Etikett: män

Jakten på en bra man.

IMG_20131122_144315Ibland talas det om ”bra män” bland kvinnor. Såsom jag har uppfattat detta så är en ”bra man” en man som liksom är stark men ändå mjuk. En man som sysslar lite med så kallad ”romantik”, alltså typ gillar att ”skämma bort” sin kvinna, men som inte gör det överdrivet och sliskigt. En man som kan ta hand om hemmet men utan att bli fjollig. Som kan ”prata känslor” men som inte är en gnällig tönt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att att vara en ”bra man” fortfarande handlar om att göra maskulinitet. Det handlar om att vara manlig på ett socialt accepterat vis. Att alltid balansera på rätt sida. Att vara så manligt som möjligt utan att det trillar över i uppenbart förtryck.

Även i feministsammanhang finns myten om den bra mannen, alltså mannen som fortfarande är Man men som är ”jämställd”. Det finns en idé om ett sätt att göra kön som liksom skulle kunna sudda ut könsmaktsordningen. Att liksom ta de ”bra” bitarna och förkasta de dåliga. Att behålla ”romantiken” men ha en jämn fördelning av hushållsarbete, att behålla den manliga styrka och beslutsamheten men förkasta våldet det leder till.

Jag har släppt drömmen om en ”bra man” och istället börja nära den om en ickeman. En person som inte gör maskulinitet, då maskulinitet alltid handlar om makt. Även om det finns delar av maskuliniteten jag kan uppskatta, som kan få mig att känna mig trygg, handlar det om överordning. Anledningen till att maskulinitetsutövande får mig att känna mig trygg är för att jag har lärt mig att vara motsatsen, att vara underordnad. Jag måste ifrågasätta denna strävan hos mig själv, och se hur den leder till att jag blir förtryckt.

Det är okej att inte placeras i ett könsfack.

IMG_20131119_161254När jag var liten var typ det värsta som kunde hända att någon skulle tycka att jag såg ut som en man. Igår så var det en person som inte sa det till mig för att retas utan rätt och slätt utgick från att jag var man, och jag kände typ… ingenting? Och sedan en förvirring över att det som varit så laddat så länge helt plötsligt var ovidkommande.

Det här att göra kön är helt enkelt inte så jävla viktigt längre. Jag behöver inte gå omkring och vara Kvinna längre. Det är helt okej med mig att folk inte kan placera mig i något könsfack direkt. Och det är faktiskt väldigt väldigt skönt.

Twitter 7/11. Att hantera mäns skuldkänslor.

Män som gör ett stort jävla nummer av hur dååååligt de mår över att de är förtryckare. Alltså ta er samman. Om jag mår dåligt på grund av en maktposition jag sitter i så gnäller jag inte inför de som jag förtrycker, utan tar tag i det på annat vis.

Sorry men jag tänker inte sitta och legitimera att du tycker synd om dig själv för att du förtrycker mig. Klart en kan känna skuld för att en förtrycker, det är till och med rimligt, men snälla kom inte till mig med dina känslor. Kan inte män ha typ mansseparatistiska grupper där de snackar om allt sånt där istället så kvinnor slipper hantera det?

Det är verkligen att placera sitt eget jävla ego framför kampen mot förtryck, att tycka att ens skuldkänslor är viktigare än kvinnors frihet. Tycker inte att det är okej att utnyttja feministiska sammanhang för att få sympati för att en är en förtryckare nej.  Återigen detta satans fokus på MÄN. Mäns känslor, mäns tankar. Män män män män. Orkar inte.

Jag tycker inte att det är mitt eller någon annan kvinnas ansvar att hantera dina skuldkänslor. Det får ni män fixa själva. Samma sak när det kommer till rasism; jag sitter INTE och skuldbeklagar mig över min rasism med rasifierade vänner. Det vore bara att ta energi från dem och söka bekräftelse och det tycker jag faktiskt att en ska hålla sig ifrån. Hur skulle det se ut? Liksom ”buhu jag förtrycker dig och har dåligt samvete”. Herregud, så egocentriskt. Försök se någon annan än dig själv för en gångs skull. Dina upplevelser, dina känslor, är inte allt i denna värld, även om det kan kännas så. Så bara snälla sluta besvära mig med era priviligierade manskänslor. Jag finns inte här för att bekräfta er.

Jag väljer mina fiender själv.

Ofta stöter jag på män som berättar för mig att de inte är mina ”fiender”, för det mesta är den verkliga fienden män som ligger långt borta från dem själv. Tack, men jag bestämmer bäst själv vilka som är mina fiender och inte. Män som inte jobbar för att sluta utöva förtryck är helt enkelt mina fiender, eftersom de jobbar för ett system som förtrycket mig. Någon mer rimlig definition av fiende kan en väl inte ha?

Dessa män vill att jag ska rikta blicken någon annanstans, mot de så kallade riktiga förtryckarna, mot de där personerna som inte är dem själva. De vill kunna hålla på och leva sitt softa liv utan att jag ska hålla på och be dem sluta förtrycka mig. Ledsen, men det fungerar inte så. Alla män är förtryckare i patriarkatet och det gäller även dig, du är min fiende om du inte ser och kämpar emot detta.

Det talas också om att en inte ska ”göra sig till fiende” med män som ändå är ”bra”. Jag gör mig inte till fiende med någon, jag bara påpekar en existerande konflikt som faktiskt finns i detta samhälle. Jag pekar ut mina fiender, alltså de som envisas med att fortsätta förtrycka mig.

Jag tycker det är intressant hur dessa män anser sig sitta i en position där de kan berätta för mig vem som är och inte är min fiende. Hur kommer det sig att de anser sig ha rätten att definiera detta åt mig? De kan väl inte avgöra i vilka situationer jag bör känna mig förtryckt, vad jag bör reagera på? Det är ju trots allt jag som är kvinnan här, alltså den som blir drabbad av det patriarkala förtrycket först och främst.

Jo, du är min fiende, speciellt om du försöker ta tolkningsföreträde och berätta för mig vilka mina fiender är. Det är inte din sak att göra, det är inte din kamp att definiera. Om du försöker slippa undan kritiken så är du min fiende i kampen, för då är du en av alla de män som vägrar förstå sin egen position i det förtryck kvinnor drabbas av.

Skillnader mellan män och kvinnor.

IMG_20131017_182051Jag läste lite i Det kallas kärlek av Holmberg och hittade det här om kvinnliga och manliga egenskaper. Jag tänker att det verkligen har varit väldigt markant under framförallt min tonårstid att allt som är kvinnligt är dåligt och att allt manligt är positivt eller i alla fall neutralt. Så känner jag inte alls längre kring kvinnligt och manligt, nu ser jag det mesta maskulinitetsutövande som något väldigt negativt eftersom det är hög grad är kopplat till våld, till tolkningsföreträde och att inte ta ansvar för sina känslor. Att utöva manlighet är att utöva makt i ett patriarkalt samhälle, och jag tycker att allt maktutövande är negativt.

Jag tycker inte heller att de egenskaper som nämns är något som män ofta sysslar med. Att vara orädd och handlingskraftig är något jag i mycket högre grad förknippar med kvinnor. I de flesta situationer jag stöter på i mitt liv där det krävs handlingskraft så är det en kvinna som levererar, alltså när det kommer till att försöka lösa relationsproblem, ge stöd åt någon som har det svårt, ta hand om hemmet och så vidare. Jag upplever också att män i mycket högre grad är rädda för saker, ofta för sitt eget känsloliv, men att de är mycket bättre på att täcka upp det. Framförallt upplever jag att män är rädda för att erkänna just sin rädsla och svaghet, vilket såklart går hand i hand med hur manlighet skapas. Manlighet handlar ju om att vara stark, oberoende och så vidare, och då är det jävligt svårt att erkänna att en faktiskt inte är det.

Detta har såklart inget att göra med biologi utan är kopplat till kvinnors underordning och att kvinnor i så mycket högre grad har tvingats till att lösa den här typen av problem eftersom de inte kan lita på att någon annan gör det, vilket män i regel kan, då män i regel har kvinnor i sin närhet som daltar med dem. Kvinnor har helt enkelt fostrats in i att ta hand om män och män har fostrats in i att bli omhändertagna av kvinnor, och en stor del i att ta hand om män är att låta honom ”känna sig som en man”, alltså inte konfrontera honom med hans ”omanliga” sidor, såsom svaghet, irrationalitet och så vidare. Såhär upprätthålls åtskillnaden mellan män och kvinnor, genom ständig förnekelse och genom att kvinna får dra lasset för allt det känslomässiga arbete män inte utför.

Twitter 24/10. Kvinnor får alltid ta ansvar för mäns känslomässiga omognad.

Det här snacket om att flickor mognar ”två år snabbare” än pojkar alltså vad fan är det för trams? Denna myt om att män skulle vara några slags hjälplösa jävla offer för sin egen idioti som kvinnor bara ska ha överseende med. Ställ lite krav på männen för fan. Vifta inte bort deras beteende med att de ”mognar senare”.

Det blir liksom alltid kvinnors ansvar att hantera mäns tillkortakommanden. Det är vi som ska åtgärda att män är omogna. Och såhär fortsätter det ju livet igenom. Kvinnor ska ta ansvar för att män inte kan hantera sina känslor hela jävla tiden.

Och som lön för allt detta känslomässiga arbete får vi endast bedyrandet om att det minsann är vi som sitter på mognaden. Vem bryr sig? Att bli betraktad som mer mogen är en usel jävla kompensation för att ta hand om mäns känslomässiga skit ett helt liv. Om omognad innebär makt i det här samhället så vill jag hemskt gärna vara lite mer omogen nu tack.

Så trött på att få den där ”du är bättre för du är kvinna”-klappen på axeln istället för att folk upprörs över förtrycket en utsätts för. Det handlar inte om att kvinnor ”är” bättre, det handlar om att vi fostras till att ständigt ta ansvar för män. Detta är inte ”vackert”. Så trött på att uppmanas till att vara stolt över att jag är kvinna. Vad ska jag vara stolt över? Att jag är förtryckt?

Att jag tagit ansvar för mäns känslor hela livet är inget jag är stolt över, det är förtryck jag blivit utsatt för. Jag är förbannad. Stolt blir jag när jag använder denna förmåga till något bra och konstruktivt, som att ta hand om mina systrar. De som förtjänar det. Kvinnor måste ta sina känslomässiga förmågor och göra något vettigare av dem än att curla män.

Män är inte empatistörda, de är män.

Ibland skriver folk till mig när jag beskriver typiskt manliga beteenden att det verkar vara någon slags empatistörning eller liknande. Detta kan jag tycka är lite irriterande, för jag uppfattar det som ett sätt att göra ett väldigt vanligt manligt beteende till något avvikande och sjukt. Det är klart att patriarkatet är något som gör att många män i praktiken blir empatistörda, eftersom de aldrig får lära sig att hantera känslor och eftersom de fått lära sig att det alltid är kvinnors fel om de är ledsna och så vidare.

Männen jag träffat i mitt liv är inga psykopater, utan det är helt vanliga män. Många tycker till och med att dessa män är ovanligt trevliga, mjuka och feministiska män. Alla de kvinnor som skriver till mig att de känner igen sig kan väl knappast heller ha varit utsatta för personer som är särdeles empatistörda, det verkar som en jätteorimlig förklaringsmodell.

Jag anser att män i det här samhället blir ”störda” på en massa olika sätt och det tycker jag är mycket sorgligt. Vi måste såklart prata om hur detta ser ut och fungerar, men jag tycker inte att det är bra att beskriva dessa män som empatistörda eller liknande helt enkelt eftersom att det de sysslar med inte är något speciellt utan något som extremt många män ägnar sig åt. Mäns beteende är många gånger absurt och hemskt men det är inte onormalt som i att det är avvikande. I det här samhället är detta empatistörda beteende helt jävla normalt, och det kommer att fortsätta så så länge vi har ett patriarkat.

Den patriarkala tystnaden.

Det finns en tystnad som jag brukar kalla för den patriarkala tystnaden. Det är den tystnaden som en möts av när en lämnar ut sig, berättar om sina känslor för en man, söker kärlek och närhet, och bara får tystnad till svar. Det behöver inte vara helt tyst, men det handlar om en avsaknad av ett bemötande.

Den patriarkala tystnaden har varit väldigt närvarande under hela mitt liv. Jag har länge haft mycket oro och ångest, som har förstärkts avsevärt av de patriarkala tystnaden. De män jag älskat och haft i min närhet och som har sagt sig älska mig har aldrig kunnat bemöta min ångest med kärlek och omsorg, utan istället har jag fått tystnad tillbaka. När jag ifrågasatt denna tystnad har jag till exempel fått detta som svar:

IMG_20131004_103347Detta är alltså en helt autentisk reaktion på en faktisk händelse.

För mig är det uppenbart att män är tysta för att de kan vara tysta. De har lärt sig att vara tysta istället för att bemöta. Hur mycket jag än vill vara tyst när jag märker att någon mår dåligt så går det inte för mig, jag är för inställd på att alltid hjälpa till och vara till lags. Det är omöjligt att lämna någon som känner ångest och oro, eftersom jag känner mig som en så jävla usel människa då. Detta är såklart helt i sin ordning, jag tycker att det är en mycket bra egenskap att inte kunna stänga av på det sättet. Jag önskar bara att män i allmänhet kunde vara lite sämre på att göra det också.

Många män tycker att en ska vara ”tydlig” med vad en vill ha. Problemet med det här synsättet är att en för det mesta inte vill ha någon särskild grej/handling, typ kramar, utan att en vill ha omtanke. Om jag ligger och gråter vill jag att någon ska se mig och förstå mig, jag vill inte behöva be om omtanke utan jag tycker att det ska vara tecken nog att jag är ledsen. Om en tycker om en person så borde en kunna ge den omtanken oavsett om en blir ombedd om det eller inte.

Varför är det såhär med män och inte med kvinnor? Varför är det män som står som något jävla mähä och (låtsas?) att de inte förstår vad situationen kräver?

Denna situation har förstört mycket för mig i mina relationer med män. När de har mått dåligt har jag alltid varit där och redo att ta hand om deras sårade små själar, men när jag har mått dåligt så har jag liksom behövt informera dem om mitt tillstånd och aktivt behövt be dem om att de ska ge mig kärlek. De har aldrig funnits där för mig på eget initiativ, det har alltid behövt vara på min begäran. Män som sagt sig vara mina vänner och som har sagt sig älska mig har gjort detta mot mig. Detta har gjort att jag har känt ett ännu större behov av närhet och kärlek, vilket i sin tur har dragit igång långrandiga konflikter och satt mig i en extremt underordnad position.

Jag minns många gånger jag ringde min förra partner när jag mådde dåligt, och att han besvarade detta med att vara extremt kort i tonen och lägga på så snabbt som möjligt. Han brukade inte heller fråga mig hur jag mådde eftersom han menade att jag ”ändå berättade” om jag hade något på hjärtat. Som om det var oviktigt vem som förde ämnet på tal. För mig skapade detta en stor känsla av övergivenhet, vilket i sin tur skapade behovet av upprättelse, av att upphäva den känslan, vilket gjorde att jag krävde mer närhet, ömhet och så vidare. Detta skapade en ond cirkel i förhållandet, jag sattes i en alltmer underordnad position som gjorde att jag också blev extremt jobbig, och han gav mig ingenting om jag inte bad honom om det.

En grej som var riktigt vidrig var när han frågade mig om det var ”allvarligt” när jag sade att jag mådde dåligt och att jag behövde honom, alltså satte mig i en position där jag var tvungen att avgöra om jag mådde dåligt ”på riktigt”. Problemet med detta är att en redan från början visar att en misstror personens känslor, genom att avvisa de första signalerna. För det mesta vad det ju inte så ”allvarligt”, men det blev i regel det när jag inte fick kärlek från honom. Hans ignorans gjorde att jag kastades längre och längre ner i ångesten, längre och längre ner i det desperata sökandet efter hans bekräftelse. Jag var inte hjälplös men jag blev hjälplös, att inte få det jag behövde från honom gjorde mig hjälplös. Jag tror att detta var en stor del av skälet till att jag mådde dåligt så länge (tror det var ett och ett halvt år).

Nu mår jag dåligt igen och kastas in i detta igen, och det är jävligt svårt att hantera. Trots att jag väl känner till den här spiralen så kastas jag in i den. Det krävs så lite för att jag återigen ska bli den där trånande, undergivna kvinnan som bara vill ha och ha men aldrig får, som blir jobbig och hysterisk. Skillnaden är att nu har jag feminismen i ryggen, nu kan jag förstå det här och lättare bryta utvecklingen, och framförallt inte lägga det där berget av skuld på mig själv som jag alltid gjorde innan. Men den patriarkala tystnaden finns kvar och den gör fortfarande ont, så jävla ont. Det är så svårt att bli fri, det är så svårt att sluta söka efter den där kärleken.

Att be män att sluta förtrycka är inte att vädja till män.

När en uppmanar män till att sluta förtrycka en får en ibland höra att en inte ska ”förlita sig på män” och att en måste ”driva kampen själv”. Jag är helt med på att feminismen inte kan drivas framåt av män, men jag anser att det är skillnad på att be män driva kampen åt en och på att be män sluta förtrycka en. Patriarkatet upprätthålls främst av män, det är mäns förtryck av kvinnor som utgöra själva patriarkatet. Detta innebär att män måste sluta förtrycka för att patriarkatet ska kunna upphöra. På det här sättet måste en som feminist försöka få män att sluta förtrycka, vilket kan göras på en mängd olika sätt, bland annat med direkta förfrågningar. Det innebär inte att en ”vädjar” till män eller något i den stilen, utan det är att skydda sig själv.

Det är skillnad på att försöka få bekräftelse av män och på att försöka få män att sluta förtrycka en. Jag är ganska ointresserad av att män ska bekräfta mitt feministiska arbete, däremot vill jag hemskt gärna att de ska lägga av med sitt förtryck. För mig är den ultimata bekräftelsen en kan få från en man att han slutar vara man, att han slutar förtrycka och istället framträder som en jämlike, och då är det ju inte manlig bekräftelse längre.

Feminismen är på många sätt en kamp emot män, alltså inte emot män som människor men emot män som män, som de förtryckare detta patriarkala samhälle har gjort dem till. Att en kräver att män ska behandla en väl, att de ska sluta förtrycka en, är inte detsamma som att söka deras bekräftelse. Det är ungefär som att säga att en vill ha en misshandlares bekräftelse när en ber hen sluta slå. För det är vad som sker här; män skadar kvinnor dagligen i patriarkatet, och det vill vi hemskt gärna att de ska lägga av med. Om de sedan tycker jag är bra eller vill knulla med mig eller vad fan som helst är jävligt oväsentligt. Jag vill helst bara att de ska lämna mig ifred med sitt förtryck som klibbar sig fast över hela mig.

I det här samhället så är kvinnor offer för mäns förtryck. Män har makt över kvinnor, och det är denna makt som de måste sluta utöva. Att be män som detta är inte att göra sig till ett offer, för det är en i vilket fall som helst, utan det är att erkänna att en är förtryckt i ett patriarkalt samhälle. All meningsfull feministisk kamp måste ha sitt ursprung ur denna insikt, insikten om att en är utsatt för något, ett offer för patriarkalt förtryck. Utan denna insikt blir det mycket svårt att bedriva feministisk kamp.

Det stämmer att vi bara kan lita på oss själva, men slutmålet i den feministiska kampen inkluderar även att män ändrar sig. Kvinnoseparatism, systraskap och liknande är bara metoder, det är inga lösningar på det patriarkala samhällets problem. Att påpeka för män att de förtrycker och be dem sluta med det är en utmärkt feministisk kampmetod för den som orkar, och jag tycker att de kvinnor som gör det ska hyllas istället för att skämmas för att de ”förlitar sig på män”. Det är inte det som händer här, utan det är feministisk kamp, kamp emot mäns förtryck.

Kvinnor kan slå män, men den manliga våldskulturen kvarstår.

Jag roas lite av hur vissa verkar tycka att det är något stort och viktigt avslöjande som har gjorts i att kvinnor också kan slå män, och tycker det är en bra grej att dänga det i feministers fejs. Alltså jag vet inte en enda feminist som förnekat att kvinnor kan slå och slår män, det är liksom inte som att vi tror att kvinnor är några jävla änglar som aldrig gör något fel.

Däremot finns det mycket stöd för idén om mäns våld mot kvinnor som något annorlunda än kvinnors våld eller våld i största allmänhet, eftersom mäns våld mot kvinnor äger rum i en könsmaktsordning som såklart inte går att bortse från när en bedömer våld. Mäns våld ser helt enkelt generellt inte likadant ut som kvinnors våld.

För att förstå våld så måste vi förstå makt. Mäns våld handlar om mäns makt, om mäns makt över kvinnor. Att säga: ”det är alltid fel att slå” kanske känns bra för ens jävla ego men det är tyvärr inte mycket till hjälp när det kommer till att bekämpa våld. För att bekämpa våld måste vi förstå varifrån det kommer, i vilka situationer det uppstår och så vidare. Män utövar majoriteten av allt våld i samhället och detta beror på att det finns en manlig våldskultur. Detta innebär såklart inte att alla män utövar våld (herregud), utan det innebär att våld är en accepterad och i många fall även uppmuntrad väg för män att skaffa sig makt.

Våldsamma män hyllas, lyfts upp och så vidare hela tiden. Vi blir fullkomligt överösta med bilder på män som använder rättfärdigat våld, det är ett av de vanligaste inslagen i vår kultur. Män får lära sig att våld kan vara en rättfärdigad metod att skaffa sig fördelar, män lär sig att det är den starkes rätt som råder.

När män använder våld som i samhällets ögon anses oacceptabelt så slätas det hemskt ofta över. Det är till exempel vanligt att en får höra om misshandlade kvinnor att de ”trots allt är jobbiga” eller liknande. Även kvinnor som blivit utsatta för misshandel förklarar ofta övergreppet med att det är deras eget fel. Detta är ett resultat av den manliga våldskulturen, den kultur som säger att män har rätt att utöva våld, som lär män att utöva våld.