Etikett: relation

Hela grunden för en relation är ju att man bryr sig.

När jag skrev om att kvinnor tar större ansvar för det känslomässiga arbetet, däribland kommunikationen, i heterosexuella relationer så var det många som tyckte att det är den som ”vill kommunicera som är ansvarig för att budskapet går fram”. Jag fattar verkligen inte hur man resonerar när man skriver såhär om en relation. Alla som ingår i en relation bör såklart ha ett intresse av att kommunikationen flyter på bra och att den andra parten känner sig sedd, jag förstår inte hur man skulle vilja ha det på något annat sätt.

Ibland kan jag uppleva att vissa personer i relationer hänger upp sig sjukt mycket på vad som är deras absoluta minimala ansvar, vilka regler som absolut inte får överträdas. Typ: man får inte vara otrogen, man får inte slå sin partner, man får inte ljuga, man får inte konsekvent undvika att svara i telefon och så vidare. Däremot så försöker de att ta så lite känslomässigt ansvar som möjligt och skyller det på att de inte ”förstår” när det är lämpligt.

Jag tänker att hela grunden för en god relation är att man faktiskt bryr sig om sin partner, annars kan det liksom lika gärna vara. Och om man bryr sig om en annan människa så borde man rimligtvis försöka ta reda på mer om det är något i dennes kommunikation som är oklart. Om man till exempel märker att någon är lite nere så kan man väl fråga, istället för att vänta med att ta ansvar tills personen säger något uttryckligen.

Vingklippt ängel.

Jag vet inte om ni gjorde det, men när jag var en sisådär 15 år gammal så läste jag denna bok. Det är en självbiografi skriven av en väldigt svårt psykisk sjuk ung kvinna med svåra självskadebeteenden. Jag minns att många som läste den började skära sig i armarna och att folk gick omkring med den som nån jävla bibel. Även jag blev djupt påverkad av den.

Efter att alla läst den och älskat den blev den först hånad och sedan utskälld. Hånad för att den var fånig, utskälld för att den uppmuntrade till självdestruktivitet och psykisk sjukdom.

Nåja. Nu hittade jag den i alla fall i kyrkan och bestämde mig för att läsa den igen. Och gud vad spännande det var. Alltså, när jag läste den senast så mådde jag själv dåligt, inte i närheten av lika dåligt som författarinnan men fortfarande så att jag identifierade mig med att må dåligt och kunde romantisera det. Nu gör jag inte alls det längre.

Det intressanta med boken är att den verkligen är skriven ur en sjuk människas perspektiv. När jag läser den nu märker jag det på fler sätt än att hon skär sig och hör röster, jag märker det framförallt på hur hon ser på omvärlden. Hennes perspektiv präglas av ett övermänniskoideal som jag innan var benägen att anamma, nu bara tycker är tragiskt.

Det är intressant att läsa om böcker som man innan haft en stark relation till, det lär en mycket om en själv.

Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt.

Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.

Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.

Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.

Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.

Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.

Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.

Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?

Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.

Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.

Bara vara vänner.

Jag har lyckligtvis aldrig blivit utsatt för det själv men detta med att ”bara vara vänner” är ju något som folk ofta drar till med när de inte vill ha en fortstat sex- eller kärleksrelation. För att slippa smärtsamma och bråkiga uppbrott så skiljs man åt som ”vänner”, bara det att denna vänskap aldrig tas i bruk i form av till exempel fysiska möten. Det bara rinner ut i sanden, men givetvis på ett planerat sätt.

Visst kan det finnas situationer där man faktiskt blir vänner men i majoriteten av alla fall verkar det vara en ursäkt för att slippa ”göra slut” på en kontakt, för att kunna låtsas som om man visst vill ha en relation med personen ifråga, bara inte just en kärleksrelation.

Vissa människor klamrar sig verkligen fast vid relationer eller åtminstone vid att rubricera saker som relationer även fast det inte är det i någon praktisk mening. Att säga att man ska vara vänner kan vara ett sätt att slippa ta en konflikt som annars uppstår vid uppbrott.

Om någon någonsin säger så till mig tänker jag göra det klart att jag med ”vän” faktiskt menar någon som jag träffar på en regelbunden basis, inte bara en ytligt bekant eller en för detta kärlek som jag tvångsmässigt kallar min vän bara för att det ska göra mindre ont att vara dumpad. Pallar inte ha en massa ”vänner” som skvalpar runt som en påminnelse om misslyckade kärleksrelationsprojekt.

Återförening.

Om bara tre dagar så kommer jag sitta på planet på väg till japan, delvis för att träffa denna människa. Vi skildes åt för ungefär tre och en halv månader sedan, då satte vi även punkt för vårt förhållande.

Jag är nervös för hur det kommer kännas att träffa honom igen. Om det kommer kännas ansträngt eller om jag kommer bli hals över huvud förälskad igen. Jag känner mg självständigare nu är jag gjort i hela mitt liv, kommer allt detta rinna av mig när jag träffar honom igen? Eller kommer jag inte fatta varför jag en gång blev kär?

Jag hoppas såklart på att vi ska kunna njuta av varandras umgänge utan att det river upp för mycket känslor. Att jag ska kunna förstå varför jag spenderade två och ett halvt år av mitt liv med honom utan att vilja ha det tillbaka.

Monogami/monoamori.

Monogami, eller tvåsamhet, är en av de starkaste normerna vi har i vårat samhälle. Det tas för självklart att man bara kan vara kär i en person samtidigt, att man måste välja vem man ska vara med för man kan bara vara med en enda. I alla fall ”seriöst”, som en uttalad relation. Om man beter sig som ett par med två olika människor blir folk förvirrade eller antar rätt och slätt att man inte är seriös med sina känslor gentemot de olika personerna, utan bara leker runt.

Även personer som lever utanför ramen för det normativa, till exempel är homosexuella, förväntas bygga sina förhållanden kring tvåsamhet. Även människor som är ovanligt liberala och reflektiva kring sexualitet antar brukar anta att personer är monogama när de inlett en kärleksrelation.

Öppna förhållanden är i mina ögon för det mesta samma sak som monogami, bara det att man har släppt lite på just den sexuella biten. Monoamori kallas det då. De flesta som har öppna förhållanden kräver fortfarande att känslorna ska vara exklusiva. Det tycker jag att man hör ofta när det resoneras kring öppna förhållanden; ”jag bryr mig inte om du ligger med någon annan så länge det är mig du älskar” eller ”sex och kärlek är inte samma sak”. Det är kanske inte monogami, med det förutsätter en exklusivitet när det kommer till känslorna. Det handlar fortfarande om att det finns något vi vill ha för oss själva.

Inte heller den typen av månggiften där en person ”håller sig” med flera partners ser jag som polyamori. I mina ögon rör den typen av arrangemang sig mer om att en person på grund av status och makt har lyckats skaffa sig ”fördelen” att kunna ha oömsesidiga relationer som inte bygger på kärlek. Partnerserna bli ett slags bihang, någon man roar sig med och försörjer, istället för en livskamrat.

Jag skulle säga att polygami i den betydelsen att en person har flera ömsesidiga kärleksrelationer som samexisterar utan att någon blir lurad eller utnyttjad är väldigt ovanligt. Mycket på grund av den mytbildning som finns kring kärlek som jag tog upp i första inlägget. Jag tror att människor vill att det ska vara exklusivt för att det ska vara ”på riktigt”, och har svårt att nöja sig med att vara en bland flera.

Såhär ser vi däremot inte på vänskap. Det går alldeles utmärkt, i de flestas ögon, att ha flera vänner som betyder otroligt mycket för en. Många har även flera olika personer som man kallar för sina ”bästa vänner” även om det är en term som i sig själv antyder exklusivitet. Visst kan man ibland bli svartsjuk på sina kompisar, men det händer sällan och det är inte heller särskilt socialt accepterat. Såhär är det trots att vänskap kan vara minst lika viktigt och avgörande som kärlek.

Så fort det kommer till kärlek så förväntar vi oss ensamrätt, även om det inte finns något som säger att det måste vara så eller att det ens bör vara så. Det är bara så det är utan att någon någonsin ifrågasätter det. Men jag tycker att det är synd att det är så, för jag tycker verkligen att vi ska börja ifrågasätta monoamorin som samlevnadsform och känsloideal.

Alla får leva tvåsamt om de vill, på samma sätt som alla får raka benen eller följa normerna till punkt och pricka på andra sätt. Men jag tycker att man ska sätta sig ner och reflektera en smula. Fundera över varför man valt tvåsamhet, om det är något man mår bra av och om man skulle kunna tänka sig att leva annorlunda. Jag tror nämligen att många är olyckliga i sina tvåsamma relationer men ändå väljer att låta det fortgå för att man inte ser några alternativ. Visst, de flesta vet ju att man kan leva på andra sätt men ofta så brukar den praktiska biten komma ivägen.

Istället för att verkligen känna efter vad man vill och få vad det nu är att fungera så börjar man med att fråga sig hur det skulle kunna funka att leva ickemonomamoröst. Men i väldigt få fall är det från början fullständigt klart hur man ska gå tillväga i en relation. För det mesta är det ju så att man träffar en person som man vill vara med och sedan löser man det hela därifrån, dock oftast med monoamorin som en självklar underförstådd komponent. Det är ju heller sällan så att det är enkelt att ha ett monoamoröst förhållande, för det mesta dyker det upp en massa problem även där, ofta problem som härstammar ur själva monoamorin. Som otrohet eller behovet av att göra slut på en relation man egentligen tycker om för att man har hittat någon annan som man också vill vara med.

Ofta när folk inleder relationer så brukar de diskutera var man drar gränsen för otrohet. Tänk om man istället skulle fråga sig: behöver vi ens en definition av otrohet? Inte för att svaret på frågan nödvändigtvis skulle vara nej utan för att inte alltid ta det för givet att otrohet är ett begrepp som måste definieras. För att vidga vyerna och börja ta det där med att man kan leva på andra sätt lite mer på allvar. För att inte ställa en fråga som redan har ett antagande om hur man ska organisera sin relation inbyggt.

Jag tror att vi ska börja ta det där med att man själv bestämmer hur man ska organisera sitt liv och sina relationer lite mer på allvar. Verkligen tänka på det att vi har alla valmöjligheter, att vi faktiskt kan leva annorlunda. Att det inte är något som bara andra gör, utan att vi också kan göra så. Sedan kan man såklart välja att leva monoamoröst ändå, men att utmana normen är inte bara att inte leva enligt den utan också att ifrågasätta den aktivt. Att inte se monoamorin som det självklara och polyamori som något obskyrt undantag utan att ständigt reflektera och revidera den syn man har på relationer. Att inte bara veta rent intellektuellt att det finns alternativ, utan att också faktiskt se dem.

Det blev ett långt inlägg detta. Detta var ämne nummer två i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.

När man vinner men förlorar ändå.

Den där känslan när man ”vinner” ett relationsbråk. Alltså lyckas föra fram sin poäng och få medhåll från den andra parten. Få hen att erkänna sitt misstag.

Det finns nog ingen känsla jag hatar mer. Man känner sig så otroligt jävla tom. Man har fått den andra att krypa till korset, be om ursäkt, men egentligen vill man ju bara ha hela jävla konflikten ogjord. Man kan liksom inte vara glad för att man hade rätt för det känns bara som ett sånt jävla nederlag för alla drabbade.

För jag vill ju bara att vi ska vara lyckliga tillsammans. Jag vill ju inte bråka, inte egentligen. Även om det kan verka så. Jag behöver inte ha rätt mot honom. Och när jag hör att ha ångrar sig så lider jag bara, men då är det liksom för sent.

Och jag får bara den där bittra eftersmaken i munnen.

Att ställa upp.

Ofta hörs utsagan rörande sex att man aldrig ska ställa upp på något man inte känner sig 100% bekväm med. Dels att man inte ska ställa upp vid tillfällen man inte har lust och dels att men inte ska ställa upp på olika typer av sex om man inte är helt bekväm i det. När det gäller tillfällen så tycker jag verkligen att det är helt okej att ställa upp även om man inte så sådär skitpepp. Det är helt normalt i en relation att man gör det.

Det är mycket osympatiskt med människor som tjatar om saker som ska göras i sängen, det tycker jag. Men jag tycker att den här idén om total bekvämlighet vid varje steg är lite konstig ibland. När jag inledde mig sexuella bana så vågade jag inte ta vid en kuk, än mindre ha den i munnen. Det var inget jag var bekväm med att göra när jag gjorde det, det handlade bara om att jag ville tillfredsställa min partner då han bett om det. Men se, det var inget farligt alls med det.

Nu menar jag inte att man ska ställa upp på allt men risken om man vill känna sig totalt bekväm i varje steg är att man inte fördjupar eller utvecklar sitt sexliv vilket är en förlust för vem som helst. Och framförallt är det väl förbannat trist att vara monogam med en människa som inte är intresserad av att ens testa det man själv vill göra. Jag orkar inte ens tänka på hur otroligt tråkigt jag skulle tycka att det var.

Jag tror att oron inför att pröva ofta handlar om förställningar om att det skulle vara äckligt eller sjukt eller att man inte skulle kunna. Som tjejer som aldrig rider sin partner för att de är rädda för att ”göra fel” eller inte vågar ta på sig själva under sexakten för att det liksom är ”för mycket”. Det är ju tråkigt att normer ska behöva ha ett så stort inflytande över folks sexliv.

Så jag tycker att folk borde ställa upp lite mer på varandras önskemål i sängen. För det mesta är det nog inget farligt utan bara ett utvidgande av sexuella erfarenheter. Ofta hittar man nog något man gillar också.

En tickande porrbomb?

En sak jag tänkte på när jag läste detta är en gammal Cosmopolitan-tidning jag har där det finns ett reportage med rubriken ”hans dator – en tickande porrbomb”. Visst är det en fin och dramatisk rubrik? Hemskt kul tycker jag, det där med porrpanik.

Jag förstår förvisso varför vissa tycker att det är jobbigt att ha en partner som kollar på porr även om jag verkligen inte bryr mig, men att folk blir förvånade när de upptäcker att deras partners gör det är fan fantastiskt. Herregud, folk kollar ju på porr, speciellt killar har en tendens att göra det (tror det är typ 2/3-3/4 av alla snubbar som har en relation som gör det), så hur kan man förvänta sig något annat?

Måste leta upp tidningen och visa. Det var så fint.