Etikett: kritik

Vad menar jag egentligen?

Mitt inlägg om genus fick såklart folk att undra vad jag egentligen menade. Ja, sanningen är väl att jag kanske inte riktigt vet. Det är mer en molande oro inför det hela.

Mitt problem är att de är lite för mycket av det där med att konstatera samma saker gång på gång, ta upp samma frågor och känna sig upplyst och klok och bättre. Men när någon kritiserar något man själv sysslar med ur ett genusperspektiv blir många arga. Typ som när tvåsamhet och giftermål kritiseras, då lackar många ur och menar att det minsann är deras individuella val alternativt att man inte ska skambelägga kvinnors val.

Ja, man kan ju såklart ha olika åsikter om olika frågor även inom samma rörelse men ibland känns det ganska mycket som så att man kritiserar det som är på behörigt avstånd från ens eget liv eller som man kan göra sig av med men har svårt att ta till sig kritik mot det som ligger en nära. Det kan jag förstå, absolut, men det gör mig ibland lite matt.

Det är väl egentligen främst mig själv detta handlar om. Jag är trött på att mala samma insikter och åsikter fram och tillbaka. Det blir för internt och för invant, samma gamla visa om och om igen. Man angriper det som är enkelt och svartvitt och som man kan avstå från, som könsuppdelade barnkläder och leksaker, men skippar det som berör större livsval.

Att hantera kritik.

Lady Dahmer har ju hamnat i blåsväder på grund av den här texten om Carola och hennes svar på den och det kan jag verkligen begripa. Jag tyckte själv inte att det var så farligt men jag förstår absolut reaktionerna. Lady Dahmer har mycket åsikter till höger och vänster om hur folk ska bete sig som föräldrar, ofta har hon rätt, andra gånger inte. Men det är provocerande med någon som kommer med pekpinnar på det sättet.

Nåja, jag har inget emot pekpinnarna i sig men det jag reagerade på som jag tycker är väldigt väldigt konstigt är hur detta kombineras med ett självrättfärdigande som jag tycker är märkligt, och det på många olika nivåer. Jag diskuterade detta lite med henne på twitter där jag skrev ungefär att jag fattar att folk blir provocerade och att jag tycker hon ska ta till sig av kritiken istället. Då skrev hon i princip att ”haters gonna hate” och att hur hon än gjorde så kommer hon att få kritik.

Jag menar ju inte att man ska backa så fort man får kritik, det tror jag att de flesta som läser min blogg fattar. Däremot tycker jag att man ska fundera lite på ofta återkommande kritik, speciellt om den kommer från personer som följer en och gillar en i övrigt. Hon verkade tolka mig som om jag menade att hon inte ska provocera och att man ska vika sig för andras åsikter. Det tycker jag såklart inte alls, däremot tycker jag inte att man ska ignorera andra åsikter och låta dem ”rinna av” för att man tycker att ”det är bra att provocera” vilket verkar vara lite den stilen hon kör på. ja, det är väl bra att provocera men det finns absolut inget egenvärde i provokation. Det är ett vapen som måste användas med omtanke när man har något att stå på.

Och sen var de det där med att hon ”är sån”. Well, det förstår väl jag också att hon ”är sån” men jag tycker att det är en usel förklaring eller ursäkt eller vad man nu ska kalla det.

Såhär. Jag låter Lady Dahmer vara precis hur hon vill, jag tycker att hon är cool och att hon har fel ibland och rätt ibland. Jag har heller aldrig blivit provocerad av något hon skrivit. Vad jag däremot tycker är jättekonstigt är det här sättet hon besvarar kritik på. Såhär tänker jag när jag får kritik; antingen har personen rätt och då brukar jag medge mitt misstag och be om ursäkt, eller så tycker jag att personen har fel och då brukar jag förklara varför eller ignorera det om det är någon riktigt ovettig invändning. Om flera personer kommer med en och samma kritik brukar jag fundera på det och sedan återkomma. Det kanske inte är perfekt men jag tycker att det är en ganska bra metod som är intellektuellt hederlig, vilket är viktigt för mig. Men det jag tycker är konstigt är hur hon ibland ger de som kritiserar henne ”rätt” men struntar i att göra något åt det och istället konstaterar att det är ”sån jag är”. Det tycker jag är motsägelsefullt.

Jag skrev detta och då skrev hon att hon är motsägelsefull. Det är sån hon är. Och för övrigt är människor i regel motsägelsefulla. Alltså, människor i regel är på en massa olika sätt men jag tycker att det är en väldigt lam ursäkt för att strunta i att göra något åt ett problem man är medveten om. Eller tycker hon inte att det är ett problem att vara motsägelsefull? För mig blir det här så otroligt konstigt. Jag hade tyckt det var okej om hon sa typ att hon känner till detta men inte pallar göra något åt saken, då hade det funnits en förklaring, men att liksom bara konstatera att det är såhär jag är utan att på något vis varken problematisera eller handla för att åtgärda det, jag fattar de inte.

Jag såg sedan att hon skrivit ett inlägg som jag antar delvis var inspirerat av vårt samtal där hon skriver såhär:

Jag är en också fruktansvärt motsägelsefull person. Jag har motsägelsefulla känslor hela tiden och motsägelsefulla egenskaper och tankar och funderingar. Jag är arrogant, plump, klumpig, självgod, hård, hetsig, elak och alldeles alldeles underbar och jag vill att mitt skrivande ska spegla det. Jag märker att jag i takt med att statistiken ökar också tonar ner och vågar mindre och tappar bort mig själv lite.

Så hon konstaterar alltså att hon har en rad egenskaper som allmänt anses negativa. Sen bara… lämnar hon det? För hon ”är sån”. Jag fattar inte. Alltså, om jag hittar drag hos mig själv jag tycker är osympatiska så reagerar jag absolut inte såhär utan försöker göra något åt dem istället. Om jag tycker att jag är plump och elak så stannar jag inte vid att konstatera det utan försöker sluta vara det. Varför vill man vara en elak person?

Visst ska man acceptera sig själv men jag tycker samtidigt att det är viktigt att man försöker förändra de drag man har som faktiskt drabbar andra. För mig handlar det inte om att Lady Dahmer ska tona ner sina texter för att tillfredsställa massan. För mig handlar det om att man ska ha ett beteende som man kan stå för, som man tycker är rätt och försvarbart med mer än att man ”är sån”. Det kan hända att Lady Dahmer tycker att hennes beteende är försvarbart, i så fall kommer jag inte säga emot. Däremot tycker jag att det är lite av ens plikt att kunna stå till svars för sitt agerande utöver att det är sån man är. Du kan inte slå en person och sedan säga att det helt enkelt är så du är, lika lite kan du vara taskig mot andra med det som ursäkt.

Jag menar inte att jag ogillar henne på grund av detta, ja tycker att hon är cool för det mesta. Däremot fattar jag inte den här attityden till kritik och tycker att den är ganska vanligt förekommande dessutom.

Om att vara en del av det man kritiserar.

En grej som man ofta stöter på som feminist är att folk tycker att man inte lever som man lär. ”Du kritiserar utseendehetsen men du vill själv vara snygg” är ett klockrent exempel, som Lady Dahmer blivit utsatt för nyligen.

För det första tror jag inte att folk strävar efter skönhet enbart för att vi matas med hetsen av samhället vi lever i, jag tror också att det finns en grundläggande lust för självsmyckning hos människan. Problemet är inte att folk gör sig fina ibland, problemet är den enorma plats det tar och förväntas ta i våra liv. Men den diskussionen åsido så tycker jag att det är så konstigt detta att man inte kan få peka ut en struktur eller ett problem när man själv är i det.

Jag tycker snarare att det skänker samhällskritik extra mycket legitimitet om man faktiskt kritiserar från insidan, medveten om vilka effekter det har på en personligen. Att stå och betrakta andra problem och kommendera dem att ta sig ur dem tenderar inte att vara så insiktsfullt, däremot att försöka ta sig ur det själv samtidigt som man uppmuntrar andra gör ens perspektiv mycket mer nyanserat.

Dessutom måste man i regel först identifiera problem för att sedan bryta mönstret, att göra tvärtom är ganska knepigt. Jag har alltid inlett med att vara kritisk mot en företeelse jag ägnar mig åt för att sedan gradvis ta mig ur beteendet. Det är inte så att man ser ett problem och sedan direkt kan ta sig ur det, sådant tar tid och eftertanke.

Vissa verkar tycka att det är fegt att kritisera en struktur och samtidigt vara en del av den. Det är väl sjukt starkt att erkänna att man är offer för en struktur som är svår att ta sig ur, det tycker i alla fall jag. Människor som aldrig vågar kritisera saker som de själva är en del av är mycket fegare.

Kvinnor som kritiserar feminismen.

Vissa personer anser att det är något slags ”bevis” mot feminismen att det även finns kvinnor som kritiserar feminism. Det sägs även att ”vi feminister” undviker att kasta ljus på dessa kvinnor. Det borde väl vara lika besvärande för mansrättsrörelsen att det finns män som kallar sig feminister i så fall? Jag ser sällan antifeminister kritisera feministiska män, kanske för att det är en besvärande omständighet att även män kan anse att det finns en könsmaktsordning även fast de själva inte tjänar på att få bort den?

Jag håller absolut inte med om att kvinnor som kritiserar feminismen inte kritiseras av feminister. Det finns en ständigt pågående feministisk debatt om hur feminismen har och ska förändras där en massa kvinnor som kritiserar feminismen får utrymme. Överlag upplever jag den interna feministiska debatten som öppen och tillåtande. Att kvinnliga antifeminister inte får lika mycket kritik som Ström och Billing skulle jag säga har att göra med att de inte är på lång vägar lika ettriga och således inte lyckas provocera fram ett svar. Jag tror också att det är för att de kvinnliga antifeministerna inte har lika många anhängare, kanske för att de flesta anhängare är män och män tenderar att hellre lyssna på andra män.

För i ärlighetens namn: den ”kritik” mot feminismen som Belling eller Ström levererar är inte särskilt tight. Den hade inte fått någon uppmärksamhet av feminister om det inte var för att de faktiskt har inflytande över ett stort gäng antifeminister med sina idéer. Om Tanja Bergkvist hade haft en lika stor skara anhängare så hade hon troligen blivit minst lika uppmärksammad av feminister, vilket hon också blev när hon gjorde sitt utspel om genusvetenskap i samband med att Södertörn skulle välja ny rektor.

Att ta kritik.

I bloggkommentatorernas kommentarsfält har det kommit en ganska intressant diskussion angående hur bloggare i allmänhet och Lady Dahmer i synnerhet tar kritik. Jag tycker att Lady Dahmer verkar vara jävligt häftig, men jag kan förstå vad folk menar med att hon kan snäsa av lite väl ibland när folk kritiserar.

Ofta så blandar folk ihop kritik och kommentarsspya. Kritik måste ju vara konstruktiv på ett eller annat sätt, och dessutom lite artigt framlagd. Däremot kan en kommentarsspya vara fett snyggt inlindad och därför kanske framstå som konstruktiv, utan att vara det över huvud taget. Det är såklart skitpissigt när folk ägnar sig åt sånt men jag upplever faktiskt inte att det är något man förväntas ta till sig som bloggare egentligen (från någon annan än kommentarsställaren själv). Däremot förväntas man ta till sig av så kallad konstruktiv kritik, vilket kan vara nog så jobbigt.

Men jag kan uppleva att det är ganska vanligt att kaxiga bloggare sätter en viss prestige i att inte ta åt sig och ”stå för sina åsikter” oavsett. Det är skitbra att folk står för sina åsikter, men man måste kunna omvärdera dem också. Det finns absolut inget värde i att ha en massa åsikter som man vägrar förändra bara för sakens skull, för att man ”inte viker sig”.

Många bloggar, min egen inkluderad, har ett innehåll som bygger på tyckande. Om det är så så är det såklart viktigt att man också tycker saker. Då finns det kanske inte så mycket tid för eftertanke hela tiden, utan det viktiga blir snabba och ofta ganska bestämda inlägg. Det är ofta lättar att vara extrem än att vara nyanserad. Jag har på sätt och vis lärt mig att känna igen bloggvänliga åsikter; snabbformulerade idéer som inte kräver att man sätter in folk i någon bakgrundshistoria och som har slagkraft. Helst ska en grupp, åsikt eller person vara ”fiende”. Det kan tyckas lite osmakligt att tänka såhär kring saken men det är oftast det som leder till de mer uppmärksammade inläggen, medan det som är mer nyanserat och i min mening bäst ofta tas emot svalt. Många människor tycker om starka åsikter, helt enkelt.

Faran med detta är ju såklart att man slutar ta sina åsikter på allvar eftersom man gör dem så bloggvänliga som möjligt och slutar omvärdera dem när man väl vädrat dem. Åsikten blir en del av ens internetpersonlighet och blir svårare att revidera eftersom den är så tydligt satt på pränt. Dessutom tenderar man att betrakta åsikter mer som ett komplement till sin personlighet och underhållning än något som ska vara ”rätt”. Därför tror jag att även nyanserad kritik kan vara svårt att ta till sig för typiska åsiktsbloggare. Om man dessutom skapar en bild av sig själv som bygger på att man är kaxig och har rätt så blir det ännu knepigare, då frångår det ju ens image att vara ödmjuk och ändra åsikt.

Jag hoppas att ni som läser och kommenterar här inte upplever det som att jag har svårt att ta kritik eller utveckla mina resonemang. Jag vill verkligen att folk ska känna sig välkomna att ställa frågor och kritisera mina resonemang.

Infantilt försök att kritisera socialismen.

Vissa människor alltså. På detta inlägg fick jag följande kommentar:

Med socialism vinner man inga val utan det är med en allmänborgelig ideologi
där medelklassens behov tillfredställs. Det är medelklassen som är vinnare.
Gå nu på Pride och var riktigt politiskt korrekt så blir alla nöjda.

Första tanke är: ”okej, var personen så jävla borta på historialektionerna att hen inte vet att Sverige har dominerats av socialism de senaste 50 åren?”. För så är det, det är inget jävla påhitt att socialism har varit den dominerande ideologin sedan allmän rösträtt infördes. Dessutom så var det ledande partiet i Norge socialistiskt.

För det andra: varför är borgerligheten så jävla besatt av att berätta att folk inte håller med mig. Kan de inte istället försöka övertala mig om att de faktiskt har rätt? Försöker de få mig att ge upp på grund av att jag mister tilltron till förändring? Nej, om man ska snacka politik så ska man väl tala om den faktiska politiken, inte väljarstödet. Då blir det bara förra valet all over, alltså en politisk diskussion som bara handlar om vilket parti som har mest väljarsympatier.

För det tredje: vad har kommentaren ens med inlägget att göra. Jag skrev ett inlägg om massmordet på unga socialister i Norge. Tycker personen att det är okej att döda socialister för att deras ideologi inte är konkurrenskraftig eller vad är meningen? Otroligt osmakligt påpekande i kontexten kan jag tycka.

Jag är okej med att en majoritet inte tycker som jag för jag tycker att jag har rätt, och jag tänker fortsätta med det tills någon presenterar övertygande motargument. Jag tänker inte vika mig i mina åsikter bara för att vi råkar ha en borgerlig regering just nu. Och jag blir inte heller särskilt nedslagen, för det hade varit en sak om nästan ingen höll med mig, man faktum är att stödet för olika former av socialism fortfarande är ganska högt. Socialliberalism, som ju är den ideologi jag tillkännager mig till, är inte på något vis en impopulär ideologi. Sen råkar sossarna vara ett parti i kris, men det betyder inte att socialismen är död.

Jag vill ju bara klaga.

När jag skrev det här inlägget om att positionera sig emot modebloggare så kom jag på att vissa kanske kan tycka att jag kastar sten i glashus i och med det jag skrev om Mogis knapprage.

Mogi frågar sig varför denna kvinna inte bara kan vara stolt över att hon är sosse eller vänsterpartist eller vad hon nu är. Det är av följande anledning: kvinnan kanske helt enkelt är jävligt emot nya moderaterna och inte så mycket för något annat. Hon hatar nya moderaterna mer än hon älskar det parti hon nu röstar på.

Det var vad jag skrev. Detta var lustigt nog ett av svaren:

Poängen är att kvinnan kunde ha varit positiv och haft ett S eller V på sin pin, de visar hennes åsikter mer än tydligt utan att kränka(ja, jag anser också att det till en viss grad är kränkande) någon och visa hat och omogenhet!!

Jag tycker att det är konstigt att folk inte förstår att politik kan handla minst lika mycket om att fördömma som att höja upp. Att jag är emot alliansen handlar inte om att jag är så jävla mycket sosse att jag tror att världen skulle vara en perfekt plats om de tog över makten, det handlar om att jag tycker att alliansens politik och retorik är fel i sig.

Resonemanget verkar vila på att man inte har rätt att klaga om det inte finns något bättre, dessutom måste detta ”bättre” finnas på partipolitisk nivå och inte som en ide eller en rörelse utanför det parlamentariska.

Man sa vara positiv och höja upp det man tycker är bra. Men jag är för helvete inte positiv och jag tycker inte att varken vänsterpartiet eller socialdemokraterna är särskilt bra, jag tycker mest bara att högern är otroligt jävla dålig. Och det måste man väl få uttrycka?

Tydligen så ska alla bara forma sina åsikter efter vad de tycka är ”bra” och sedan upphöja det. Moderater och socialdemokrater ska träffas och så ska de säga: ”jaha, du är sosse/moderat? Så trevligt att du har hittat en politik du gillar! Själv tror jag på något annat, men nu tycker vi olika i samförstånd”. Vilken blomstrande politisk debatt vi skulle ha!

Detta, mina damer och herrar, är inget annat än ett åsiktsklimat som främst syftar till att upprätthålla status quo, en politisk debatt utan vassa kanter så att ingen lättkränkt moderat kan skära sig på dem. Politik kan inte bara innehålla positiv upphöjande av saker och ting, det måste finnas kritik också. det måste finnas ett utrymme att säga: ”jag har ingen bättre lösning, men jag finner mig inte i detta” och skapa nya idéer utifrån missnöjet snarare än att man redan tillhandahåller perfekta lösningar.

Företag kan faktiskt också ta ansvar.

Efter mitt inlägg om Gillettes efterblivna reklamkampanj så fick jag den här kommentaren:

Du är medveten om att Gilette säljer rakhyvlar? De förutsätter så klart att man tänker raka benen. Detta var det dummaste jag läst på länge.

Jag är givetvis medveten om att Gillette säljer rakhyvlar och att det därmed givetvis ligger i deras intresse att få det att verka som ett behov att raka benen. Jag har aldrig ifrågasatt Gillettes syfte med sin kampanj över huvud taget. Jag påpekade att jag tycker att det är ganska märkligt att de använder ordet ”naturligt” eftersom det faktiskt är ren lögn, vilket inte platsar i reklamkampanjer. Då fick jag detta som svar (jag har ändrat första meningen lite för att göra den mer begriplig, ni kan gå tillbaks och kolla originalet):

Du hänger bara upp dig på ordet naturlig. Det finns en efterfrågan på rakhyvlar > företag säljer och marknadsför.

Dessutom är det ju inget konstigt att Gilette faktiskt vill att fler och fler skall raka benen då de tjänar på det, därav marknadsföring. Sedan kan man ju sitta och tjura för att man själv inte vill att fler och fler skall raka benen, men det gör ju inte att företaget har gjort något fel. Man får väl som konsument helt enkelt välja bort det företagets produkter och, om man är väldigt ambitiös, kampanja för håriga ben och utnyttja friheten att uttrycka sin åsikt i vårt, tack och lov, fria samhälle.

Men det här inlägget klagar framförallt på företagets marknadsföring, vilket känns ganska snedvridet.

Varför är det snedvridet att klaga på hur ett företag marknadsför sig? Det är ju otroligt rimligt tycker jag. Företag skapar ju ideal i sina reklamer och därmed är det hemskt relevant att kritisera dem. Företag har inte större rätt att uttrycka sig för att de tjänar pengar på det, och jag kan kritisera vilka ideal ett företag sprider på samma sätt som jag kan kritisera en kolumnist eller vilken jävla person som helst.

Jag blir så trött på det där ”men du fattar väl varför de gör så” som kommer så fort man kritiserar företag. Klart jag fattar varför, på samma sätt som jag fattar vilka mekanismer som ligger bakom mobbning. Men bara för att det finns en förklaring betyder inte det att det är bra eller rätt eller ens acceptabelt. Det handlar ju egentligen bara om  att vilja dumförklara mig och därmed ogiltigförklara kritiken.

Det är tydligen relevant att påpeka att vi lever i ”ett fritt samhälle”. För det första är jag ganska säker på att Gillettes kampanj skulle kunna bli fälld av RO eftersom den är sexistisk. Tydligen så vore en mer rimlig motreaktion från min sida att bedriva en kampanj för håriga ben, men det intressanta här är ju hur företag tvingar på barn idéer om att de måste raka benen. Och jag har faktiskt full ”rätt” att uttrycka den åsikten också, för yttrandefriheten inkluderar också rätten att kritisera andras yttranden.

Och så denna eviga konsumentmakt. Jag använder Gillette för deras rakhyvlar är faktiskt bäst. Deras produkt är överlägsen, men deras reklam är sunkig. Jag tänker inte uppmuntra till bojkott av Gillette, men jag vill att de ska sluta sprida sina snedvridna budskap och det är det som är hela meningen med min kritik. Jag kritiserar inte Gillettes rakhyvlar, utan deras sunkiga kampanj. Och företag kan faktiskt ta ansvar över de budskap de sprider, företag består av människor och är inte mekaniska marknadstillfredsställare, som vissa verkar tro.

Problemet är inte att Bamse har blivit skändad utan att verkligheten är för smärtsam för att tala om.

Migrationsverket har i samarbete med Bamse gett ut en serie för barn om asylpolitik. I slutet så får de som söker asyl avslag och får åka hem igen. Jag har inte läst hela serien men hela poängen är att hemkomsten skildras som något positivt. Detta har såklart väckt kritik eftersom det anses osmakligt, och det försvaras med att syftet är att lugna de barn som söker asyl.

Jag håller med om att det är ett mycket osmakligt sätt att skildra det hela på, men jag förstår också tanken att man vill lugna de barn som söker asyl. Hade det varit bättre att skildra hemkomsten som något hemskt, eller att helt enkelt gå runt det genom att låta dem få asyl. Jag vet inte vad som hade varit bäst, egentligen.

Kanske kan man då tycka att de inte ens borde ha försökt. Jag vet inte jag. Jag tycker någonstans ändå att det är hedervärt att de ger det ett försök. Även om slutet är plumpt så gillar jag verkligen konceptet att göra processen begriplig för barn och jag tror att det hade blivit konstigt hur man än avslutat det.

Om något så sätter detta fingret på vilken otroligt jobbig fråga asylpolitik är att ta ställning till. Hur ska man kunna förklara för ett barn på ett vettigt sätt att vissa helt enkelt inte får stanna, för att vaddå? Det blir omöjligt och okänsligt hur man än vrider och vänder på det. Det går helt enkelt inte att förklara på ett skonsamt sätt för sanningen är tyvärr inte vacker och underbar.

Hela grejen är så jävla smärtsam att det gör ont i mig. När man försöker förklara det såhär så blir det bara så uppenbart hur jävla fel och orättvist det är. Och hur man än vrider och vänder på det är problemet inte att Bamse har blivit ”skändad”, utan att vi lever i en orättvis värld.

All heder åt Stieg.

Jag har faktiskt tagit mig för att lyssna på Luftslottet som sprängdes på ljudbok. Tyvärr lyssnar jag på den sista delen först, vilket egentligen är skitdumt, men det var den enda som fanns på biblioteket. Lägligt nog kom samtidigt kungen och drottningens anklagelser mot denna formidabla bokserie.

Att själva historien är lögn och förbannad dikt är det väl ingen som tvivlar på. Om det hade varit sant att säpo ägnat sig åt rättsövergrepp av Lisbet Sallander-dignitet på svenska medborgare hade det ju varit en skandal utan like som knappast begränsats till en skönlitterär triologi.

Men Stieg Larsson gör några enligt mig mycket trevliga ställningstaganden i sina böcker. Bland annat så kommer det mitt i boken upp ett långt utlägg om varför det är förbannat viktigt att ha en konstitutionsdomstol, alltså en domstol där man kan ställa staten inför rätta utan omsvep. Att vi inte har det i Sverige är inget annat än synd och skam. Han kritiserar även andra systemfel också men detta är nog det mest anmärkningsvärda.

Stieg Larssons historia må vara påhittad men han kommer med fullt rimlig kritik av det svenska rättssystemet som jag tycker är värd all heder. Så jag tycker att kungen och Silvia ska hålla käften och se att även i Sverige så behöver saker och ting förbättras.