Feminism – Sida 91 – Fanny Åström

Det är okej att inte placeras i ett könsfack.

När jag var liten var typ det värsta som kunde hända att någon skulle tycka att jag såg ut som en man. Igår så var det en person som inte sa det till mig för att retas utan rätt och slätt utgick från att jag var man, och jag kände typ… ingenting? Och sedan en förvirring över att det som varit så laddat så länge helt plötsligt var ovidkommande.

Det här att göra kön är helt enkelt inte så jävla viktigt längre. Jag behöver inte gå omkring och vara Kvinna längre. Det är helt okej med mig att folk inte kan placera mig i något könsfack direkt. Och det är faktiskt väldigt väldigt skönt.

Kontaktsökande män.

Jag fick följande fråga om män som söker kontakt som jag tänkte svara på:

Ibland händer det mig när jag går på stan/åker tunnelbana/är i någon affär eller liknande att det kommer fram någon man som börjar prata med mig. Mannen som kommer fram frågar mig olika saker som typ hur gammal jag är osv. Jag tycker att situationen blir extremt jobbig och stel. Så fort som möjligt försöker jag fly situationen och låtsas som att jag har bråttom någonstan, känner mig sen otrevlig mot mannen som bara var vänlig. Vet inte om anledningen till att jag tycker att det känns jobbigt beror på Sveriges stela kultur där man inte pratar med främlingar. Hur tycker du att jag ska hantera det här? Tror du att det har med patriarkatet att göra att en del främmande män börjar prata med mig (trots att jag är så uppenbart besvärad av det)?

Ibland så pratas det om hur HIMLA TREVLIGT det är när främlingar tar kontakt med varandra och så vidare. Jag kan väl känna lite sådär att näääeh, det behöver verkligen inte alls vara en särskilt soft grej. Det som kan framstå som en *skön grej* utifrån kan vara en mycket obehaglig upplevelse för den som blir utsatt. Till saken hör att många tar illa upp och blir förbannade när en inte möter deras kontaktsökande med entusiasm. Oavsett om det har med Sveriges ”stela kultur” (som jag för övrigt inte tror ett skit på) att göra eller inte så är det din rättighet att ha gränser för din integritet som respekteras.

Jag upplever att en som kvinna ofta förväntas vara jävligt glad och trevligt mot första bästa som får för sig att hen vill snacka med en. Typ främmande män som vill hålla på och ”skoja” med en (verkligen en grej jag avskyr djupt) och som en förväntas besvara med att skratta lite överseende. Jag tycker att det kan vara väldigt obehagligt när främmande män tar kontakt med mig på ett oberäkneligt sätt, alltså på ett sätt där det känns som att de tar kontakt enbart för kontaktens skull och liksom vill att jag ska ge dem någonting.

Jag upplever i princip aldrig att kvinnor tar kontakt på motsvarande vis, så jag skulle absolut säga att det har med patriarkatet att göra. Det är väl samma som alltid, det vill säga att män anser sig ha rätt till kvinnor på olika sätt. Ovälkommet och obehagligt kontaktsökande kan vara påträngande på samma sätt som till exempel tafsande.

Jag tycker personligen att dessa situationer är sjukt svåra att hantera. Jag märker liksom hur det verkligen sitter i mig att jag ska vara trevlig och tillmötesgående mot främmande män, och jag blir ofta nervös när jag är i sällskap där detta inte efterlevs.

Vissa män verkar också tycka att det är roligt när en besväras av deras kontaktsökande, detta gör mig oerhört provocerad. Har varit med om ett flertal gånger att män skämtat om att jag är ”blyg” och liknande när det verkligen bara handlat om att jag tycker att det är jävligt osoft att de kontaktar mig. Av någon anledning tycker många män att det är roligt när en kvinna reagerar såhär på deras kontaktsökande, jag kan inte tolka det på något annat vis än att dessa män är sadister som njuter av att kränka kvinnors integritet.

Hur kan en då hantera detta? Jag tror ärligt talat att metoden ”låtsas ha bråttom” är den bästa i många sammanhang. Att säga ifrån kan som sagt leda till ännu mer förtjusning från de kontaktsökande männens sida, och sånt kan vara jobbigt oavsett om en vet att en har rätt till integritet. Många kvinnor känner sig dåliga om de inte säger ifrån ordentligt, men det tycker jag verkligen inte en ska göra. Om en känner obehag i en situation är det viktigaste att ta sig ifrån den situationen, inte att leverera ett feministiskt korrekt svar på tal.

Om en nu orkar göra något mer än att bara fly situationen på det smidigaste sättet är det väl bara att avböja kontaktsökandet på ett lämpligt vis. Jag brukar ganska ofta göra någon ful gest om det är någon som ”söker kontakt” på ett ohövligt sätt, typ busvisslar eller tutar på en. Vid tillfällen då det inte rör sig om direkta otrevligheter tror jag att metoden ”ickebekräftelse” kan vara ganska bra, typ att markera att en noterat kontaktsökandet men inte mer än så. T.ex. om en man skämtar med dig: skratta inte om det inte är roligt, gör dig inte till på något vis. Detta får de flesta män som agerar såhär att känna sig osäkra nog för att lägga ner, de vill ju liksom ha respons och är troligen ganska vana vid att få det också.

Ett annat problem en kan stöta på i liknande situationer är då dessa män kräver att en ska försvara sitt ställningstagande att inte ge dem den uppmärksamhet de vill ha på olika sätt, och då kan det ofta vara så att en liksom trasslar in sig i en lång jävla harang av ursäkter och förklaringar oavsett om en vill det eller inte. I samma genre ingår män som liksom vill ”förklara sig”, ”få en andra chans” och liknande trams. Något sådant kan en såklart inte förvänta sig om en betett sig dumt till att börja med. Jag brukar hålla mig väldigt kort med att svara om det kommer ytterligare kontaktförsök efter att jag avvisat kontakt. Jag har absolut ingen skyldighet att svara på ytterligare kontaktförsök efter att jag avsagt mig kontakt, den som utsätter en för detta förtjänar verkligen ingen respekt.

Det finns inga genvägar till jämställdhet.

När jag skrev om det här med ansvar av hushållsarbetet var det en del som ville dela med sig av lite käcka tips för hur en kan skapa en jämn fördelning. Jag noterade att vissa tydligen tycker att om en upprättar ett schema så är saken ur världen eftersom alla då har sitt ansvarsområde och så vidare.

Jag har absolut inget emot typ scheman, det är till och med något jag praktiserar själv, däremot vänder jag mig emot idén om att det skulle vara någon slags fullständig lösning. Det finns en massa olika ansvarsområden som inte kan täckas in i den här typen av schema:

Ansvaret för upprättandet av schemat. För det mesta är det kvinnan som ansvarar för att det kommer till någon slags gemensam städrutin. När jag har haft scheman så har det varit jag som fått initiera hela projektet med att upprätta ett sådant, det har också varit jag som fått definiera detaljerat vad som ska ingå i de olika områdena. Detta är i sig en massa arbete.
Ansvaret för det som hamnar utanför schemat. Det finns alltid saker och ting som faller utanför schemat. Det kan vara sådant som inte görs regelbundet nog för att bry sig om att skriva in eller sådant som inte kan delas upp ansvarsmässigt. Till exempel inköp av husgeråd. Problematiska områden i mitt hem är till exempel blötläggande av bönor/ärtor och så vidare, något som kräver att en har koll på när det börjar ta slut. Detta är det i princip alltid jag som gör. Nej det är inte en stor grej för sig, men det blir mycket när en massa sådana här ansvarsområden hamnar på varandra. Även känslomässigt arbete hamnar ofta här, eftersom sådant inte kan delas upp i vissa givna uppgifter utan handlar om att ha någon slags övergripande koll på situationen.
Ansvaret för att uppgifterna utförs ordentligt. Detta kan jag uppleva att vissa har oerhört stora problem med. Typ att om en tömmer soptunnorna så diskar en ur dem och sätter i nya påsar också, eller att en diskar ur diskhon efter att en diskat så att den inte är äcklig och fettig. Jag avskyr verkligen att behöv tjata om detaljer på det viset, men annars blir det jag som får fixa alla de där smågrejerna och det suger.
Ansvaret för att uppgifterna utförs i tid. Det finns ett stort utrymme för att helt enkelt skjuta upp grejer som ofta utnyttjas. Resultatet av detta blir inte sällan att en står där och gör skiten själv eftersom en inte orkar vänta och/eller tjata så förbannat hela tiden. Detta gäller tyvärr ofta även om det finns en absolut deadline, eftersom folk som inte är bra på att ta ansvar är jävligt benägna till att tumma på sådana, speciellt om en vet att en komma undan med det.

Vissa män verkar förvänta sig att de ska kunna få ett givet ansvarsområde med tydligt definierade uppgifter som de ska kunna göra och sedan vara nöjda. Grejen är att det alltid krävs att någon tar ett övergripande ansvar för hushållet, och om mannen inte gör detta över huvud taget blir det kvinnan som gör det, hur mycket han än tar ansvar för sina ansvarsområden.

Jag är överlag väldigt tillfreds med hur min partner sköter hushållsarbete, jag upplever att han gör det ansvarsfullt och noggrant, för det mesta på eget initiativ och när så inte är fallet utan att jag behöver tjata. Trots detta upplever jag att det är jag som tar det övergripande ansvaret. Det är jag som planerar inköp, det är jag som planerar storstädning, ser till att middag blir gjord i rimlig tid och så vidare. Framförallt är det jag som har övergripande koll på vad som händer och oroar mig över hushållet, för att jag upplever att det är ju som har det yttersta ansvaret. Det är såklart inte bara hans fel, det handlar om en könsroll som jag internaliserat under den tid jag levat som kvinna.

Poängen är helt enkelt att det inte går att upprätta något slags felfritt system som kommer lösa skiten, utan det handlar i grund och botten om att en som man måste bli bättre på att ta det övergripande ansvaret och att om kvinna kunna bli bättre på att ta det lugnt och inte ta ansvar hela jävla tiden. Det finns tyvärr inga jävla genvägar.

Om skönhet och den hegemoniska kvinnligheten.

En av mina favorittwittrare, @Julia_ATC, skrev för några dagar sedan om det här med skönhet inom feminism och hur relationen till skönhet och kvinnlighet definierats av vita kvinnor.

Vi får lära oss att det mest värdefulla vi kan vara som kvinnor är vackra men att vi som rasifierade aldrig kommer att vara just det. Är det rättvist av dig att säga till oss då att vi inte har rätt att kräva detta? Att vi bara ska acceptera läget och ”fokusera på annat”? Antingen ser du inte det självklara: alla kvinnor har ej och kan ej ha samma förhållningssätt till skönhet som koncept. Eller så utgår du 100% från den normativa kvinnan (vit, cis etc) vilket är så jävla bakåtsträvande att I don’t even

Jag tänker på hur kvinnlighet görs i detta samhälle. För kvinnor i patriarkatet är det extremt viktigt att vara just Kvinnor, att bli till Kvinnor. Det är viktigt för att det är så en som kvinna skaffar sin en plats i det patriarkala samhället. För att bli ”godkänd” av patriarkatet måste en göra sig till Kvinna. Det är ingenting som kommer automatiskt med att en definierar sig som kvinna utan det är en aktiv process, som jag kallar feminiseringsprocessen. Jag menar att kvinnor i regel sysslar med ett feminiseringsprojekt, alltså ett projekt där de aktivt skapar sig själva som Kvinnor för att få en plats i patriarkatet. Förutsättningarna för att kunna göra detta är annorlunda beroende på vilken position en har som kvinna.

Olika kvinnor är olika mycket Kvinna i det här samhället. Den kvinna som står högst i kurs är den vita, heterosexuella ciskvinnan. Den här kvinnan är såklart förtryckt, men innehar en upphöjd position i patriarkatet, eftersom hon får står modell för det kvinnliga, på samma sätt som den vita mannen står modell för den mänskliga.

Denna kvinna använder sig av andra kvinnor för att stärka sin ställning i patriarkatet. I sitt femininiseringsprojekt, alltså i sin strävan efter att bli Kvinna, så degraderar hon andra kvinnor. Det är detta som sker när en vita kvinna som till exempel Cyrus eller Allen approprierar rasifierade kvinnors kultur och objektifierar dem i sin musikvideos. Det handlar om att använda dessa kvinnor, objektifiera dessa kvinnor, för att själv bli mer Kvinna i patriarkatets ögon.

Jag tänker att detta ofta sker inom feminismen också. Till exempel när vita feminister dikterar vilket förhållande ALLA kvinnor borde ha till skönhet, precis som Julia tar upp, och därmed också definierar en slags femininet som ”bättre”. Ett annat exempel är när vita feminister talar om att till exempel slöja är en ”symbol för förtryck”. Detta handlar i mina ögon om att framställa sin egen kvinnlighet som mer acceptabel, som mindre förtryckande, och få andra kvinnors kvinnlighet att framstå som sämre. Det blir helt enkelt en del i ens feminiseringsprojekt att få andra kvinnor att framstå som de riktiga offren för patriarkalt förtryck och liknande.

Jag tycker mig också ofta se detta när det kommer till klass. Till exempel att det hos vissa feminister kan rynkas jävligt mycket på näsan åt ”ofina” sätt att göra kvinnlighet på samtidigt som det anses helt okej med mer medel- eller överklasskodade markörer. Typ; det är inte okej med typ chockrosa och hello kitty, men det är helt okej med någon fin liten tunika med diskret blommönster. Det handlar fortfarande om kvinnlighet, men det är bara en speciell sorts kvinnlighet som är okej, andra sätt att göra kvinnlighet på är förtryckande.

Mönstret är tydligt; det finns en hegemonisk kvinnlighet, den kvinnlighet som den vita medelklassciskvinnan står för. Denna kvinnlighet anses acceptabel av såväl patriarkatet som av många feminister. Denna kvinnlighet står helt enkelt högst i kurs. Kvinnor som befinner sig i denna position är inte sena med att trycka ner andra kvinnor för att säkra sin plats i patriarkatet. Vita kvinnor allierar sig med vita män i ett gemensamt förtryck av rasifierade kvinnor, för att säkra sin egen plats i patriarkatet. Detta är något som jag menar att i princip alla vita kvinnor och kvinnor som på annat vis har en hegemonisk position gör i större eller mindre utsträckning. Detta genom att utgå från sig själv som modell för det kvinnliga och för vad en ”god” och ickeförtryckt kvinna är.

Jag tänker att en sant radikal feminism måste kunna se hur rasismen samverkar med patriarkatet. För att vi (riktar mig mot vita kvinnor här, då det är den position jag själv innehar) ska kunna bekämpa patriarkatet på riktigt måste sluta alliera oss med vita män, sluta upp med våra feminiseringsprojekt. Femininet, alltså skapandet av kvinnlighet, är något som stärker patriarkatet oavsett om den är ”fin” och står högt i kurs i eller ej. Att upphöja sin egen femininitet på bekostnad av andra kvinnor är att alliera sig med patriarkatet, det kan aldrig vara att motarbeta det.

Manlig feminist.

Finns väl inte så mycket mer att säga om detta än att det suger med män som kommer och dikterar vad kvinnor borde och inte borde göra i feminismens namn. Om du nu är man och feminist kan du väl köra ditt eget jävla race och kämpa emot sexism. Varför är det viktigt för dig att kommentera vad alla kvinnliga feminister gör? Tänk lite kring dessa frågor innan du lägger din jävla recension, tack.

Jag kan vara fin på mina egna villkor.

Jag har tänkt mycket på det här med hår sedan jag rakade av stora delar av det. Hår är ju något väldigt laddat för kvinnor. Vi ska raka oss på kroppen, men det är viktigt att håret på huvudet är långt.

Sedan jag klippte håret kort så har jag känt mig fri. Innan hade jag långt hår som jag inte orkade vårda i den utsträckning som det egentligen krävde, nu slipper jag hålla på och bry mig om det hela tiden utan kan bry mig om mitt utseende i den utsträckning det passar mig och inte på grund av något slags tvång. Det funkar att bara dra handen genom håret på morgonen, att fixa med mitt utseende är inte längre ett måste utan något jag gör när jag vill och för att det får mig att må bra.

En annan effekt är att jag känner mig jävligt mycket snyggare nu än innan. Mitt hår såg helt enkelt jävligt illa ut innan, men den frisyr jag har nu är mer provocerande än den jag hade innan, trots att den här är väldigt mycket snyggare. Varför är det mer okej för kvinnor att ha någon ovårdad och frissig konventionell kvinnofrisyr än att ha rakad skalle eller kort hår? Varför är det mer accepterat med utväxt än att kapa allting?

Jag tänker att det handlar om att göra saker på sina egna villkor. Att bara vara allmänt ovårdad kan visserligen vara ogillat, men det är inte provocerande på samma sätt. Det är inte provocerande för det är inte ett aktivt ställningstagande. Ovårdat hår i konventionell längd signalerar: jag vill behaga dig och dina ideal, jag råkar bara vara för dålig för att göra det just nu. Att medvetet raka sig eller klippa sig kort signalerar däremot att en skiter i dessa ideal på ett mycket mer utstuderat sätt. Därför provocerar det.

Att ha långt hår handlar inte så mycket om att vara snygg som om att behaga. Långt hår är det ideal som finns för kvinnor i detta samhälle, därför ska alla ha det oavsett om en passar bra i det eller inte, oavsett om en orkar vårda det eller inte och så vidare. Att behaga handlar inte om att vara snygg, det handlar om att inte sticka ut. Om att falla in under normen.

Jag tänker mig att många kvinnor som inte orkar bry sig om sitt utseende ändå håller håret långt i förhoppning om att de ska orka göra det i framtiden. Jag klippte själv mitt hår när jag insåg att jag inte skulle orka ta tag i min så kallade frisyr på ett bra tag framöver, och det kändes jävligt skönt att bara acceptera att jag inte kommer behaga mer.

Innan kände jag att det var jobbigt att jag inte orkade anstränga mig för att se bra ut. Jag gick helt enkelt omkring och kände mig ful, och det är såklart nedbrytande när en hela sitt liv har fått höra att det vackraste som finns är att se bra ut. Nu känner jag att jag har skapat mina egna ideal kring hur jag ska se ut. Jag har en frisyr jag är nöjd med, som jag trivs väldigt bra i och känner mig snygg i. Jag vet att många andra tycker att den är okvinnlig och liknande, men det är verkligen helt okej, för jag bestämmer själv hur jag vill se ut. Det finns en stor styrka i det. Jag behöver inte välja mellan konventionella utseendeideal eller att inte bry mig alls, jag kan vara fin på mitt eget sätt och på mina egna villkor.

Lite tankar om romantik.

Sitter och försöker skriva ihop något längre om det här med romantik. Lite såhär har jag tänkt:

Kvinnor lär sig att sukta efter den romantiska kärleken, att längta efter den med hela sitt väsen, att ständigt bereda sig på att kunna ta emot den. Hålla livet fritt så att en är redo att göra allting för att få en man när han dyker upp. Vi lär oss att om vi missar detta tillfälle, om vi inte är beredda att lägga allt åt sidan, så kommer chansen kanske aldrig åter och vi kastas återigen in i ensamheten, meningslösheten, tomheten i att leva utanför den heteromonogama relationen. Livet blir återigen en strävan. Amelie är den perfekta kvinnan för en romantisk historia; hon lever ensam, bara för andra, och söker en mening i livet. När Nino dyker upp så kan hon ge sitt allt till honom, hon är redo för att älskas av honom. Hela sitt liv har hon varit redo för att älskas av honom, för hon har ingenting annat. Inget som håller henne kvar. Hon kan låta honom fylla hennes liv med mening, för hon har sett till att hålla det tomt.

Om kvinnan tvärtom inte har hållit sitt liv tomt blir det problem. De motsättningar som finns mellan hennes etablerade liv och relationen är en konflikt som måste lösas, och lösningen är given; hon ska göra avkall på det liv hon har, ge upp det för att istället bli en del av mannens liv. Om denna konflikt blir omöjlig att lösa enligt den romantiska kärlekens utstakade väg, alltså om hon väljer att stanna i sitt etablerade liv, så betraktas det som en tragedi.

I musikalen Moulin Rouge ställs Satine inför detta val. Hon har ett liv och möjligheter till att ta sig till en bättre situation och leva ut sina drömmar som skådespelerska, men bara på premisserna att hon gifter sig med en man hon inte älskar. Hela filmen utspelar sig kring detta drama. Vad ska Satine välja; ett gott liv, i betydelsen ekonomisk trygghet och möjlighet att leva ut sina drömmar, eller att följa den romantiska kärleken.

Satine är cynisk när hon träffar Christian. Hon har lärt sig att inte tro på kärlekens kraft, något som Christian såklart gör till sitt projekt att rätta till. Det är mycket viktigt för honom att Satine lär sig att tro på kärleken. När hon till slut väljer bort Christian går han till premiären av den pjäs i vilken Satine gör sin debut för att förnedra henne offentligt. Han vill betala henne för den intimitet de har haft. När det visar sig att hon inte är den madonna han ville göra henne till i sitt hetermonogama projekt degraderas hon till att bli hora i hans ögon. För att han ska respektera henne måste hon välja att vara madonna, alltså välja kärleken. Den offentliga förnedringen får henne till slut att välja Christian. Det hela anses vara oerhört romantiskt.

Att erkänna sitt privilegium är bara början.

Ibland talar jag om vikten av att erkänna sitt privilegium. Jag tycker att det är viktigt att som man erkänner att en är privilegierad. Däremot kan jag ofta känna att det betonas lite väl mycket, just det här att en ska erkänna sitt privilegium, som om det gjorde någonting bättre.

För mig är att erkänna ett privilegium ett första steg i att förstå sig själv i en samhällelig kontext. Alltså att erkänna att en har ett privilegium som man. Men det får liksom inte stanna där, utan en måste också lägga energi på att förstå detta privilegium. Vad innebär det för en och personer i ens omgivning? Hur måste jag agera för att ta ansvar för detta privilegium?

Jag upplever att många feministiska män mest bara konstaterar att de är privilegierade och sedan stannar vid denna insikt. Att det liksom blir ett ”men jag är ju medveten om det” som legitimerar jävligt mycket.

Även om en aldrig kan sluta vara överordnad kvinnor som man i patriarkatet kan en såklart göra en massa för att göra situationen betydligt mycket bättre. De flesta män har liksom inte bara sin position, utan agerar också på ett sätt som reproducerar kvinnoförtrycket.

Det går inte att sluta vara privilegierad som man, men det går att använda sitt privilegium på ett bra sätt, till exempel genom att driva feministiska frågor, lyfta fram kvinnor, försvara kvinnor och så vidare. Vad som däremot inte duger är att sitta och vara självtillräckligt ”medveten” om sin position utan att ägna sig åt någon form av medveten feministisk praktik.

Medvetenhet och analys av sig själv är inget självändamål, det är bara ett nödvändigt första steg i en större process. Du måste erkänna ditt privilegium, sedan måste du förstå det och göra någonting åt det.

Ask.fm om att hantera svartsjuka.

vad jag förstått har du o isak ej en monogam relation, upplever du någonsin svartsjuka? hur hanterar du det isf?

Jag är noggrann med att skilja på vad jag behöver av hen i vår relation och en vilja till exklusivitet. I mina ögon så är exklusivitet något en behöver om en känner sig otrygg i relationen. Jag tänker att en ofta känner sig mer otrygg i kärleksrelationer eftersom dessa är så oerhört laddade i vårt samhälle och eftersom det pågår så mycket spel mellan de personer som ingår på ett helt annat sätt än i vänskapsrelationer. En vänskapsrelation kan vara intensiv och oerhört viktig, men en blir sällan svartsjuk om någon har en annan vän eftersom det i regel finns en annan tillit och öppenhet i vänskapsrelationerna.

Delvis så försöker jag att själv dekonstruera vad en kärleksrelation är, för att göra det mindre laddat och därmed bli mindre svartsjuk. Bland annat så brukar jag inte diskutera eller tänka på Framtiden tillsammans med Isak på samma sätt som jag gjorde med mitt ex. Det är klart att vi diskuterar vår vardag och så vidare, men vi har inget gemensamt livsprojekt som vi ombesörjer. Detta gör att jag inte känner att det vore en katastrof om relationen tog slut på samma sätt, eftersom mitt liv inte centrerar kring den. I detta så är såklart beslut som att jag inte ska skaffa barn en viktig del.

Men det handlar såklart inte bara om ens egen inställning utan om hur en har det tillsammans. Jag är noggrann med att ta reda på vad jag behöver i vår relation för att kunna känna mig trygg och förmedla det. Centralt här är öppenhet med känslor och tankar som rör relationen, omtanke och tillit. Om jag känner att detta finns är det inte så jobbigt om Isak också träffar andra, eftersom det inte gör att jag känner mig hotad på samma sätt.

Men jag tänker nog att det viktigaste är inställningen till vad en kärleksrelation är; jag tänker inte att jag och Isak ska vara ihop för evigt, jag tänker att vi har det bra nu och kan vara tillsammans så länge det fortsätter vara just så. Jag försöker helt enkelt att betrakta vår relation mer som jag skulle betrakta en vänskapsrelation, även om det såklart är svårt att göra fullt ut.

Mitt värde avgörs av om jag kan tillfredsställa en man.

På sista tiden har jag känt så oerhört mycket skuld. Skuld för att jag är sjukt och inte orkar varken plugga eller hålla på med den politiska aktivism som behövs så mycket. Skuld för att jag inte orkar skriva alla de texter som behöver skrivas. Skuld för att jag inta orkar svara på mejl och kommentarer som jag egentligen vill.

Men jag har också börjat känna mer skuld i mitt privatliv (i brist på bättre ord, det personliga är politiskt och så vidare), framförallt inför min partner. De senaste veckorna har präglats av mycket ångest, och denna har i sin tur utlöst skuld och skam över att jag inte lyckas vara Den Perfekta Flickvännen, som i sin tur har skapat ännu mer ångest. Den onda ångest/skuld/skam-spiralen är i full gång helt enkelt.

Jag har varit i den här situationen förut, men då var det med betydligt mycket mindre analys av läget. Då trodde jag att det faktiskt skulle kunna hjälpa om jag bara hatade min ångest tillräckligt mycket, även om det såklart var just självhat som drog igång den.

Men det är ändå så himla svårt att komma ifrån den här skulden, även om jag förstår hur den fungerar bättre nu. Jag vill liksom aldrig vara till en belastning i mina kärleksrelationer. Så fort jag känner att jag kräver ”för mycket”, det vill säga typ känslomässigt stöd och tröst, så får jag extremt dåligt samvete. Detta trots att jag är brutalt medveten om hur otroligt mycket känslomässigt arbete jag utfört i relationen.

Jag fascineras också mycket av hur dåligt samvete jag kan ha för att jag inte utför tillräckligt mycket hushållsarbete, även om det helt uppenbart är jag som utför mest och dessutom har det övergripande ansvaret för att saker och ting blir gjorda. När jag för några dagar sedan bad min partner att tvätta efter att själv, och på eget initiativ, ha tagit minst tre tvättar på raken så fick jag dåligt jävla samvete för att han fick göra det.

Jag har funderat en del på hur detta kommer sig, och jag tror att det har att göra med uttalade och outtalade behov. Kvinnor tränas i mycket högre grad att leva sig in i andra människors situation, något som män knappt tränas in i alls. När kvinnor och män ingår i relationer så tar detta sig uttryck i att kvinnor känner av mäns behov och tillfredsställer dem utan att de behöver uttrycka dem, medan kvinnor i mycket högre grad behöver uttrycka sina behov.

Detta leder till en situation där kvinnan framstår som krävande, eftersom det är hon som uttalar sina krav. Mannen framstår som okomplicerad och okrävande. En riktigt skön snubbe, helt enkelt. Det kan till och med vara så att de framstår som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens behov, till exempel genom att prata om hans känslor. Vet flera män som BEKLAGAT sig över att deras kvinnliga partners är så himla jobbiga när de försöker inhämta information om deras känsloliv. Liksom: ”prata om känslor, vad är det för trams”, helt utan att erkänna att det faktiskt finns ett behov av detta och att det är kvinnan som ser till att det blir tillfredsställt.

Jag tänker att detta går att applicera till viss del på hushållsarbetet också. Eftersom jag har det övergripande ansvaret blir det jag som säger till när något behöver utföras, vilket gör att det framstår som att jag ”bestämmer”. I själva verket är det givetvis inte så, utan det är snarare så att jag utför planeringsarbetet. Min partner får avlastning eftersom han inte behöver bry sig om att tänka på när saker ska utföras. Men faktum kvarstår att det blir jag som uttrycker behovet, det blir jag som ställer kraven, vilket gör att jag uppfattar mig själv som tjatig och bossig, vilket är en ganska obekväm självbild. Patriarkatet har ju liksom lärt mig att hata bossiga kvinnor.

Men ja, det är svårt att komma undan det här. Trots att jag är medveten om vad som händer så känner jag så jävla mycket skuld så fort jag inte kan ta det ansvar för relationen och hemmet jag brukar vara kapabel till. Trots att jag har gjort merparten av det känslomässiga arbetet och hushållsarbetet under det dryga år vi har varit tillsammans så kan jag inte stå ut med tanken på att han skulle göra mer, eller ens att vi skulle göra lika mycket. Så jävla inpräntat är det i mig att mitt värde som människa avgörs av min förmåga att tillfredsställa en man.