Problemet är visst våra fördomar, för utan fördomar så skulle det inte finnas några att besanna.

Marcus Birro har skrivit en krönika som handlar om att han blev lurad för att han hjälpte en flicka i rullstol att ta upp en väska från marken, men den var tom och flickan kunde gå. Dessutom kunde hon inte svenska (fast han trodde det) och det stod massa baltiska män omkring henne, som han antar samarbetade med henne. Men det hände inget, han gick bara vidare.

Då inser jag att jag är lurad.
Hon förstår inte vad jag säger, känner kanske igen ordet polis, och när hon dessutom plötsligt reser sig upp ur rullstolen (som i en scen ur en roman av Stephen King) och männen vid statyen börjar röra sig i vår riktning, skyndar jag vidare över grusgången, ner mot stationen.

Jag undrar bara: vad är hotet? Har han blivit utnyttjad, skadad? Han gav henne ju inte ens några pengar, han drabbades bara av medlidande och plockade upp en väska. Jag måste ärligt säga att jag inte riktigt begriper var han vill komma med sin krönika. Han kände sig utnyttjad för att han gjorde flickan en tjänst men nu anar att det fanns en dunkel avsikt i det hela.

Han skriver om att han inte kommer vilja ge pengar till tiggare mer, att han kommer se sig omkring efter medhjälpare. Men tror Marcus Birro att dessa människor är onda, att deras syfte är att skada honom? Om det enda sättet flickan kan få pengar på är att fejka att hon är invalid, är inte det okej, egentligen? Att fejka att man sitter i rullstol är väl inget man gör för skojs skull, det är något man gör om man inte har en annan utväg.Tror Marcus Birro att det finns en stor tiggarkonspiration, med människor som gör allt för att lura av hårt arbetande sportjournalister deras surt förvärvade slantar?

Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa far-hågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt. Då är det precis som om vi inte längre vill visa världen vilka varmhjärtade idioter vi är som blir lurade av småbarn i rullstolar.

Och allt utmynnar i slutänden i ett försvarstal för att han ska kunna strunta i folk i fortsättningen. För det är trots allt inte han som är fördomsfull, utan hans fördomar har en enda gång blivit besannade.

Det intressanta här är det faktum att jag många många gånger fått ”bevis” på att till exempel snaggade ariska killar är nazister, jag har också träffat många helt idiotiska vita människor. Det betyder inte att jag tror att alla är det. Men om man träffar 100 snälla invandrare och en dum, då är det plötsligt en fördom som blivit besannad, för det fanns liksom en fördom från första början. Om man nu har en fördom från första början så är det klart att man tar allt som kan gå för bevis som bevis. Så problemet är visst våra fördomar, för utan fördomar så skulle det inte finnas några att besanna.

Facebook är vår tids videovåld.

Satan vad trött jag är på folk som jämför facebook/bloggar och dylikt med övervakningssamhället. Folk som kommer och moraliserar över att jag minsann inte kan komma här och snacka om övervakningssamhället eftersom jag faktiskt skriver om mitt liv på bloggen.

Det må vara hänt, men givetvis skulle jag aldrig sprida information som jag inte ville att nån skulle få veta. Om staten skulle samla in allt, alla twitteruppdateringar, facebookstatusar och blogginlägg så skulle systemet fullständigt slå bakut. Det finns fan inget system som skulle kunna hantera den mängden information och få ut något vettigt av det och svenska säkerhetspolisen är dessutom ett jävla skämt.

Facebook är ju fan vår tids videovåld. Alla som inte fattar måste prompt komma och moralisera (fast de använder det i smyg). Vad är det de vill egentligen? Att vi ska gå tillbaks till något slags urstadie där man bara snackar med varandra om man står öga mot öga? Där man inte skryter om sina bedrifter på internet? Där man bara är en ren och vacker och oförstörd människa? Där inget är lätt och snabb stimulans utan där man minsann måste kämpa för sin bekräftelse?

Alla dessa hoppbilder.

En sak som är så jävla tråkig när typiska ”bloggare” är på semester: alla dessa hoppbilder.

Det vill säga bilder som är tagna på någon mitt i ett hopp, alltid med ett hurtigt leende på läpparna. Så himla trist. De flesta kan inte ens hålla kameran rakt.

Annan nästan lika tråkig grej: ”sexiga” bilder på ens profil i solnedgången. Så himla tacky.

Vad är egentligen en ”duktig flicka”.

Hanna Friden har skrivit bra och intressant om ”duktig flicka”-syndromet och definierar, helt korrekt, vad en duktig flicka är.

En tjej som lider av det, hon gör inget för sin egen skull, enkom för andras skull. Hon får perfekta betyg – Men hon skryter inte om det, för det är fult. En duktig flicka tar inte plats. Den duktiga flickan gör också ett bra jobb i karriären, men hon tar inte credd för det. Varför skulle hon? En duktig flicka tar inte plats. En duktig flicka är söt och ser bra ut, men aldrig någonsin säger hon det, för då är man dryg. En duktig flicka är inte dryg. En duktig flicka har också alla rätt åsikter, men hon uttalar dem inte. För en duktig flicka höjer inte rösten. En duktig flicka super inte. En duktig flicka röker inte. En duktig flicka är aldrig vulgär. En duktig flicka är uppoffrande och lägger allas behov framför sina egna.

Jag tror att de flesta kan skriva under på att det är det här som menas med ”duktig flicka”. Självuppoffring.

Blondinbella är ju en vanlig person folk refererar till när man talar om ”duktiga flickor”. Varför är man en ”duktig flicka” för att man prioriterar karriären för att man vill det? Klart som fan man offrar något då, men det gör ju män också. Man offrar alltid något oavsett vilka prioriteringar man gör men det handlar om varför man gör det. Om man gör det för att man vill eller om man gör det för att leva upp till omgivningens förväntningar.

Blondinbella är liksom inget offer för samhällets krav på flickor. Blondinbella är en viljestark entreprenör som är fullt medveten om vilka prioriteringar hon gör i livet. Men ändå så ska det framställas som att hon väljer bort mer än hon väljer till. Varför framställs det inte så med, låt säga, Anton Abele. Han har ju, förutom att ägna massa tid åt sig kamp mot gatuvåldet, också blivit ett stående skämt för alla i Sverige under 25. Det om något är väl ett offer att göra?

Det fattar väl jag att det har att göra med omoderna värderingar om att man som kvinna ska prioritera barn, relationer och hälsa medan man som man ska göra karriär så att man kan försörja sin familj. Mannen väljer alltså inte bort något, han går den utstakade vägen. Uppdaterat och fräscht och framförallt tråkigt för både män och kvinnor att dessa värderingar lever kvar.

Så istället för att lägga en massa energi på dessa falska ”duktiga flickor” som egentligen bara gör vad de vill och gör det bra så kan man väl snacka om dem som faktiskt går in under definitionen. De som får högsta betyg i varje ämne men sedan ändå jobbar på dagis hela sitt liv (inte för att det är dåligt att jobba på dagis, men jag tror ni fattar var jag vill komma), de som galet inreder rum åt sina ofödda bebisar som ändå inte kommer förstå att uppskatta det fören de fyllt nåt år (vilket spädbarn sover i eget rum, egentligen?), allt för att passa in i samhällets krav på dem som mödrar, karriärkvinnor eller whatever.