Kategori: Feminism

Vi behöver inte säkerhet, vi behöver trygghet.

Lady Dahmer har skrivit om att den där killen du känner som blev felaktigt anklagad för våldtäkt högst troligen var skyldig. Ni vet, den där bekantskapen som så många har i bakfickan som de drar fram vid diskussioner kring våldtäkt som de bara ”vet” var oskyldig, för att han ”inte är sån” eller något i den stilen. Jag tänker på människor som misstänkliggör kvinnor som berättar om våldtäkter de blivit utsatta för.

Detta motiveras ofta med att en ”inte kan veta säkert” eller liknande, och det är såklart sant. Grejen är väl mest den att ingen skulle säga detsamma om någon till exempel berättade att hen blivit nedslagen eller rånad. Vi skulle inte börja ifrågasätta sanningshalten i historien, vi skulle inte insinuera att personen gått med på slagsmål frivillig och sedan ångrat sig, vi skulle inte fråga oss om inte offret ändå hade lite lite skuld i det hela som stod där i krogkön där vi ju vet att många många slagsmål inträffar. Vi skulle inte säga så. Det är uppenbart att det är något med våldtäkterna som drar fram tvivlet i oss, som gör att vi plötsligt börjat söka andra förklaringsmodeller än att det faktiskt har inträffat.

Ofta handlar det nog om att förövaren är någon som vi känner, för det är ju så det är med våldtäkter. Det är ofta närstående som utsätter oss för dem, och om en vän blivit utsatt för en våldtäkt är det troligt att vi även känner personen som utsatte personen för den. Det är klart att vi ryggar tillbaks då.

Men det handlar nog också om synen på kvinnor och sex. Om synen på att det är kvinnors ansvar att se till att inte sätta sig i sådana situationer där våldtäkter sker. Tyvärr skulle ett sådant förhållningssätt innebära att kvinnor aldrig någonsin kan ha relationer med män, eftersom det är under sådana förhållanden de flesta våldtäkterna sker. Det vore väl tråkigt?

Den som blir utsatt för en våldtäkt hade högst troligen kunnat göra något annorlunda för att undvika det hela, precis som den som blir utsatt för ett rån hade kunnat göra det. Kvinnan hade kunnat minimera sitt umgänge med män, undvika att skaffa partner, undvika att festa med män, vara ständigt beväpnad, flytta till en kvinnoseparatistisk by, bosätta sig i en stuga i skogen. Poängen är att kvinnor inte ska behöva begränsa sina liv på det viset, ty varje man är en potentiell våldtäktsman. Om kvinnor ska undvika alla situationer som kan leda till ett övergrepp så skulle vårt livsrum bli så oerhört mycket mer begränsat än vad det redan är i detta patriarkat. Lösningen, kvinnofrigörelsen, ligger inte där.

Det vi behöver är inte säkerhet, inte fler tips för hur vi ska göra ”rätt”, hur vi ska skydda oss. Det vi behöver är trygghet. Trygghet i att kunna leva våra liv, gå på stan, ingå i förhållanden, utan att riskera att bli utsatta för våld, trakasserier, våldtäkter. Trygghet i att veta att om vi skulle bli utsatta för detta så kommer vi inte få skuld och skam från samhället, utan stöd och förståelse. Trygghet i att veta att det är förövaren som kommer bära skulden, inte vi.

Du är inte en individ.

En vanlig invändig jag får från olika män är att de minsann är indiviiider och att jag måste respektera det och gud vet allt. Ja, jag vet att ni är individer och att ni har en massa olika egenskaper. En kanske gillar GTA, en kanske spelar gitarr, en kanske är Moderat, en kanske är Vänsterpartist och så vidare. Poängen är inte att ni alla skulle vara likadana, poängen är att ni alla har något gemensamt; ni är på toppen i könsmaktsordningen, ni har en samhällelig position från vilken ni utövar förtryck mot kvinnor.

Tyvärr, men jag är faktiskt helt jävla ointresserad av era fritidsintressen och vad som skiljer er åt. Jag skiter i din favoritmat, din favoritfärg, i om du tycker om ”kurviga” eller smala tjejer och så vidare. Sådant kan jag bry mig om när jag träffar män i verkligheten som jag av olika skäl har intresse i att lära känna, inte när jag skriver om feminism. När jag skriver om feminism är jag intresserad av det som förenar er, det vill säga ert förtryck av kvinnor och dess olika uttryckssätt.

Jag vill också poängtera att jag skriver utifrån mina egna erfarenheter, utifrån mina relationer. Det är klart att jag stöter på andra problem än vad andra gör, för det är alltid ett samspel mellan individerna och strukturerna. Jag löper antagligen större risk att bli utsatt för vissa beteenden, dels för att jag tycker om en viss typ av män, dels för att jag själv är på ett särskilt sätt. Det gör inte att det slutar vara även en strukturell fråga, det gör bara att patriarkatet tar sig olika uttryckssätt beroende på individ, vilket såklart är en självklarhet.

Din ”rätt” att betraktas som individ i detta sammanhang ger jag tyvärr inte ett skit för. Kvinnoförtrycket sker inte på individuell nivå, det sker på strukturell nivå, och därför måste vi tala om strukturer. Och jag värderar kampen mot förtrycket så enormt mycket högre än dina eventuella sårade känslor över att ja generaliserar.

Mäns kommunkation.

Det finn en idé om att män har så himla mycket enklare att kommunicera och göra sig förstådda än vad kvinnor har. Jag vet inte, men jag har fan aldrig märkt av detta. Min kommunikation med män har aldrig varit enkel som min kommunikation med kvinnor. Män har jag alltid varit tvungen att dra ur vad fan de menar med olika saker, att aktivt fråga dem när de uppenbarligen är ledsna om vad problemet är istället för att de typ säger det till mig på eget bevåg. Dessutom är män i min erfarenhet betydligt mycket mer inriktade på att ”argumentera” när en har ett samtal om till exempel känslor eller sin relation, istället för att försöka förstå den andra och tillsammans jobba fram en lösning så vill de veta vem som har ”rätt” och var skulden ligger och sen skita i det typ.

Jag tänker att män ofta upplevs som mer lätta att förstå sig på eftersom deras språk är hegemoniskt. Det vill säga; mannen är norm i samhället och därför är det mannen som dikterar villkoren. Om en man och en kvinna inte förstår varandra så läggs det på kvinnan. Hon övertolkar och överanalyserar, hon är obegriplig och ologisk och så vidare. Mannen har rätt tills motsatsen bevisas.

Jag har lagt och lägger fortfarande extremt mycket tid på att förstå och tolka män för att vårt samspel ska fungera. I mina relationer med män så anstränger jag mig extremt mycket för att förstå hur de känner och för att få dem att tala ur skägget istället för att gå omkring och låtsas att de är obrydda och känslokalla (det är ni inte, bara släpp den där jävla idén nu). Det är jag som står för kommunikationen, det är jag som tar upp problem jag upplever, det är jag som frågar hur de känner inför olika saker. Aldrig någonsin att det är tvärt om.

Så nej, jag tycker verkligen inte att män är bra på att uttrycka sig så en förstår eller sysslar med rak kommunikation. Däremot sysslar de en hel del med att förneka att de har känslor och liknande, vilket ofta leder till att de själva inte uppfattar att de har ett behov av att förstå sitt eget känsloliv, vilket gör att det istället blir någon kvinna i deras närhet som får göra det åt dem. Och ja, det är klart att en uppfattar det som att en är ”enkel” och ”okomplicerad” då, men det betyder inte att en faktiskt är det utan att en låter någon annan göra jobbet.

Bloggutmaning vecka fyra – Våldtäkt. Alla inlägg.

Här kommer alla inlägg i ämne fyra i min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism. De två senaste veckornas ämne var Våldtäkt.

När du inget annat kan göra än att finnas där av Ord och ord.

Du behöver inte må dåligt över en våldtäkt av Moralfjant.

Den dolda våldtäkten av Asperger hippie.

Bloggutmaningen: Våldtäkt av Knyttet.

Bloggutmaning – en lätt fundering på underhållningsvåldtäkt av Mondocane. Här finns även ett tillägg.

Det enkla ordet samtycke, och det svåra ordet våldtäkt av Tjejbloggat.

Ett inlägg fyllt med gamla minnen och nyfött hat av Supersnippy.

Varför lär vi tjejer hur de inte blir våldtagna, istället för att lära killar att inte våldta? av Calatalo.

Rädslan, den förbannade rädslan av Intersektionell Solidaritet.

Våldtäkt och vad jag ska lära min dotter av Linas värld.

”Våra killar gör inte så” av Vakentimmar.

Våldtäktsmannaprofilen av ett Ritstift i din rumpa.

Mitt eget inlägg finns här och Schmenus finns här.

Våldtäkt.

Idag är det meningen att jag ska skriva om våldtäkt, och det råkar vara extra aktuellt i och med den friande domen mot de sex män som våldtog en kvinna. Det är uppenbart att den nuvarande lagmässiga definition vi har av våldtäkt inte utgör något skydd för kvinnor, inte ger kvinnor rätt till sina egna kroppar. Snarare så definierar det den juridiska gräns som män har att förhålla sig till när de tar sig rätt till kvinnors kroppar, den gräns som inte får överträdas eftersom det då är ett brott mot lagen. Att följa lagen är ingen garanti för att en våldtäkt inte sker, det är bara en garanti för att inte få något straff för det brott en begått mot en kvinna.

IMG_20130929_103717

Men våldtäkt är inte främst juridik, utan det är en fråga om sex, om relationer, om makt och om samspelet mellan män och kvinnor. Vad som fälls och vad som frias är något som hjälper oss att se samhällets värderingar, men lagen kommer inte rädda oss från våldtäkterna så länge lagen inte tar frågan om kvinnors rätt till sina egna kroppar på allvar. Så vi måste prata om våldtäkt. Men vi kan inte prata om det som något frikopplat från vanligt sex. Våldtäkt är inte väsensskilt från vanligt sex, det är snarare toppen av det patriarkala sexets isberg. Och utan att prata om sex så kommer vi aldrig att kunna prata om våldtäkt.

När män och kvinnor närmar sig varandra som könsvarelser, alltså som män som män och kvinnor som kvinnor, så närmar vi oss varandra i de roller som patriarkatet skapat åt oss. Kvinnan är ett objekt, hon är underordnad, mannen är subjekt, han är överordnad. Mannen för och kvinnan följer. Kvinnan kan välja att tacka nej till dansen, men när hon väl inträtt i den så är det mannens villkor som gäller. Det är mannen som tar initiativen, som berättar vad han vill ha, och det är kvinnan som levererar det åt honom. Detta är det patriarkala mönster som går igen i relationer mellan män som män och kvinnor som kvinnor, och så även i sexet.

I det patriarkala sexet fortsätter denna dans, och där finns alla komponenter som leder till våldtäkt. Kvinnan ses som ett objekt som mannen antingen kan ha tillgång till eller ej. Utgångspunkten är att mannen har tillgång, äger rätt till kvinnan, och detta gäller tills motsatsen bevisas, det vill säga till kvinnan säger nej tillräckligt högt och tillräckligt tydligt. Detta nej framstår dock inte som en absolut gräns utan snarare som en barriär mannen kan välja att försöka överträda eller ej. Även efter ett nej kan mannen fortsätta försöka, detta är vad som kallas tjatsex och är egentligen en form av våldtäkt, för det är att inte respektera ett nej. Även om nejet blir ett artikulerat ja så har mannen gått över gränsen för vad som är okej.

Förutsättningen för det patriarkala sexet är inte samtycke utan tillåtelse. Kvinnan samtycker inte till de sexuella handlingarna, hon tillåter dem. Det är mannen som sitter på initiativmakten, mannen som lägger fram förslagen och kvinnan som kan välja att antingen avslå eller låta mannen hållas. Det är mannen som för, kvinnan som följer, i det patriarkala sexets dans. Vi måste se att den tillåtelsen äger rum i en större kontext, en kontext där män har makt och där män kan tvinga sig till sexuellt umgänge om tillåtelse skulle saknas. Detta gör att tillåtelsen inte är ett fritt val, utan det är ett val som sker under vissa överväganden från kvinnans sida. Hon kan välja att säga nej, men då riskerar hon att hennes uttalade önskan överträds eller att mannen försöker ta sig runt hennes barriär.

Det snackas om att en som kvinna måste säga nej, men om detta nej så enkelt kan överträdas, vad är då meningen? Risken att nejet inte får något gensvar är stor, och i sådana fall är det kanske bättre att spela med. För förnedringen att inte bli lyssnad på, att inte bli respekterad, den är massiv. Bättre då att inte utmana ödet och låta mannen hållas. För en vill ju inte vara en sådan, en våldtagen kvinna. En vill ju inte vara en sådan kvinna som det inte lyssnas på, vars ord inte tas på allvar.

Våldtäkt är att ha sex med någon mot dennes vilja med våld eller hot om våld. Men vad är våld, och vad är hot om våld? I ett patriarkalt samhälle finns våldet alltid närvarande i samspelet mellan en man och en kvinna. Även om det inte är uttalat så finns det där. Det finns i kroppsspråket, i sättet vi närmar oss varandra på, i våra samhälleliga värderingar. Även en man som aldrig skulle använda våld bär med sig det patriarkala våldet som ett ok, och för att kunna överbrygga detta hot om våld krävs mer än att inte vilja utföra våld, det krävs att en aktivt visar att en bryr sig om vad ens partner tycker och tänker om det som görs i sängen. Genom att vara öppen, genom att fråga, genom att aldrig någonsin visa irritation över hennes osäkerhet eller preferenser, så kan en komma förbi detta. Genom att verkligen visa att hennes vilja betyder något, genom att aldrig ha sex om du tvivlar minsta lilla på om det där ja:et är uppriktigt menat.

Om du som man väljer att köra på tills du får ett uttalat nej, då är du i riskzonen för att ha sex med en kvinna mot hennes vilja. Ibland slår män sig för bröstet för att de slutar så fort en kvinna säger ”nej”. Men: ansvaret ligger också på dig att ta reda på om hon verkligen vill eller inte, inte bara på henne att kommunicera sin ovilja. För sex ska handla om samtycke, inte om tillåtelse. Det ska handla om att båda parter går in i det hela med ärlighet och med öppna ögon, inte att den enda har en färdig plan som den andra kan välja att stoppa eller inte. För det är däri den patriarkala makten ligger, i att vara den som bestämmer vilka alternativ som finns, vilka premisser som råder, i vem som för och vem som följer. Och för att kunna komma runt det så måste den som för bjuda in den som följer, visa att det är något båda ska göra.

Våldtäktsskriverier och vikten av feminism.

IMG_20130929_104525Sitter och skriver om våldtäkt till min och Schmenus bloggutmaning. Det är ett tungt ämne där en verkligen måste tänka efter ordentligt. Ikväll kommer vi att publicera alla inlägg som folk skrivit på ämnet, så om du vill vara med är det en bra idé att skriva nu.

Jag vill också säga en liten sak angående den friande domen mot de sex män som våldtog en kvinna: vi kvinnor kan uppenbarligen inte lita på att samhället ska skydda vår rätt till våra kroppar. Vi måste inse det. Vi måste inse att det fortfarande är en kamp vi måste föra för att vi ska anses ha rätt till våra egna kroppar. Det är därför det är så jävla viktigt med feminism, för att kvinnor inte ska ses som någon allmän jävla egendom. Glöm inte det.

Om feminismens dåliga rykte.

Ibland anklagar feminister andra feminister för att ge feminismen dåligt rykte. Jag är en av de feminister som ofta hamnar i skottgluggen för sånt här. Jag är för extrem, jag är elak mot män, jag generaliserar, jag läser SCUM-manifestet och så vidare och så vidare. Ibland beter sig folk som om det var jag personligen som är skälet till att vi inte lever i en postpatriarkal utopi, som om det var jag som stod som et orubbligt hinder i vägen för att de ska kunna dela ut det sista dödande slaget mot patriarkatet.

Jag är helt med på att alla feminister inte tycker som jag i olika frågor och att en kritiserar mig och mina texter. Jag ser det som en styrka inom feminismen att det finns ett öppet debattklimat, och det är något jag själv försöker bidra till när jag kritisera olika feministiska praktiker. Däremot betackar jag mig från kritik som bygger på att jag skulle vara någon slags fiende till feminismen för att jag ger den dåligt rykte genom att typ ”bekräfta fördomar” om feminister och liknande.

Enligt mig är detta verkligen att köpa patriarkatets logik, den som bygger på att det är kvinnors och feministers fel att kvinnor fortsätter att vara förtryckta i detta jävla samhälle. Det är det såklart inte, det är patriarkatets fel. Ni vet, den där samhällsstrukturen som feminister kämpar emot. Den där samhällsstrukturen som gör att människor väljer att bli feminister.

Det tycks finnas en idé om att om alla feminister bara gjorde ”rätt” och var oförargliga så skulle vi komma till den postpatriarkala utopin direkt. Det är ett ganska historielöst synsätt på feministisk kamp. Det har aldrig varit så att feministiska framsteg har kommit enkelt, utan det har alltid krävts en kamp. Saker som vi idag ser som självklarheter, till exempel att våldtäkt inom äktenskapet ska vara förbjudet, har feminister slagits med näbbar och klor för att få igenom.

Jag har inget emot att feminister väljer att vara mindre radikala än vad jag själv är, jag har inte heller något emot att folk kritiserar mina idéer, men jag tycker inte att det är okej att anklaga andra feminister för att ”sabba” för feminismen eller bidra till att den får dåligt rykte. I mina ögon är det ett sätt att censurera och skämma feminister för saker och ting som egentligen patriarkatet har skulden för. Jag skulle aldrig anklaga någon som är mindre radikal än jag för att ge feminismen dåligt rykte, även om jag tycker att de har helt fel, för jag tror inte att feminismens dåliga rykte handlar om deras åsikter utan om att vi lever i ett patriarkalt samhälle där rörelser som feminismen med nödvändighet kommer att stöta på en jävla massa motstånd.

Det handlar om att anpassa sig efter patriarkatets spelregler, för i ett samhälle där vi inte hade haft dessa så hade ingen över huvud taget fått för sig att klanka ner på kvinnor eller feminister som grupp, än mindre hade det varit ett vanligt och inflytelserikt perspektiv som människor hade känt ett behov att anpassa sig efter. Att säga att en enskild feminists beteende sabbar för feminismen som rörelse är att acceptera denna spelplan, och det är extremt problematiskt.

Feminismen har inte dåligt rykte för att jag skriver något taskigt om män på twitter. Det kan finnas sjukt många rimliga grunder till att ifrågasätta ett sådant agerande, men att vädja till min omsorg om feminismens rykte är inte en av dem. Feminismen har dåligt rykte för att vi lever i ett patriarkat, något som feminismen som rörelse kämpar emot. Och det är liksom så det är att kämpa emot makten i ett samhälle, en möter jävligt mycket motstånd. För feminismen kommer aldrig någonsin att både kunna vara okontroversiell och progressiv, kommer aldrig någonsin att kunna vara en accepterad del av den samhällsordning som den vänder sig emot. Och det är så det ska vara. Annars vore det inte någon politisk kamp utan bara ännu en åsiktsklubb, och det är jag faktiskt inte det minsta lilla intresserad av att delta i.

Kärleken till de förtryckta är större än hatet mot förtryckaren.

Någon skrev till mig att ”mitt manshat vet inga gränser” och jag tänkte att jag ibland önskar att det var så, att jag bara kunde hata hata hata manligheten så mycket som den förtjänar. Men det går ju liksom inte, för ett sådant hat skulle endast konsumera mig och inte leda till något gott.

För mig har feminism varit ett sätt att sluta hata. Först tog jag det av patriarkatet internaliserade hatet mot mig själv och andra kvinnor och började hata patriarkatet och manligheten istället, sedan slutade jag hata och började istället känna sorg över att vi lever i ett samhälle som tvingar fram de här känslorna istället för att vi ska kunna leva tillsammans.

Att hata kan vara nödvändigt i perioder, men i längden blir det bara smärtsamt och jobbigt att ägna sig åt. Det gör mest ont i en själv och inte i i patriarkatet. Det är väl det jag har förstått, att i min kamp mot patriarkatet måste jag lägga manshatet på hyllan och istället börja jobba mer konstruktivt. Och det blir för jobbigt att möta all den skit en möter när en försöker bekämpa patriarkatet om en ska reagera genom att bli arg på allting, genom att hata de som mycket som det förtjänar att hatas, för floden av skit vet fan inga gränser. Det som kvinnor utsätts för i patriarkatet är så vidrigt och så fruktansvärt att en känner det som om en skulle kunna brinna upp av raseri, men det går ju inte för om jag skulle låta hatet förtära mig skulle jag inte kunna fortsätta göra det jag gör.

Så jo, faktiskt, mitt manshat vet gränser, och den gränsen går vid vad jag klarar av att hantera. Idag orkar jag knappt känna hat eller ilska alls längre, för det skulle bli mig övermäktigt om jag kände det varje gång det var berättigat. Istället känner jag bara sorg, en avgrundsdjup sorg över att kvinnor varje dag fortsätta förtryckas i denna vidriga skapelse till patriarkat, en sorg över att män dagligen fortsätter utöva detta förtrycka och att vissa till om med känner sig tvungna att försvara sin makt så mycket att de aktivt kämpar emot feminism. Egentligen förtjänar ni att hatas, men jag har kommit fram till att ni inte är värda mitt hat, det är inte värt att bli så upprörd över er att min förmåga att kämpa försämras.

Min drivkraft i feminismen är inte framförallt hat mot manligheten, utan en kärlek till alla de kvinnor som utsätts för ert förtryck. Och den kärleken driver mig till att ta hand om mitt hat, bearbeta det, omvandla det till sorg och göra rum för det i mitt bröst. För att jag ska kunna fortsätta kämpa för att dessa kvinnor ska kunna leva ett bättre liv.

Kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

Ibland, eller ganska ofta stöter jag på fenomenet att personer som uppfattas som män och blivit uppväxta som män tar avstånd från manlighet och andra män. Det vill säga säger att de hatar män, säger att de inte känner sig hemma i mansrollen, inte definierar sig som män (här talar jag inte om transpersoner  eller intersexuella utan snarare människor som är queer) och liknande.

Jag är helt med på grejen med att män också ska få problematisera mansrollen och att det är fett att leka med olika könsidentiteter, däremot har jag problem med den här grejen att många verkar tro att de kan sluta definiera sig som män och sedan är allt löst, trots att de fortfarande utövar manlighet och alltså patriarkalt förtryck.

Har du erfarenhet av att växa upp som man och uppfattas som man så har du ett manligt privilegium, oavsett vad du känner att du är eller inte. Jag förstår att det känns jobbigt att inte känna sig hemma i sin könsroll, men det gör det inte mindre sant att du har detta manliga privilegium. Du kommer att fortsätta ha ett manligt tolkningsföreträde, manlig makt och så vidare hur mycket du än tar avstånd från den manliga identiteten eller från män som grupp i ord. För att dekonstruera sin könsroll så krävs inte bara att en tar avstånd från den eller sluta identifiera sig med den, det krävs också att en slutar utöva den.

Jag stöter på detta när jag kritiserar feminister jag uppfattar som män för att bete sig på ett patriarkalt sätt, det vill säga att de svarar med att de inte definierar sig som män och att det är cissexistiskt av mig att anta att de skulle ha en manlig könsidentitet. För min del är det relevanta inte om de har en manlig könsidentitet eller inte, alla får väl kalla sig vad de vill, däremot så kan jag se att många människor som säger sig inte ha en sådan fortfarande gör manlighet och utövar förtryck av kvinnor helt enkelt för att de blivit uppväxta som män och uppfattas som män. Detta går inte att komma ifrån genom att säga att en personligen inte uppfattar sig som man.

Jag tycker att det är skitviktigt att som feminist inte vara låst vid ett binärt könsperspektiv utan se att det inte alls är så fast, men jag tycker också att det är viktigt att inte försöka lösa problem genom att definiera saker och ting annorlunda. Jag ser att queerfeminism kan vara ett mycket effektfullt verktyg på många sammanhang, för att utmana och bryta upp genusordningen, men det får inte blir ytterligare ett sätt för män att ta utrymme inom feminismen och utöva manlig tolkningsföreträde, vilket jag ofta upplever att det är.

Om en gör anspråk på att sluta vara man så ska det väl ändå till att en försöker dekonstruera alla delar av sin manlighet, inte bara de en själv uppfattar som störande. Att gå omkring och göra manlighet på en rad områden men försvara sig med att det inte är så en definierar sig duger inte i mina ögon. Det kan såklart vara spännande för en själv, men det gör inte att en slutar förtrycka kvinnor, och det är väl ändå det som feminism i grund och botten måste handla om; att avskaffa kvinnoförtrycket. Något annat har i alla fall jag svårt att se som feminism. Det kommer inte att tjäna något till om alla slutar definiera sig som män och kvinnor, kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

Tack feminismen!

132De senaste veckorna har jag bråkat med så många personer, fått så många drömmar krossade och blivit sviken så många gånger. Jag har hört så jävla mycket skit från så många olika håll, ställt så många obekväma frågor och haft så många jobbiga men ack så nödvändiga samtal. Jag har gråtit flera gånger över en känslomässig börda som ter sig övermäktig.

Men jag tar mig förbi det, och jag är så himla glad för det. Jag är så glad att jag har människor i min omgivning som vet vad vänskap och kärlek handlar om; att ta hand om varandra, att lyssna på varandra, att ta ansvar för varandra. Människor som inte sysslar med något jävla spel, som inte försöker få mig att känna skuld och skam, utan som tar mig på allvar.

En annan sak som hjälper är insikten om att jag måste ta tag i mina känslor, inte kan hålla på och förtränga dem utan låta sorgen jag känner över svek och konflikter ta rum i mig, låter dem finnas där. Jag vågar låta saker och ting göra ont.

Det hjälper också att veta i vilka situationer jag har skuld och i vilka det handlar om att jag blivit utsatt för något. Innan så reagerade jag ofta genom att lägga skulden på mig själv, antingen för det som inträffat eller för mina känslor kring det, det gör jag inte längre.

Allt det här är delvis feminismens förtjänst. Genom att syna patriarkala relationsmönster har jag kunnat skapa bättre och mer öppna relationer till andra människor, jag har lärt mig erkänna och förstå mina känslor och jag har slutat känna skuld inför det andra utsätter mig för. Allt detta gör det så mycket enklare för mig att hantera livet när det är svårt, för jag vågar känna min smärta, jag vågar erkänna min svaghet, jag vågar prata om det som gör ont med min vänner. Utan feminismen hade jag troligen bara klarat en bråkdel av allt detta.

Så tack för det!

Vad har ni att tacka feminismen för?