Kategori: Feminism

Alla kvinnor blir utsatta för patriarkalt förtryck.

Ett sånt där jävligt oklart ”argument” som ofta kommer från antifeminister är att de spekulerar i det patriarkala förtryck en blivit utsatt för och vända det emot en. Till exempel: feminister antas ha haft dåliga relationer med sina fäder, blivit våldtagna, blivit illa behandlade av manliga partners eller bara i största allmänhet haft dåliga relationer med män.

Jag kan avslöja en sak; jag har blivit utsatt för mycket av detta. De allra flesta feminister har troligen blivit utsatta för något av detta, eftersom de allra flesta feminister är kvinnor och de flesta kvinnor har blivit utsatt för något av detta. Det är liksom därför folk ens är feminister, för att kvinnoförtryck är en realitet och för att det gör livet betydligt mindre soft att leva för de flesta kvinnor.

Jag har såklart också fått ta del av min beskärda del av kvinnoförtryck, däremot skulle jag tro att jag blivit utsatt för mindre än många andra, något jag är glad för. Jag har också bevittnat mycket kvinnoförtryck under mitt liv. Det är viktigt för mig att kämpa emot det här inte bara för min egen skull utan för att jag tycker att ingen mänsklig varelse ska behöva leva under de förhållanden som kvinnor tvingas leva under idag.

Att jag har personliga erfarenheter a förtryck borde väl inte göra mig mindre trovärdig? Det är ju liksom så det är att vara kvinna i ett patriarkat, och det är inga konstigheter med det. Poängen med feminism är att det inte ska behöva vara så. Men vissa tycker uppenbarligen att det är viktigare att vända dessa erfarenheter av förtryck emot oss än att försöka förstå dessa erfarenheter, sätta dem i kontext och bekämpa dem. Och ja, det är väl inte så konstigt, de ger oss precis vad patriarkatet alltid gett oss; ännu mer förtryck.

Twitter 6/10. Feministiska män förtrycker också.

Alltså när feministiska kvinnor höjer feministiska män till skyarna…. Detta stör mig på så många sätt. Dels; att vara feminist som man är fan inte ”snällt”, det är en jävla skyldighet att sluta förtrycka. Men också att de feministiska jävla männen ba ”mmmm vad skönt med beröm” HELT UTAN ATT REFLEKTERA ÖVER SIN POSITION!!!! Om en som feministisk snubbe inte förmår fatta att en får beröm pga patriarkatet utan bara solar sig i det utan skuld bör en skämmas. Att som feministisk man ba ”guuud vad mkt beröm jag får måste vara pga jag är BÄST” är så jävla insiktslöst.

Det är inte konstigt att en som kvinna blir tacksam så fort det kommer en man med minsta vett, men att männen ba tar åt sig… Jag tycker fan att det är sjukt osmakligt att som feministisk man gå omkring och sola sig i det ljus patriarkatet kastar på en. För det är ju precis det det handlar om. Feministiska män får beröm pga att de är män, inte pga att det är feminister. Fatta det! Det handlar ju om att de är ”bra för att vara män”, om att det förtrycker lite mindre än andra män.

Fattar inte heller grejen med att ba ”mmm så sexigt med feministiska män”. Handlar väl inte om en ”sexig” accessoar??? Jag föredrar ej feministiska män pga ”sexigt” utan pga tycker det är soft att slippa bli förtryckt.

Och så sägs det liksom ”men vadå det är klart vi måste ge de ”snälla killarna” beröm”. Måste vi verkligen det? Handlar väl fan inte om att de som förtrycker mindre ska få hyllningar utan om att de som förtrycker ska få skit. Den vi behöver är inte att göra det glidigt att vara feministisk man, utan att göra det sjukt jävla osoft att vara ickefeministisk man.

Feministiska män förtrycker också kvinnor. De måste också rannsakas. Räcker inte att ”vara feminist”. Trött som fan på daltandet med män i allmänhet och feministiska män i synnerhet. Allt förtryck förlåts så fort de är ”feminister”.

Men plz manliga feminister sluta böla nu och ta ansvar för er position istället. Men gud sluta slicka feministiska män i röven. De är inga jävla gudar för att de tycker det är bra med jämställdhet. De flesta män har stora problem med att sluta upp med många förtryckande praktiker. Blir ej bättre för att vi gosar med dem. Nej nej nej, en förtjänar inte att bli höjd till skyarna för att en är feminist som man. Det är vanligt jävla folkvett.

Att som feministiska man böla om att en får ”skulden för patriarkatet” när ens förtryck påpekas är verkligen att missa poängen.

Hur sex skildras.

Första gången jag hörde Tusen systrar så reagerade jag på den här versen:

Vi som fått konkurrens och osäkerhet
istället för en kvinnosolidaritet.
Rensar nu ut porren och romantiken
avlivar myterna och begraver liken.

Jag tänkte: porren, visst, men romantiken? Varför ska den rensas ut? Kan inte romantik vara något vackert? Men jag har börjat förstå det där mer och mer. Jag har börjat förstå varför romantik är problematiskt, och varför det ställs sida vid sida med porren.

I vårt samhälle så finns det en massa idéer om kärlek, om vad kärlek är och vad det ska vara och hur det ska kännas och vad en ska tycka om det (en ska tycka om det). Den kärlek som åsyftas är alltid den romantiska kärleken. Det finns något som kallas romantisk vilket är skildringar av romantisk kärlek.

Idén om den romantiska kärleken är i förlängningen idén om sex. Idén om sex, vad sex är och hur vi borde känna inför det och hur det ska vara, kan omöjligt särskiljas från idén om romantiken. Sexet börjar i romantiken, och därför måste romantiken synas. Det är därför romantiken ställs sida vid sida med porren i ”tusen systrar”, det är för att porren tar vid där romantiken slutar. Romantiken är det rumsrena, det vi alla kan enas kring, porren är romantikens ocensurerade spegelbild. Men vi kan inte förstå porr utan att förstå romantik.

I romantiken konstrueras könsroller. Vi får se ett möte mellan en man och en kvinna. De möts inte först och främst som människor, utan de möts som könsvarelser, som man och som kvinna. Historien som berättas om dem berättas som en historia om en man som möter en kvinna, inte om ett möte mellan två människor.

Det vi ser här är början på den patriarkala dansen, den dans där mannen för och kvinnan följer. Både mannen och kvinnan har sina bestämda steg, sina uttänkta roller, och avviker en från dem hamnar en i otakt och den patriarkala dansen upphör. Kvinnans roll är att bli styrd, men hon vet såklart precis vad hon ska göra för att låta sig styras, hon vet precis hur undflyende hon ska vara, hur charmigt nervös hon ska vara, hur svårtillgänglig hon ska verka. Det ingår i den patriarkala dansen att mannen jagar lite, får anstränga sig lite, men alltid i trygg förvissning om att det just bara är en del i dansen.

Den patriarkala dansen bygger på lögner, lögner som föder osäkerhet. Vi sätter på oss varsin mask, masken som man och som kvinna, och detta gör per automatik att vi inte kan mötas som människor. Den osäkerhet vi känner inför oärligheten i mötet är en känsla som ofta anses vara just kärlek. Vi lär oss att det är den där passionerade nagelbitande telefonkollande osäkerhetskänslan som är kärlek, och att relationer som präglas av trygghet, tillit och respekt är något annat.

När masken väl är påsatt, när den patriarkala dansen väl börjat, kan den inte bara tas av när det passar, när vi plötsligt vill vara jämställda. Vi kan inte dansa den här dansen, spela det här spelet, och förvänta oss att sexet magiskt ska bli jämställt. Om vi ska ha jämställt sex så måste även romantiken vara det. Vi måste sudda ut alla idéer om överordning och underordning som något vackert och romantiskt, vi måste sluta upp med idén att mannen ska föra och kvinnan följa, för det är detta som sedan smittar av sig när vi ska ha sex.

Det går inte att välja och vraka de delar ur den patriarkala dansen en råkar tycka om och välja bort det en inte gillar. Romantiken är ingen jävla buffé, utan det är något en måste acceptera i sin helhet eller förkasta helt. Antingen tar en på sig masken eller så gör en inte det, och tar en på sig masken blir det ett jävla helvete att få av sig den.

Därför måste vi sätta romantiken och porren sida vid sida i det feministiska projektet. Vi kan inte kritisera det ena och blint acceptera det andra, vi kan inte särskilja det patriarkala sexet från de patriarkala relationerna i övrigt. Vi måste angripa problemet som den helhet det faktiskt är, som olika skeden i den patriarkala dansen. Vi måste gräva upp skiten med rötterna och kasta skräpet på soptippen.

Detta är min text på temat Hur skildras sex? i min och Schmenus bloggutmaning. Skriv en du med!

Vill du slippa bli utsatt för våld, sluta umgås med män.

Jag är ju egentligen helt emot det här med att ge ”tips” till kvinnor om hur en ska undvika patriarkalt våld, men jag tänkte ändå bjuda på ett eftersom jag bryr mig om mina läsares väl och ve.

Eftersom merparten av det våld och de våldtäkter som drabbar kvinnor sker i nära relationer är mitt tips enkelt; undvik nära relationer med män. På allvar alltså. Relationer med män är en av de största riskfaktorerna i en kvinnas liv som de flesta faktiskt kan påverka själv i någon mån. Detta innebär såklart inte att alla män våldtar och slår kvinnor de har relationer med, men det är fortfarande rent statistiskt så att det är där den största risken för kvinnor ligger.

Om en undviker nära relationer med män slipper en även en massa andra saker utöver våld och våldtäkter. En slipper till exempel göra hans känslomässiga arbete och hushållsarbete och kan lägga den tiden på rimligare saker.

Jag säger inte att detta är något slags slutmål för den feministiska kampen eller så, män måste givetvis förändras och sluta förtrycka så vi kan leva tillsammans på ett rimligt sätt. Däremot tycker jag att det är en fullt legitim och även mycket effektiv strategi för att slippa bli förtryckt i sina relationer och för att minska risken för att bli utsatt för patriarkatets yttersta konsekvens, alltså mäns våld mot kvinnor.

I mina ögon behövs det inga vetenskapliga förklaringar för att eftersträva skönt sex.

Jag fick den här frågan som tycker är intressant. Det jag tänkte diskutera i det här inlägget är inte kvinnors orgasmer som sådana utan mer synen på ”vetenskap” som presenteras och som jag uppfattar som ganska vanlig.

Jag är sämst på att argumentera och diskutera (speciellt irl) och har en kompis som är djävel på detta dock tror hen inte på ett patriarkat utan mer på ”riktig vetenskap” som hen uttrycker det. Vi diskuterade bland annat den kvinnliga orgasmen och hen påstår att de flesta kvinnor inte kan få orgasm via penetrering på grund av det inte har något syfte. Kvinnor ska helt enkelt njuta av sex utan att få ett klimax medan sexet ska handla om mannens orgasm i stället. Detta gjorde mig så sjukt förbannad. Bara för att det inte finns någon vetenskaplig anledning till kvinnlig orgasm ska vi helt enkelt se det som en bonus om vi får en. Själv tror jag att kvinnan och mannen får orgasm av samma anledning: att båda ska vilja ha sex. Orgasm och utlösning är ju trots allt olika saker även om män oftast får detta samtidigt. Min teori är att kvinnor har svårare att komma på grund av år av tabu kring kvinnlig sexualitet. Kan inte du skriva ett inlägg om detta?

Din vän verkar resonera ganska märkligt kring ”riktig vetenskap” och patriarkatet. Patriarkatet är en etablerad vetenskaplig teori som används på en mängd olika forskningsområden, så det finns verkligen inget som säger att det skulle vara mindre ”riktigt” att härleda något till patriarkatet. Däremot kan patriarkatet inte ”bevisas” som typ en sten, men detta gäller för alla vetenskapliga teorier. En teori kan inte ”bevisas”, det är bara en förklaringsmodell som kan fungera mer eller mindre väl. Teorin om patriarkatet fungerar ganska bra för att förklara det faktum att kvinnor inom en mängd olika områden har mindre makt, inflytande och så vidare. Men det är klart att den här personen har sin världsbild och gärna vill försvara den med ”vetenskap”.

Jag har hört (betoning på att detta verkligen inte är något jag vet säkert) att det rent fysiskt ska vara ungefär lika svårt för kvinnor att få orgasmer som för män, vilket inte är så konstigt med tanke på att våra könsorgan egentligen är väldigt lika. Det är liksom samma ”delar” som formats annorlunda.

Sedan tycker jag att det är en märklig inställning din vän har till världen i största allmänhet. Vad spelar det för roll om det finns en ”vetenskaplig anledning” till något, och vad ska det begreppet ens betyda? Jag fattar faktiskt inte riktigt. Vetenskap handlar om att beskriva världen, inte diktera hur den ska se ut. Uppenbarligen så kan många kvinnor få orgasmer och det är väl skitsamma om det finns ”anledning” till det eller inte, det är väl skäl nog att dessa människor får det softare?

Om det nu är så att det finns någon vetenskaplig ”förklaring” till att kvinnor har svårare att komma ser jag fortfarande inte hur det skulle vara relevant? Det är väl ändå en soft grej om kvinnor får orgasm alldeles oavsett. Hur oviktigt tycker denna människa egentligen att kvinnors njutning är? Jag finner det ganska absurt att reducera det hela till en fråga om ”vetenskapliga skäl” och helt ignorera det faktum att kvinnor är människor. Spelar det någon roll om det ”fyller ett syfte”, nu när det är möjligt ska väl folk ha det soft? Personligen tycker jag att det är ett egenvärde att kvinnor njuter men DET ÄR VÄL BARA JAG antar jag… Merparten av det sex människor har fyller för övrigt inte något ”syfte”, om en med syfte menar ”reproduktion”, så då kan vi väl lika gärna lägga ner skiten?

Jag tänker mig att en ganska central del i detta att kvinnor har ”svårare” att få orgasm är just denna inställning till kvinnors orgasm som en ”bonus” och inte något som tas för givet eller som sexet utformas kring. När jag varit med män som prioriterat min njutning och sysslat med sexuella praktiker som inte är omslutande sex så har jag förvisso inte alltid kommit, men sexet har känts tillfredsställande och avsaknaden av orgasm har inte varit ett stort problem. Jag tänker att det kanske skulle bli något enklare om människor kunde sluta leta ursäkter för att kunna bortprioritera kvinnor njutning och istället tog detta på allvar och eftersträvade sex som är skönt för båda parter. I mina ögon behövs det inga vetenskapliga förklaringar för att eftersträva skönt sex. Varför ska vi ha sex om det inte är najs för den ena parten?

Rörande frågan om kvinnlig orgasm som sådan så tänkte jag skriva om det lite senare i veckan. Har gjort en del observationer kring hur ämnet behandlas så tänkte köra ett stort inlägg om saken.

Rasism inom kvinno- och tjejjoursrörelsen.

En grej jag tyvärr ofta stöter på inom såväl kvinno- som tjejjoursrörelsen är en viss inställning till ickevita kvinnor som jag tycker är mycket problematiskt. Eller det är väl inte så mycket en inställning som en ickeinställning. Ickevita kvinnors situation berörs knappt förutom i et sammanhang, nämligen när det diskuteras hedersvåld eller hur kvinnoförtryck ser ut i ”andra kulturer”. Det sägs sällan explicit att det är ickevita kvinnor det handlar om, men det är nästan alltid vad som åsyftas. Kvinnor som antas vara eller är muslimska, kvinnor med slöja, kvinnor från ”hederskulturer” och så vidare.

Jag kan absolut tycka att det är meningsfullt att prata om att alla som söker hjälp har olika erfarenheter, livssituationer och så vidare som gör att det patriarkala våldet de utsätts för tar sig andra uttryck. Vad jag däremot har problem med är när den extra utsatta positionen en ofta har som ickevit kvinna lokaliseras till familjen, kulturen eller liknande och inte till ”vårt” (vita) samhälle. Alltså att det ses som något externt som ”vi” ska komma in och reda upp i.

Jag tänker såhär: som ickevit kvinna så kommer du mötas av rasism i kontakt med de människor som är tänkta att hjälpa dig. Människor kommer att ha åsikter om ”din” (förmodade) kultur, religion och så vidare. Detta kommer att göra att du beläggs med ännu mer skuld och skam när du söker hjälp för övergrepp du blivit utsatt för. Det finns till exempel en stor risk för att du uppmanas till att ta avstånd från kulturella eller religiösa uttryck som du egentligen inte vill ta avstånd från, eftersom ”problemet” kommer att lokaliseras där. Om du vill exempel bär slöja och blir utsatt för våld i hemmet så kommer din slöja troligen att ifrågasättas, den kommer att kopplas ihop med det våld du blir utsatt för. Det är klart att det tar emot ännu mer att söka hjälp i en sådan situation, där en inte bara belastas med alla de fördomar som alla våldsutsatta kvinnor bemöts med, utan även de fördomar folk känner inför en på grund av ens hudfärg eller olika kulturella och religiösa uttryck som på ett eller annat sätt associeras med ickevithet.

Det en måste göra är att försöka se hur vi också upprätthåller och utövar rasism. Jag tror verkligen inte att vi (och ja, nu pratar jag om en rörelse som är nästan uteslutande vit) kan nå ickevita kvinnor om vi går omkring med föreställningar om att det förtryck de utsätts för skulle vara något särskilt, extra grovt eller helt annorlunda än det ”vanliga” (vita) patriarkala förtrycket.

Som tur är finns det föreningar som specialiserar sig på just det här, till exempel Terrafem. Trist nog finns det ofta en uppfattning om att de skulle hantera specifikt ”hedersvåld” eller ”patriarkalt våld i andra kulturer”, vilket av vad jag förstått inte är en korrekt uppfattning. Snarare försöker de jobba intersektionellt med dessa frågor, alltså se att en som ickevit kvinna kan råka ut för både samma gamla patriarkala förtryck som alla andra, men att det blir jävligt mycket svårare att söka hjälp för detta i ett samhälle där du dessutom utsätts för en jävla massa rasism, som såklart sätter en massa käppar i hjulet när en försöker få hjälp.

Bra jobbat patriarkatet!

Det fascinerar mig att folk på största allvar hävdar att det är en falskanmälan om ingen döms för en våldtäkt. Det är liksom inte en fråga om tyckande utan det är ett jävla faktum. Hur är en funtad om en tänker att det per automatik är ljug bara för att det inte finns tillräckligt med bevis. Vad är en våldtäkt egentligen? Endast det som lämnar tillräckligt mycket spår för att hålla i en rättssal. Det var onekligen en intressant definition, speciellt då inget annat brott definieras på samma premisser.

Gud, läs om samhällskunskapen på grundskolan eller gå om dagis eller något. Skaffa er lite jävla vett i skallen.

Men ja, det är klart att folk drar till med alla möjliga lögner för att män ska kunna ha fortsatt tillgång till kvinnors kroppar, för att män även i framtiden ska kunna göra vad fan de vill utan att få något som helst straff. Bra jobbat patriarkatet!

Att ingen döms gör inte att en våldtäkt inte skett.

Det verkar finnas någon slags mycket märklig uppfattning om att om ingen döms för en våldtäkt så var det inte en våldtäkt. Jag minns bland annat när Ström var inne på att alla anmälningar som inte leder till fällande dom är falskanmälningar, något som inte är helt ovanligt bland så kallade ”jämställdister”. Kvinnor får alltså bära skulden för att vi har ett rättssystem där våldtäktsmän är mycket svåra att sätta dit.

För det första; det är inte upp till lagen att definiera vad en våldtäkt är och inte är. Lagen kan definiera vad en kan dömas för, men inte vad som är en våldtäkt. Lagen kan ha fel, lagen kan ändras. För bara 40 år sedan så räknade inte lagen våldtäkter inom äktenskapet som våldtäkter. Betyder det att en inte kunde våldta sin fru, alltså ha sex med henne med våld eller hot om våld? Betyder det att det blev fysiskt möjligt först när detta infördes i lagen? Givetvis inte. Vi kan inte ha lagen som moraliskt rättesnöre. Det är lagen som ska anpassas efter samhället, inte tvärt om. Om vi aldrig ifrågasätter lagen så kommer den fortsätta se likadan ut år ut och år in. Juridiken är inget parallellt universum som flyger runt över våra huvuden, den är menad att fylla en jävla funktion, att vara ett redskap för att kunna nå ett bättre samhälle. Om lagen inte fungerar som ett sådant så är det den som ska ses över, inte våra värderingar.

Vidare så vet väl minsta barn att det inte är så juridik fungerar. Meningen är att döma folk om brott kan styrkas, inte att lägga någon slags allmängiltig dom över om det som sägs är lögn eller sanning. Något sådant är över huvud taget inte möjligt eftersom domaren inte är någon allvetande gud utan en helt vanligt människa som såklart bara kan lita på det som sägs och de bevis som läggs fram. Det kan mycket väl vara så att ett brott har begåtts utan att någon kan fällas för det, extra vanligt i våldtäktsmål eftersom ord ofta står mot ord och eftersom kvinnor diskrimineras i rätten. Detta innebär inte att kvinnan som anmält ljuger, det innebär bara att det inte fanns tillräckliga bevis för att döma en eventuell förövare. En våldtäkts kan såklart mycket väl ha inträffat i vilket fall som helst, och det här är en självklarhet som de flesta med grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar borde förstå.

Skulle dessa personer säga att brott inte har begåtts om ingen dömdes för ett rån, en misshandel eller ett mord? De kanske tycker att Palmemordet aldrig inträffade eftersom vi inte kunnat döma någon förövare? Vad vet jag, det går ju om inte annat i linje med deras resonemang kring våldtäkter, men det låter ju såklart helt nipprigt eftersom det är det. Vad är det som gör att folk applicerar detta resonemang som uppenbarligen är helt uppåt väggarna i andra fall på just våldtäkter? Det kanske är kvinnohatet som sticker fram sitt fula tryne igen. Eller vad tror ni?

Det finns ingen rättvisa här för oss.

Som aktivist på en tjejjour får jag ta emot många historier av kvinnor som blivit våldtagna. Alltså; någon, nästan alltid en man, har haft sex med dem mot deras vilja. Någon har begått ett övergrepp på dem, använt deras kropp för sin egen njutning utan att det funnits samtycke. I sådana situationer ställs jag alltid inför ett dilemma; ska jag säga åt henne att anmäla?

Många säger att en ska våga anmäla, om inte annat så för statistikens skull. Många säger att det är viktigt att anmäla, att det kan vara ett sätt att få upprättelse. Men jag brukar ändå inte säga åt henne att anmäla. Varför? För jag vet att det inte finns någon rättvisa där för henne.

Jag vet att hon kommer bli misstänkliggjord, att det kommer vridas ut och in på hennes historia, att det kommer att ifrågasättas om hon inte kunde ha sagt nej lite högre, inte kunde ha gått, inte kunde ha gjort lite mer motstånd. Jag vet att risken är mycket hög att skulden för det inträffade läggs på henne och inte på förövaren.

Jag kan inte rakryggad uppmana en kvinna som blivit utsatt för ett övergrepp att självmant gå in i en situation där hon kommer bli utsatt för ännu fler. Där hon kommer att ses på som lögnaktig, där hennes sexualitet kommer ifrågasättas, där hennes sätt att kommunicera sin ovilja på kommer att ifrågasättas, där allting kommer att läggas på henne och inte på den man som utsatt henne för övergreppet, som begått ett brott.

Och sedan när det inte leder någonstans så kommer hon att tvivla. Hon kommer att tänka att det kanske var hon som gjorde fel, att hon kanske hade kunnat säga nej lite högre, att hon kanske hade kunnat gå därifrån. Hennes skuld kommer att bli tyngre att bära.

Vi får inte glömma att juridiken är en del av samma patriarkala samhälle som våldtäkter springer ur. Lagen är skriver av män, för män. Det finns inget för oss kvinnor att hämta där, det finns ingen upprättelse där utan bara ännu mer skuld och skam som kommer att läggas på våra axlar.

Så nej, jag kan inte uppmana henne att anmäla, för jag vet att risken för att hon utsätts för så mycket mer förnedring, så mycket mer skuld och skam, är stor, och jag kan inte bära skulden för att ett kvinnoliv trasas sönder ännu mer. Istället säger jag till henne; det han gjorde mot dig var fel. Det är oacceptabelt och ska inte förekomma. Istället säger jag åt henne; skulden är inte din. Men jag säger inte åt henne att anmäla, för jag vet att i sådana fall så kommer motsatsen att präntas in istället.

Bloggutmaning. Ämne fem – hur skildras sex?

Nästa ämne i min och Schmenus bloggutmaning om feminism och sex är skildringar av sex.

Hur skildras sex, och hur påverkar det vår sexualitet? Det är de frågorna jag tänker är centrala. Vilka sexskildringar har varit viktiga för dig, för ditt formande av din sexualitet? Hur tänker du att du har påverkats av hur sex skildras i största allmänhet?

Jag kommer nog inte skriva så mycket om direkta skildringar av sex som om romantik och erotik, eftersom jag tänker att det är där sexualiteten formas först, det är där villkoren sätts.