ett av patriarkatets knep för att avväpna oss. Vi ska ständigt lägga skulden på oss själva, inte på det samhälle vi lever i. Det är klart som fan att det är bekvämt om vi alla är upptagna med att personligen ha den korrekta feministiska livsstilen, i stället för att föra politisk kamp.

Vad offrar kvinnor för mäns ansvarslöshet?

Rörande det här med risker som är förenade med abort, som jag tog upp i förra inlägget, så har vissa undrat vad jag menar. Jag vill förtydliga att jag inte tror att en behöver vara rädd för sitt liv eller bestående skador om en gör en abort, speciellt inte om den sker tidigt. Riskerna för sådant är som jag förstått det ganska små. Däremot är abort på andra sätt smärtsamt, det är till exempel många som mår dåligt eftersom en proppar i sig e massa hormoner. Detta går såklart över, men det är fortfarande ingenting som är särskilt trevligt att genomlida. Att till exempel må psykiskt dåligt är också en risk och et obehag som är värd att ta med i beräkningen.

Anledningen till att jag skriver så är för att jag kan tycka att det är problematiskt när folk har en för lättvindig inställning till aborter. Ofta så uppfattar jag att män har en väldigt avslappnad inställning till att kvinnor ska göra abort, jag har till exempel stött på de som tycker att de minsann inte behöver skydda sig vid sex eftersom en ju kan göra abort.

Jag har själv tänkt att jag kan skippa skydd vid sex eftersom en kan abortera, men i gymnasiet fick jag ett missfall vilket gav mig en del insikter om vilken jävla chock för kroppen det kan vara att först förbereda en graviditet och sedan få den avbruten. Jag hade också en ytlig bekant som gått in i en flera månaders lång depression på grund av en abort. Sedan dess har jag skyddat mig.

Jag tycker att det är en ganska stor skillnad på vad jag väljer att göra med min egen kropp och vad en man pressar mig till att göra, men vad som är viktigare är att att viktigt skäl till att jag slarvade med skyddet innan var att så många män är så oerhört omedgörliga när det kommer till att använda kondom. Det kan vara fråga om väldigt subtila saker som att sucka när kvinnan ber om det, eller att liksom börja köra på med penetration och så vidare utan att ens bry sig om det. I en sådan kontext är det lätt att känna att det är värt att ta risken, en an ju ändå göra abort.

Det verkar finnas någon slags uppfattning om att abort är något som kvinnor gör i en handvändning, typ för skojs skull. Detta tycker jag är en problematisk uppfattning av två skäl. Dels för att den spär på den här idén om att kvinnors kroppar är något en kan göra lite vad en vill med, i det här fallet för att mannen ska slippa det enorma obehaget med att ta på sig en jävla kondom. Jag tycker det är ganska absurt att vissa män uppenbarligen tycker att en kvinna ska genomlida en abort för att de ska slippa ha kondom. Jag tror också att det är problematiskt eftersom denna idé kan användas av abortmotståndare, för att stärka uppfattningen om att aborter genomförs i onödan och liknande.

Jag tror att det som krävs är en viss omvärdering av mäns njutning och kvinnors kroppar. Jag ser abort som preventivmetod mycket som ett resultat av att män lastar över sitt ansvar att skydda sig på kvinnor. Idag anses i princip kvinnan ha ansvaret för att skydda sig vid sex, och om hon blir gravid är det hennes ansvar. Män däremot kan kosta på sig att vara lite slarviga, för det är ju ändå inte de som sitter med ansvaret för det hela. I en sådan kontext blir det plötsligt helt rimligt att en man värderar att slippa ta på sig kondom högre än att kvinnan han ligger med ska slippa genomgå ett smärtsamt och riskfyllt ingrepp. Jag tycker det är viktigt att tala om vad kvinnor offrar för mäns vårdslöshet.

Hur vi minskar antalet aborter.

Det har börjat snackas mer och mer om abort på sista tiden. Ibland hörs det argument i stil med att det vore en bra sak om aborterna minskade, eftersom det är ett riskfyllt ingrep och så vidare. När en hör detta kan en kanske tro att personen som säger det är intresserad av kvinnors rättigheter, och det låter ju fint.

Jag är helt med på att det vore positivt om aborterna minskade. Abort är ett riskfyllt ingrepp som jag hoppas att så få som möjligt behöver erfara. Däremot är det ingen lösning att istället för aborter tvinga kvinnor att gå igenom graviditeter mot sin vilja. En graviditet är betydligt mer smärtsam och riskfylld än vad en abort är. Om en ser det ur kvinnans perspektiv är en abort alltså alltid att föredra, förutsatt att hon vill göra den.

Däremot har jag absolut ett intresse i att minska det totala antalet aborter. Det är nämligen alltid bättre att en kvinna slipper genomgå en abort över huvud taget. Hur gör vi då detta? Jo, vi minskar antalet ofrivilliga graviditeter, såklart! Att minska antalet ofrivilliga graviditeter är en perfekt lösning på frågan. Det är bra både för kvinnan och för samhället i stort.

Jag föreslår följande åtgärder för att minska antalet ofrivilliga graviditeter: utveckla preventivmedel för män, subventionera kondomer och låt dem vara mer lättillgängliga, ifrågasätt penetrationsnormen i högre grad, eftersom den leder till att folk har en massa barnalstrande sex fast de egentligen inte alls vill ha barn, betona mäns ansvar att skydda sig (och kvinnan) i betydligt högre utsträckning, då detta idag är något som främst åligger kvinnan.

Att tala om riskerna med en abort som om det vore ett skäl för att minska rätten till abort är förrädiskt. Vi måste se vad alternativen är. Att inskränka aborträtten kommer troligen inte att leda till att folk är mer försiktiga vid samlag, däremot kommer det leda till ett ökat antal ofrivilliga graviditeter och troligen också ett ökat antal illegala aborter som är betydligt mer riskfyllda än sådana som sker inom den etablerade vården.

Det stämmer att abort inte är en positiv upplevelse för de flesta kvinnor, men det är etter värre att tvingas in i en graviditet och ett moderskap en egentligen inte vill gå igenom. Om vi vill minska antalet aborter ska vi minska antalet ofrivilliga graviditeter, inte öka antalet ofrivilligt fullbordade graviditeter. Det är faktiskt inte särskilt konstigt.

Abortmotståndare är inte intresserade av kvinnors rättigheter eller känslor, de är bara intresserade av att fler kvinnor ska bindas till att krysta ut ungar de egentligen inte vill ha. De är intresserade av att öka den reproduktiva exploateringen av kvinnors kroppar. Något sådant kan jag såklart som feminist aldrig någonsin ställa mig bakom. Det vi behöver är en minskning av de ofrivilliga graviditeterna, så kvinnor slipper gå igenom såväl abort som graviditet bara för att någon snubbe ejakulerat i deras underliv.

Att sätta gränser.

Det kommenterades lite angående ”problem med att säga nej” på mitt inlägg om hur en kan agera i sexuella situationer som man.

Jag har varit i många sexuella situationer där jag har haft noll problem med att säga nej, och jag har också varit i många situationer där det varit väldigt jobbigt. Idag skulle jag nog ha lättare att säga nej i en jobbiga situation än jag haft tidigare i livet, men mitt bestämda intryck är att det handlar mer om situationen än om mig som person. Om jag har sex med en person som signalerar att han inte kommer att respektera ett eventuellt nej så blir det helt enkelt jävligt mycket svårare att upprätthålla sina gränser.

Har jag sex med en person som jag upplever är noggrann med att lyssna in mig och förstå var mina gränser går är det lättare för mig att känna av dem. Det handlar om att tillåtas ha gränser. Om en känner på sig att ens gränser kommer att överträdas, vad är då meningen med att göra någon varse om dem eller ens känna in dem? Det gör ju bara det hela ännu mer smärtsamt när gränserna inte respekteras.

Om jag vet eller känner på mig att en person inte kommer att respektera mitt nej så kan det ibland kännas bättre att bara låta det gå än att behöva utstå förnedringen i att uttrycka sin vilja och sedan bli ignorerad. Det kan också vara så att jag helt enkelt struntar i att känna efter vad jag vill, eftersom jag upplever att det inte finns något utrymme för det.

Om du aldrig upplevt dig ha problem med att säga nej kan det alltså handla om att du har haft tur med dina partners. En kan såklart också träna upp sin förmåga att känna in sina gränser och prioritera dem högre än att undvika eventuell dålig stämning, men faktum kvarstår att förmågan att sätta gränser ofta beror på vilket utrymme som finns därtill mer än på någon slags egen inneboende förmåga.

Även om jag idag är såpass feministiskt medveten som jag är kan det vara svårt att sätta gränser när det kommer till sex. Jag tror att det krävs mer än floskler i stil med att en ”inte ska göra något en inte vill” och liknande, sådana lägger i ganska hög grad skulden och ansvaret på offret. Det som krävs att vi i högre grad synar det så kallade sexuella spelet män och kvinnor emellan och liksom analyserar hela kedjan, hela den sexuella situationen. Det som krävs är att vi förstår vad det är för beteenden och värderingar i samhället som leder fram till att kvinnor har svårt att sätta gränser.

Hur agera i sexuella situationer med kvinnor som man.

Fick denna fråga under inlägget En snäll kille:

Hur borde jag agera i en sån här situation? Jag är noga med sex, frågar alltid ”är du säker på att du vill göra det här, helt säker”, men om det inte är så enkelt… vad borde jag göra??

Så, hur göra för att som man undvika situationen jag beskrev i inlägget här. Detta är verkligen inte en lätt fråga eftersom alla dessa värderingar rörande sex sitter så himla djupt i såväl män som kvinnor, vilket gör att det kan vara mycket svårt att komma ifrån. Jag tänkte skriva utifrån de problem jag har haft med detta och vilket sexuellt beteende från mäns sida som hjälpt mig med det.

Jag vill först och främst säga att det är väldigt bra att fråga, men att det kan göras på olika sätt. Många män kan fråga på ett sätt som snarare känns krävande, som om en måste leverera ett definitivt svar direkt. Många gånger är en helt enkelt inte helt säker på vad en vill och då är det bättre att ta det lite långsamt framåt och vara lyhörd inför signalerna istället. Om din partner verkar kåt och tar egna initiativ är det ofta ett bra tecken på att hon vill, gör hon inte det är det nog bra att avvakta oavsett om han svarar/har svarat ”ja” på frågan om hon vill ha sex.

Ofta när det har kommit till sex för mig så har det funnits en viss dubbelhet. Jag har velat ha sex eftersom sex med män är ett sätt att bli bekräftad som kvinna i det patriarkala samhället, men jag har inte njutit särskilt mycket av själva sexet. Jag har helt enkelt använt min kropp som en handelsvara för att få saker jag velat ha från män, men i slutänden har detta beteende skadat mig. Jag har till exempel varit mer pådrivande att ha sex i relationer där jag inte känt att jag fått den bekräftelse och kärlek jag har behövt, och det har hänt ett flertal gånger att jag har haft sex med en person utan att egentligen vilja bara för att det är det enda sättet jag kunnat få någon form av kontakt. Jag tänker mig att detta är ett ganska vanligt förhållningssätt till sex bland många kvinnor som jag tänker är pådrivet av patriarkala strukturer kring hur kvinnor definierar sitt egenvärde.

Resultatet av detta har bland annat varit att jag har varit mest pådrivande att ha sex trots att jag egentligen har njutit ganska lite av sexet som sådant, något som många män är kvicka på att utnyttja. Detta gör i sin tur att en känner sig utnyttjad och objektifierad, vilket inte sällan förstärker det här bekräftelsebehovet.

Vad är då skälet till detta beteende? Kvinnor blir insocialiserade i att vi är könsvarelser först och främst, och endast i andra hand människor. Ett sätt att bli bekräftad som könsvarelse är att ha sex med män, eftersom en då får det bekräftat att en är värd någonting som kvinna. Det kan också vara ett av de sätt som kvinnor kan få tillgång till män känslomässigt, eller i alla fall få illusionen av att få känslomässig tillgång till män. Det är viktigt att förstå att detta är ett samhälleligt problem, men det betyder inte att du inte kan göra något åt det på individnivå.

Vad är då lösningen? Jag tror att det är viktigt att som man bekräfta att din kvinnliga partner har ett värde utöver det hon får som könsvarelse vid sex. Alltså att du värderar henne som människa och inte bara som kvinna, att du vill ha hela henne och inte bara det hon kan ge dig i egenskap av just kvinna. Det är viktigt att bekräfta detta gång på gång och inte bara typ enstaka gånger. Om du gör detta så tror jag att det här med sex kommer att spela en mindre roll i hur hon värderar sig själv, vilket i sin tur leder till att en slutar ha sex av bekräftelseskäl.

När jag har varit i sexuella situationer med män så spelar det stor roll vilken inställning jag uppfattar att de har. Om det känns som att de är ute efter bara just sex så är det alltid mycket jobbigare att tacka nej, men om jag känner att jag uppskattas som person så är det lättare. Det handlar alltså inte bara om att acceptera ett nej, utan om att värdera sällskapet lika högt oavsett om det blir sex eller inte. En grej många män gör som signalerar precis motsatsen är att typ… vända sig om för att sova direkt om de får ett nej. Det som signaleras här är att det enda som är värt att få av mig är sex, annars är det lika bra att sova. Detta är ett väldigt typiskt exempel på ett riktigt oskönt beteende som många män ägnar sig åt, som gör det betydligt svårare att tacka nej till sex.

Sedan tycker jag också att det är en bra idé att vara MYCKET avvaktande, i alla fall till en början i en sexuell relation. Alltså att vid minsta lilla tvekan om vad kvinnan vill så skiter en i det. När jag har träffat män som agerat så så har det ofta känts jobbigt till en början eftersom en är så van vid att män ska vara ”på” och kämpa och att en själv ska vara lite avvaktande, men det har alltid känts jävligt fett till slut eftersom sexet då ägt rum på mina villkor. Det kan säkert finnas kvinnor som tycker att det är alldeles för jobbigt att uttrycka vad de vill ha, och att det därför inte blir något sex alls, men jag tror generellt att det är en positiv erfarenhet att känna att det är en själv som sitter på makten att ta initiativ när en är van vid att aldrig ha det. Det tvingar in en i att känna efter själv och ta reda på vad en egentligen vill, och det tror jag är en mycket bra sak för många kvinnor, om än inte helt konfliktfritt.

En snäll kille.

IMG_20131113_171158Har med en text i antologin Intimitet och makt som givits ut av organisationen Realstars som jobbar mot trafficking: Jag kallar den En snäll kille. Här kommer den:

Du är en snäll kille, inte någon våldtäktsman. Du tycker att det är förskräckligt med våldtäkter, män som inte respekterar kvinnors gränser, kvinnors nej. Du vet att det är viktigt att respektera gränsen, att den inte överträds. Du säger: om hon säger nej så slutar jag direkt.

Och jag tänker på alla gånger jag har legat där, i sängen, med en man över mig. En man som kanske varit snäll mot mig, som jag kanske varit nära, som förväntar sig mer. Hur svårt det är att säga nej. Hur svårt det är att utstöta det där ordet. Att tänka; är det verkligen så farligt? Kan jag inte genomlida detta? Jag tänker på att väga för- och nackdelar, att ta hänsyn till pinsamheten i att inte vilja, pinsamheten i att säga nej. Hur en tänker på den jobbiga tystnaden som uppstår i de krossade förväntningarnas spår, på risken att nejet bara faller platt till marken, att det inte lyssnas på. Att det är bättre att bara härda ut än att utstå förnedringen i att inte lyssnas på. Att det är bättre att härda ut än att bli våldtagen, än att få det svart på vitt; min vilja, mitt jag, betyder ingenting.

Det handlar om att göra protesten otänkbar från första början. Om att täppa till den öppning som finns för att säga nej. Om att tydligt visa att en inte bryr sig om det där samtycket. Det handlar om att visa att det inte finns någon möjlighet till ett nej. Att visa; jag har rätt till det här. Jag har rätt till din kropp, till dig, till att använda dig på det sätt som behagar mig. Att visa; du inte är en människa för mig, du är framförallt en kropp som jag gör vad jag vill med. Att visa; du inte har rätt till dig själv, till din vilja. Du har inte rätt att känna efter och säga det där magiska ordet. Det där ordet som ska sätta stopp på det. Nej.

Det sägs att våldtäkt är allting som sker efter ett nej. Men det som sker innan då? Det som sker i blickarna och i kroppsspråket. Och även innan dess; det som sker i samhället, i den ideologiska bearbetning som drabbar kvinnor, den ständiga bearbetningen av självbilden som säger; du ska finnas till för män. Kan inte våldtäkten ske redan där, genom att utesluta nejet. Genom att göra det otänkbart. Genom att förvägra någon rätten att ens uttrycka sin vilja.

Vissa män tar sig självklart rätt, det blir svårt att säga nej då. Men svårigheten finns inte i talet, utan i tanken. Det blir svårt att tänka; nej, det här är fel, när någon agerar som om det vore det självklaraste i världen. När någon ligger där över dig och inte verkar bry sig, bry sig om vad du vill. När det känns som att ditt nej bara skulle stötas ut i tomma intet, att ingen skulle höra det, då är det inte ens ett alternativ. Och innan en ens hunnit känna efter är det hela fullbordat. Och efteråt känner en sig smutsig. En frågar kanske sig själv; varför sa jag inte nej? Han skulle säkert ha slutat om jag sagt nej, han är ju en snäll kille. En snäll kille som slutar när en säger nej. En snäll kille som vet var gränsen går, där en säger nej.

Det sägs att våldtäkt inte handlar om sex. Att det är två helt olika saker, i grunden åtskilda från varandra. Att sex och våldtäkt endast till formen, till själva de fysiska rörelserna, ytligt liknar varandra, men att de i sin substans är så skilda från varandra som två ting kan bli. Men våldtäkten kommer inte från intet, från en plats långt utanför det samhälle där även sexets form konstruerats, den kommer från den patriarkala synen på sex, den patriarkala synen på män och kvinnor och samspelet dem emellan som könsliga varelser.

Den patriarkala synen på sex som fastställer: männen är agenter, kvinnorna är objekt. Det är män som styr, män som avgör sexets form, män som har begär som ska tillfredsställas. Som kvinna kan du endast acceptera eller avfärda, reagera på ett redan färdigt förslag. Och accepterar, det gör du tills du säger nej. Din kropp är mannens egendom tills du utstöter det magiska ordet. Nejet som ska lösa allt, som ska skydda från våldtäkten. Nejet som sätter upp gränsen mellan våldtäkt och sex, som ska resa den oöverträdbara muren. Nejet som är det enda skyddet.

I det patriarkala sexets form finns våldtäkten inneboende, som en ständigt närvarande möjlighet. Eftersom kvinnan ständigt reduceras till objekt, fråntas sin handlingskraft, så finns alltid möjligheten att överträda hennes gränser, utan att hon säger nej. Just för att nejets gjorts otänkbart från första början.

Du är en snäll kille. Inte någon våldtäktsman. Du lyssnar när hon säger nej. Men det där nejet, och din respekt för det, det är en sån liten del i helheten, en liten del i den våldtäktskultur vi lever i. Den våldtäktskultur som ständigt gör kvinnor till objekt, ständigt fråntar kvinnor deras vilja och förmåga att säga nej. Det finns så många sätt att överträda en människas gränser, att ignorera ett nej är bara en av dem, det finns så många andra. Att göra nejet osägbart, att med all tydlighet visa för någon att du inte bryr dig om hennes vilja, att göra henne till en ickeperson. Är du fortfarande en snäll kille då?

Twitter 11/11. Angående män inom feminismen.

Rörande män inom feminism: huvudpoängen är inte att män inte kan vara feminister, utan att de måste göra feminism på ett annat vis. Tror inte på något sätt att män inte kan få insikt i hur patriarkatet fungerar, men de har ett annat utgångsläge i kampen emot det. För mig är manliga feminister inte sällan ett reellt problem. De tar tolkningsföreträde, snor rampljus och så vidare.

Men jag tror såklart att det går att engagera sig i en kamp utan att själv vara den som förtrycks. Gör själv detta antirasistiskt. En måste bara göra det med större ödmjukhet och medvetenhet om sin position. Betyder dock inte att en inte kan ha en egen analys. Det är ett ofog när allt som kommer ur munnen från en förtryckt antas vara sant. Alla kvinnor är inte feministiskt medvetna till exempel. Har fått det vänt emot mig många gånger av män att de minsann träffat en kvinna som tycker si och så, som om det bevisade något.

Att lyssna på de förtryckta behöver inte innebära att anpassa sig efter minsta vink, däremot att ha ödmjukhet inför ens egen position. Tycker det är minst lika illa när män aldrig kan göra en egen analys av patriarkalt förtryck utan bara tar första bästa kvinnas åsikt. Då blir det återigen kvinnorna som får göra allt arbete, dra alla analyser. Männen bara väntar och anpassar sig.

Kvinnor som övertalar män till att skaffa barn.

Fick lite frågor angående det här med barnafödande om hur jag ser på män som blir övertalade/lurade till att skaffa barn, en intressant situation som jag tänkte att jag skulle utreda lite närmre.

Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det är fel att försöka få någon till att skaffa barn om denna inte vill, alldeles oavsett kön eller relation i övrigt. Däremot kan jag ofta tycka att det är ett jävla gnäll om just det här med att män luras till att skaffa barn av ondsinta kvinnor. Ligger du med en kvinna och inte vill skaffa barn kan du skippa att ha barnalstrande sex, det vill säga inte syssla med omslutande sex, ha avbrutet samlag eller använda kondom. Det kan såklart ske olyckor, men sådant är livet. Vill du undvika en olycka till varje pris rekommenderar jag den mycket effektiva preventivmetoden avhållsamhet. Jag anser inte att det ska vara möjligt att ha något att säga till om formellt när det kommer till om barnet ska behållas eller inte, inte heller tycker jag att en ska kunna avsäga sig sitt faderskap. Har en varit med och gjort en kvinna gravid får en ta konsekvenserna av det.

Det har rått viss förvirring kring det härmed att kvinnor tvingas in i barnafödande, eftersom det kan hända män på precis samma sätt. När jag talar om det här med barnafödarideologin så menar jag inte att det är enskilda män som tvingar kvinnor till att föda barn åt dem. Detta behövs inte, eftersom vi har en såpass stark barnafödarideologi. Det är kvinnor som lär sig att längta efter barn, att deras mening med livet är att föda barn och så vidare. Detta lär sig inte män, och därför är det inte särskilt överraskande att kvinnor är mer taggade på att skaffa barn i regel. Det är ju kvinnor som fått inpräntat hela livet att deras egenvärde ligger i detta. Det är ju det här som är så snillrikt med patriarkatet, att kvinnor i så hög grad indoktrineras till att fixa sitt eget förtryck.

Kvinnor lär sig också att de har ett bäst före-datum på ett helt annat sätt än män. Det är viktigt att reflektera över när en vill skaffa barn. Vill en vara en ung mamma eller är det viktigare att ha en stabil ekonomisk situation? Kan dessa kombineras? Hur ska allting, graviditet och föräldraledighet, passas ihop med resten av livet? Tiden under vilken en kvinna kan klämma fram en unge är bra mycket mer begränsad än för en man, både rent biologiskt men också samhälleligt. Kvinnors livsval är alltid utsatta för betydligt mycket mer ifrågasättande än mäns, speciellt när det kommer till moderskap. Som kvinna måste en också på ett helt annat vis förhålla sig till möjligheten att en kommer behöva stå med ensamt ansvar för barnen, eftersom män alltid är mer fria att gå om de känner för det.

Ändå har barnaskaffande en stor laddning i detta samhälle. Om en har skaffat barn tillsammans med en man har en som kvinna plötsligt mer rätt att göra legitima anspråk på mannen. Dels juridiskt, i form av försörjningsplikt, vårdnadsfrågor och så vidare, men också känslomässigt. Det är helt enkelt inte riktigt okej att behandla en kvinna en har barn tillsammans med illa. Det finns också ett större tabu mot att separera om en har gemensamma barn. Att skaffa barn kan alltså vara ett sätt att ”rädda” eller etablera ett förhållande. Om en skaffar barn är en plötsligt bundna till varandra, i alla fall i teorin.

Jag har i alla fall själv erfarenhet av att min vilja till att sätta igång med olika projekt för att knyta min partner närmare mig har ökat när jag inte  känt att jag blivit bekräftad i en relation. När en saknar trygghet i känslolivet vill en gärna skaffa sig trygghet på andra vis, och där är projekt som att flytta ihop, att skaffa husdjur, att skaffa barn och så vidare centrala. Att kvinnor anstränger sig mycket för att relationer ska hålla ihop är inte så konstigt, eftersom kvinnor i hög utsträckning har sin plats i patriarkatet villkorad med just att de ska ingå i en heteromonogam relation.

Barnaskaffande är alltså ett sätt för kvinnan att uppfylla sin uppgift i patriarkatet men också att ”säkra” sin plats i det så gott det går, genom att göra en man moraliskt och till viss del juridiskt skyldig till att vara tillgänglig. Eftersom män har en plats i samhället och makt i relationer alldeles utan att behöva skaffa några barn och dessutom har ett betydligt större tidsmässigt svängrum för när de kan göra detta så är det såklart så att deras drivkraft till att skaffa barn är mindre.

Jag tänker mig att det en som man kan göra för att hantera den här situationen är att behandla personer en har relationer med på ett sätt som gör att de upplever sig värdefulla och trygga oavsett om en ingår i en traditionell kvinnoroll eller inte. Jag tror att det i så fall finns större möjligheter att leva tillsammans trots att en har olika viljor när det kommer till barnaskaffandet. Tyvärr är det svårt att lösa detta helt på en individuell nivå, utan det är såklart ett samhälleligt problem att kvinnor fostras in i denna roll.

Stora Förtryckardagen.

Idag är det som bekant Fars dag eller Stora Förtryckardagen som jag föredrar att kalla den. Skrev till Stora Förtryckaren i min familj och undrade hur han skulle fira, då svarade han med att han skulle ”hitta någon att förtrycka”, men det lär ju inte bli svårt eftersom han har både mina mor och min syster nära tillgängliga i hemmet, den plats i detta samhälle där kvinnoförtrycket blomstrar som mest och den patriarkala utsugningen äger rum.

Kärnfamiljen erbjuder en YPPERLIG chans för en man att förtrycka. Den heteromonogama relationen utan barn är ett helvete redan den, men när det kommer in barn i bilden så hårdnar mannens grepp om kvinnan OCH det tillkommer dessutom fler individer som han kan utöva sin makt över. Därför kallar jag fars dag för Stora Förtryckardagen medan internationella mansdagen bara är Generella Förtryckardagen.

På kvinnojoursutbilningen fick vi lära oss mycket om hur barn används för att män ska kunna fortsätta ha kontroll över kvinnor de utsatt för våld, till exempel genom långdragna vårdnadstvister. Det är klart att en som kvinna inte vill att en man som har misshandlat en ska ha vårdnaden om ens barn, men inte sällan så ansågs det vara misskrediterande för KVINNANS del om hon anklagade mannen för misshandel under en pågående vårdnadstvist. Då förklaras detta med att hon lägger anklagelserna för att hon vill ha vårdnaden om barnet, det motsatta scenariot; att hon vill ha vårdnaden om barnet för att hon blivit utsatt för misshandel av mannen, var tydligen inte lika troligt. Detta ska ses i en kontext av att det är mycket ovanligt med vårdnadstvister.

Det kan också vara så att en kvinna inte vågar ta stege och lämna en misshandlande man om hon inte vet säkert att hon kan få vårdnaden om barnen. Kanske utsätter mannen även barnen för våld, eller så finns det i alla fall en överhängande risk. Därför är mammor så mycket mer utsatta än vad kvinnor utan barn är, och därför är fäder så mycket mer kapabla till förtryck.

Med detta inte sagt att det inte finns snälla och bra pappor. Jag tycker ändå att det är viktigt att se att faderskap inte alltid är någon lycklig jävla saga.

Vad vi har att tacka feminismen för.

IMG_20131017_143448När jag behöver lite pepp på livet, vilket vore fint idag, så brukar jag läsa kommentarerna till Tack feminismen! som jag skrev för ett tag sedan. Typ såhär kan det se ut:

En del av den skuld jag samlat på mig under åren lättar. Nu förstår jag att vissa saker jag tidigare betecknat som mitt eget fel inte varit annat än övergrepp. Jag har fått insikt i hur stor del av mitt beteende då och nu som är färgat av patriarkatet. Dock kämpar jag fortfarande med att inte söka patriarkal bekräftelse. Ett beteende som är så djupt inpräntat att jag kanske alltid förblir en ”Daddy’s girl” (snälla patriarkatet klappa mig på huvudet och säg att jag är duktig och söt!). Då har jag ändå en mamma som är feministiskt lagd vilket gjort att jag stått stadigt där somliga vänner fallit till föga. Annat har drabbat hårdare och då har det varit min tur att kapitulera inför patriarkatet. De flesta av mina insikter har kommit härifrån och från andra feministiska bloggare. Ni gör ett fantastiskt jobb. Tack.

*

Att kunna bli arg och ”kasta tillbaka” oförätter istället för att leendes acceptera dem. Som häromdagen: en kille gick förbi mig tillsammans med sin grupp och sade ”hejsan” till mig där jag gick helt ensam (detta har hänt såå många gånger och det känns alltid lika läskigt för jag vet aldrig vad de menar med sina ”hej”) Istället för att le tillbaka/bli rädd så vände jag mig om precis när de gått förbi och pekade världens största fuck-you till dem medan jag hoppade i luften.

Det kanske låter lite överdrivet av mig men ÄNTLIGEN försvarade jag mig själv och känslan efteråt var helt otrolig.

Detta är såklart på gund av dig. Jag skulle inte försvarat mig om det inte vore för att du sade att ”det känns bättre om en säger ifrån, även om den andre inte håller med” Det sitter så hårt i mig nu. Jag är inte längre rädd att inte tycka lika med en kille för har hen en idiotåsikt så är det hen som har fel, inte jag. Det är så skönt att höja män till skyarna. Så skönt att bara få slå ifrån sig dem. Det handlar om mig nu, inte dem.

*

Jag tackar bl.a. för att jag fattar varför min relation till mamma och pappa ser så olika ut. Numera värderar jag min relation till mamma så mycket högre, och inser att anledningen till att hon aldrig haft tid eller råd för att ta mig på bio, museum och restauranger är för att hon lagt sin tid och pengar på att laga mat till mig och byta blöjor. Tidigare berättade jag gärna för folk hur mycket jag äälskade min pappa och jag hade alltid fantastiskt roligt varje gång jag träffade honom. Nu vill jag snarare kalla det för ett billigt popularitetsknep samtidigt som han slapp allt verkligt ansvar. Kommer ihåg att jag undrade varför jag, samtidigt som jag gillade min pappa mer, alltid grät ut och visade de större känslorna för mamma. Fattar i dag att det finns ett så mycket starkare band mellan oss, tack vare alla de vardagstimmar hon spenderat med mig och det ansvar hon tagit.