Sex and the city.

Herregud. Kollade nyss på ”sex and the city”-filmen…

I min hjärna: ”rolig folk med shopping och klackskor som man kan kolla på lite ironiskt”. Tänkte att det skulle vara lite som en äldre version av gossip girl. Men det var tyvärr bara en kavalkad av tvåsamhetsromantiserande och vältrande i iden om att äkta kvinnlig frigörelse handlar om att ständigt ha en dildo och en chokladkaka i sin märkesväska. Sjukt.

Det absolut sjukaste med allt detta, det är att en vän till mig tydligen hade tyckte att den var en ”helt okej film att dricka en drink till”.

Förvirring och skräck.

Seriesidorna är ju då det enda jag läser i tidningen.

Därför var det mycket förvirrande för mig när DN plötsligt bytte plats på serierna från kulturdelen till huvuddelen. Jag bläddrade fan igenom kultursidan 10 gånger innan jag gav upp och insåg att det var kört. Den som hittade serierna till slut var min lillasyster.

Men det värsta var att de bytte tillbaks efter ungefär fyra dagar, precis när chocken hade lagt sig.

Jantelagskrossandets baksidor.

Inom bloggvärlden är ju ”krossa jantelags”-människorna den största rörelsen. Man ska ständigt framhäva sig själv och berätta för hela världen vad man är bra på. Typ som Tyra ska göra här i sitt nya blogglyft:

Jag vill bara vara denna starka inspirerande powerwomen som jag är, inte någon flamsig snygg tjej som är rolig att kolla på. Jag vill även sluta tänka igenom allt jag skriver för att jag är rädd att trampa någon på tårna eller provocera någon.

Jag tycker inte att folk ska gå omkring och vara missnöjda med sig själva men jag kan bli så jävla trött på det här ständiga självförhärligandet, det för nämligen en jävligt oönskad effekt; folk ser sig som perfekta även när det kommer till åsikter och diskussioner.

Nära Tyra säger att hon inte vill tänka på vem hon trampar på tårna, vad menar hon då? Det finns en massa människor som är brutalt lättstötta och jag anser inte heller att man ska förändra sitt innehåll efter det, men många bloggare blandar ihop den här orimliga kritiken med relevant kritik. De låter allt ”rinna av” dem, utan att ägna det en tanke. För de är så vana vid att alltid tänka att de har rätt och att de ”inte ska ta skit”.

Men det finns kritik som man ska ta till sig. När DennisM får kritik för det han skriver om Islam så borde han ta den till sig, när Mogi får kritik för hennes fördomar mot Ullaredsmänniskor eller invandrare borde hon ta den till sig. Och Tyra borde ta till sig när hon får kritik för att hon skriver skit om människor och företag som hon jobbar med.

Jag blir så trött på den här ”ta ingen skit”-grejen som har utvecklats till något slags maraton i självförhärligande och världsfrånvändhet. Om man skriver om sitt liv på nätet måste man ha integritet med man måste också kunna ta kritik, för ens blogg eller twitter är faktiskt en förlängning av sig själv. Man kan inte säga att man ”spelar en roll” som saknar förankring i ens verkliga jag, för det är fortfarande man själv som skriver det man gör. Man har ett ansvar.

Den som fläker ut sina åsikter på nätet får räkna med att folk säger emot. Jag tycker såklart inte att det ska vara lag på det men om man får rimlig kritik så bör man ta den till sig och föra en öppen debatt på bloggen, precis som i verkliga livet. Inte bara vifta bort det. Det är en fråga om intellektuell hederlighet, något som de flesta bloggare tyvärr saknar eftersom de är så upptagna med att framhäva sig själva.

Jag tänker hata Anders Breivik utan dåligt samvete och jag tänker inte förlåta honom.

När personer som Breivik dyker upp finns det alltid människor som vill ha förståelse. Som vill dissekera hans argument, höra om hans uppväxt eller hans relationer för att kunna förstå hur en människa som gör såhär tänker. De vill se det mänskliga i alla, även monster, och de vill förlåta.

Det är viktigt att förstå vilka idéer som ligger bakom dessa dåd, det tycker jag. Men jag vill inte veta något om Breiviks uppväxt eller om hans kvinnoaffärer, för jag vill inte ha förståelse. Det är nämligen stor skillnad på att rent intellektuellt förstå något och att ha förståelse. Jag vill inte veta vad som fick honom att tycka som han gör och handla som han gjorde, jag vill inte utveckla någon empati för honom eller få honom att framstå som mindre ond.

Många personer som har genomlevt hemska saker, som en våldtäkt, ett krig eller misshandlande föräldrar, blir tillsagda att de ska förstå och förlåta. De ska försöka se varför människorna som skadade dem gjorde det, kanske rent av känna sympati. Lite samma retorik förs kring galningar som Breivik. Vi ska förstå honom och vi ska inte hata, kanske ska vi rentav känna lite sympati.

Att förlåta är en kristen dygd. Man ska vända andra kinden till istället för att bli arg och slå tillbaka. Företrädare för kristendomen kan tycka att folk ska förlåta de mest absurda saker. Moder Teresa uppmanade bland annat invånarna i en by vars grundvatten blivit förgiftat på grund av att ett klädföretag spillt ut gifter att förlåta. Förlåta i en situation där man egentligen borde vara fly förbannad och kräva kompensation och förändring.

Varför ska en person som blivit utsatt för något lägga energi på att förstå och förlåta den man egentligen borde avsky? Varför ska vi släta över hemska brott med gråtmilda beskrivningar av förövarnas liv?

Nej, jag tänker inte anstränga mig för att göra Breivik mer mänsklig. I mina ögon är han ett monster. Ett monster som ska straffas enligt rättssamhällets principer, men fortfarande inte en person jag tänker anstränga mig det minsta lilla för att förstå mig på. Jag tänker inte förlåta Breivik. Jag tänker hata honom med gott samvete och sedan bli likgiltig inför honom.

Grattis på treårsdagen bloggen (i efterskott).

Jag suger. Råkade missa bloggens treårsdag med fyra dagar, fast jag tänkt i typ en månad att jag ska fira.

Idag är det i alla fall tre år och fyra dagar sedan jag skrev mitt första blogginlägg (förutom en liten skitblogg jag hade innan och skrev typ 10 inlägg på) här. Såhär löd det:

Jag har, liksom så många andra, försökt blogga ett antal gånger, men ständigt misslyckats. Anledningen till misslyckandena har väl alltid varit ett bristande engegemang. Det har helt enkelt inte gett mig något, eftersom jag inte fått någon feedback. Men jag tror också att det handlar om att jag inte skrivit om saker jag egentligen upplevt som intressanta, utan istället försökt att hålla kvar den självbild jag hade innan. Det är konstigt, för jag tycker mycket mer om den nya Fanny än den gamla Fanny.

Men innan när jag bloggade glömde jag bort vad det egentligen från början handlade om från min sida: att utveckla mitt språk och få perspektiv på mitt beteende och mina åsikter. I slutänden handlade allt bara om att bli uppmärksammad och att skriva något som verkade coolt, som stämde in med den jag ville och trodde mig vara. Det är klart att jag vill bli uppmärksammad. Men framförallt vill jag ha en kanal där jag kan släppa ut mina åsikter för de som är intresserade att höra den och framförallt där jag kan utveckla mitt språk och mina resonemang.

Så nu gör jag ett nytt försök, och hoppas att det går bättre. Och om det inte gör det, så är det ju faktiskt bara att lägga ner projektet. Det är ju faktikst inget jag behöver göra.

Sedan dess har jag fan skrivit flera tusen inlägg. På bara denna blogg har jag skrivit ungefär 1400.

Det är klart att jag har blogghorat lite och skrivit om saker mest för att få besökare, men på det stora hela har jag hållit mig till att skriva om saker jag är intresserad av. Och jag har blivit sjukt mycket bättre, både på att skriva och att tycka saker.

Jag har dessutom fått en egen kategori hos bloggkommentatorerna och blivit omskriven av Hanna Fridén, som var den som en gång i tiden inspirerade att börja blogga. Jag har nästan 100 följare på bloglovin och får en massa uppskattning i era kommentarer. Kan för övrigt meddela ett den som hängt kvar här längst är Sven. Tack för det!

Hur som helst så är jag hemskt glad att det finns folk som läser det jag skriver och kommenterar, annars hade jag aldrig pallat. Puss på er alla fina blawglovers!

Ögon.

image

Det är trist att ögon är så jävla överrepresenterade när det gäller saker som folk ritar, för det är såklart även mitt favoritmotiv att slömåla. Här är i alla fall två fina.