Kvinnor är också människor och precis lika kapabla att ansvara för sitt eget beteende som män.

Satan vad Hanna Fridén har rätt här.  Hon har skrivit ett inlägg angående hela den här debatten rörande Quetzala och Blondinbella och sopar mattan med argumentet att kvinnor inte skulle få lov att må dåligt och att skriva om det. Visst finns det dem som klagar över att kvinnor skriver om sin självdestruktivitet, men att det skulle vara någon samhällstrend är helt enkelt inte sant.

Den diskussion som har gått kring Quetzala har snarare handlat om att försvara henne beteende för att hon mår kasst. Quetzala har under en lång tid betett sig jävligt illa mot en massa olika personer och hon har försvarat det med att hon själv mår dåligt, att hon själv blivit våldtagen och så vidare.

Kritiken som riktas mot henne handlar inte, som många har fått för sig, om att hon mår dåligt. Kritiken handlar om att hon beter sig som ett jävla arsle mot andra människor. Att hon sedan utnyttjar feminismen för att försöka få det till att det är synd om henne för att hon inte får lov att vara si och så som kvinna är bara fånigt. För vet ni vad: om en man hade gått ut och sagt det hon har sagt så hade det tagit hus i helvete! Då hade det inte tagits hänsyn till att han mådde dåligt.

Om det är något som är jävligt ofeministiskt så är det väl att inte se kvinnor som kapabla till att ansvara för sina egna handlingar till samma grad som män? Bara för att du är tjej och mår kasst så betyder inte det att du kan kläcka ur dig vad som helst utan att få kritik, så enkelt är det. Och det kanske kommer som en nyhet, men kvinnor är också människor och precis lika kapabla att vara goda medmänniskor som män. Så det så.

Vad skulle kunna hända?

En grej jag tycker är så jävla lustig är vuxna människor som tjuvröker för sina föräldrar. Jag brukar i och för sig inte ställa mig och ta en cigg mitt framför näsan på mina men det i liksom inte som att jag myglar med mitt rökande. Jag skulle knappast gömma ciggen om jag mötte dem på stan, så att säga.

Jag undrar verkligen vad man har för relation med sina föräldrar om man även som vuxen och utflyttad känner sig tvungen att dölja sitt rökande för dem. Vad är man egentligen rädd för? Indragen veckopeng kanske…

Är det någon av er som döljer rökning eller andra dåliga vanor för era föräldrar fast ni är vuxna?

Vad bryr sig tuppen om vad som händer när han är död?

Jag har verkligen jättesvårt att förstå kalabaliken kring det här med tupparna som föds upp för att man göra antirynkkräm och fillers av deras kammar. Det är väl inte en större grej än att djur föds upp för slakt och definitivt en mindre grej än att minkar flås levande för att man ska få tag på pälsen.

Folk blir mer upprörda när djur slaktas för att tillgodose vår ytlighet än när de slaktas för att vi ska ha något att äta. Jag tycker att det är konstigt, det som gör mig upprörd är inte varför djuret slaktas utan hur man går tillväga. Sen tycker jag även att djurhållningsindustrin som helhet måste minska, men om det sker på bekostnad av människors köttätande eller deras fillers spelar mig faktiskt ingen roll.

Jag blir nästan lite upprörd när man fokuserar så otroligt mycket på vad som sker med djurets döda kropp istället för att fokusera på hur djuret mår innan. Vad fan bryr sig tuppen om vad som händer med honom när han är död?

Slöseri med liv.

Det har tagit mig ett tag att erkänna att jag var ätstörd. Jag har länge viftat bort det med att jag inte var tillräckligt smal, tillräckligt fixerad och att det finns andra som hade det så mycket värre än jag. Och visst, jag var aldrig riktigt sjuk men nog var jag ätstörd allt. Jag tänkte på varenda liten sak jag stoppade i mig och ätandet var bara laddat av skuld och skam.

Jag minns att jag såg det som en såndär grej man gör när man är ung. När man vill vara smal och se bra ut. Jag minns att jag tänkte att det skulle gå över av sig själv. Det gjorde det förvisso också, vilket jag är jävligt glad över.

Men sådär på senare tiden har jag insett att det verkligen inte är en självklarhet att man blir bra. Att det finns människor som ägnar hela sina liv åt att räkna kalorier och hänga på gymmet dagligen.

Jag vet få saker som jag tycker är så sorgliga som anorektiska vuxna. Alltså människor i 30-40-årsåldern som går omkring med ständig ångest över vad de stoppar i munnen. Det blir så tydligt då på något sätt, det där med att man inte blir en mer lycklig människa av att vara smal. Att det finns annat som är viktigt i livet.

Det är ett sånt jävla slöseri med liv, det tycker jag verkligen. Alla dessa människor som går omkring och har ångest över mat helt i onödan när de skulle kunna ägna sig åt så otroligt mycket vettigare saker.

Ibland när jag känner mig tjock och misslyckad brukar jag tänka på det. På att jag aldrig någonsin vill hamna där.

Såhär var det.

Alltså jag måste då förtydliga att jag inte prioriterade att äta cupcakes framför att demonstrera. Anledningen till att det blev så var för att jag inte visste om demonstrationen. Det kan tyckas märkligt att jag inte höll bättre koll, men så var det. Hade jag vetat om den hade jag varit där, om inte annat för att ta bilder. Så, då vet ni.