Kategori: Blogg

Subtilt förtryckande kommentar.

Fick denna kommentar igår som jag tycker är intressant. Låt oss analysera den.

Hej.

Vi befinner oss i olika ändar av de flesta spektrum, i såväl politiska termer, som i strikt könstillhörighet. Och tycks tycka olika om det mesta.

Jag vill (dock) inte hacka på dig för dina åsikter, utan mest säga att jag tycker du verkar ha en fallenhet för tecknandet. Det såg riktigt bra ut. Med betoning på såväl riktigt som bra.

Se det som ett exempel på att man inte måste vara ett svin (eller ja, iallafall inte bete sig som ett) bara för att man är man och (om jag förstår dina resonemang om mina åsikter rätt;) både rasist och fascist.

Ta en timeout, stick ut och res ett tag och måla (eller fota) – jag tror ett break skulle göra dig gott. Inte minst i ljuset av sjukskrivningen.

Hälsar
Daniel

Ps.
Notera nu att inget av det jag skrivit syftar till att förminska dig eller dina åsikter – utan är en uppriktig hälsning, trots att den kommer från fiendens planhalva.

Personen ifråga inleder med att vi tycker olika. Sedan skriver hen att hen inte vill hacka på mina åsikter utan bara vara snäll faktiskt, för att sedan leverera en komplimang. Frågan här är: varför är det relevant för personen att positionera sig emot mig och mina åsikter när allt hen ville säga är att jag ritar fint? Jag lovar, det är helt okej att bara skriva det pang på, utan att berätta att vi tycker olika om saker och ting. Det är inte som att en komplimang betyder mer för mig bara för att den kommer från en meningsmotståndare.

Sedan berättar personen att hen är ett exempel på att en inte behöver bete sig som ett ”svin” bara för att en är rasist och fascist. För det första: som om det spelade någon roll. Det är ju inte som att jag vänder mig emot fascism och rasism för att företrädarna för dessa åsikter beter sig svinigt, utan för att det är två vidriga ideologier som skadar människor. För det andra: att bete sig svinigt är just precis vad den här personen gör.

Sedan får jag tipset att jag ska ta en ”paus” från att göra saker som den här personen troligen upplever som fel och hotfullt för att istället göra saker som är ofarligt för denne, alltså fota och måla. Personen kommer alltså in och tar sig tolkningsföreträde kring vad jag borde ägna min tid åt och vad jag mår bra av och tycker seriöst inte att hen beter sig som ett svin.

I slutet: en förklaring av syftet, som tydligen inte är att förminska mig eller mina åsikter, trots att detta är precis vad personen ifråga lyckats göra. Jag förstår inte vad det ska tjäna till att skriva att syftet är något särskilt när en gör precis motsatsen. Vill du inte förminska mig eller mina åsikter, gör det inte. Det är inte svårt. Men om en går in med inställningen att en är schysst som ger en ”komplimang” trots att en är en meningsmotståndare så går det väl inte så jävla bra helt enkelt.

Det är verkligen helt okej att ge komplimanger utan att berätta hur snäll en är när en gör det eller hur lite en håller med mig om mina åsikter. Det är också helt okej att inte ge någon komplimang om en inte kan hålla sig ifrån detta störiga beteende.

Vad vi har att tacka feminismen för.

IMG_20131017_143448När jag behöver lite pepp på livet, vilket vore fint idag, så brukar jag läsa kommentarerna till Tack feminismen! som jag skrev för ett tag sedan. Typ såhär kan det se ut:

En del av den skuld jag samlat på mig under åren lättar. Nu förstår jag att vissa saker jag tidigare betecknat som mitt eget fel inte varit annat än övergrepp. Jag har fått insikt i hur stor del av mitt beteende då och nu som är färgat av patriarkatet. Dock kämpar jag fortfarande med att inte söka patriarkal bekräftelse. Ett beteende som är så djupt inpräntat att jag kanske alltid förblir en ”Daddy’s girl” (snälla patriarkatet klappa mig på huvudet och säg att jag är duktig och söt!). Då har jag ändå en mamma som är feministiskt lagd vilket gjort att jag stått stadigt där somliga vänner fallit till föga. Annat har drabbat hårdare och då har det varit min tur att kapitulera inför patriarkatet. De flesta av mina insikter har kommit härifrån och från andra feministiska bloggare. Ni gör ett fantastiskt jobb. Tack.

*

Att kunna bli arg och ”kasta tillbaka” oförätter istället för att leendes acceptera dem. Som häromdagen: en kille gick förbi mig tillsammans med sin grupp och sade ”hejsan” till mig där jag gick helt ensam (detta har hänt såå många gånger och det känns alltid lika läskigt för jag vet aldrig vad de menar med sina ”hej”) Istället för att le tillbaka/bli rädd så vände jag mig om precis när de gått förbi och pekade världens största fuck-you till dem medan jag hoppade i luften.

Det kanske låter lite överdrivet av mig men ÄNTLIGEN försvarade jag mig själv och känslan efteråt var helt otrolig.

Detta är såklart på gund av dig. Jag skulle inte försvarat mig om det inte vore för att du sade att ”det känns bättre om en säger ifrån, även om den andre inte håller med” Det sitter så hårt i mig nu. Jag är inte längre rädd att inte tycka lika med en kille för har hen en idiotåsikt så är det hen som har fel, inte jag. Det är så skönt att höja män till skyarna. Så skönt att bara få slå ifrån sig dem. Det handlar om mig nu, inte dem.

*

Jag tackar bl.a. för att jag fattar varför min relation till mamma och pappa ser så olika ut. Numera värderar jag min relation till mamma så mycket högre, och inser att anledningen till att hon aldrig haft tid eller råd för att ta mig på bio, museum och restauranger är för att hon lagt sin tid och pengar på att laga mat till mig och byta blöjor. Tidigare berättade jag gärna för folk hur mycket jag äälskade min pappa och jag hade alltid fantastiskt roligt varje gång jag träffade honom. Nu vill jag snarare kalla det för ett billigt popularitetsknep samtidigt som han slapp allt verkligt ansvar. Kommer ihåg att jag undrade varför jag, samtidigt som jag gillade min pappa mer, alltid grät ut och visade de större känslorna för mamma. Fattar i dag att det finns ett så mycket starkare band mellan oss, tack vare alla de vardagstimmar hon spenderat med mig och det ansvar hon tagit.

 

Mitt skrivande är politisk aktivism, inte någon jävla popularitetstävling.

Ganska ofta får jag frågor om vad jag tycker om att vissa personer tycker att jag är dum i huvudet, typ att det skrivs om mig på flashback eller att någon som jobbar för Politism tyckte min text om dem var dum eller liknande.

Jag undrar lite varför. Alltså, jag tänker att det borde vara ganska uppenbart att mitt främsta intresse inte är att hålla mig på god fot med folk? Det är klart att det är tråkigt om folk inte tycker som jag, men det är såklart något jag räknar med när jag försöker hålla mig kritisk till samhället.

Min inställning är att försöka tänka på detta så lite som möjligt. Jag har gjort mitt val i denna fråga, och jag tror inte att det är bra för mig att älta det så fort någon tycker illa om mig, det skulle bli jävligt mycket ältande.

Varför vill människor tvinga in mig i att tänka på det här egentligen? Vari ligger värdet? Jag antar att det handlar om att få mig att känna mig ensam och osäker. Men jag är inte osäker, jag har mina ideal som jag tror på och står för, och jag har många som gör det med mig. Sedan kan en såklart aldrig bli älskad av alla om en ska stå för någonting över huvud taget.

Att ständigt gå omkring och tänka på vad folk tycker och tänker om en är en form av självcensur som jag inte vill ägna mig åt. Mina ideal sträcker sig längre, går djupare, än att jag backar för att någon tycker att jag har fel. Mitt skrivande är politisk aktivism, inte någon jävla popularitetstävling.

Det du gör är viktigt som fan.

Det händer mig ganska ofta att fantastiska kvinnor hör av sig till mig och berättar om vilken betydelse jag har haft i deras liv. Detta är verkligen så himla fint och bra, det är den här typen av bekräftelse som får mig att palla med, att gå runt. Det vill jag verkligen att ni ska veta.

Men ofta så anar jag ett spår av dåligt samvete. Personer som kanske inte tycker att de själva gör tillräckligt för kampen. Som liksom ser upp till mig på ett vis där de kanske också samtidigt nedvärderar sig själva.

Så jag vill bara säga till alla er: att ens överleva som kvinna i det här samhället är en bedrift, en jävla kamp. Att dessutom göra det och samtidigt vara feminist, att se det här skitsamhället för vad det är utan förnekelse, det är stort som fan. Det är mer än vad en kan kräva av någon kvinna i detta samhälle, att du gör det är helt otroligt.

Att ens gå omkring i det här samhället och ha den analysen du har, det är fantastiskt, det gör stor skillnad. Även om du inte alltid vågar agera på den, även om du inte alltid orkar göra motstånd, så spelar det roll att du är där och ser och förstår.

Att du har den här analysen gör garanterat att du kommer att vara en mycket bättre medsyster. Det gör att du kommer ha mycket lättare att förstå och bemöta kvinnor som blir utsatta för patriarkalt förtryck, det gör att du kommer ha mycket lättare att gripa in i situationer där det pågår. Kanske inte i alla, kanske inte öppet, men det kommer att göra skillnad för kvinnorna i din närhet.

Du är lika mycket en del av en feministiska kampen som jag är, och styrkan ligger i just det faktum att vi är många. Jag hade inte varit någonting utan er, utan er som stöttar och peppar, utan er som tar till er min analys, agerar på den, utvecklar den och sprider den vidare.

Det finns dagar när allt kan kännas jobbigt och motigt, när det kan kännas som att en bara kämpar i motvind, och det är ju också delvis så det är. Patriarkatet är en stark motståndare och det kommer finnas dagar när du bara vill gråta för att allt är så hopplöst. Men det du gör, det är att göra skillnad. Det du gör är att kämpa. Och det gör vi alla på vårt eget sätt, utefter våra egna förutsättningar, så mycket som vi orkar.

Kom ihåg: det du gör, det är att förändra. Det du gör varje dag du lyckas existera i det här samhället utan att underkasta dig, utan att acceptera den skit som händer här, det är att tillsammans med tusentals andra kvinnor bit för bit slå sönder den mur av förtryck som kallas patriarkatet.

Varför jag fortfarande skriver.

Vissa har undrat hur det kommer sig att jag skriver om jag nu är utbränd, så jag tänkte förklara det för er.

Att skriva för mig är en överlevnadsstrategi. Det är något jag gör för att hantera det förtryck som jag utsätts för i det här samhället. Den styrka jag får av att skriva här, att få uppmuntrande kommentarer och stöd från medfeminister, det är vad som får mig att orka med mitt liv.

Bara för att en är sjuk så behöver en inte vara helt passiviserad. Det kan finnas en massa saker en inte orkar med att göra, men andra som en pallar. Jag behöver göra saker jag tycker är kul och meningsfullt för att kunna tillfriskna, om jag bara ligger och glor in i väggen kommer jag inte börja må bättre. För mig är bloggen detta, ett sätt för mig att börja må bra igen, för att hålla igång mig själv och hitta en väg ut.

För vissa är det kanske mer arbetssamt att skriva, så därför kan det vara svårt att relatera till att jag gör det i den grad jag gör. Folk är olika och har olika intressen, olika saker som får dem att må bra och slappna av. Skrivandet är mitt sätt.

Jag tror att det är problematiskt att låsa sig i en vissa bild om hur en ska vara för att vara sjuk. Människor är olika och sjukdomar är olika och kräver olika behandling. Innan jag blev sjukskriven hade jag otroligt mycket ångest på grund av stress, mycket självdestruktiva tendenser och så vidare. Nu när jag är sjukskriven så mår jag för det mesta helt okej, men så fort det kommer ett stressmoment i min vardag så blir jag som paralyserad. Det är otroligt jobbigt att prestera under press. Skrivandet är inte ett sådant stressmoment, men skolan är det. Det finns säkert saker ni gör på er fritid som jag aldrig skulle orka med själv. Olika människor har olika behov, helt enkelt, och ja avgör bäst mina egna.

Jag är inte helt passiviserad, men jag balanserar på en tunn lina till att det ska bli på tok för mycket för att jag ska kunna orka, för att jag ska trilla ner i ett svart hål av ångest och självskadebeteenden. Det gör inte att jag inte kan göra någonting, men det gör att jag måste sluta utsätta mig för saker som stressar och pressar mig.

Nätaktivism behöver inte vara slacktivism.

Jag sysslar med flera olika former av politisk aktivism. Jag engagerar mig i tjej- och kvinnojoursrörelsen, jag säger ifrån mot rasism och sexism, jag ställer jobbiga frågor på lektioner, jag går på demonstrationer. Men den viktigaste politiska aktivismen jag sysslar med är enligt mig själv den här bloggen.

Ibland talas det om nätaktivism i termer av ”slacktivism”. Det är såklart så att det finns en massa meningslöst gillande av facebookgrupper och liknande där termen passar alldeles utmärkt, men all politisk aktivitet på nätet är inte slacktivism.

Jag ser att mina texter gör skillnad. Jag får kommentarer och mejl från kvinnor som säger att jag har hjälpt dem att de förtrycket i deras relationer, från män som säger att jag har hjälpt dem att förstå och problematisera sin maskulinitet. Jag märker också att kommentarsfältet här sprudlar av erfarenhetsdelande och systraskap. I mina ögon är det otroligt stort och viktigt. Jag tror att mina texter gör väldigt mycket mer nytta i den feministiska kampen än den andra aktivism jag sysslar med.

Jag kan tycka att det är tråkigt när människor är nedlåtande emot den politiska aktivitet som sker på bloggar och twitter. Ofta är det människor som redan har tillgång till etablerade plattformar som kan kosta på sig att ha en nedlåtande ton. För många är dessa kanaler det enda sättet att göra sig hörd. En kanske inte har resurser nog för att kunna börja skriva för någon etablerad vänstertidning, en kanske inte har tid och ork för något annat, en kanske har något funktionshinder som gör att det blir svårt att röra sig ute eller befinnas sig i sammanhang med många människor. Vad som är meningsfull politisk aktivism definieras alltför mycket efter normer kring funktionalitet, klass och så vidare.

Dessutom måste en se att politisk aktivism inte alltid behöver ”nå ut” till någon stor massa eller liknande, minst lika viktigt är att stärka den egna gruppen och hitta allianser. Att bygga upp nätverk i vilka en kan ta hand om varandra och stötta varandra är otroligt viktigt och en plattform för politisk kamp. För vissa är det svårt att hitta det här nätverket i etablerade politiska organisationer, ofta som ett resultat av att de är exkluderande på rasistiska eller sexistiska grunden, då måste en istället leta på till exempel twitter. Det är oerhört viktigt att hitta de här sammanhangen för att orka, och där fyller internet en väldigt viktig funktion för många, mig själv inräknad.

Sedan tycker jag såklart också att det krävs handling, men ärligt talat så har jag svårt att se till exempel små gulliga och fredliga demonstrationer som särskilt mycket mer samhällsomstörtande än att blogga eller twittra radikalt. Bara för att du befinner dig på en fysisk plats tillsammans med andra som tycker likadant så gör inte det protesten mer betydelsefull, bara för att det kräver mer av dig personligen att stå där än att gilla en facebookgrupp så betyder inte det att det är mer framgångsrikt. Ibland känns det som att folk tycker att bara en anstränger sig så är aktivismen automatiskt meningsfull, för att en gör ett uppoffring eller något. Jag tycker i alla fall att det är viktigare att se till resultaten.

Jag tror att många hade gjort ganska mycket större nytta om de istället för att gå på en massa meningslösa demonstrationer emot rasism och sexism istället gick hem och läste lite bloggar och rannsakade sig själva och kanske sedan försökte sprida ordet vidare, försökte se sin egen del i strukturerna helt enkelt. Att bara ”ta ställning” spelar ingen jävla roll oavsett om en gör det på internet eller utanför, oavsett om en trycker på en knapp eller står på ett torg. Det är lika meningslöst oavsett.

Ask.fm

Har startat en ask.fm där en kan ställa frågor till mig. Ibland tar jag några dagar på mig med att svara, men jag svarar på allt som inte är otrevligt. Tänkte att jag skulle lägga ut sådana jag tycker är intressant här.
Det finns en sorts allmän rädsla för att diskutera öppet om jämställdhet, vilket jag tycker är frustrerande. Har du några tips för att få igång en mer levande/öppen/engagerad diskussion? Hur ”talar man med bönder på bönders vis”?
Jag tycker väl inte direkt att det har någon skyldighet att tala med ”bönder”, och ifrågasätter också att det skulle vara värdefullt. Jag tror att det är viktigt att vara hård och ställa upp sina egna villkor för samtalet, på det viset slipper en ödsla en jävla massa tid på folk som ändå inte är intresserade. Om en är tydlig med sina åsikter och utgångspunkter och säger nej till härskartekniker och andra fula debattknep så slipper en för det mesta ändlösa diskussioner med idioter, och det tycker jag är bra för då kan en lägga sin energi på vettigare saker.
Tycker du att all feministisk verksamhet borde vara separatistisk eller ser du en poäng i att män är med i diskussioner och åtminstone lyssnar?
Den mesta feministiska kamp sker som jag ser det inte i några organisationer utan i privatlivet, alltså i mötet med en massa olika slags människor, och således även män. Jag tycker det är viktigt att det finns kvinnoseparatistiska organisationer men jag tycker att män ska lyssna på feminister och anpassa sig. Jag tycker däremot inte att det är feministers ansvar att lära upp en massa män och släppa in dem i sina organisationer så att de kan bli ”goda feminister”, utan jag tycker att en viktigt del i att vara en god feminist som man är just att kunna förstå att en inte har tillgång till precis alla jävla rum i detta samhälle. För mig är det viktigt att hämta kraft, och det gör jag till stor del i kvinnoseparatistiska rum, det gör att jag orkar gå ut och möta världen sedan och sprida feminism till bland annat män.
Har du/har du haft mycket komplex? Har själv så mycket komplex, skulle ändra allt i mitt utseende om jag bara hade pengarna, trots att jag ideologiskt sätt inte kan stå för det. Vet du hur en förbättrar sånt här? Kan inte gå ut utan att må dåligt över hur jag ser ut, även om någon aldrig sagt något
Ja, jag har haft ätstörningar under en lång tid och tyckt väldigt illa om min kropp. Jag gör det fortfarande ibland, men försöker att tänka på det så lite som möjligt. Mitt bästa tips är ”fuska tills det funkar”, alltså bara försök skita i det och inte tänka på det även om det är svårt, för det hjälper faktiskt ofta jävligt bra till slut. Jag blev själv frisk från mina ätstörningar när jag var deprimerad eftersom jag inte orkade bry mig om min kropp då, gick upp en del i vikt och märkte att det faktiskt inte var någon jävla katastrof. Samma kanske kan funka på andra utseenderelaterade grejer? Alltså att bara försöka skita i att sminka sig eller vad det nu är du känner att du måste göra ett tag, även om det är jobbigt. Jag förstår att det kanske inte är så enkelt men jag tror att det är en av de bästa vägarna framåt.
Jag har vissa strategier som jag tillämpar även nu. Jag försöker till exempel att prata så lite som möjligt om mitt utseenden och ber människor att inte prata om det. Jag har till exempel valt att ta bort speglar från mitt rum så att jag slipper tänka på hur jag ser ut hela tiden. Sedan tar sådant tid och det måste få ta tid, det är svårt att vänja sig av med sådana tankar, men det är jävligt värt det när en kommit någonvart.
Vad anser du om ”feministisk porrfilm”? Kan det verkligen vara en feministisk handling att köpa kvinnors kroppar och sexuella integritet för pengar bara för man gör det ”mjukare”?
Jag tycker aldrig att kommersiell porr kan vara feministisk. Jag tycker det är mycket konstigt att vissa feminister verkar vara helt ok med den exploateringen bara det är ”normbrytande”. Jag tycker inte att det är särskilt sympatiskt att tycka att andra kvinnor ska exploateras för att en själv ska få någon ”spännande” nervkittlande upplevelse. Sedan kan väl folk göra amatörporr bäst de vill, men jag tycker inte att det ska vara möjligt att tjäna pengar på att exploatera andra människor sexuellt.
Vad anser du om monarkin vi har i Sverige i dag?
Det är en sån där fråga som jag verkligen inte tycker är särskilt viktig. Det är klart att det suger att vi har några slags offentligt finansierade brats som springer omkring och ägnar sig åt vidriga saker som överklassen gör, men jag tycker inte att det är mer problematiskt än något annat i det här samhället. Sedan tycker jag det är fånigt att tro att kungen kan vara opolitisk, han representerar ju en viss klass bara med sin blotta existens.
Ibland tycker folk att det är ”omodernt” men kung och så vidare och att det inte passar sig i en demokrati, och då kan jag väl känna att det är att ge vår så kallade demokrati lite väl mycket cred. Jag uppfattar ingen kungen som mer omodern än något annat i detta samhälle. Överlag tycker jag att det är en fånig symbolfråga som liberaler gillar att håll på med och att folk borde engagera sig lite mer i den kommunistiska revolutionen istället.

Svar på frågestund – del 2.

Här kommer sista rundan svar i min frågestund! Om din fråga inte besvarats är det för att jag tänkte ta upp den i ett enskilt inlägg, så det kan dröja lite extra men det kommer.

Vad tycker du om Lady D?

Gillar hen skarpt. Tycker att hen skriver om bra saker och det är skönt med någon som är arg och visar det. Tycker även mycket om hen som privatperson.

Är ännu inte övertygad feminist, mycket för jag inte riktigt ser patriarkatet, kan vara att jag som man helt enkelt inte upplever det i min vardag.

Hursom har jag ett par frågor om patriarkatet som du kanske kan besvara.

Finns det gradskillnader av patriarkatet, kan man t.ex. säga att ett samhälle är mindre patriarkalt än ett annat?

Ja, det kan en väl göra. Det är dock ett problem att vi ofta använder väst som normativ utgångspunkt när vi gör dessa mätningar, och således kanske anser att det västerländska patriarkatet är mindre patriarkalt trots att det kanske egentligen mest bara ser annorlunda ut. Men det är klart att samhällen kan vara mer eller mindre patriarkala.

Kan man, på något sätt, mäta patriarkatet, och i så fall hur?

Patriarkatet är en teoretisk modell, precis som till exempel gravitationslagen. Du kan mäta effekterna av patriarkatet, men inte patriarkatet i sig, precis som du inte kan mäta gravitationen i sig utan bara dessa effekter. Till exempel löneskillnader mellan män och kvinnor, förekomsten av sexuellt våld, våld i hemmet och sexistisk reklam är alla saker som kan mätas i någon mån och som är effekter av patriarkatet.

Om patriarkatet är mätbart, när kan man i så fall säga att det är bekämpat?

Det går inte att svara på eftersom det alltid tar sig olika uttryckssätt. Men jag tänker att det borde vara när könsgränserna är bortsuddade och vi har infört automatiserat barnafödande.

Skäms du inför att prata om mens med andra? Och framför allt killar?

Nej, tycker det är ganska oskämmigt. Men det är en träningsfråga.

När slutade du raka dig och varför gjorde du det? Har du några tips på hur det kan kännas lättare att sluta raka sig? Jag skulle gärna vilja det, men törs verkligen inte på grund av normen och andras åsikter.

Jag slutade raka mig när jag bodde i Bryssel. Jag hade under den tiden inga sexuella kontakter vilket gjorde det lättare. Första gångerna jag gick med bara ben så var det skitjobbigt, men en vänjer sig. Idag tänker jag inte på det alls. Om du vill pröva så har jag lite tips här. Med mycket normbrytande funkar det som så att en måste pröva och vänja sig, att det är lite jobbigt i början helt enkelt.

Vilken linje gick du på gymnasiet?

Jag gick Natur-natur.

Bryr du dig mycket om ditt utseende och andras utseende?

Jag vet inte vad ”mycket” är men jag bryr mig nog mer än jag skulle vilja. Jag bryr mig dock garanterat mindre nu än jag gjorde tidigare.

Vilka intressen har du?

Dels den här bloggen, utöver det tycker jag om att rita.

Har du någon kändiscrush, vem i så fall?

Det finns många intellektuella/vänsterprofiler jag tycker är coola, som Kajsa Ekis Ekman, Gudrun Schyman och Liv Strömquist, men jag har inte direkt någon crush.

Vilken är din favoritbok?

Svårt det här. Säger nog Varat och Varan av Ekis Ekman. Den har varit extremt viktig för mig.

Finns det någon särskild tvserie eller tvprogram som du gillar?

Kollar inte på något sådant nu. Gillade Mad Men innan men har tappat intresset eftersom jag tycker Draper är så jobbigt svinig.

Favoritmat?

Sushi är fint, men kan inte äta så mycket sådan längre eftersom jag gått och blivit vegan.

Vilka är dina idoler?

De som nämndes under kändiscrushfrågan. Vill nog lägga till Sara Stridsberg och Nina Björk också.

Tycker du om djur?

Jag tycker inte så mycket om att hänga med djur men jag tycker såklart att vi ska ta bra hand om djur och inte utnyttja dem för mat, underhållning eller liknande.

Vill du ha barn snart eller när du blir äldre?

Jag tror inte att jag kommer vilja ha barn, dels för att jag vill gör annat men också för att det är en ingång till kvinnoförtryck.

Hur skulle det ses till att det fanns människor som jobbade på alla nödvändiga positioner i ditt ideala samhälle?

Jag tänker mig dels att mycket mindre arbete skulle vara nödvändigt och att människor gör mycket arbete frivilligt (se ideella organisationer idag). Men jag tänker mig att vi måste dela på det arbete som är nödvändigt. Exakt hur människor ska fås att arbeta kan jag inte svara på, men jag tänker mig att rätten att ta del av samhällets goda kan villkoras med att en arbetare (givetvis efter förmåga) och att de som inte vill kan leva på allmänningar och liknande. Jag vill ha ett samhälle som en ingår i för att en vill och tjänar på det, inte för att en måste göra det för överlevnad, så jag vill inte att den som inte är med ska tvingas till det.

Hur skulle samhället ta tillvara på uppfiningar och idéer från privatpersoner som inte arbetar som exempelvis forskare hanteras, antar att man inte skulle kunna tjäna pengar på dem själv?

Jag tror inte att folk kommer sluta vara kreativa och uppfinna saker för att de inte kan tjäna pengar på dem, snarare tror jag att patent och liknande hindrar kreativiteten.

Vad gör du för skojs skull på fritiden? Vad har du för intressen? Din blogg när nästan lite deprimerande ibland för du verkar alltid vara så bitter, vore glädjande att höra om något positivt du gör för en gångs skull.

Jag förstår inte frågan. Det är ju ganska uppenbart att den här bloggen är mitt intresse, och något jag gör för ”skojs” skull. Jag tycker inte att det är meningsfullt att ha ”kul” utan jag tycker om att göra saker som är intellektuellt stimulerande, givande och så vidare. Jag tycker inte att det är ”deprimerande” utan jag tycker att samhället är deprimerande, därför försöker jag göra vad jag kan för att ändra på det. Det får mig att må bra och uppleva att det finns någon mening med att leva.

Det diskuterades damfotboll häromdan, gillar du det? Vilket lag håller du på?

Tycker inte om någon sport och tycker ärligt talat att elitidrott är ett ganska sjukt koncept. Tycker bara att damidrottare ska slippa utsättas för sexism.

Hurudan klädstil har du eller är kläder oväsentliga för dig? 

Jag har nog ganska vanlig klädstil överlag, alltså typ jeans och randig tröja. Jag gillar också pennkjolar och gubbyxor mycket. Jag var väldigt klädintresserad tidigare och är väl det i viss mån fortfarande, men jag orkar inte hålla på med det lika mycket längre.

 Vad tycker du om det här?
http://www.criminalwisdom.com/hysterical-literature-the-orgasm-as-art/

Det är videos men kvinnor som läser ur olika böcker samtidigt som de blir smekta till orgasm. Jag vet inte riktigt vad jag tycker faktiskt. Ser det inte direkt som problematiskt men inte särskilt befriande heller.

Jag minns att du för någon månad sedan postade ett inlägg på Instagram om att du var på konsert, och att du då bröt mot dina principer typ (om nu inte jag missuppfattade det helt och hållet). Undrar hur du menar med det, vad du har för syn på konserter/musik?

Jag brukar säga att jag inte tycker om att ha roligt. Generellt så kan jag tycka att det är så jävla meningslöst med olika former av underhållning eftersom det framförallt handlar om distraktioner, och jag tycker inte om att bli distraherad. Jag tycker inte om kravet på att ha eller vara ”rolig” eftersom jag upplever att det egentligen mest handlar om att en inte ska påtala problem som finns.

Sedan undrar jag om du har några tips på argument mot folk som tycker det är okej att använda n-ordet? Varför det är fel att säga det ordet alltså. Blir ibland osäker på om mina argument är bra nog…

Det är fel för att det är sjukt rasistiskt, det är ju liksom ett nedsättande ord från kolonialismen. Sedan är det många som tycker att det är kränkande och av respekt för dem ska en inte använda ordet, även om det skulle finnas någon som tycker det är ”okej” att bli kallad för det. Jag anser inte att en ska använda sådana ord om en gör minsta lila anspråk på att inte vara rasist, vilket de flesta ju ändå gör.

Känner mig också så kluven ibland inför traditionellt kvinnliga intressen som har att göra med skönhet och så (då tjejer hetsas så enormt till att tänka på sitt utseende och att se bra ut). Vad har du för syn på intressen som kläder/mode, smink, hår osv? Ibland känns det som att jag nedvärderar de intressena så himla mycket mer än traditionellt manliga intressen och jag skäms över det…

Jag anser att det ofta ligger ett alltför stort fokus på just kvinnors och mäns intressen över huvud taget. För mig är till exempel det faktum att kvinnor sminkar sig snarare ett symptom och inte själva grunden i patriarkatet, och om en lägger för stort fokus på enskilda kvinnors val av intressen så är risken stor att feminism börjar handla om att typ välja livsstil och inte om att bekämpa mäns makt över kvinnor. Jag tror inte att det som kommer befria oss från det patriarkala förtrycket är att alla kvinnor individuellt gör dessa val, utan jag tror att det som krävs är att män slutar förtrycka.

Under inlägget ”Att följa lagen” skriver du ”Om det krävs våld för att säkra alla människors lika värde så tycker jag det ska användas.” Hur tänker du att en sådan våldsutövning skulle kunna se ut; i vilket sammanhang? Hur säkrar en alla människors lika värde genom att bruka våld? Och vilken är din inställning till våld som medel för att nå ideologiska mål?

Jag anser att våld kan vara legitimt för att nå politiska mål, däremot tycker jag att en ska undvika våld mot personer i så hög grad som möjligt. Jag tycker att våld är okej för att hindra andra våldshandlingar, till exempel mot nazister eftersom deras frammarsch leder till att våldsamt samhälle. Under demonstrationen mot Svp så var det våld som användes främst att kasta vattenballonger och göra blockader, vilket jag dels knappt ens anser är våld, men också tycker är helt rimliga metoder. Jag tycker däremot inte att det hade varit rimligt att spåra upp de som deltog i marschen och slå dem, eftersom det protesten riktas emot inte är dem som personer utan snarare det de i det sammanhanget representerar. Om vi ser på till exempel våld i en arbetsplatsstrid så tycker jag att ockupationer, blockader och liknande är rimligt men jag tror inte på att söka upp enskilda arbetsköpare och slå dem. Poängen är att våld mot enskilda varken är moraliskt korrekt eller relevant för kampen, däremot tror jag att vi måste vara beredda att bruka våld för att försvara våra ideal.

Delar din familj dina politiska åsikter? Om inte – uppstår det lätt konflikter till följd av detta?

Min familj är, precis som de flesta som äger en villa, ganska borgerliga i sitt tankesätt (ägande förstör förmågan att tänka klart). De tycker till exempel inte att vi måste störta regeringen och krossa detta kapitalistiska samhälle för att bygga upp ett nytt ur ruinerna. Ibland händer det att min pappa pratar om ”eget ansvar” när vi diskuterar strukturellt förtryck. Detta leder absolut till konflikter, men för det mesta så löses de ganska snabbt. För det mesta känner jag ändå att mina ståndpunkter respekteras och det är det viktiga för mig.

Vad menar du med att alla män är förtryckare? Jag har tänkt väldigt mycket på det och förstår inte riktigt. Blir man liksom automatiskt förtryckare för att man föds med kuk?

Jag hänvisar till inlägg om detta i min FAQ, så du kan ta en titt där. Jag tror inte att det sitter i kroppen utan i samhället. Personer som uppfattas som män (dvs cismän) föds in i en position som förtryckare. Jag tror inte att spädbarn kan utöva förtryck, men jag kan inte dra någon exakt gräns för när en börjar. En måste också se att alla barn utsätts för förtryck när de pressas in i sina könsroller, och då är det kanske svårt att prata om förtrycket de utövar eftersom det ändå kräver någon form av agentskap, vilket riktigt små barn inte har. Jag tror dock att män börjar utöva förtryck relativt självständigt ganska tidigt.

Hur gammal var du när du började kalla dig själv feminist?

Det borde ha varit i 16årsåldern. Jag började dock inte identifiera mig med det förrän jag var kanske 17-18.

Vilka bloggar är de bästa inom kategorin feminism, tycker du?

Jag tycker om Lady Dahmer, Falskheten, Pk-maffian, Onewaycommunication och Zettermark mycket.

Jag upplever att du på twitter ofta uttrycker ett ogillande mot arbete. Jag undrar hur du tänker dig att ditt kommunistiska drömsamhälle skall komma till rätta med detta. Även kommunister behöver väl mat, kläder, något att bo i, vård, utbildning och kanske lite prylar?

Jag tänker mig att i ett kommunistiskt samhälle skulle arbete kunna minimeras eftersom produktion skulle ske för att tillfredsställa folks behov och inte för att ge tillväxt. Ett exempel på hur kapitalismen tvingar fram merarbete är ju att det slängs så enorma mängder mat. Planerat åldrande är också en grej. Sedan tror jag att folk skulle tycka det var fetare att arbete om det gjorde det för sin egen skull och på egna villkor och inte för att bli utsugen av någon kapitalist.

Tänker du dig att befrielsen kommer med en betydligt lägre materiell nivå (= färre saker att producera = mindre jobb som behöver göras)?

En mindre nivå för vissa ja, men en högre nivå för många. En stor del av världen befolkning har det ju extremt fattigt medan andra lever i överflöd. Jag tror att det extrema överflödet kommer att minska, men jag tror framförallt att vi kommer att kunna fokusera mindre på konsumtion. De flesta behöver liksom inte 20 par jeans eller en ny mobil varje år, men vi lever i ett samhälle där konsumtion likställs med lycka.

Tänker du dig att det kommer att bli roligare att arbeta när man gör det ”åt sig själv” och inte åt kapitalisterna? Eller hur tror du att ekvationen ”vill ha saker och tjänster = vill inte arbeta” skall lösas?

Ja, absolut. Men främst för att en kommer att styra arbetet själv eller gemensamt. Men som sagt, jag tror att betydligt mycket mindre arbete kommer behöva utföras.

1. Jag är lite nyfiken på vilka tankar du har kring att vara kär? Anser du att det är detsamma som att älska någon riktigt mycket som vän men samtidigt vara attraherad av personen, eller är det något mer utanför det? ”Det där extra” som paren i Det kallas kärlek beskriver det som?

Jag tror att ”det där extra” i stor grad är den myt som råder i samhället om kärleken, det vill säga att den ska kunna ge oss all trygghet och så vidare som vi behöver. Jag tror att i det postpatriarkala samhället kommer vi inte alls att tala om kärlek på samma sätt som idag, utan det kommer snarare vara en gradskillnad mot andra relationer och inte en artskillnad. Jag tror att det som gör kärlek så destruktivt ofta är att vi har så mycket förväntningar på den.

2. Hur uttalas Boel och Arsinoe?

Så många gånger folk undrat hur mitt namn uttalas. Fick tummen ur och gjorde denna video

Vart i Uppsala bor du? Älskar du män?

Jag bor i Flogsta. Jag älskar varken män eller kvinnor, jag älskar bara individer.

Jag undrar hur du ser på heterorelationer där mannen vill, och ”försöker” vara feministisk i den mån att han anpassar sig när han blir ”uppfostrad” i ämnet?
Jag är så uppgiven efter flera ojämställda förhållanden att jag tänker att det kanske kan vara värt att leva med någon som i alla fall är positivt inställd till feminism. Å andra sidan känns det som att hela poängen går förlorad när en själv behöver vara den drivande kraften för att bli mer jämställda.

Jag anser att män måste ta eget ansvar för sin feministiska utveckling, annars blir det bara återigen den där grejen att det är kvinnan som sköter arbetet. Däremot måste mannen vara lyhörd inför kvinnan beskrivning av relationen och hennes önskemål och inte pressa något han uppfattar som jämställt på henne, det är bara manligt tolkningsföreträde och det suger det med. Jag tror att många kvinnor är så himla tacksamma så fort en man visar minsta intresse för feminism att de glömmer att det ändå kan förekomma förtryck eller att de känner sig tvungna att stanna eftersom de inte vet om de kommer hitta någon ny som är ”lika bra”. I mina ögon är detta en effekt av att just heteromonogama relationer ses som så oerhört viktiga i vårt samhälle.

Hur mycket ska jag orka satsa om jag känner att han inte redan är ”perfekt”?

Ingen man kommer någonsin att vara perfekt i betydelsen ickeförtryckare i patriarkatet. Hur länge du pallar avgör du såklart själv, men jag skulle säga att det i regel är ”bättre fly än illa fäkta” som gäller. Problemet som jag ser det är att vi över huvud taget håller oss med den typen av relationer, eftersom jag anser att de per automatik är förtryckande. Samtidigt så är det lite vad en har att förhålla sig till i det här samhället och många gånger är ensamhet värre än att bli förtryckt i en relation. Jag fokuserar mest på att inte hamna i onda spiraler av bekräftelsebehov och distansskapande.

Vad tror du att det är som får oss att känna oss som olika kön? Varför känner du dig som kvinna? Jag känner mig till exempel verkligen som en kvinna, men har alltid utgått ifrån att det är samhället som har gett mig den självbilden pga vad jag har mellan mina ben. Samtidigt är det ju tvärtom med transpersoner?
Jag ska självklart ta och fråga en transperson personligen om detta också, men jag är väldigt intresserad av vad just du anser får dig att känna dig som kvinna? Förutom din vagina dvs.

Jag tror att det som får mig att känna mig som en kvinna är att jag skapats som en kvinna i detta samhälle, vilket i hög grad beror på att jag fysiskt identifieras som en kvinna. I vissa situationer, typ när jag hänger med nära vänner, känner jag mig inte som en kvinna, utan det är mest i till exempel heteromonogama relationer som jag gör det eller när jag har samröre med män. Jag tror att det är skillnaden i mäns och kvinnors positioner som skapar oss som män och kvinnor, så jag tror att i ett postpatriarkalt samhälle kommer vi inte att ha några kön på det sättet, eftersom vi alla istället kommer att vara människor i första hand.

Jag förstår och respekterar dock att transpersoner har en annan könsidentitet än vad de uppfattas som, men jag tror att könsidentiteten som sådan kommer att lösas upp i det postpatriarkala samhället. Nu är vi dock inte där ännu, så jag tycker inte att en ska dra mitt resonemang vidare till att säga att transpersoner känner fel eller liknande. Det de upplever är högst verkligt i ett samhälle där könsroller ens är relevanta, men min förhoppning och tro är att det postpatriarkala samhället ska göra detta irrelevant.

Hur onanerar du? Genom att bara smeka klittan eller föra in fingrar också? Har du någon sexleksak? Funderar själv på att köpa…

Smeker bara. Klitoris är ett ganska stort organ så mot slutet brukar jag smeka även runt blygdläpparna och ovanför klitorisollonet, vilket jag tycker ger skönare orgasmer som liksom känns mer i hela kroppen. Skulle kunna tänka mig sexleksaker också men har inte kommit mig för att köpa.

Jag är lite nyfiken på vad du lyssnar på för musik??

Lyssnar mycket på Pj Harvey och Diamanda Galas. Jag tycker också mycket om Nine inch nails. På sista tiden har jag också börjat lyssna på Grioa vars musik du kan lyssna på här. Jag gillar musik som är väldigt känsloladdad, och då ofta med ”negativa” känslor såsom ångest och ilska. Jag kan också tycka om att lyssna på kampsånger. Jag är inte så aktiv i min musikkonsumtion utan lyssnar för det mesta på samma gamla, så det är väldigt mycket en fråga om avkoppling för mig.

Hur var du som barn och hur var din barndom? Har din familj påverkat dina värderingar och åsikter som du har idag?

Jag var ett ganska argt barn som ifrågasatte det mesta, och det har väl fortsatt. Jag blev ganska uppmuntrad av min familj gällande detta så det har nog påverkat mig. Jag skulle säga att min barndom var ganska bra, jag var trygg och lycklig, men jag levde i en kärnfamilj och det förekom såklart barnförtryck och patriarkalt förtryck i den precis som i alla andra kärnfamiljer, jag tror bland annat att min pappas oförmåga att erkänna sina fel och hantera mina känslor har skadat mig på många sätt.

Vad för slags populärkultur konsumerar du?

Väldigt lite, dels för att jag sällan har tid/unnar mig men också för att det inte intresserar mig. Har skrivit längre om detta här.

Har du någon idol/förebild? Och vem är det?

Ekis Ekman och Strömquist. Tycker de är så jävla skarpa och coola.

Den falska ödmjukheten.

Ibland säger människor till mig att jag måste vara ödmjuk och sluta vara så ”tvärsäker” på saker och ting, att en måste ha möjlighet till förändring och så vidare. Jag har ändrat mig i många frågor många gånger och byter perspektiv på saker precis hela tiden, nu senast har jag fått en rejäl tankeställare kring hur jag förhåller mig till människor med funktionshinder. Att tänka över olika perspektiv innebär dock inte att tänka över just det perspektiv du presenterar för mig, ett perspektiv som för det mesta är antifeministiskt. Feminism är något jag tänkt över länge och väl, men jag har så att säga kommit förbi det stadiet där jag funderar på om jag tycker att feminism är rimligt. Det är inte som att ja föddes till feminist, det har varit en tankeprocess att komma hit där jag är idag. Det är ingen slump att jag har de åsikter jag har och för det allra mesta så har jag stött på din ”smarta” invändning typ tusen gånger innan så det kanske inte är så konstigt att jag är måttligt imponerad.

Vissa verkar tycka att ödmjukhet är samma sak som att vara intellektuellt mesig. Detta tycker inte jag. För mig är det viktigt att vara tydlig med var jag står i olika frågor, eftersom det underlättar debatt och kritik. Jag skriver alltid precis vad jag tycker om olika saker och varför, sedan kan den som misstycker komma med kritik och så kan vi prata, om jag uppfattar kritiken som rimlig.

Det finns något som jag brukar kalla för falsk ödmjukhet, och det är när människor snarare är intellektuellt fega än ödmjuka, alltså när en lindar in sig åsikt i en massa ”man jag kan ha fel” och så vidare. Varför helgardera sig så förbannat? Det är klart att du kan ha fel, det kan alla människor. Det är ingen som tror att ditt ord är lag, så det är väl jävligt onödigt att ens påpeka det? Bara kläm fram med vad du tycker istället!

Jag har träffat många människor som säger att jag måste ”förstå att jag kan ha fel” men som själva aldrig ändrar åsikt om någonting och agerar som om de hade tänkt ut allt. Det räcker inte med att säga att du kan ha fel, du måste agera på det viset i diskussioner också. Den här falska ödmjukheten hålls ofta upp som en sköld, dessa människor är så övertygade om att de själv gärna byter perspektiv att de är helt blinda inför att det faktiskt kan vara ganska mycket spärrar som håller dem tillbaks också.

Jag har åsikter och det står jag för. Jag har en ideologi som jag baserar mitt sätt att se på världen på, och den är jag medveten om och helt öppen med. Dessa falskt ”ödmjuka” människor har också åsikter och ideologi, men de erkänner dem inte, och detta gör att det bli jävligt mycket svårare att ha en rimlig diskussion, eftersom korten inte ligger på bordet. Därför diskuterar jag sällan med människor som inte erkänner att de själva har värderingar eller ideologi, eftersom det är jävligt svårt att komma framåt om den ene inte förklarar var denna står.

För mig är det viktigt att vara intellektuellt hederlig och detta är jag genom att vara tydlig med mina ståndpunkter och min utgångspunkt för diskussionen, genom att inte hålla på låtsas att jag är ”öppen” inför något perspektiv när jag faktiskt inte är det (till exempel antifeminister). Jag hade inte tyckt att er svada var mer korrekt bara för att jag skrev något tramsigt inlägg om att ”allas åsikter är lika mycket värda” eller liknande, det vore endast en läpparnas bekännelse. Jag är inte öppen för alla perspektiv och det är inte du heller, så kan vi snälla bara erkänna det och mötas som vi är och inte som vi i din idealiserade värld borde vara.

Feministiskt debattklimat.

Jag läser det här väldigt fina inlägget hos Lemoine om mig själv, och tänker lite på feministiskt debattklimat.

Jag brukar säga att det är tur att jag finns så att alla Vettiga Feminister™ har någon orimlig feminist att ta avstånd från när andan faller på. Lemoine är egentligen precis en sån där vettig feminist, en sån feminist som uppskattas av många ”jämställdister” eftersom hen skriver om både mans- och kvinnofrågor, eftersom hen aldrig skulle uttrycka sig så manshatiskt som jag kan göra, eftersom hen inte är radikalfeminist. Skillnaden är att hen aldrig någonsin skulle offra mig på patriarkatets altare för att får bekräftelse på att hen är det. Vi har haft en massa diskussioner kring saker vi verkligen tycker helt olika om, ofta offentligt på våra bloggar, men det har aldrig blivit den där satans lynchstämningen mot mig som det blivit andra gånger.

För mig är det det här som är kärnan; alla behöver inte tycka likadant, vi kan till och med vara ovänner, men jag tycker verkligen inte om när folk liksom drar fram mig för att kunna ”ta avstånd”. Det känns inte som att det är en ute efter då är genuin diskussion, utan snarare någon slags offentlig smutskastning som jag är hemskt ointresserad av att delta i.

Jag vet redan att många ogillar mig, det är verkligen ingen hemlighet att jag har rykte om mig att vara oresonlig, jobbig, extrem och så vidare. Jag är helt okej med det här, för jag tror att det är sånt en måste stå ut med i den feministiska kampen. Däremot förstår jag mig inte på när andra feminister försöker använda människors negativa attityder emot mig, försöker ytterligare intensifiera det patriarkala motstånd jag möter. Tänk lite på vems villkor detta smutsiga spel sker, vilka intressen som tjänar på det, innan ni ger er in i det.

Jag tar gärna kritik, jag tycker att det är viktigt med intern debatt och vill att det ska finnas plats för många slags feminismer. Däremot tycker jag inte om att bli uthängd, jag tycker inte om att bli använd och kastad i soptunnan för att du ska bevisa något inför någon annan. Jag tycker att det är ett hemskt osmakligt beteende och det är inte ett spel jag är intresserad av att delta i.

Vad har ni för problem med det feministiska debattklimatet?