Världen äckligaste delikatess.

För några dagar sedan kollade jag på den mycket eminenta tv-serien Planet earth. Avsnittet handlade om grottor.

I alla fall så kom den hemska sanningen om svalbosoppa fram. Den kinesiska delikatessen som helt enkelt är en soppa kokad på svalbon. Det är nämligen så att dessa svalbon helt och hållet består av torkat svalsaliv. Och detta betalar rika människor sjukt mycket pengar för att äta.

För det första undrar jag om det ens är gott. Vad fan kan svalsaliv smaka egentligen? För det andra undrar jag om de som äter svalbosoppa vet vad den innehåller. Och så undrar jag vem fan som kom på iden att koka soppa av jävla svalbon. De är inte direkt lättillgängliga, utan ”växer” i stora grottor.

Jag berättade upprört detta för mig pojkvän som ba: ”men vaddå, folk äter jättekonstig mat hela tiden”. Förvisso, men i regel så anses inte jättekonstig mat vara en fantastisk delikatess som folk betalar multum för att äta.

Sveriges journalistkår behöver fler chefredaktörer som Ola Lindholm och färre stolpskott som de på Expressen.

Ibland stöter man på idioti utan motstycke. Angående anklagelserna mot Ola Lindholm så skrev Bloggkommentatorerna ett kort inlägg där de tipsade om inlägget han själv skrivit om saken. Den första kommentaren är denna.

Tycker inte man ska skjuta budbäraren. Ola borde ha tänkt på sin familj innan han tog kokain. Jag tycker att det daltas alldeles för mycket med narkomaner. De ska jagas med blåslampa och bör skämmas tills de dör. Tro mig om det inte hade pratats om att Ola knarkar sen tidigare hade aldrig Expressen namnpublicerat på grund av misstanke om narkotikabrott. Och nu visade det ju sig att de inte ”hängde ut” en oskyldig.

Den här personen, som går under namnet Marie, tycker alltså att det daltas med narkomaner. Hur det är att ”dalta” att döma människor som är sjuka (beroende är en sjukdom) till fängelse istället för det mer adekvata rehabilitering har jag jävligt svårt att förstå. Det är väl inte heller att dalta att polisen skvallrar till media om svaret det första dem gör. Inte heller är det något jävla daltande att det första som händer, innan domen ens är fälld, är att Ola får ta en ”paus” från sitt jobb.

Sverige är ett av extremt få länder där det klassa som innehav och därmed också ett lagbrott att ha narkotika i blodet. Detta är fullständigt orimligt. Det innebär bland annat att man kan fällas för att ha knarkat utomlands och även att man kan fällas för att ha blivit neddrogad. Varför det är så viktigt att jaga och straffa narkomaner istället för att hjälpa dem att bli av med sitt missbruk har jag svårt att fatta. Få människor är beroende av knark för att vara taskiga mot resten av samhället. Denna syn på narkomaner är bara sorglig och präglad av djup oförståelse.

Mycket kan ha hänt för att Ola Lindholms drogtest ska visa positivt. Han kan till exempel ha råkat få i sig små mängder kokain på att sätt, kanske genom en drink. Det kan också vara så att testet har visat ett felaktigt reslutat, Ola nämner i sin text att detta test är känt för att ha en ganska hög felmarginal. Jag säger inte att detta är säkert, men det är definitivt en möjlighet värd att ta i beaktning innan man anklagar honom för att vara ”narkoman”.

Men om det nu var så att Ola hade knarkat så hade jag faktiskt inte förstått uppståndelsen. Ola är en formidabel programledare och en fantastiskt redaktör för kamratposten. Om han nu knarkat nån gång så tycker jag att det är okej, det är väl hans beslut och sabbar inte hans insats som programledare. Det är ju inte som att han kommer börja göra reklam för diverse droger. Om han är ”narkoman”, dvs har problem med drogerna, så borde han väl ta en timeout för att rehabilitera sig och bli av med missbruket, men inte heller detta gör honom till en sämre programledare.

Vidare så undrar jag över uttaladet att expressen aldrig skulle publicerat detta om det inte var för tidigare misstankar. Expressen publicerar väl vad fan som helst som kan sälja lösnummer, och är dessutom helt hänsynslösa i sina metoder. Och vaddå ”skjut inte budbäraren”. I det journalistiska uppdraget ingår att vara källkritisk och se den stora bilden, kanske ta en liten extratitt på hur säkert det aktuella drogestet är eller så. Det är inte som att Expressen inte kan styra över vilka nyheter de finner adekvata.

Sveriges drogpolitik behöver inte tuffare tag utan på det stora hela större insikt om vad droger är, hur de verkar och hur man ska bekämpa dem på ett adekvat sätt. Sveriges polis behöver poliser som inte säljer storys till Expressen. Sveriges television behöver duktiga programledare. Och Sveriges journalistkår behöver fler chefredaktörer som Ola Lindholm och färre stolpskott som de på Expressen.

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.

Konsumentmakt är inte allt.

OLIKA förlag har startat någon slags upprop mot de här barntidningarna som Egmont släppt.

Genast tycker Viktor Barth-kron (som jag annars brukar hålla med i det mesta) att de istället ska använda sig av ”konsumentmakt” och strunta i att köpa tidningarna. Förvisso kan det ju verka dumt att köpa tidningar vars innehåll man inte sympatiserar med men enbart konsumentmakt är verkligen inte lösningen på alla problem.

Han talar också om tryckfriheten och antyder därmed att någon har sagt att dessa tidningar ska förbjudas. Det är klart att ingen kan lagstifta mot dessa tidningar, det är inte heller så jag har uppfattat uppropets syfte. Det är dock ändå relevant att göra sin röst hörd och opponera sig mot saker man ställer sig emot, oavsett som det sker i politiken eller på den fria marknaden. Dessa listor ska skickas till Egmont, inte till lagstiftarna eller de som ger ut presstöd (jag hoppas verkligen inte att pressstödet går till sån här skit, btw), alltså finns det absolut inget yttrandefrihetsproblem i detta.

Ingen skulle väl börja snacka om konsumentmakt istället för protest om ett företag utnyttjade barnarbetare? Klart man använder konsumentmakt också, men inte enbart. Då fattar alla att det är okej att sätta press på förtaget utöver att inte handla där. Typ genom att ställa dem till svars, låta dem försöka förklara sig och framförallt försöka engagera andra till att inte handla där. Informationskampanjer är ju någon slags nödvändighet för att konsumentmakt över huvud taget ska ha någon verkan, för hela konceptet bygger på att folk vet vad de konsumerar.

Hur lite man än vill det så har företag makt och då kan de även ta ett ansvar. En grundförutsättning är att företag vill gå med vinst, men trots detta så kan man ta avstånd från oetiska produkter och arbetsmetoder, även som företagsledning. Och det kan man försöka få folk att göra, till exempel genom upprop.

Att tycka att det enda sättet som folket kan påverka företagen på är genom att välja ett köpa eller inte köpa deras produkt är som att tycka att man bara kan påverka politiken en gång var fjärde år, i vallokalen. Men för att man ska kunna tala om riktigt konsumentmakt så måste arbetet sträcka sig utöver valet att köpa eller inte köpa, man kan till exempel försöka få andra konsumenter att inte köpa produkten, sätta press på företagsledningen att förklara sitt initiativ och hoppas på att dem tar sitt förnuft till fånga.

Jag vägrar acceptera att den enda makt jag har är de pengar jag kan konsumera, eller den röst jag kan lägga var fjärde år. Man kan ha mer inflytande än så och det är utrymme man måste roffa åt sig, för det är såklart skitbekvämt för företag om ingen opponerar sig mot deras verksamhet.

”Förlåt för att jag finns”-leendet.

Bloggkommentatorerna skriver om bloggares olika fotominer. De har med den där som alla gör med öppen mun, det där tillfixade jävla leendet och plutminen. Min egen får väl betraktas som emominen, eftersom jag alltid får kommentarer över att jag ser sur ut (kan meddela om att jag är lite surmulen även irl, jag frågade min pojkvän).

Men jag tycker att de missar en skitviktig min, nämligen ”förlåt för att jag finns”-leendet. Det där nervösa leendet som verkligen utstrålar att man gör allt för att tillfredsställa alla i sin omgivning och aldrig någonsin vill trampa en enda person på tårna. Bland annat Elin Kling är expert på detta (även om hon mer gått över till den öppna munnen).

Att låta jobbet ta över.

För några dagar sedan när jag knullade så ringde de från mitt jobb. Jag tvekade länge om jag skulle svara eller ej, och bestämde mig till slut för att göra det. Dock hann jag inte. Detta var alltså mitt i penetrationssexet, och jag tänkte avbryta det och sabba stämningen för att ta emot ett jobbsamtal på min fritid.

Efter denna händelse så har jag verkligen tänkt över min situation. För ett halvår sedan så struntade jag helt i att sätta på mobilen vissa dagar och var lugn med det. Nu vågar jag knappt lägga den ifrån mig. Om jag mot förmodan gjort det och sedan kollar samtalen blir jag lättad om ingen har ringt.

Jag vill helst inte vara en sådan som låter jobbet ta över. Jag vill kunna lämna det och slippa känna plikt inför det hela jävla tiden. Och jag vill inte känna mig förpliktigad att besvara samtal när jag knullar.