Att vara hora som revolt.

Anna-Maria skriver om Kissie. Jag älskar när folk skriver om Kissie.

Det är en vanlig myt bland folk att tjejer inte vill se ut som Kissie. Detta är emellertid falskt, om man kollar på stan så ser man ju folk som ser ut som Kissie precis överallt. Anna-Maria menar att detta handlar om att man inte passar in i den där typiska Blondinbellamallen, att vara ”någon”. Någon med bra betyg, entreprenörsdrömmar och ”driv”. Man säger ”fuck you” till världen genom att göra sig till ett våp. Hon menar också att detta är klassrelaterat vilket jag är helt övertygad om stämmer, men jag pallar inte gå in djupare i det nu.

Detta anspelar också på hora/madonna-myten. Hora/madonna-myten är en feministisk teori som bygger på att samhället vill dela in alla kvinnor i horor eller madonnor, där horan är den smutsiga kvinnan och madonnan är mamman. Madonnan vill man gifta sig med och horan vill man ta ut sina lustar på. Blondinbella och Kenza är madonnor, Kissie är hora. Kissie gör sig till hora för att hon inte kan vara madonna, då blir det en revolt att vara horan. En revolt mot madonnaidealet, men fortfarande inom samma struktur. Och ett sätt att slippa försöka leva upp till madonnaidealet, för det är ju redan kört.

Madonnorna behöver horan för att upplevas som så fina och goda. Varför skulle man annars hacka så mycket på Kissie och lyfta fram hur dålig hon är? De vill väl lyfta upp sig själva, för om inte horan finns finns inte heller madonnan. Hela konceptet bygger på att de står i motsats till varandra. Idén med att vara madonna är att man får vara ”god” och accepterad. Horan behöver inte bry sig om att vara artig och vän, för hon är redan en ”fallen kvinna”. Därför är det inte så konstigt att många väljer att ta rollen som hora, om man inte pallar leva upp till madonnaidealet.

Vad jag tycker är jävligt intressant relaterat till detta är en trend som finns i Japan; ganguro. Hela konceptet är att man sminkar sig ”svart” och klär sig i sjukt skrikiga kläder.

Detta är en slags extremversion av fjortisar. Det är så överdrivet att det bara blir absurt. I konceptet ingår även att vara skrikig och högljudd, precis som fjortisar är. Det finns många teorier om varför detta har uppstått men en är att det är en slags motreaktion på striktheten i det japanska samhället. Ungdomen tvingas in i att prestera, vara duktiga, vara timida och inte vara till besvär. Sedan ska de utbilda sig och skaffa jobb och knega på utan att klaga. När samhället ser ut så blir det en revolt att vara en skrikig jobbig tonåring.

Detta är en revolt för att man självmant tar över den minst önskvärda kvinnorollen och gör den extremare. Men samtidigt är det sorgligt att det hela fortfarande görs inom madonna/hora-mallen. Att göra revolt är att vara ouppfostrad, att göra saker som en ”fin flicka” inte ska göra.

Personer som antar rollen som hora anklagas ofta för att vara ”ofeministiska”. Tänk på alla utvikningstjejer, alla skandalbloggar. De anspelar ofta på ett uppenbart sätt på sex. Men att vara hora är också att vägra anpassa sig efter vad folk vill ha. Madonnorna hatar horan för att visa avståndet mellan henne och de själva, killarna utnyttjar horan; henne kan man knulla, men när allt kommer omkring vill man ha en madonna att föda ens barn. De flesta i samhället ser ner på eller tycker synd om horan.

Genom att välja att vara hora och leva ut hor-myten utan att försöka nå madonnastatus så säger man på sätt och vis fuck you till allt det här, även om man gör det inom ramarna för rådande system. Men man lyckas ändå vända upp och ner på den här dikotomin.

Djur är inte människor.

Det här tycker jag är helt fantastiskt. Bloggkommentatorerna skrev först ett inlägg om att Calle Schulman dödat en orm, sedan ett inlägg om att det kanske inte var så farligt att Stine-Lee inte hade köpt en kompis till sin hamster. På detta får de massvis av roliga kommentarer, typ som denna:

Ni är ju helt dumma i huvudet. Varför är det ok att döda ett annat liv? Hade detta handlat om en människa då hade han åkt in för mord. Men bara en orm då ska man inte bry sig.

Vad är det som gör ormens liv mindre värt än människornas?

Vidriga människor resonerar så. Hitler resonerade så, vissa mer värda än andra. Bra.

Herregud. Hur kan man rimligtvis tycka att ett djur är lika mycket värt som en människa. Allvarligt talat.

Ja, det är viktigt att djur behandlas väl och ja, djur har också känslor och hit och dit och inför gud är vi säkert alla lika. Men vem som helst som fick välja mellan att döda en okänd människa och en okänd hamster skulle väl välja att döda hamstern. Inte bara på grund av rättsliga påföljder utan också för att det är en aning enklare att relatera till andra människor än till djur. Olika varelser har helt enkelt olika möjligheter att förstå och känna rädsla inför sin egen död. En fluga, hamster eller ens en hund känner inte samma ångest inför döden som människor gör.

Resonerar den här personen på samma sätt när det gäller växter? Jag menar; växter lever ju också och man dödar ju ändå ett liv när man äter en växt. Uppenbarligen inte lika mycket som människor, men vem bryr sig. Liv är ju för bövelen liv!

Herregud, kan folk inte bara fatta att det är skillnad på människor och djur. Jag menar inte att djur inte kan lida, men jag tycker att det är fullständigt absurt att värdera djur lika högt som människor. Och att dessutom jämföra det med judeutrotningen är ju bara för lustigt.

Balansen.

Fan. Det värsta med att blogga är den där grejen med att skriva om saker när de är aktuella och samtidigt hålla en bra balans mellan ”tunga” inlägg och mer lättsmälta, samt inte skriva typ tio inlägg på en dag, för då orkar fan inte en jävel läsa. Just nu har jag minst fyra saker som jag vill kommentera utförligt och funderar på att go crazy och skriva allt på samma dag.

En liten ”tävling”.

Jag vet att många älskar de här pennorna men jag kan inte hantera dem för fem öre. Därför tänkte jag skänka bort/lotta ut de nio promarkers jag har. Om fler än en person är intresserad så måste jag ju lotta ut dem osv. De är i pastellfärger och jag har använt dem, men ganska lite.

Den som är intresserad kan hojta till i kommentarsfältet. Sen vore det såklart hemskt trevligt och ett plus i kanten om ni kunde tipsa om ”tävlingen” på er blawg eller gilla inlägget på bloglovin eller så, men det är inget krav, ni kan göra det för att ni älskar mig så förbannat mycket.

Jag kommer älska gossips ändå.

Gossips har ju legat nere i typ två månader nu eftersom hen som skriver bloggen har varit sjuk. Nu var det typ två veckor sedan hen kom hem men det har fortfarande inte kommit upp fler inlägg. Tydligen så ska de komma senast idag.

Jag räknar med SENAST MÅNDAG  DEN 18:E (inte en dag efter det) eftersom jag  har hunnit med 40 % av mitt jobb.  Jag trodde jag skulle få klart allt på samma dag som jag kom hem men lyckades inte med det, det var mycket mer jobb än jag trodde. Men jag har gjort massa inlägg som är sparade i utkast, jag vill bara få ihop allt i rätt ordning och  få det perfekt så jag inte får klagomål , många är sura så kan inte direkt slarva, vilket är darför det blir så här när jag vill ha hela bloggen som förut. Jag har suttit vid datan non stop , förlåt om de låter som ursäkter men det är verkligen inte det… …Bloggen är ju normal från och med nästa vecka för då håller jag bara koll på det som händer NU men nu måste jag ta igen 5 veckor.

Tydligen har personen som mål att ta igen precis allt som har skett under tiden hen har varit sjuk. Hur fan orkar man ha en sådan målsättning? Det måste ju vara ett jävla heltidsjobb. Så sjukt när man inser att det verkligen är en enda människa som sitter där och pumpar ur sig allt, jag har alltid trott att det var typ fem stycken.

Jag tycker att gossips är den bästa skvallerbloggen och jag skiter fullständigt i om hen tar igen denna tid eller inte. Kan hen inte bara börja skriva som vanligt? Vem bryr sig om vad Kissie hade för sig för två månader sedan nu?

Kul att jag sitter här och skriver om skvallerbloggar men jag vill ba säga att jag kommer älska gossips oavsett bara hen är lycklig och vågar vara sig själv. Hoho.

Att önska människor sjukdomar.

Den här artikeln i expressen handlar om att man i Danmark har minskat antalet barn som föds med downs syndrom väldigt mycket med hjälp av fosterdiagnostik. Upprörda föräldrar till barn med downs känner sig tvungna att uttala sig:

– Vi ska inte ha rashygienliknande tillstånd, som det här liknar, säger Ulla Brendstrup till Berlingske Tidene enligt Ritzau och fortsätter:
– Man går specifikt efter ett handikapp. Vad är näst på tur? Är det barn med diabetes som kommer att sorteras bort.

Det här gör mig så jävla trött. Det är såklart skitfint att dessa människor har känt att de vill lägga den extra tiden och engagemanget som ett barn med kromosomfel kräver. De är säkert jättelyckliga och deras barn mår säkert fint även fast de har downs. Gott så.

Men det har absolut ingenting att göra med att andra föräldrar inte vill ha handikappade barn. De kanske inte orkar ta han om ett handikappat barn, de kanske inte vill se sitt barn har stora svårigheter med att anpassa sig till samhället.

Att tycka att man ska förbjuda fosterdiganostik och abort på grund av att fostret är skadat är, helt allvarligt, att önska folk handikapp. Vi har en metod för att få bort detta, varför inte låta den som vill använda den? Varför inte låta människor som vill skapa bättre förutsättningar för sina barn? Varför vill dessa människor inte att vi ska använda den möjlighet vi har för att utrota handikapp?

Och sen kan de barn som trots allt föds med downs få den hjälp och acceptans de behöver, alldeles oavsett om foster aborteras eller ej. För det finns fan inget samband mellan huruvida jag personligen inte önskar ha ett handikappat barn och huruvida jag kan respektera handikappade individer.

Om svensk alkoholkultur.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om svensk alkoholkultur appropå den här hetsen som finns bland mammor att man absolut inte får dricka alkohol inför sitt barn. Hon skriver om hur det var i hennes familj, att där var det mer naturligt att man drack inför sina barn, att barnen fick hänga med ut på krogen och så vidare.

Men svenskar super. Vi har inte alkoholen i vår vardag och det är ju verkligen så det är. Vi dricker mer sällan (även om det har börjat förändras) men mer när vi väl dricker, och alkoholen är mer skambelagd. Vi har en lång tradition av nykterhetsrörelser som har sitt ursprung just i att vi söp för mycket, det var fan till och med nära att alkohol blev olagligt i och med omröstningen som hölls någon gång på 50-talet (tror jag, Karl vet säkert svaret).

Man kan dricka alkohol så gott som dagligen och vara beroende utan att för den sakens skull skada sig själv och sin omgivning (mer än vad man skadar sin lever, då). Folk är beroende på olika sätt och bara för att man är beroende av det där glaset vin för att riktigt lugna ner sig efter en stressig dag så betyder inte det att man blir skitfull och slåss eller gråter. Nu menar jag inte att beroende är något bra för det, men man kan hantera det på så otroligt olika sätt och detta glöms tyvärr ofta bort när alkohol diskuteras.

Svensk alkoholkultur handlar om att dricka för att döva smärtan. Jobba hela veckan i gruvan och sedan komma hem, dricka en flaska brännvin och slå sin fru, och sen skäms man. Medelhavets alkoholkultur handlar om att dricka för att njuta. Självklart kan man inom dessa båda kulturer bruka fel och för mycket men det är inte konstigt att den svenska leder till mer skuld och skam, mer smusslande och en större stigmatisering för den som ändå blivit beroende.

De flesta har sin första fylla någon gång vid 15-16, de blandar en häxa av sina föräldrars sprit och sedan super de sig asfulla i nån park. Det är inte ett särskilt skonsamt sätt att introduceras för alkohol på. I andra familjer så låter man barnen smaka och kanske få lite vin själva till maten utan att de berusar sig. Personligen så tror jag att det skapar en betydligt mycket sundare syn på alkohol, med fokus på smak och att ha trevligt med alkoholen som ett schysst komplement snarare än alkohol och fylla i fokus.