Det känns kul att ha kommit igång med tecknandet igen, även fast jag mest bara ritar kvinnoansikten. Här är i alla fall två bilder jag blev himla nöjd med.
Den här bilden är gjord med mina akvarellkritor.
Den här med flytande bläck.
Era rubriker: Jag på högstadiet.
Var ska jag börja? På högstadiet var jag verkligen en riktigt jobbig person. Hade grymma humörsvägningar som tog sig uttryck i våld och ilska som jag sedan berättigade med att det var synd om mig. Skar mig i armarna för att få uppmärksamhet och gick omkring och mådde dåligt mest hela tiden, var alternativ och alltid arg. Så var väl många personer under sin högstadietid.
Jag skäms nog ganska mycket över den person jag var då. Jag har väl inte riktigt skapat distans än och vissa av de där beteendena som jag föraktar hänger kvar än idag, som att bli arg för småsaker och sedan berättiga det med att man mår dåligt. Som att vara otrevlig och nedlåtande mot andra människor och berättiga det med att dem är idioter, det är inget jag vill ägna mig åt men något jag gör. Något som har följt med min från min rabiata högstadietid.
Men andra saker känns bara fina och gulliga. Ibland vill jag bara krama om mitt forna jag. Jag minns att jag inte var så rädd då och att jag hängde med Hilda precis varenda dag. Jag var kär i en jättetöntig snubbe och var emot rökning, bakade mitt eget bröd och behövde inte duscha varenda jävla morgon. Jag tyckte att nine inch nails var världens bästa band och att kärlek var det finaste i livet. Fan vad bra livet var ändå.
Ett fotoår.
Idag är det lite mer än ett år sedan jag skaffade min första systemkamera. Under året har jag bytt upp mig en gång, köpt fyra nya objektiv och fotat mig igenom alla årstider. Jag har lärt mig mer om bildredigering, skärpedjup och slutartid. Och jag har blivit en mycket bättre fotograf.
Det finns nog få saker som jag lagt så mycket pengar på som fotandet och det har verkligen bara varit så jävla värt det, jag har inte ångrat något inköp alls.
Aja. Tänkte i alla fall visa den här bilden som är en av de första jag tog som jag blev riktigt nöjd med. Om jag hade tagit den nu hade jag kanske raderat den och jag kan se många saker jag hade velat göra annorlunda. Men spela roll, det är så jävla kul att se hur man utvecklas och lär sig.
Hemskheter.
Ibland stå stöter man på människor som tycker att det är ett rimligt argument för legalisering av prostitution att våldtäkterna i samhället eventuellt skulle minska.
För det första finns det mig veterligen inget sådant samband. De flesta våldtar inte för att de är vansinnigt kåta, utan för att visa makt.
Men säg, för argumentets skull, att det här sambandet fanns. Det skulle fortfarande vara ett vidrigt resonemang. Var försvann individens ansvar i det hela? Om det är så att folk våldtar mer för att dem är kåta så borde man väl snarare lära dem att det aldrig är okej att ha sex med någon utan den personens samtycke, hur kåt man än är.
Att legalisera prostitution på grund av detta vore ett direkt erkännande av synen på sex som någon slags rättighet, och synen på mannen som ett djur som inte kan hantera sina lustar.
Att skriva lätt är svårt.
Apropå det jag skrev innan om föraktet mot outbildade.
Tyvärr skapas mycket utifrån förutsättningen att de som vill ta del av det är bildade, både i allmänhet och inom området. Svåra ord används och förkunskaper krävs där man skulle kunna vara lite mer pedagogisk. När det frågas så kan en ganska snorkig ton uppstå.
En inte helt ovanlig uppfattning är att en svårläst text är en bra text, men egentligen är det precis tvärtom: att skriva enkelt är svårt. Jag försöker att skriva så korta meningar som möjligt och använda de enklaste orden utan att göra avkall på precision. Om nån frågar så vill jag förklara i hövlig ton. Jag har tyvärr blivit sämre på det på sista tiden men jag ska skärpa mig, jag vill inte ha någon elitistblogg.
Riktigt bra är ju det som är precist men ändå lättillgängligt, det som är lätt och lustfyllt att läsa men som man ändå får ut något av och kan tänka vidare kring. Folk som skriver borde tänka mer på hur lästtläsa deras texter är istället för att sväva ut i pretentioner.
Vem orkar.
Läste för ett tag sedan att DennisM betraktar sig som en förebild för Paow och Kissie som han ju umgås med då och då.
Frågan är: vem fan pallar umgås med någon som ser sig själv som en förebild för en? Satan vilken jobbig och tråkig stämning det lär vara precis hela tiden.
När jag var liten.
Minns när jag var typ 12 och såg The Truman Show och var hemskt upprörd eftersom det dem gjorde faktiskt ”borde vara olagligt” och tyckte att det var hemskt att poliserna bara satt där och kollade utan att ingripa i det hela. Gulligt.
Att jag skulle leva i The Truman Show var för övrigt min största skräck tills att jag var typ 16, sen byttes rädslan ut mot mer verklighetstrogna scenarior.
Problemet med för mycket strukturanalys.
Efter att tankesmedjan hade gått för långt i sitt skämtande om Patrik Sjöberg så hade vi en diskussion kring det hela. En i sällskapet tog upp det här med att kvinnor blir våldtagna så ofta, men när det är en gullig liten kille som blir det så är det så hemskt och det får så mycket uppmärksamhet.
Det här är ett problem, det tycker jag, men i just den här kontexten så tror jag faktiskt att folk hade höjt mer på ögonbrynen om man dragit samma skämt om en tjej.
Oavsett: även om det är så att våldtäkter mot män ses som hemskare och framförallt mer värda att uppmärksamma så handlar det i just det här fallet om en enskild individ som blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp. Att kvinnor blir det oftare gör det inte mindre hemskt.
Det här är ett problem när man analyserar strukturella olikheter i samhället, att de individer som faktiskt utsätts för de här övergreppen och de individer som begår övergreppen riskerar att drunkna i allt tjat om maktstrukturer. Vi måste kunna säga att vissa människor är förövare och vissa är offer utan att detta ses som en platt analys eller blind individualism.
Och det är väl därför jag fortfarande kallar mig liberal: jag tycker fortfarande att individen är det viktigaste i den här soppan. Även om jag tycker att strukturanalys är extremt viktigt så vill jag inte ha lagar som särbehandlar folk även om det skulle kunna rätta till strukturerna, och jag vill egentligen bara rätta till strukturerna för att individer ska kunna leva ut.
Brotorp.
Föraktet mot outbildade.
En såndär sak som det tycks vara helt okej att förakta, baktala och värdera personer utifrån är huruvida de är bildade eller inte. Personer som saknar högskoleutbildning anses generellt vara lite sämre. Ännu värre är det om man har hoppat av grundskolan eller gymnasiet. Att sakna utbildning är inte riktigt okej.
Det är så synd, för man kan såklart vara en helt fantastisk människa fast man är outbildad. Man kan såklart ha en massa spännande perspektiv på världen fast man inte läst ett enda poäng matematik eller naturvetenskap eller något annat spännande och berikande ämne. Att det finns ett visst förakt mot outbildade står dock klart, se bara på hur man talar om Håkan Juholt. Den som saknar utbildning kan anses lat och ha felaktiga prioriteringar.
Sällan talas det om hur man ska få folk att bli mer bildade. Är man obildad så är man, punkt slut, tycks folk resonera. Men det förakt som kan finnas mot obildade i vissa kretsar stänger ju såklart ute folk som är intresserade av att lära sig.
Vad vill jag ha sagt? Att folk borde sluta förakta människor som inte lyckats genomföra grundläggande utbildning. Det finns säkert den som inte lyckats för att hen är lat, men generellt så är det ju djupt tragiskt att vi har ett skolsystem där så många hoppar av skolan. Det är på det stora hela ett samhällsproblem, inte individuella tillkortakommanden.