Den här dagen alltså. Jag är så jävla uttråkad och oinspirerad att jag kreverar.
Herregud. Skriv något roligt. Muntra upp mig lite. Länka till någon idiotiskt artikel/blogg/video jag kan bli upprörd över, så att jag får lite skön livsgnista åter.
En promenad på landet.
När börjar själva groomingen.
Tydligen så har brottet grooming instiftats i sexualbrottslagstiftningen.
Sedan två år finns ett nytt brott som kallas grooming. Grooming innebär att någon förbereder för övergrepp. I de flesta fall handlar det om män eller kvinnor som söker kontakt med unga flickor eller pojkar. Kontakten etableras på chatforum eller via kontaktannonser på Internet. När relationen har utvecklats föreslås en träff i sexuellt syfte.
Jag skulle hemskt gärna vilja veta när själva brottet begås. Är det när man tar kontakt, när man chattat ett tag, när man styr in samtalen på sex eller när man stämmer träff.
För inte kan det väl vara förbjudet för vuxna att sexchatta med ungdomar? Det vore faktiskt bara konstigt. Jag tycker egentligen inte heller att det ska vara lagligt att stämma träff, men det är mer förståeligt.
Förberedelse för brott är väl dessutom alltid olagligt, så det täcks ju redan upp.
Såhär är det: många många ungdomar utforskar sin sexualitet innan de fyllt femton. Detta görs inte bara genom sexuellt umgänge med jämnåriga utan också, till stor del, över internet. Ungdomar sexchattar, har kontakt med äldre personer med klara sexuella preferenser och lär sig vad de gillar. Detta är inget konstigt eller farligt alls.
Jag tror att det i många fall är bättre att ha kontakt med någon betydligt äldre på säkert avstånd och anonymt, än att ha en sexuell relation med någon som bara är två år äldre som är fysisk. I en chatt kan man alltid stänga av, men ändå lära känna sina preferenser. Det är ett otroligt säkert sätt att utforska sin sexualitet på och jag tror att många av er som läser har gjort det själva.
Vissa av dessa kontakter slutar illa, det är sant. Men hur många är det egentligen? I de flesta fall så drar sig någon av parterna ur, eller så var det inte tanken att träffas ens från början. Det finns säkert många vuxna som tänder på tanken att ligga med tonåringar men inte vill realisera det också, för sådana är fantasier.
Jag tycker inte att man ska förbjuda eller problematisera sexchattandet. Jag vågar hävda att sexchattande i 99 fall av 100 inte leder till något möte alls, och att det i många fall är en positiv upplevelse. Att ungdomar lär sig sina gränser och preferenser på ett absolut riskfritt sätt.
Rätt åt na.
Det vore ju bara för festligt om Annika Dahlqvist hade diabetes. Inte för att jag önskar någon sjukdom, men så som hon snackar om sin jävla diet och hur den räddar världen från precis alla jävla sjukdomar trots att det finns forskning som pekar rakt emot många av hennes uttalanden. Ärligt talat så tycker jag att hon borde få sin läkarlicens indragen.
Vatten på systembolaget.
På systembolaget i söderhallarna säljer de finvatten. Det ska tydligen vara det godaste vattnet man kan dricka. När jag frågade varför systemet säljer vatten fick jag som svar: ”vi är ett monopol, vi måste ha allt”. När systembolaget fick monopol på vatten kunde han dock inte svara på.
Hade för övrigt gillat om någon började sälja alkoholvatten. Alltså vanligt vatten spetsar med lite sprit. Vore kul.
Man ska inte behöva ha en diagnos för att få hjälp att klara sig igenom jobbiga perioder.
Det är väldigt vanligt att små barn bli diagnostiserade med ADHD. Barn som kanske är en sådär 7-8 år. Sedan växer väldigt många ur sin ADHD. Diagnoserna har dessutom ökat på sista tiden.
Om man har stor problem med koncentrationen så tycker jag att man ska få hjälp. Däremot känner jag ett visst motstånd emot att proppa så små barn fulla med medicin. Medicinen hjälper såklart många, men jag tänker att det vore bättre ju fler man kunde hjälpa på andra sätt först. Medicin för så små är i mina ögon en lösning man tar till först när inget annat funkar.
Det primära problemet när det kommer till diagnoser är emellertid är att en ”riktig” diagnos är den enda vägen man kan gå om man vill få hjälp av samhället med sina problem. När skolan vill anställa en resursperson för en elev så måste det motiveras inför kommunen (eller vem som nu ger ut pengarna) och om personen ifråga har en diagnos så blir det oändligt mycket lättare.
Det här är ytterst problematiskt av olika anledningar. Dels för att det tvingar människor att passa in sina beteenden i mallarna för olika diagnoser, men också för att många får medicin även om mer stöd i skolan eller ett annat schema hade varit det enda som behövdes. För så fort någon får en diagnos så tänker folk ”medicin”. Det är också problematiskt för att vissa beteende, som man har namn på, lättare blir hjälpta. Andra beteenden som kan vara minst lika problematiska för individen, men som kanske inte är lika lätta att se eller inte märks lika tydligt.
Framförallt tycker jag att man måste ifrågasätta hela diagnosgrejen kring ADHD när såpass många växer ur den med tiden. Man kanske istället borde se på det som en utvecklingsfas. I den åldern (7-10) så har väldigt många barn väldigt svårt att koncentrera sig. För vissa är det såklart värre än andra men lösningen borde rimligtvis vara fler personer i klassrummet generellt och upplägg på undervisningen som fungerar. Så att man slipper ge folk diagnoser för att de ska få hjälp att klara sig igenom en för alla jobbig tid.
En videoblogg ni bara måste se.
Herregud. Den här videobloggen av Sonja måste vara bland det absolut bästa jag sett i mitt liv. Den handlar om underbaraClara och hennes perfekta jävla liv, kort och gott. Och det är så fantastiskt roligt för man fattar verkligen den där känslan av irritation över perfekta människor och tillrättalagda ytor.
Fina citat: ”hon har en båt, men hon kan inte använda båten för hon har bakat så jävla mycket bröd” och ” för göra sin egen deodorant måste man gå ut i skogen och runka av en ren. Och det har hon gjort”.
Jag undrar om underbaraClara kommer svara på det här. Om hon har distans kommer hon kunna se humorn i det, tänker jag.
Tack för den informationen.
En gullig grej: när ens notoriskt sena ex ringer och berättar att han kommer bli några minuter tidig. Ok? Som om jag kan göra något åt det när jag sitter på tunnelbanan. Och speciellt med tanke på alla gånger jag, som den fantastiska tidspassare jag är, blivit några minuter tidig. Inte fan brukar jag ringa och meddela det.
Att vara självsäker är att kunna se sina dåliga sidor, ta dem med lugn och förändra dem.
På sista tiden har jag skrivit väldigt mycket om självförtroende och nu tänker jag skriva lite mer om självförtroende.
En grej man ofta hör är att man ska låta kritik rinna av en. Att den som tar åt sig har dåligt självförtroende eftersom personen ifråga inte känner sig tillräckligt säker i sig själv för att inte ta åt sig av kritik.
Alltså. Om man är säker i sig själv så måste man kunna ta åt sig av kritik och förändra sig själv. Man måste kunna förstå när man beter sig illa eller gör fel. Självsäkerhet är inte att vara en uppblåst pajas. Självsäkerhet är att inte tycka att det är hela världen om man får ett dåligt resultat på ett prov och istället försöka bättre nästa gång. Självsäkerhet är att inse att man har ett värde utöver sina prestationer. Självsäkerhet är att kunna acceptera sina svagheter och jobba på det man kan förändra.
För personer som aldrig presterar och aldrig förmår erkänna sina fel och brister är i regel inte självsäkra. De är desto oftare så rädda för att misslyckas att de inte ens försöker, och det är ju inte så självsäkert.
Jag skulle gärna vilja se ett mer konstruktivt samtal kring självkänsla än dagens ”erkänn inga brister, älska dig själv no matter what”-klimat.
All jävla reklam.
Idag har jag sett Bilar 2 med min lillasyster. Den var faktiskt underhållande och lagom lång, strax under två timmar. Jag hatar när den typen av film är längre än två timmar, det brukar innebära att den är otight mest.
Filmen klarade givetvis inte bechdeltestet, men vilken film gör det egentligen (tipsa gärna)?
En sak som däremot stör mig sinnessjukt mycket med att gå på bio är det faktum att de ägnar en jävla kvart (om inte mer?) åt reklam efter filmens utlovade starttid. Med tanke på att man kommer in i salongen tio till fem minuter innan filmens starttid för det mesta så blir det helt sinnessjukt mycket reklam.
Nu kommer det säkert komma någon idiot här och ba: ”men de tjänar ju pengar på reklamen”. Det fattar jag också, men jag tycker att det är ganska fräckt att sätta en starttid som man sedan inte håller sig till. Jag har betalat för att se filmen och dessutom ansträngt mig för att komma i tid för den och då tycker jag att en hel kvarts reklam är att överdriva.
Nänänä. Typisk anledning till att jag inte går på bio så ofta.