Kategori: Feminism

Twitter 7/11. Att hantera mäns skuldkänslor.

Män som gör ett stort jävla nummer av hur dååååligt de mår över att de är förtryckare. Alltså ta er samman. Om jag mår dåligt på grund av en maktposition jag sitter i så gnäller jag inte inför de som jag förtrycker, utan tar tag i det på annat vis.

Sorry men jag tänker inte sitta och legitimera att du tycker synd om dig själv för att du förtrycker mig. Klart en kan känna skuld för att en förtrycker, det är till och med rimligt, men snälla kom inte till mig med dina känslor. Kan inte män ha typ mansseparatistiska grupper där de snackar om allt sånt där istället så kvinnor slipper hantera det?

Det är verkligen att placera sitt eget jävla ego framför kampen mot förtryck, att tycka att ens skuldkänslor är viktigare än kvinnors frihet. Tycker inte att det är okej att utnyttja feministiska sammanhang för att få sympati för att en är en förtryckare nej.  Återigen detta satans fokus på MÄN. Mäns känslor, mäns tankar. Män män män män. Orkar inte.

Jag tycker inte att det är mitt eller någon annan kvinnas ansvar att hantera dina skuldkänslor. Det får ni män fixa själva. Samma sak när det kommer till rasism; jag sitter INTE och skuldbeklagar mig över min rasism med rasifierade vänner. Det vore bara att ta energi från dem och söka bekräftelse och det tycker jag faktiskt att en ska hålla sig ifrån. Hur skulle det se ut? Liksom ”buhu jag förtrycker dig och har dåligt samvete”. Herregud, så egocentriskt. Försök se någon annan än dig själv för en gångs skull. Dina upplevelser, dina känslor, är inte allt i denna värld, även om det kan kännas så. Så bara snälla sluta besvära mig med era priviligierade manskänslor. Jag finns inte här för att bekräfta er.

Auktoritär ledarstil och tolkningsföreträde.

När jag skrev om manlig problemlösning var det vissa som tyckte att det minsann kan vara bra om en vill lösa ett problem. Olika eventuella situationer där det skulle vara bra med auktoritär ledarstil togs upp, typ om en ska fixa någon grej på jättekort tid eller whatever.

Jag tror verkligen generellt att det är mycket dåligt med auktoritär ledarstil om en ska fixa något tillsammans. I de organisationer jag befunnit mig i så har jag märkt stor skillnad på mitt eget och andra människors vilja till engagemang beroende på ledarstil. En stor fördel med till exempel tjejjouren är att vi aktivt jobbar emot just auktoritär ledarstil, och det gör att det är jävligt mycket schysstare att engagera sig än något annat sammanhang jag varit i. Jag märker däremot direkt när det börjar bli någon som ”tar kommandot” och det brukar bli väldigt mycket otrevligare och mer förvirrat väldigt snabbt.

I verkliga livet är det ytterst sällan att en behöver fixa något på jättekort tid, och även i sådana situationer är det bäst om en befinner sig i en grupp där alla är trygga med varandra istället för att det finns en jätteauktoritär ledarfigur. Sedan kanske någon tar kommandot under en kort period, och det är väl okej, men det är skillnad på detta och att ha en generellt auktoritär ledarstil.

Jag har verkligen aldrig varit i en situation där det har varit bättre med så kallat auktoritär ledarstil eller manlig problemlösning. Det är i min erfarenhet alltid bättre att skapa ett klimat där alla känner sig trygga med att prata, snacka om sina rädslor och oro och så vidare. Det kanske kan upplevas som effektivt med auktoritär ledarstil för den som är ledaren, eftersom denna då får sin vilja igenom och slipper lyssna på andra, men för att få folk att vilja organisera sig är det uselt. Ur ett långsiktigt perspektiv kan en sådan ledarstil sabba vilket engagemang som helst, helt enkelt eftersom det gör folk sjukt opeppade.

Samma gäller för relationer. Det är helt enkelt inte en soft grej när någon kommer och tar tolkningsföreträde och pekar med hela handen och ”löser situationer” utan att tillfråga de andra inblandade vad de tycker om saken. Jag förstår att det kan vara soft för den som får tolkningsföreträdet, alltså ledaren, som ju för det allra mesta är just en man, men om en bryr sig om de andra i gruppen eller sin partner så kanske en borde hitta en problemlösningsstil som inte går ut på att en själv ska vara någon slags auktoritet som bestämmer allt efter eget tycke.

Den könsbinära överenskommelsen och den heteromonogama relationen.

I det här samhället så finns det en tyst överenskommelse som nästan alla människor agerar efter; den könsbinära överenskommelsen. Du måste dela in dig i en av dessa två kategorier, man och kvinna, för att kunna bli människa. Att ingå i den könsbinära överenskommelsen är enda vägen till att bli betraktad som en fullvärdig människa i detta samhälle, det finns inga vägar runt.

Något av det mesta provocerande som finns i detta samhälle är människor som inte passerar som män eller kvinnor. Om en måste anstränga sig för att förstå vilket kön en person har är det mycket farligt, för då håller den könsbinära överenskommelsen på att upplösas. En måste få veta att det inte är okej att se ut hur som helst, utan att en faktiskt måste vara mer tydligt med vilket kön en har.

För att en som kvinna ska ingå i den könsbinära överenskommelsen så krävs det inte bara att ytligt passera som kvinna, en måste också ingå i relationer med män, eftersom detta är vad kvinnor förväntas göra i detta samhälle. Kvinnor som inte ingår i relationer med män anses inte vara lika mycket kvinnor som andra kvinnor. De kvinnor som inte ingår i relationer med män patologiseras ofta, alltså det antas att det är något ”fel” på dem eftersom ingen man vill ha dem.

En annan sak en ska göra som kvinna för att ingå i den könsbinära överenskommelsen är att skaffa barn. Att skaffa barn skulle en kunna säga är kvinnors så kallade uppgift i detta samhälle. Kvinnor ska skaffa barn, men inte under vilka omständigheter som helst, utan det måste vara i en heteromonogam relation. Kvinnor som skaffar barn på fel sätt, alltså är ensamstående eller gör det tillsammans med en annan kvinna, blir också straffade. Nej, en ska klämma ut ungen ur fittan för en mans skull och ingenting annat, en ska leva ett respektabelt liv och så vidare.

Kvinnor i det här samhället är generellt maktlösa. Eftersom det är mannen som bestämmer i det här samhället är den enda vägen till makt (eller illusionen av makt) för många kvinnor att alliera sig med män. Antingen genom att driva männens talan på olika sätt, tillfredsställa den manliga blicken men också genom att ingå i relationer med män på det viset som är accepterat i detta samhälle, det vill säga heteromonogama relationer. Detta är ett av sätten på vilket patriarkatet upprätthålls, genom att många kvinnor tvingas in i relationer med män för att kunna överleva i detta samhälle. Detta upprätthåller också den könsbinära överenskommelsen, eftersom kvinnor fortsätter att ställa sig i relation till män på detta sätt. Kvinnor och män blir till motsatspar i den heteromonogama relationen.

Som kvinna måste en först förverkliga sig som kvinna innan en kan bli människa. Det vill säga; en måste agera som en kvinna, en måste ingå i en heteromonogam relation med en man, en måste föda barn inom ramarna för denna heteromonogama relation. Om en inte gör detta så kommer ens insatser i resten av livet alltid att överskuggas av det faktum att en inte har fullbordats som kvinna. Detta gäller för kvinnor i mycket högre grad än vad det gäller för män. Visst kan det vara viktigt även för en man att ha familj och så vidare, men inte ens i närheten av samma utsträckning som för kvinnor. Det är liksom inte det största fokuset utan en bisak.

Att ingå i relationer med män är således ingenting ”frivilligt” i detta samhälle utan enda chansen för många kvinnor att ha någon plats här över huvud taget. Det är så vårt samhälle är konstruerat, på ett sätt som ska upprätthålla mäns tillgång till och makt över kvinnor och kvinnors reproduktiva förmågor. Det är därför det är så viktigt att prata om den heteromonogama relationen, kärnfamiljen och så vidare, för att i vårt patriarkala samhälle är detta mycket grundläggande strukturer som omges av en brutal ideologi för att få kvinnor att underkasta sig dem.

Barnafödande handlar om mer än fri vilja.

Ibland säger människor ”kvinnor skaffar barn för att de kan och vill” eller kanske att det är ett fritt val att skaffa barn och att en kan välja bort det om en kan och så vidare. Jag tycker det är en ganska historielös hållning detta, och även ganska blind för det samhälle vi lever i.

Om vi ser på hur kvinnoförtryck generellt tar sig uttryck så finns det något som är genomgående; kontrollen över den reproduktiva förmågan. Att inte tillåtas göra abort eller använda preventivmedel, att bli utsatt för sexuellt våld och könsstympning är alla väldigt direkta uttryck för att kvinnor inte tillåts ha kontroll över sin reproduktiva förmåga. Även många andra delar av kvinnoförtrycket, som att lesbiska blir trakasserade, allt det tvång som finns kring att ingå i en heteromonogam relation och den ständiga pressen kring att vara liggbar, relaterar till detta.

Såsom jag ser på kvinnoförtrycket så handlar det just om kontrollen över de reproduktiva förmågorna. Det är liksom det som patriarkatet vill åt, det är det som patriarkatet behöver eftersom alla samhällen behöver att det kommer nya barn till världen. Kvinnor i allmänhet har en produktivkraft; förmågan att skapa barn, och detta skapar incitament för exploatering, den patriarkala exploateringen.

Bara för att vi ha så kallad ”fri abort” (som ju verkligen inte är gratis) så betyder inte det att kvinnor har makt över sina reproduktiva förmågor. Abort är ett smärtsamt och riskfyllt ingrepp. Dessutom finns det fortfarande en omfattande samhällsideologi som i princip tvingar kvinnor till just att skaffa barn, då det är enda sättet att fullgöra sig som ”kvinna” i det patriarkala samhället. Att fatta beslutet att inte skaffa barn som kvinna är oerhört provocerande och att ifrågasätta barnafödarideologin är ännu värre, det har jag märkt av tydligt när jag skrivit om detta. Jag tror inte att något ämne har väckt så enormt mycket provokationer. Uppenbarligen är detta en hemskt öm punkt i patriarkatet.

Det är därför det är så viktigt att diskutera just reproduktionen och inte inbilla sig att det är något som ligger utanför allt detta, förpassat till någon slags helig privat sfär. Kvinnor skaffar kanske barn delvis för att de ”vill och kan”, men också för att vi lever i ett system där det förekommer såväl fysiskt som ideologiskt tvång som tvingar kvinnor till barnafödande.

Om internkritik och spel för gallerierna.

Det finns en viss trend som går ut att att klaga på att en inte ”får kritisera” saker och ting, till exempel ”högt uppsatta” feminister i vilka jag brukar räknas in titt som tätt, speciellt om en talar i kontexter av bloggar eller twitter. Lady dahmer har skrivit om detta här och här och jag tänkte att jag skulle bidra med min syn på det hela.

Jag tycker att det är dubbelt det här. Å ena sidan kan det finnas ett stort problem med när enskilda individer blir för framstående inom en rörelse och personligen har för mycket att säga till om och kanske använder detta utrymme på ett destruktivt eller egoistiskt vis. Jag kan absolut se ett det till viss del har blivit så med Wallin, en person jag visserligen tycker förtjänar den kritik hen har fått men där jag samtidigt absolut ser hur det kan vara problematiskt att det blir en feministisk fråga av det hela, vilket det ju per automatik blir när olika feminister är iblandade i en konflikt. Här kan jag absolut se hur enskilda feminister kan bli för tongivande och få för mycket makt, och att det därmed kan bli så att de inte ”kan” kritiseras eftersom det i så fall leder till ett ändlöst gnabbande, speciellt om en har en massa människor som backar upp en. Jag kan själv tycka att detta är problematiskt när jag skriver om den här typen av konflikter, att människor kanske går mer på den enskilda individen än vad jag anser vara nödvändigt.

Samtidigt så kan jag känna att jag måste få ha rätt att försvara mig mot angrepp som jag titt som tätt bli utsatt för av såväl ickefeminister som feminister. Jag råkar inte sällan utför att bli ”offrad” av andra feminister, alltså att jag bli framslängd som något slags exempel på en feminist som minsann är mer extrem än de själva och som de kan ta avstånd ifrån. Detta är inte vad jag skulle kalla ”kritik” utan det är snarare ett slags spel för gallerierna. När jag blir utsatt för detta är det viktigt för mig att påtala vad jag upplever händer, därav det jag skrivit om till exempel Vettiga Feminister. Det finns liksom en idé om att jag bara ska tacka och ta emot när jag blir påhoppad men det känner jag inte att jag kan göra om jag inte anser att det är någon rimlig kritik jag får och att den levereras på ett oschysst sätt. Det finns ju en bild av att feminister ”inte kan ta kritik” och jag upplever att den väldigt ofta används emot mig, även av andra feminister, på ett sätt som är problematiskt. Det blir liksom till ett egenvärde att kunna ta kritik med god min, alldeles oavsett om det är rimlig kritik eller inte.

Att ”ta avstånd” är inte sällan något en avkrävs som feminist. Det händer mig själv med jämna mellanrum, men mer sällan nu för tiden när folk i högre grad börjar anse att jag är ”bortom räddning”. Istället brukar det vara feminister som Lemoine som blir avkrävda detta, något hen har skrivit bra om här. Jag tror att det är viktigt att inte gå på hela den här ”ta avstånd”-retoriken eftersom det leder till splittring och onödigt mycket konflikt, istället borde en lägga fram internkritik på ett sätt som faktiskt gynnar feminismen som rörelse. Jag är ofta en person som människor uppmuntras till att ta, och även tar, avstånd ifrån, och detta gör mig ledsen. Dels på ett personligt plan men också för att jag tror att det missgynnar feminismen.

Internkritik är någonting väldigt bra inom en politisk rörelse och något jag tycker jag finnas. Däremot ifrågasätter jag syftet med viss kritik som sägs vara internkritik. Till exempel: när någon twittrar om att jag personligen är en extremistisk manshatande feminist, kanske tar något citat ur sin kontext och så vidare, då upplever jag inte att det som sker är internkritik, utan snarare att personen försöker plocka pluspoäng genom att ”ta avstånd” från människor som är mer extrema än de själva. Mot den här formen av angrepp behöver jag försvara mig, dels för min egen skull men också för att jag inte tycker att det är något konstruktivt ur en feministisk synvinkel. Jag tror helt enkelt inte att vi når en rimlig intern debatt genom att smutskasta varandra offentligt. Jag inser såklart att jag själv har gjort mig skyldig till detta, framförallt i konflikten med Wallin, alltså att jag har gått ut och av egoistiska skäl gått på hårdare än vad som varit motiverat för att försvara mig mot de attacker jag utsattes för.

Alla behöver såklart inte tycka likadant, och det är faktiskt inte heller så att jag bara snackar med folk som har precis samma syn på saker som jag hur mycket folk än gillar att hävda det. Däremot tycker jag att den så kallade interna debatten ska präglas av respekt för varandra och att det ska handla om att nå ett övergripande gemensamt mål snarare än att bråka om småsaker för sakens skull. Jag tror att en bra diskussion växer ur ett systraskapligt klimat där det finns en ömsesidig vilja till att komma överens och hitta strategier i kampen. Detta betyder såklart inte att en inte ska kunna vara hård i sin kritik, däremot är det kanske inte så snyggt att anstränga sig för att göra det så offentligt och smutsigt och smaskigt som möjligt.

Det finns liksom väldigt många feminister jag har hemskt svårt för av en massa olika skäl, men jag försöker att hålla mig ifrån att gå ut så mycket med det. När jag kritiserar feminister så försöker jag göra det på ett konstruktivt sätt och för att peka ut en generellt trend jag anser problematisk, inte för att gå på en specifik individ. Det finns inget syfte med att bara ta avstånd för sakens skull, att leverera kritik bara för att en kan, utan det är något som borde göras när något faktiskt gör det svårare att nå vår gemensamma mål; ett postpatriarkalt samhälle.

Ask.fm om vad en gör för att minska den patriarkala ångesten.

Har en hel del ångest som bland annat är ett resultat av normer, ideal och förväntningar på hur tjejer ska bete sig och se ut. Det har gått så långt att jag ofta har tankar om att jag vill dö, skada mig själv etc. Hur gör man egentligen när källan till ens ångest är patriarkatet?

En organiserar sig i den feministiska kampen, är mitt korta svar. Jag tror att detta är den enda vägen.

Vad feminismen har gett mig är förmågan att kunna förstå mitt självhat och varifrån det kommer och därmed kunna släppa skulden och skammen för det och istället kunna vara förbannad på det samhälle som har förtryckt mig till att känna dessa känslor inför mig själv. Feminismen har gett mig styrka att kunna gå emot de här känslorna och börja värdera andra saker i livet. Feminismen har också gett mig underbara vänner som jag kan prata om de här känslorna med på ett sätt som känns bra för mig och som inte triggar mig till att känna mer så.

Sedan är det nog tyvärr så att det är svårt att göra sig kvitt självhatet helt, det är helt enkelt något en får leva med, men en kan lära sig att inte agera på det eller göda det. Om en till exempel känner sig ful/värdelös/tjock så behöver en inte ställa sig framför spegeln och pränta in alla dessa känslor ännu mer i sig själv, utan en kan gå och göra något en mår bra av istället. Om en nu faller för självhatet så är det viktigt att inte skuldbelägga sig själv för det, då mår en för det mesta bara ännu sämre, utan istället tänka att det är en process som måste få ta tid. Jag menar, det är ju inte som att en blir av med all den skit patriarkatet har internaliserat i en hela livet över en natt, sånt tar tid och det måste få ta tid. Patriarkatet är jävligt starka grejer att göra motstånd emot.

Självhat är ett sätt för patriarkatet att hålla kvinnor på plats. Om kvinnor är konsumerade av självhat så är det klart som fan att de inte gör revolution. Jag brukar bli ganska stärkt av att tänka på detta eftersom jag då får mer kraft att göra motstånd, det gör liksom att jag känner mig stark och bra de gånger jag lyckas stå emot allt självhat.

Hoppas detta var svar nog på din fråga. Ställa gärna fler/mejla om du vill. Lycka till!

Twitter 1/11. Kvinnor har inte rätt till sina känslor.

Innan när jag mådde dåligt ville jag inte mår bättre för min egen skull, utan för att jag skulle vara en bättre flickvän. Istället för att värdesätta mig själv och mitt mående kände jag bara skuld och skam. Det fick mig att må ännu sämre. Jag hatade mig själv för att jag var så krävande, vilket gjorde mig ännu mer krävande. Mitt behov av bekräftelse blev enormt. Nu när jag har mått dåligt har jag kunnat prioritera mig själv istället. Förstått att jag behöver få gråta, vara arg.

Kvinnor har inte rätt till sina känslor i det här samhället, för patriarkatet säger att vi är jobbiga när vi visar känslor. När en kvinna mår dåligt så handlar det alltid om att det är fel på henne, det anses inte vara en berättigad reaktion på förtryck.  Jag har alltid fått skulden när jag mår dåligt, alltid lagt skulden på mig själv, aldrig ansett mig har rätt att känna det jag känner. Det har alltid varit jag som varit Problemet, inte de personer som utsatt mig för förtryck och lidande.

Så jävla mycket skitsnack att kvinnor skulle ha mer rätt att visa känslor, det är fan inte sant. Har aldrig känt att jag har den rätten. Det handlar snarare om att folk tycker att kvinnor ”är sådana”. Lösningen är att kvinnor behöver förändra sig.

Värsta är dock när män ”ger med sig”, dvs ändrar sig lite för att en är jobbig men inte ger erkännande åt ens känslor. Så jävla förnedrande. En är fortfarande en hysterisk kvinna och allt är ens eget fel men en ska ändå vara tacksam. Män måste sluta ”ge med sig” och istället försöka förstå vad en känner och varför. Att ”ge med sig” är bara en patriarkal skyddsmekanism för att slippa ta till sig allvaret i situationen. Lägga skulden på kvinnan.

Bdsm och patriarkala strukturer.

En sak jag ibland stöter på bland människor med ”avvikande” (i brist på bättre ord) sexuella preferenser är en viss ovilja till att sätta preferenserna i ett större samhälleligt perspektiv. Jag tycker att bdsm-utövare ofta kan ha detta perspektiv. Jag vet inte om ni minns det här bdsm-målet som blev ganska omtalat, där en kvinna hade tagit kontakt med en man på en hemsida, som hon sedan träffat och haft väldigt grovt bdsm-sex med, där hon var undergiven. Kvinnan var ung och mannen var ganska mycket äldre, vilket var ett av skälen till att detta ansågs problematiskt. På detta reagerade många med att säga att detta minsann inte var problematiskt eftersom de hade kommit överens om det hela och så vidare.

I idealfallet ska bdsm-sex såklart vara präglat av konsensus, att en diskuterar formerna för sexet innan och att det finns ett tydligt ramverk, men det är klart att det kan förekomma problematik även i sådana sammanhang. Sex kan på många sätt vara ett destruktivt beteende, och sex som innehåller fysik smärta och förnedring kan såklart vara det i ännu högre grad.

Det finns också en stor risk för att bli pressad till att överträda gränser eftersom det på sätt och vis ingår i själva konceptet. Jag har hört många historier om män som har tvingat på kvinnor olika former av dominans med motivationen att det ”bara” är en sexuell preferens.

Sedan går det inte att komma ifrån att bdsm ofta handlar om ett anspelande på sexuellt våld, och när det erotiseras i samhället i stort, alltså när det säljs in som lite spexig ”krydda” i sexlivet utan att det diskuteras vad det faktiskt innebär. Det är ett problem när bdsm-inslag populariseras och tas ur en kontext där det finns en stor förståelse för det här med samtycke och att diskutera sexet ordentligt. Därför tycker jag att det är problematiskt när till exempel bilder från bdsm-utövare sprids mer offentligt.

Det finns en rädsla för att ”moralisera” kring sexualitet vilket gör att det är väldigt svårt att kritisera olika sexuella preferenser och vad det handlar om. I mina ögon är det ganska självklart att dominans är en slags spelad intensifiering av det generella mönster som finns i män och kvinnors interaktion, förutsatt att kvinnan är undergiven. Ur det här perspektivet tycker jag att bdsm är väldigt problematiskt, och jag tycker att det är något en måste diskutera.

Sedan behöver det ju inte betyda att en måste sluta att ha sex på det sättet, lika lite som jag måste sluta ha en heterorelation bara för att jag inser att min drivkraft därtill kommer sig av patriarkala strukturer. Däremot tycker jag att det kategoriska avvisandet av att bdsm eller sexuella preferenser i största allmänhet skulle vara kopplade till patriarkala strukturer är problematiskt. Folk talar ofta i termer av att det ”bara” är sex, men sex i det här samhället är inte ”bara”. Sex är snarare en av de bitar i våra liv där patriarkatets inflytande är som störst, eftersom det ligger så otroligt mycket fokus på just kön där.

Att slänga sig med påståenden som att ”bdsm handlar om samtycke” eller att ”den undergivna har all makt” gör inte det faktum att bdsm anspelar på den makthierarki som finns i samhället i stort mindre sant. Vi är alla formade av patriarkala strukturer, och detta gäller såklart även sättet vi knullar på, kanske det mer än något annat till och med.

Det går inte att skapa en separat sfär, ett specialintresse där patriarkala strukturer inte spelar någon roll eller där en inte behöver ta hänsyn till det. Detta är något jag upplever att vissa människor försöker göra när de försvarar sina sexuella preferenser. Människor som försöker prata om detta blir påhoppade för att vara ”moralister” när det snarare handlar om att se att det finns en massa till patriarkatet bunden problematik i hur vi har sex med varandra. Detta gäller oavsett om en har vaniljsex eller om en tillhör en subkultur.

Det du gör är viktigt som fan.

Det händer mig ganska ofta att fantastiska kvinnor hör av sig till mig och berättar om vilken betydelse jag har haft i deras liv. Detta är verkligen så himla fint och bra, det är den här typen av bekräftelse som får mig att palla med, att gå runt. Det vill jag verkligen att ni ska veta.

Men ofta så anar jag ett spår av dåligt samvete. Personer som kanske inte tycker att de själva gör tillräckligt för kampen. Som liksom ser upp till mig på ett vis där de kanske också samtidigt nedvärderar sig själva.

Så jag vill bara säga till alla er: att ens överleva som kvinna i det här samhället är en bedrift, en jävla kamp. Att dessutom göra det och samtidigt vara feminist, att se det här skitsamhället för vad det är utan förnekelse, det är stort som fan. Det är mer än vad en kan kräva av någon kvinna i detta samhälle, att du gör det är helt otroligt.

Att ens gå omkring i det här samhället och ha den analysen du har, det är fantastiskt, det gör stor skillnad. Även om du inte alltid vågar agera på den, även om du inte alltid orkar göra motstånd, så spelar det roll att du är där och ser och förstår.

Att du har den här analysen gör garanterat att du kommer att vara en mycket bättre medsyster. Det gör att du kommer ha mycket lättare att förstå och bemöta kvinnor som blir utsatta för patriarkalt förtryck, det gör att du kommer ha mycket lättare att gripa in i situationer där det pågår. Kanske inte i alla, kanske inte öppet, men det kommer att göra skillnad för kvinnorna i din närhet.

Du är lika mycket en del av en feministiska kampen som jag är, och styrkan ligger i just det faktum att vi är många. Jag hade inte varit någonting utan er, utan er som stöttar och peppar, utan er som tar till er min analys, agerar på den, utvecklar den och sprider den vidare.

Det finns dagar när allt kan kännas jobbigt och motigt, när det kan kännas som att en bara kämpar i motvind, och det är ju också delvis så det är. Patriarkatet är en stark motståndare och det kommer finnas dagar när du bara vill gråta för att allt är så hopplöst. Men det du gör, det är att göra skillnad. Det du gör är att kämpa. Och det gör vi alla på vårt eget sätt, utefter våra egna förutsättningar, så mycket som vi orkar.

Kom ihåg: det du gör, det är att förändra. Det du gör varje dag du lyckas existera i det här samhället utan att underkasta dig, utan att acceptera den skit som händer här, det är att tillsammans med tusentals andra kvinnor bit för bit slå sönder den mur av förtryck som kallas patriarkatet.

Jag väljer mina fiender själv.

Ofta stöter jag på män som berättar för mig att de inte är mina ”fiender”, för det mesta är den verkliga fienden män som ligger långt borta från dem själv. Tack, men jag bestämmer bäst själv vilka som är mina fiender och inte. Män som inte jobbar för att sluta utöva förtryck är helt enkelt mina fiender, eftersom de jobbar för ett system som förtrycket mig. Någon mer rimlig definition av fiende kan en väl inte ha?

Dessa män vill att jag ska rikta blicken någon annanstans, mot de så kallade riktiga förtryckarna, mot de där personerna som inte är dem själva. De vill kunna hålla på och leva sitt softa liv utan att jag ska hålla på och be dem sluta förtrycka mig. Ledsen, men det fungerar inte så. Alla män är förtryckare i patriarkatet och det gäller även dig, du är min fiende om du inte ser och kämpar emot detta.

Det talas också om att en inte ska ”göra sig till fiende” med män som ändå är ”bra”. Jag gör mig inte till fiende med någon, jag bara påpekar en existerande konflikt som faktiskt finns i detta samhälle. Jag pekar ut mina fiender, alltså de som envisas med att fortsätta förtrycka mig.

Jag tycker det är intressant hur dessa män anser sig sitta i en position där de kan berätta för mig vem som är och inte är min fiende. Hur kommer det sig att de anser sig ha rätten att definiera detta åt mig? De kan väl inte avgöra i vilka situationer jag bör känna mig förtryckt, vad jag bör reagera på? Det är ju trots allt jag som är kvinnan här, alltså den som blir drabbad av det patriarkala förtrycket först och främst.

Jo, du är min fiende, speciellt om du försöker ta tolkningsföreträde och berätta för mig vilka mina fiender är. Det är inte din sak att göra, det är inte din kamp att definiera. Om du försöker slippa undan kritiken så är du min fiende i kampen, för då är du en av alla de män som vägrar förstå sin egen position i det förtryck kvinnor drabbas av.