Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

prioritera

Om att prioritera.

Tycker detta inlägg hos Hej Sonja är fantastiskt. Det här med mat alltså, det gör mig så trött. Det är ett sånt jävla käbbel fram och tillbaks om vilka märken som är nyttigaste, miljövänligast och så vidare. Samtidigt äter vi mer kött och mejeriprodukter än vi någonsin gjort, vilket ju är välkänt problematiskt för miljön.

Sonja beskriver den goda matens löfte såhär:

Väljer vi ekologisk dyr mat får vi ett löfte om att jorden har en chans att blomstra till ett paradis. Väljer vi den billiga skitmaten så är det ganska säkert att världen kommer att dö och bli en dyster vy med stinkande lik och skrikande ensamma barn överallt.

Hela mathetsen tycker jag är ett utmärkt exempel på hur en har lyckats dels individualisera miljöfrågan, men också hur den används för att skuldbelägg de som inte har möjlighet att leva upp till det. För mat är ju faktiskt en ekonomisk fråga. Det sägs att en ”alltid” bör prioritera bra mat, speciellt om en har barn. Det behöver tydligen inte vara dyrt, bara en lagar den hemma själv. Att en massa människor båda saknar kapital och energi till ”bra mat” finns nog inte ens i vissa personers sinnesvärld, för dem är det något en ”alltid kan prioritera”.

Jag tycker det är intressant detta hur frågor som faktiskt handlar om möjligheter görs till frågor om prioriteringar. Träning och mat är typexemplen. Alltså, det är klart de flesta kan köra en löprunda efter jobbet, liksom de flesta kan fixa bra mat trots tight ekonomi och två barn en är ensam om att ta hand om, men möjligheterna ser annorlunda ut för olika personer.

Årets mest menlösa förslag.

Att införa skolk i betyget måste ju ändå vara den absolut mest menlösa åtgärden man kan tänka sig för att lösa problematiken som ligger i grunden.

Anledningar till att folk skolkar:

  1. Man mår dåligt och är inte särskilt intresserad av att prioritera skolan
  2. Man tycker att lektionerna är meningslösa för att man inte blir utmanad.
  3. Man har inte utvecklat en ansvarskänsla eller ett intresse för skolan så man gör annat istället.
  4. Man blir illa behandlad i skolan av lärare eller elever.

När jag gick till skolan så var det inte för att jag var rädd att mina betyg skulle försämras om jag skolkade, det var för att jag tyckte att det var trivsamt, givande och intressant. När jag skolkade (vilket jag gjorde halva nian) så var det för att jag inte blev stimulerad i skolan och dessutom mådde skit.

Om man har problem hemma så måste skolan ta sitt ansvar istället för att tvinga alla elever att vara på plats med tuffare och tuffare medel. Det kommer inte att fungera.

Dessutom finns det redan en stark korrelation mellan betyg och närvaro, eftersom den som sällan är närvarande har sämre möjligheter att hänga med i undervisningen. Man kan anta att det finns två grupper: de som redan ligger så långt framme att de kan kosta på sig att skolka och de som skolkar för att de inte bryr sig. Detta förslag kommer endast att komma åt den första gruppen, vilket alltså kommer leda till att de som redan når målen för MVG kommer att tråkas ihjäl i klassrummet. Man kommer säkert också komma åt lite slentrianskolk men det är väl för helvete inte där problemet ligger.

Jag tycker att detta är det mest menlösa politiska förslag som kommit i år. Inte för att skolk inte är ett problem utan för att hela iden är att angripa ett symptom på ett mycket djupare problem: att skolan suger i sin nuvarande utformning. Den suger på att fånga upp elever som hamnar på kant, den suger på att engagera elever som ligger över andra i klassen och så vidare. På detta problem finns en lösning: fler anställda. Det finns inga genvägar med olika betygssytem eller betygsunderlag, om det inte finns tillräckligt mycket personal så kommer skolan inte att fungera i framtiden heller, så enkelt är det.

Det naturliga idealet.

Det naturliga idealet verkar mestadels inte leda till att folk faktiskt är mer naturliga, utan till att folk ljuger mer om huruvida de opererat sig och gör mindre extrema operationer.

En grej som är ganska vanlig är ju att kändisar uttalar sig i media och säger att de minsann varken äter nyttigt eller tränar, utan bara hur helt perfekta kroppar hela naturligt. De kan inte förstååå varför de är så smala eftersom de äter hamburgare och chips och geléråttor varje vaken jävla minut.

Men hela poängen är ju att folk ska tro att det är naturligt, och jag undrar bara hur i helvete man kan tycka att det är ett positivt ideal. Det borde ju vara rejält destruktivt att en massa människor går omkring och tror att vissa kan ha sådär snygga kroppar utan att göra en enda operation, utan att offra någonting. Det måste ju leda till otroligt mycket komplex.

Jag tycker folk borde vara lite mer ärliga om sina utseende och säga att: visst, jag ser ut sådär men jag har å andra sidan offrat något för det. Flera timmar på gymmet, en tråkig diet och kanske lite botox byggde denna vackra kropp. Det kostar tid, engagemang och pengar att se ut såhär.

För om man vill ha en perfekt kropp så måste man oundvikligen prioritera bort något annat, så är det. Och det borde alla ”unga tjejer” ha rätt att få veta från sina älskade förebilder, istället för att bli matade med svador om hur mycket alla andra kan äta utan att gå upp i vikt.

Att skjuta upp saker.

Jag är en jävligt slö person. Inte så att jag bara sitter hemma, mer att jag skjuter upp totalt ojobbiga och otroligt små saker till ”sen” hela tiden. Av nån konstig jävla anledning.

En sak jag tycker är sinnessjukt jobbig är att ringa samtal. Det spelar ingen roll till vem eller varför men jag hatar  det verkligen. Jag skjuter alltid upp det, ibland flera veckor, bara för att jag tycker så fruktansvärt illa om det.

Det värsta är ändå när man skjuter upp saker som bara blir jobbigare ju längre man struntar i det. Senaste exemplet på sånt är att jag i två månader struntat i att sätta tillbaks min p-ring (som jag tog ut för att kolla om mitt humör blev bättre, vilket det inte blev). Nu har hållbarhetstiden på de jag har gått ut och jag har haft massa oskyddat sex.

Orkar inte tänka på att jag eventuellt kan ha blivit gravid bara för att jag inte orkat köra upp grejen i fittan. Då måste jag genomgå en abort och det om något är sjukt jobbigt. Eller ännu värre: få en unge. Hu!

Jag måste fan bli bättre på att prioritera.

Att prioritera.

På sista tiden har jag varit sjuk och trött och haft så himla mycket roligare saker för mig framför att tänka på vad jag äter och träna. För det första blir det så sjukt uppenbart hur mycket tid man lägger på sånt till vardags (i egenskap av lite halv-ätstörd) och det är ganska jobbigt att få insikt om hur många timmar man egentligen kan ägna åt mat och sin kropp.

Och så kommer den där andra insikten, den om att det är rätt svårt att skaffa eller bibehålla någon slags ”drömkropp” om man inte är villig att uppoffra saker och spendera tid på det. Den om att man måste prioritera här i livet, eller att i alla fall jag måste göra det såsom min relation till min kropp och mat ser ut idag.

Jag vet i alla fall en sak och det är att jag inte tänker sätta mig i en situation där jag tränar flera timmar varje dag igen. Kroppen orkar faktiskt inte med så hård träning och det ger absolut ingenting i längden. Och att jag inte kommer att prioritera bort roliga utekvällar eller mys med mina vänner för att dra till gymmet.

Ge mig pengar!
Arkiv