feminism – Sida 8 – Fanny Åström

Män som skriver ~viktiga texter~ om feminism.

Ibland händer det att män skriver ~*viktiga texter*~ om feminism. Alltså någon random snubbe som ska *tycka till* lite om feminism. I bästa fall så levererar de någon fullständigt banal insikt och levererar det med ”nu får det vara nog”-retorik. Det vill säga: ”nu får det vara nog, för nu kommer jag, en man, in här och säger det” *slå näven i bordet*. Jag blir helt matt av ”nu får det vara nog”-retorik, för jag jobbar med de här frågorna varje dag och jag vet att hur mycket en än säger, tycker och tänker att ”nu får det vara nog” så händer det ingenting. Att saker och ting är absurda, vilket patriarkatet givetvis är, gör inte att de upphör. ”Nu får det vara nog”-vinkeln kan endast antas av en människa som inte skänker dessa frågor en tanke särskilt ofta, men ibland ger det ett ögonkast och konstaterar det alla kan se; ”detta är orimligt”.

Jag förstår såklart att en kan bli chockad och förfärad när en för en gångs skull tittar på det förtryck som frodas i detta skitsamhälle signerat mannen. Vad jag inte kan förstå är hur en kan ta dessa helt grundläggande feministiska åsikter och framställa dem dels som något nytt och dels som sina egna.

Att dela med sig av erfarenheter av att vara man kan jag tycka är relevant (inom rimliga gränser), men att bara skriva typ ”våldtäkter äger rum och det är fel” eller ”det finns jättedumma sexister på flashback” känns så jävla konstigt. Ungefär som om vi behövde en man som säger det som alla redan vet åt oss.

Det värsta är hur de alltid är så himla chockerade. Dels över att DET FÅR VARA SÅHÄR, dels över att INGEN PRATAR OM DET. Jodå, vi pratar en massa om det hela tiden, det handlar nog mer om att vissa väljer att inte lyssna. I alla fall inte innan de kan skriva en indignerad text om det och få applåder.

Av någon anledning är feminism lite av en slasktratt där vem som helst kan *tycka till* om det ena och det andra, bara ha någon random oinformerad åsikt, använda helt skeva begrepp och gud vet allt. Ungefär som om det inte spelade någon roll att vissa har levt som förtryckt i patriarkatet, studerat frågorna och engagerat sig feministiskt i flera år medan andra mest bara slänger ett litet öga åt det hållet ibland när det råkar var aktuellt.

Ja, jag är elitist på den här punkten. Jag tycker inte att vem som helst ska komma in och typ *pröva lyckan* och skriva första bästa ord de hittar i munnen. Jag tycker det är direkt respektlöst mot människor som jobbar aktivt med de här frågorna, att bara komma in och ta lite idéer och fokus för att sedan valsa vidare. Inte ens bry sig om att sätta sig in i teorier och begrepp, som ju faktiskt är något som existerar, utan bara leva runt lite med olika tankar och spekulationer.

Pliktskyldigt heterosex.

Kollade på första säsongen av L Word (en serie jag verklige kan rekommendera för den som inte sett den) och där förekommer det mycket av så kallat ”pliktskyldigt heterosex”.

Jag tänkte lite på att jag för några år sedan såg det som en helt normal grej att ”ställa upp” på sex i en relation. Jag resonerade typ såhär; om en har en relation (en monogam sådan då, eftersom det var typ vad jag kunde tänka mig) så borde en tillfredsställa varandras behov och ~*mötas i mitten*~. Ungefär som om att gå utan sex var likvärdigt med att ha sex mot sin vilja.

Hela det här sättet att resonera bygger på en väldigt patriarkal idé om vad sex såväl som relationer innebär. Jag tror att jag tänkte mig att sex är en speciell avskild aktivitet som fyller ett speciellt behov, någon slags ”sexdrift” typ. Alltså att en hade ett behov av att ha sex si eller så många gånger för att det skulle fungera, och att det inte spelar så stor roll hur detta ”sex” ser ut utan att det mest ska äga rum. Idag tänker jag istället att det viktiga är att ha fungerande intimitet, alltså att känna närhet och samhörighet på sina egna villkor.

Jag tänker mig att den här synen på sex kommer av hur oerhört symboliskt laddat det är i patriarkatet, det är liksom detta ”sex” som skiljer romantiska relationer från vänskapsrelationer, det är detta ”sex” som avgöra vem vi ska leva vårt liv tillsammans med. Därför är det viktigt att sex förekommer i en romantisk relation.

Detta gör såklart att sexet blir opassionerat och pliktskyldigt, även de gånger en kanske skulle vilja ha lust. Det blir en ritual en utför för att visa att en fortfarande passas ihop på ”det” sättet. Istället för att njuta av intimitet på sina egna villkor så blir det en symbol, tom på innehåll.

Känslomässigt arbete är kvinnors ansvar och mäns tillval.

I relationer med män som brytt sig om känslomässigt arbete har det blivit uppenbart – att det som för mig är överlevnad är för dem en hobby.

Jag analyserar inte relationer för att jag vill utan för att jag måste. Dels är det ett ansvar som tillfaller mig som kvinna i de relationer med män jag har eller har haft, dels är det ett sätt för mig att byta mig fri. Jag hade så gärna levt i en värld där jag slapp tänka på denna skit.

Jag tycker inte att det är ”intressant” att förstå hur människor fungerar på det sätt som vissa män ”intresserar” sig för typ psykologi som kunskapsfält, det är den kunskap som kommer till direkt användning i mitt liv som jag söker. Inte heller handlar det om att dominera min omgivning – det handlar enbart om att skydda mig själv.

Precis som med barnomsorg så är känslomässigt arbete kvinnors ansvar och mäns tillval – män kan försöka förstå känslor om de vill, och får då ofta åtskilligt beröm för att de är sådana praktexemplar av ”känsliga män”. Så DUKTIGA de är som försöker begripa sig på grundläggande aspekter av mänsklig existens!

Jag blir provocerad när något som för mig alltid varit en ren nödvändighet för psykisk överlevnad för dem är en hobby. Jag blir provocerad när de diskuterar det med mig som vore det ett ämne, en intressant liten diskussion en kan ha en åsikt kring innan en går vidare med sitt liv, när det för mig är en grundläggande praktik som jag ständigt utvecklar.

Insikten slår mig, att den kunskap jag och de har aldrig kan vara lika eftersom den formats utifrån helt olika positioner. Min kunskap är praktisk, den kommer genom levd erfarenhet, både min egen och andras. Den kommer ur åtskilliga försök, noggrant framvaskande av de bitar som fungerar praktiskt i mitt liv. Det har inte funnits något utrymme för misslyckanden, eftersom varje sådant har varit ett hårt slag mot mig personligen.

Deras kunskap kretsar snarare kring relationer som något slags abstrakt ämnesområde, något jag över huvud taget inte kan relatera till. Det provocerar mig att de kan behandla det som ett intresse, som något de betraktar utifrån när de känner för det och inte som något de måste förhålla sig till och leva i varje dag. Ibland skulle jag nästan föredra att de inte brydde sig alls, för den här inställningen gör mig så sjukt provocerad.

Sluta vara så jävla pedagogisk.

En grej som jag funderat på är detta att det i feministiska sammanhang ofta anses står högre i kurs att vara så kallat ”pedagogisk”, alltså ha tiden och orken att förklara saker och ting på ett enkelt sätt för folk som inte förstår eller antas inte förstå. Alltså typ att det skulle vara en bra sak att ”ta debatten” med folk om en orkar och så vidare. Jag har innan köpt denna idé rakt av och rentav beklagat mig för att jag själv inte orkat, men jag har nu börjat bli lite skeptisk.

Jag tänker såhär; feminister förväntar sig inte att andra, speciellt inte män, ska förstå feminism. Detta gör att vi ofta lägger oss på en extremt grundläggande nivå, för att alla ska kunna förstå. Men gör detta att alla förstår? Nej, givetvis inte, för det handlar inte om förmåga att förstå utan om vilja också. Om en inte vill begripa en teori, vilken det än må vara, så kommer en alltid kunna komma med en miljon korkade invändningar.

Jag tänker mig att vi skulle kunna tjäna på att höja nivån lite, att faktiskt förvänta oss att människor har en högre nivå. Det finns ju liksom väldigt mycket information att inhämta på egen hand, du behöver inte vara den enda källan.

Jag märker själv ofta i mitt möte med män(niskor) att jag tjänar en del på att inte lägga mig platt och förklara allting hela tiden. De tvingas helt enkelt tänka till själva. Givetvis finns det många som inte gör det också, men jag tror att det framstår som betydligt mycket med respektingivande att faktiskt ta sin egen idé på allvar och inte nedlåta sig till att svara på trams. Om inte annat så underlättar det en jävla massa för en själv, eftersom en slipper diskussioner med folk som faktiskt inte intresserar sig på riktigt.

Så länge vi själva nedvärderar feminism och inte förväntar oss att folk ska kunna någonting om det så tror jag att många kommer fortsätta ha den inställningen. Det är bekvämt att vara ignorant.

Så jag tänker mig att det där att vara pedagogisk i vissa fall kan göra mer skada än nytta. Jag tror inte att det är bra att män har ett samtalsklimat i dessa frågor där de aldrig ses som för korkade, för ignoranta, för opålästa. Där de aldrig behöver anstränga sig. Jag tror inte att det är bra att de vänjer sig vid att alltid bli lyssnade på och ~*respekterade*~ vilka dumheter de än kläcker ur sig, för att vi är så jävla tacksamma att de ens vill ha en diskussion om feminism.

Feminism är en ideologi men det är också ett teoretiskt fält där en kan ha kunskap. Givetvis har jag, som har ägnat mig åt feministiska frågor under flera år, mer kunskap än vad någon random snubbe som ”bara ska säga sin åsikt” om feminism har. Jag ställer mig generellt emot att trycka ner folk intellektuellt, däremot så anser jag att det är viktigt att förstå att det inte bara handlar om tyckande utan att en faktiskt kan ligga på väldigt olika nivå. Som feminist ser jag det som relevant att min och andras kunskap på området accepteras som just kunskap.

Män och kärlek.

Har funderat en del på det här med hur män förhåller sig till känslor och ”kärlek”. För jag har tänkt på hur det tycks vara så att de gärna kastar sig in i lite vad som helst, lovar lite vad som helst, bara det ”känns rätt” i stunden. Många män är helt enkelt stora romantiker när det passar. De typ ägnar sig åt ”uppvaktning” och lovar uppenbart orealistiska grejer, som att de kommer att älska en för alltid och så vidare.

Jag har varit i relationer där jag gång på gång påtalat vissa problem men bara fått ”jag älskar dig så mycket jag kommer finnas där för dig” som svar. Sedan har det givetvis vart just de problem jag påtalade som sabbat relationen till slut. Problem som hade varit helt och hållet möjliga att lösa om en hade börjat i tid, men som mannen valt att ignorera eftersom han går omkring med iden att ~*kärleken löser allt*~. Sen när saker och ting också går åt helvete blir de förvånade och ledsna. Man ba ”detta hade kunnat lösas men du valde att skita i det, ett misstag vi båda får sota för”.

Denna ständiga ignorans inför att relationer kräver arbete. Att det inte är någon jävla magi som gör att människor lyckas ha bra relationer utan att det handlar om att vissa saker måste göras, underhållas och så vidare. Det är så jävla verklighetsfrånkopplat, och bygger såklart på att de själv aldrig behövt konfronteras med detta arbete eftersom andra utfört det åt dem.

Ett vanligt sätt som en ”löser” detta på i relationen är att kvinnan gör allt känslomässigt arbete, en ”lösning” som dels leder till att kvinnan blir exploaterad men också att själva arbetet blir sämre utfört eftersom kvinnor trots allt inte är tankeläsare, utan för det mesta bara har en något bättre förmåga än män att kunna förstå vad som äger rum i relationer eftersom vi varit tvungna att göra det. Det säger väl sig självt att det är svårare att utföra relationsarbete när bara en är delaktig.

När de ignorerar problem spelar de ett högt spel, men det är okej för dem eftersom insatsen inte främst är deras egen psykiska hälsa utan deras partners. Det är deras partner som blir tvungen att ge en massa av sig själv i en relation till någon som inte ger tillbaka.

Problemet är att män skapar relationsformer som de inte är beredda att göra hälften av arbetet i. Till exempel; de vill ha en monogam relation, kanske vill de bo tillsammans och så vidare. Detta arrangemang kräver en massa arbete som de inte är beredda att göra. Ändå propsar de på att de ska ha just denna relationsform. Typ män som blir svartsjuka när partnern umgås med andra män, men inte är beredd att anstränga sig för att partnern ska få det hon behöver i relationen (inte för att det skulle berättiga svartsjuka i vilket fall, men ni fattar).

Den som gör anspråk på en annan människa måste fundera på vad fan den gör. Lova inte saker du inte kan hålla, ingå inte i arrangemang du inte kan underhålla. TRO INTE ATT KÄRLEKEN LÖSER ALLT!!!!!!!!!!!!!! Ta istället en rejäl funderare på vad du kan erbjuda i en relation, vad du är beredda att göra, och forma relationen efter det. Kräv inte mer av din partner än vad du själv kan erbjuda.

Målet kan aldrig vara feminismen i sig, utan att avskaffa den samhällsordning som gör feminismen nödvändig.

Twittrade såhär:

Kan feminister snälla sluta dilla om att feminismen inte utgör ett hot och fokusera på att faktiskt utgöra ett hot istället. Så jävla trött på detta ”feminism/manshat är inget hot”. Nejmen varför i helvete sysslar vi med det då???? Ibland känns det som att en är ensam om att vara feminist för att en vill störta patriarkatet. Det är klart som fan vi inte kommer framåt om vi fokuserar på att stryka de vi ska bekämpa medhårs. Jo, jag tror manshat är ett hot för män. Annars hade jag inte sysslat med det.
Låt konflikten blomma för fan. Vi har helt enkelt inte samma intressen.

Det finns vissa feminister som göra en mycket stor affär av att feminismen minsann inte alls är ett hot. Om vi tänker i termer av hot mot människors liv och hälsa är det såklart sant att feminismen inte är ett hot, åtminstone är det ett bra mycket mindre hot än patriarkatet. Däremot är det ett hot mot den rådande världsordningen. Patriarkatet är liksom ingen ytlig liten affär utan är helt grundläggande för hur vi organiserar samhället, det skulle helt enkelt inte kunna se likadant ut utan det. Feminismen är också ett hot mot män, alltså mot deras maktposition och deras privilegier. I ett postpatriarkalt samhälle kommer män inte att ha samma inflytande, bekvämlighet och så vidare.

Jag förstår absolut lockelsen i att framställa feminismen som ofarlig, för den som identifierar sig som feminist är det skönt att kunna vara öppen med detta utan att bli ifrågasatt stup i kvarten. Jag förstår att det vore skönt att kunna ha sin kvinnokampssymbol utan att få en massa dumma jävla frågor. Men anledningen till att vi får dumma frågor är inte att identiteten feminist är ett problem i sig utan att vi utgör ett hot mot patriarkatet. Den dagen vi slutar få frågor är det ett problem (så länge det inte är för att patriarkatet är avskaffat).

Jag ifrågasätter värdet i att identifiera sig som feminist. Feminism ska ju ändå handla om att krossa patriarkatet, inte om att kunna gå omkring och ”vara” feminist. Det känns som att det blir en fokusförflyttning från feminism som kamp och praktik till feminism som identitet, där kampen framförallt kommer att centrera kring att utröna vad som är feministiskt, vem som är feminist, hur en ”korrekt” feministisk livsstil ser ut och vilken feministisk merchandise som är korrekt.

Jag tänker att den som väljer att vara feminist måste förbereda sig på kamp. Jag tror det är farligt att fokusera på att göra ställningstagandet så enkel som möjligt för individen, jag tror inte att det kommer hjälpa feminismen framåt mot att störta patriarkatet. Möjligtvis kommer det göra att fler kallar sig feminister, men jag tvivlar på att detta har något större värde om ”feminist” samtidigt blir mindre radikalt att vara. Vi måste lyfta blicken högre än att värna vår identitet eller vårt medlemskap i feministklubben. Målet kan aldrig vara feminismen i sig, utan att avskaffa den samhällsordning som gör feminismen nödvändig.

Twitter 19/10. Om rätt/fel feminism.

Det finns en ide om att det inte finns någon ”rätt”/”fel” feminism. Stör mig något enormt på denna uppfattning; givetvis finns det mer eller mindre korrekta/användbara teorier. Stöter ofta på detta hos liberalfeminister, de tycker att de blir ”uteslutna” från feminismen när deras idéer kritiseras. Som om det var en klubb alla är berättigade tillträde till.

Vad som stör mig med detta är att en inte tar feministisk teori på allvar, inte ser det som ett relevant projekt att förstå patriarkatet. Utan hänger upp sig på ”värderingar”, alltså att ”tycka” att jämställdhet är viktigt. Detta kommer aldrig någonsin ta oss framåt, det är bara ett meningslöst upprepande av trosbekännelser.

Ett radikalt projekt, vilket störtandet av patriarkatet är, KRÄVER att vi tar teorin bakom det på allvar. Jag skulle vilja att folk försökte formulera en sammanhängande teori, det behöver inte vara perfekt från början, men vi måste försöka. Nu är det som att feminister på många håll bara gett upp projektet att hitta någon slags förklaringsmodell. Det är som att det finns en stor rädsla för att med säkerhet formulera någon slags teori som rör hur verkligheten faktiskt är beskaffad. Allting blir bara ”din/min sanning”, som om det inte skulle gå att säga något på en generell nivå.

Känns dessutom som att detta för många är ett sätt att helt gå runt kritik som kommit om exkludering i tidigare feministisk teori. Istället för att ge det ett seriöst försök att omformulera sin feministiska teori så gör en allt till relativistiskt blaj. Eller som en vän: ”undviker att vara exkluderande genom att inte säga något alls”.

Att vara en ”skön tjej”.

Läste denna recension av Gone Girl, där följande citat från filmen finns med:

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.

Jag minns tydligt tiden då jag själv låtsades vara en ”skön tjej” och jag har nog aldrig föraktat mig själv så mycket som då. Föraktat mig själv för att männen jag umgicks med konstant nedvärderade mig såväl som andra kvinnor, föraktat mig själv för att jag inte kunde ”ta det” utan faktiskt tog illa vid mig.

Eftersom en inte kan visa att en tycker att det är jobbigt, för det vore ”oskönt” så internaliserar en istället. Nej, det går inte bara att vifta bort det, en vänder hatet inåt sig själv.

För mig har det framförallt handlat om att inte oroa mig. Jag är en ganska orolig person i största allmänhet, vilket många män tycker är ”oskönt”. Istället för att ta mig oro på allvar så har de tyckt att jag ska ”slappna av”. Att det är något som faktiskt är svårt för mig har liksom inte slagit dem.

Det finns såklart en anledning till att män kan vara ”sköna och avslappnade” – någon annan tar ansvar åt dem. Medan jag gick omkring och oroade mig för allt mellan himmel och jord så chillade de loss, för att sedan ha mage att skambelägga mig för att jag tog ansvar åt dem. Detta är ett mycket tydligt exempel på känslomässig exploatering.

Vad som har fått mig att kunna bli lite mer ”skön”, vilket ju faktiskt har varit en befrielse eftersom det suger att oroa sig, är att vara med människor som tar in oro på allvar och pratar med mig om den. Då försvinner den nämligen ofta. När jag tvingades undertrycka den hela jävla tiden så försvann den aldrig, den förvärrades eftersom jag aldrig fick ge utlopp för den, eftersom jag kände att det var mig det var fel på som inte bara kunde trycka undan de där känslorna långt lång bort. Jag kände mig dessutom fånig som oroade mig hela jävla tiden, och oroade mig således även över detta (är det inte lustigt hur det ofta blir såhär; en oroar sig för att en oroar sig, en känner skam för att en känner skam).

Det var en stor befrielse när jag slutade försöka vara en ”skön” person och vågade vara arg, hysterisk och orolig. Det gjorde också att jag slutade tycka så oerhört illa om mig själv, för jag började inse att många av mina känslor faktiskt inte handlade om min undermåliga personlighet utan var helt rimliga reaktioner på min omgivning. Det är helt normalt att vara orolig när en omger sig av människor som inte tar något som helst ansvar, det är rimlig att bli förbannad när en utsätts för regelbundna kränkningar (som en ju ofta gör i sällskap av män).

Jag började tänka att det kanske är omgivningen det är fel på, inte mig. Jag började se mig om efter nya sammanhang. Och se där, det fungerade ju! Det var inte jag som var problemet, problemet var att jag befann mig i en kontext där allting jag var ansågs fel.

Och efter detta så blir jag själv en person jag tycker om, för grejen är att den som alltid är spänd och nervös inför att göra ”fel” och vara ”oskön” ofta, paradoxalt nog, blir ganska… tråkig. Den som alltid är rädd för att bli ifrågasatt får liksom aldrig rum för sig själv, allting blir bara skådespel. En blir spänd och självmedveten, vilket är en ganska bra garanti för att inte vara så jävla soft att hänga med.

Det tragiska är väl att det finns vissa män som göra har det så, som vill ha kvinnor som hela tiden lägger band på sig själva för att leva upp till detta och därmed inte visar något av sitt sanna jag. Som hellre har ett umgänge som är bekvämt för dem eftersom de aldrig blir ifrågasatta, än att faktiskt lära känna någon.

Men ja, det är väl synd för dem att de inte kan ha genuina relationer eftersom de är för slappa för att kunna ta emot kritik och anstränga sig. Jag önskar bara att fler kvinnor kunde förstå detta och ge upp det dödsdömda projektet.

Ekonomins osynliga hjärta.

Såg en teater, eller snarare ett utkast till en teater, som handlade om det här med exploatering av kvinnor i kärleksrelationer. Där förekom bland annat citatet:

Ekonomin har inte bara en osynlig hand, utan också ett osynligt hjärta.

Detta är alltså en referens till Adam Smiths idé om att saker och ting typ ”faller på plats” automatiskt i en marknadsekonomi.

Nu tror jag förvisso inte på Smiths teori om den osynliga handen, men det osynliga hjärtat tror jag absolut på.

Typ såhär tänker jag mig att det ser ut:

Produktionen av varor är för det mesta avlönad och sker i den ekonomiska sfären eller i offentligheten, produktionen av människor sker i den privata och är i regel oavlönad. Med produktionen av människor avses inte bara barnafödande utan även att ge varandra kärlek, vård, bekräftelse och så vidare. Det där som gör att vi orkar med vårt arbete. Här finns det osynliga hjärtat, och detta hjärta är oftast ett kvinnohjärta. Ett hjärta som slår lite mer än mannens.

Nå, detta har jag skrivit mer utförligt om till exempel här, men tyckte att det var ett bra citat för att beskriva det hela.

”Men vad är det för idioter som utövar patriarkalt förtryck”.

Ofta när jag skriver om mäns beteende så får jag kommentarer i stil med ”men vad är det för idioter som gör såhär” från andra män. Jag tycker inte att detta är ett okej sätt att kommentera på och jag ska förklara varför.

När jag skriver om till exempel våld beskriver jag ett fenomen som drabbar kvinnor som grupp. Det patriarkala våldet genomsyrar hela samhället, det finns i kulturen, i språket och så vidare. Det är alltså inte bara direkta våldshandlingar det rör sig om, det kan inte isoleras till enskilda ”idioter” som gör det ena eller det andra.

När en skriver den här typen av kommentarer så distanserar en sig själv från problemet, till och med så mycket att en låtsas som om en inte känner till existensen av det, trots att en troligen i allra högsta grad till om med är en del av det. Nej, kanske säger eller gör en inte precis de sakerna jag tar upp, men genom att till exempel vifta bort problemets allvar.

De agerar liksom som om detta är första gången det över huvud taget kommer till deras kännedom att det finns män som slår kvinnor, eller som hotar kvinnor med våld. Jag tycker att det är så konstigt med tanke på hur oerhört mycket information om detta som finns att tillgå. Att våld mot kvinnor är ett strukturellt problem är liksom ingen hemlighet, ändå agerar vissa som om de var helt främmande inför konceptet, och detta på en feministisk blogg.

Det kan också vara så att det insinueras att det bara är jag som råkat stöta på fel män, detta är vanligt när det kommer till mina inlägg om relationer. Väldigt många känner igen sig i mina erfarenheter, har de också bara råkat träffa fel man? Jag har svårt att förstå hur detta är en relevant grej att säga; givetvis är det så att det finns män som är mer eller mindre okej eller som utövar olika patriarkala praktiker, varav vissa en kanske har lättare att hantera, men det gör det inte mindre sant att män förtrycker kvinnor i relationer och att detta främst är ett strukturellt problem och inte en fråga om att hitta ”rätt” eller ”fel”.

Detta är såklart en form av victim blaming. Istället för att diskutera vad som faktiskt hände i relationen så vill folk diskutera hur och varför jag hamnade i denna relation med en sådan idiot. Det är tydligen väldigt viktigt att understryka att den här personen var en idiot, för då handlar det inte om män som grupp utan om denna enskilda individ. Men ärligt talat ser jag inte något av mina ex som några extraordinära idioter. De var bara män, och de gjorde som män gör, det vill säga utövade patriarkalt förtryck.

Jag behöver inte att någon man bekräftar att det är fel att göra det ena eller andra. Alla vet liksom att det är fel, grejen är ju att det ändå förekommer så jävla mycket. Det är detta jag vill påvisa.