Etikett: ideal

Femåringar ska inte begränsas av smink.

Katrin har skrivit ett inlägg om Suri Cruise, ni vet barnet till Katie Holmes och Tom Cruise. Tydligen så vägrar Suri lämna hemmet utan att ha sminkat sig. Detta tycker Katrin inte är ett så stort problem, eftersom ”det inte skadar någon” att Suri sminkar sig.

Hon nämner att barn tycker att det är kul med färg och klet och att de då borde få kladda ner sig. Det kan jag absolut hålla med om i sak, jag tycker att hela vuxenstämpeln på smink är ganska fånig. Jag läste en gång ett inlägg av Benjamin Rask som jag tyvärr inte hittar nu. Han framförde testen att smink för barn kunde vara positivt eftersom barnet får en mer lekfull upplevelse av sitt eget utseende. Det blir inte så statiskt eller viktigt utan något man kan förändra och använda på olika sätt.

På sätt och vis är smink något som avdramatiserar utseendet även för vuxna. Det flesta kan vara snygga med smink om de bara lägger tid på det, till skillnad från naturlig skönhet som alla inte innehar. Kanske tänker man även mer på vad som är spektakulärt eller uttrycksfullt än vad som får en att se mest attraktiv ut.

För mig är smink en lättnad. Jag använder det sällan men det är skönt att veta att det finns där, att jag bara är några penseldrag ifrån att se annorlunda och för det mesta mer attraktiv ut. Men jag behöver inte vara snygg varje dag, det räcker med att veta att jag kan vara det.

Men när det går till den gränsen att man måste sminka sig varje dag, att man får panik om man måste lämna huset utan smink, när man sminkar sig även för att springa ner till till närlivsen i mjukisbyxor för att handla mjölk, då går det för långt.

Man kan tjata i evigheter om fria val och att det är upp till var och en vad man vill ha i ansiktet, men det är destruktivt att inte kunna slappna av utan det. Jag ser det lite på samma sätt som alkohol: det får gärna vara något extra, något som ”piffar till” då och då, men om det är en daglig ingrediens i ens liv som man mår dåligt av att vara utan så är det en begränsning. Och jag tycker inte att någon ska begränsas av smink, speciellt inte om man är fem år gammal.

Tyras jävla tuttar.

Tyra Sjöstedt har ju ”kommit ut” med att hon gjort en bröstoperation.

Tyra skriver att ”ingen av hennes läsare” har att göra med om hon har opererat brösten eller ej. Jag tycker väl förvisso inte heller det, alla ska ha rätt till sitt privatliv. Däremot får man väl räkna med att man stöter på frågor om man har en av Sveriges största bloggar, där man dagligen bloggar om saker som rör ens liv. Det kommer liksom med en viss nyfikenhet när man hoppar på dettåget.

Men jag tycker att Tyra sänder ut väldigt konstiga signaler. Hon talar hela tiden om att ”unga tjejer” ska ha självförtroende och yada yada. Ständigt detta tjat om att man ska vara nöjd med sin kropp och hur nöjd hon är med sin perfekta kropp. Hon kör ju verkligen förebildskortet rakt igenom.

Det är okej att operera sig och vara en förebild, man kan ju faktiskt ha bra självförtroende för det. Men att ljuga om vad som har skett, bli arg när folk frågar för att ”det inte har med dem att göra” och samtidigt, dag ut och dag in, langa samma jävla falska svada om att man måste vara nöjd med sig själv, när man själv har värsta modellkroppen som ju dessutom inte ens är naturlig.

Tyra verkar tycka att det är mer okej om det är ”naturligt”, alltså om brösten inte har en väldigt stor storlek. Här ställs ju begreppet naturligt totalt på sin ända, för naturligt ska väl fan i mig inte innebära att det är en okej imitation av något som hade kunnat uppstå naturligt, utan att det faktiskt är naturligt, alltså i bröstfallet silikonfritt.

Och sist men inte minst: detta jävla tjat om att man gör det för ”sin egen” skull är så förbannat fånigt. Det säger väl sig själv att det är för min egen skull eftersom de flesta tycker om att man själv och andra tycker att man är snygg. Men det går väl ändå inte att komma ifrån att ideal påverkar ett sånt här beslut, jag tror verkligen inte att Tyra hade genomfört operationen om det inte var så att stora, fasta bröst är ett väldigt starkt ideal i samhället. Och dessutom: varför skulle det egentligen vara så jävla mycket mer moraliskt korrekt för att det är för ens egen skull? Bröstoperationer måste ju vara det enda i hela världen som är ”bättre” ju mer egoistiska de är.

Feminism del ett, om höga klackar och om kroppens underkastelse.

Egentligen tänkte jag inleda den här kategorin med ett inlägg om varför man ska kalla sig feminist och inte humanist men jag blev intresserad av den här diskussionen rörande högklackade skor.

Högklackade skor skadar foten. Om du bär dem dagligen blir hälsenan förkortad vilket kan orsaka problem, man kan också få problem med ryggen och stressfrakturer. Det är lättare att snubbla om man bär högklackat och fötterna är sällan glada efter en hel dag i höga klackar.

För det mesta bär jag platta skor men ibland tar jag på mig klackar om jag vill känna mig lite extra fin. Jag tycker inte att man ska mygla med att det hindrar rörelsefriheten att bära höga klackar.

Ofta så hörs ett försvar för höga klackar som går ut på att man ska bära det för att det är snyggt och att det inte har något med kvinnoförtryck eller ideal att göra, utan att det rör sig om en subjektiv uppfattning som är fri för alla att välja om de vill inta eller ej. Samma försvar hörs ofta för plastikoperationer och smink.

Men frågan om höga klackar kan inte bara ses ur det förlovade individualistiska perspektivet utan måste även betraktas som samhällsfenomen. Det går inte att sticka under stol med att höga klackar är ett ideal i dagens samhälle, på samma sätt som det är ett ideal att vara smal. Vad som är intressant är vad detta ideal beror på och förmedlar.

Höga klackar ger dels illusionen av längre ben, vilket uppfattas som attraktivt. De gör även att musklerna i benet blir mer definierade och att gångstilen blir mer kvinnlig (förutsatt att man kan gå i dem, givetvis). Många tycker att ideal i sig är förtryckande men jag vet inte om jag håller med. Det vore såklart trevligt om alla kroppsformer och klädstilar såg som jämlika men jag tror inte att det är en möjlighet; människan kommer alltid att ha en uppfattning om snyggt och fult, och det gäller såväl kvinnor som män. Däremot kan man sträva efter ett samhälle där många olika ideal är tillåtna.

Men vad jag tycker är mer intressant än de rent estetiska aspekterna är vilket psykiskt ideal höga klackar förmedlar. Vi minns väl alla Alexander Mcqueens otroliga klackar som utgjorde någon slags kulmen på modet med extrema klackar som rådde för några säsonger sedan.

Jag tror att alla kan enas om att dessa skor inte är särskilt vackra. De ser inte mänskliga ut. Men blir man inte lite imponerad ändå? Tänk att det finns folk som kan bära dessa skor, människor som kan utsätta sig för det lidandet bara för att ha ett par skor på sig. På samma sätt som vi någonstans imponeras av en otroligt smal person, inte för att det egentligen tilltalar oss utseendemässigt utan på grund av själva lidandet som personen måste utstå för att kunna se ut så.

Och är det inte någonstans också det som höga klackar handlar om. Att sätta estetiken över bekvämligheten. Att låta kroppen underkasta sig något högre, ett ideal, själen, jaget, viljan eller vad man nu vill kalla det. Ofta kritiseras ideal med grunden i att de är omänskliga, men är det inte just det vi vill åt? Vi vill vara lite mer än bara människor, vi vill få våra kroppar att underkasta sig våra själar.

Och om man ser omkring sig, på de ideal som präglar samhället, handlar det inte väldigt mycket om lidandet som sådant? Folk imponeras inte så mycket av kroppar, skor eller kläder som sådana utan av vägen dit, av det man är tvungen att offra.

Sofi Fahrman är en inspiratör, inte en konsumentrådgivare.

UnderbaraClara och Bloggkommentatorerna skriver om bristen på kritik bland modebloggare. Nöjesguiden skrev ett reportage om det för ett tag sedan, som dissades gruvligt att Martin Schori (hör inte till saken, men Viktor har skrivit roligt om det).

Det stämmer att få modebloggerskor ägnar sig åt kritik. Men frågan är: vem gör det? Folk som skriver om konsumtion brukar väl i regel vara fruktansvärt okritiska vad jag vet. Jämför med den genomsnittliga prylbloggaren eller maclifestylesnubben. Ändå är det nästan bara mot modebloggare denna kritik riktas. Varför?

Tyvärr så är det ju lite detta som konsumtionssamhället bygger på: det okritiska uppslukandet av produkter. Produkterna man äger är ens jag och man ska aldrig aldrig erkänna att något i ens liv är fel, skevt och fult. Vem vill erkänna att man gjorde ett dåligt köp, att man ägnade en timme av sitt liv åt att se en dålig visning eller att man peppade inför en utekväll på en tråkig klubb med tråkig musik?

Men framförallt så är det liksom inte underhållande med den typen av ärlighet för vem är intresserad av att läsa om det halvdana. På samma sätt som jag inte skriver om halvlama sömniga fikor med mina vänner eller om tråkiga fyllor så skriver inte Sofi Farhman om halvtråkiga visningar. Det är egentligen inget konstigt med det för man skriver ju bara om extremerna. Jag tror att de flesta modebloggeskor hade skrivit om de varit på en helt fruktansvärd visning också, men man brukar ju försöka undvika att ägna sig åt fruktansvärda saker.

Jag ser inte Sofi Fahrman eller Elin Kling som någon slags konsumtionsrådgivare, jag ser dem som inspiratörer. Det dem gör är att visa upp den där perfekta ytan och låta den som vill inspireras av den. Det är inget konstigt med det egentligen.

Det hade varit en annan sak om de utgav sig för att ägna sig åt moderecensioner och skrev om varenda visning de varit på och dessutom försökte gå på alla, men så är det inte. De går av naturliga skäl på visningar med märken de gillar och skriver om saker de finner ett värde i att skriva om. De gör inte anspråk på att vara konsumentrådgivare eller leverera någon slags objektivitet.

Visst hade det varit kul med lite mer miljötänk, idealdebatt (som i och för sig inte är helt ovanlig) och politik bland modebloggarna men det finns faktiskt ingen anledning för dem att skriva om fula kläder. Allvarlig talat så tycker jag bara att det är konstigt att framhålla det. Ungefär som om jag skulle skriva om dåliga böcker eller dåliga fotografer.

För den som vill läsa bra och intressant om skönhet så finns alltid Benjamin Rasks blogg på Rodeo. Alltid intressant och relevant blogg som handlar om skönhet och framförallt trender inom skönhet, vilket ju brukar ha en hel del att göra med mode.

Benjamin Rasks bylinebild. Hoppas det är okej att jag använder den eftersom jag skrev så fint nu.

Men den som är lite lagom komplexfull då?

Hanna Friden har ju som sagt skrivit en väldigt intressant krönika angående att anorektiska tjejer inte vill vara normala, apropå veckorevyns tilltag med att låta delar av redaktionen vika ut sig (för alla som tror att de blivit tvingande till det: det har dem inte!).

Jag och Hanna (inte Friden nu) har innan skrivit om att vanliga människor i regel framställs som just vanliga människor, det vill säga lite tråkiga och glåmiga, som på bloggen kroppsbilder. Detta är ingen kritik mot kroppsbilder, det är en skitbra blogg som jag personligen finner en viss hjälp i när jag får idéer om att jag är tjockast i världen. Däremot håller jag helt klart med i analysen att folk som lider av ätstörningar i regel inte blir mindre pepp på att svälta sig av vanliga människor som framställs på ett vanligt sätt, för ingen vill ju vara en vanlig tråkig typ.

Och det är ju det som är så bra med veckorevyns tilltag, för de visar liksom inte upp ”vanliga tjejer” på det sättet. De visar att vanliga tjejer kan vara ovanliga, sexiga tjejer. De visar att man inte behöver passa perfekt i mallen sig för att kunna vara snygg. Jag gillar verkligen det. Det är ju det som veckorevyn gjorde bra den här gången, de försökte för det vanliga att framstå som något åtråvärt. Och om det vanliga är åtråvärt har vi nog kommit en bra bit på vägen.

Sen kanske den som ligger långt långt nere i ätstörningsträsket blir mer peppad av det, jag vet inte hur jag skulle känna för jag har personligen inte varit så djupt själv. Jag har dock svårt att tänka mig att det skulle åsamka någon större skada med den typen av tilltag, jag tror att det är väldigt få som på grund av veckorevyn trillar djupare ner. Men det är klart att man måste behandla folk på andra sätt en genom att visa upp ”vanliga kroppar”, det tror jag inte att nån motsätter sig. Det ena utesluter dock inte det andra.

Däremot tror jag att majoriteten, alltså de som bara har lite småkomplex, kanske skippar ett mål eller ägnar lite för lång tid åt att dra sig i valkarna och är missnöjda sådär som folk är mest kan bli hjälpta av det. Jag blir inte hjälpt av just veckorevyn men av att ”piffa till” mig lite då och då, för då påminns jag om att jag kan vara snygg bara jag vill. Det är skönt att veta det.

Jag tror att det framförallt är dem veckorevyns kampanj riktar sig till. Alltså den helt vanliga mode- och skönhetsintresserade tjejen som gärna vill känna sig snygg inför sin partner eller sitt ragg eller bara i största allmänhet. För det är inte bara de riktigt sjuka som är problemet utan också att det finns så många som bryr sig lite för mycket om sina celluliter, utan att för den sakens skulle vara ätstörda. Man behöver inte alltid dra till med ytterligheterna.

Man förlorar inte förmågan att göra saker bara för att man tar av sig kläderna.

Veckorevyn har gått ut med en kampanj som heter ”size hero” som i stort handlar om att man ska vara stolt över sin kropp, en del i detta är att redaktionen ”viker ut” sig i tidningen.

Daniel Nordström har i sin tur kritiserat kampanjen eftersom han tycker att det är ”unket” och att kvinnorna framställer sig själva som objekt för att motverka en annan objektifiering. Det här jävla tjatet om objektifiering kan göra mig så matt. Jag tycker att det är tråkigt att kvinnor som klär av sig och visar upp sina kroppar alltid ska antas vara ”objekt”. Ett objekt är man ju om man är passiv och viljelös, men en kvinna som visar upp sig själv naken på eget initiativ och på samma sida där hon skriver en text om att hon är stolt över sin kropp är väl inte ett objekt. Jag kan vara stolt över min kropp och vilja visa upp den utan för att den sakens skulle göra mig ”tillgänglig” på samma sätt som ett objekt är tillgängligt. Hur kan han påstå att det är objektifierande att aktivt driva en kampanj för något, med bilden av sig själv som ett medel.

Vem är det som objektifierar här om inte Daniel själv? Det finns inget i bilden eller upplägget som är särskilt objektifierande, mer än nakenheten! Måste en kvinna behålla kläderna på för att hon ska kunna tillmätas en egen vilja och varför är det så? Så fort en kvinna kastat av sig kläderna är hon inte längre ärbar eller handlingskraftig, hon förvandlas automatiskt till ett objekt! Det är ju en helt absurd syn på kvinnor, kan jag tycka. Bloggkommentatorerna skrev om att en man har mycket lättare att klä av sig, vilket är helt och hållet sant. Så fort en kvinna klär av sig ”förlorar” hon något, sin förmåga att ta beslut! I alla fall enligt Daniel Nyström.

Poängen i Veckorevyns kampanj är hursomhelst inte att verka emot objektifiering utan snarare den mediala bilder av kvinnliga kroppar i allmänhet. Problemet med de avklädda kvinnor i reklamer är egentligen inte de enskilda bilderna i sig, utan den otroliga likriktningen i utbudet. Tjejer har ett fåtal medialt gångbara sätt att vara, klä sig, föra sig och se ut. Detta leder givetvis till att många blir missnöjda, för om det fanns ett större utbud av eftersträvansvärda ideal så skulle många fler känna att de kunde passa in i något av dem. Därför är det viktigt att visa upp andra typer av kvinnor, vilket också inkluderar andra typer av kroppar.

Man kan kritisera Veckorevyn för att vara banala, men initiativet måste förstås mot bakgrunden att Veckorevyn är en tidning som riktar sig till unga kvinnor som är intresserade av heterosexualitet, utseende, mode och ”hälsa”. I det formatet funkar inte nån långsökt analys av utseendeideal, däremot är inpräntandet av några olika ideal och det faktum att alla har lite skavanker en fungerande koncept. Det blir kanske inte blir sådär perfekt som det vore om alla bara kunde släppa det där och se ”insidan” istället, men det är en förbättring. Så jag tycker att veckorevyn ska köra på som de gör!

Dags för en ny moralsyn kanske.

Nu har det då läckt en nakenbild på Kissie. Jag är inte förvånad alls.

Det som jag däremot tycker är förbannat jävla löjligt är allt moraltjat om att den där bilden kommer finnas ”för alltid” och att ”ingen kommer vilja anställa henne”. Typ såhär:

Stackars flicka, så mycket som hon förstör för sig själv. Ingen fantastisk framtid där inte. Kan inte vara många, förutom utvikningstidningar, som kommer att vilja anställa henne. Trist, man hade ju hoppats på att hon var bra mycket mer klipsk och annorlunda som person än som ”Kissie”

Fan vad trött jag är på alla som måste tjata om att bilder man lägger ut på internet finns kvar för alltid. Det är för det första inte sant, jag har för mig att medellivslängden för material på internet är ungefär 8 månader. Man måste också ta i beräkningen att det enorma informationsflödet vi har idag gör att ingen kommer bry sig om Kissies nakenbild om en vecka. Det sker helt enkelt för många skandaler för att någon ska orka bry sig särskilt länge. Vad fan, inte ens misshandel eller ”våldtäkt” (att Nemo knullade med en icke byxmyndig) blir en särskilt stor grej.

Dessutom: vad sägs om att uppdatera eran moralsyn lite? Idag så kan man hitta lite ”opassande” bilder på lite vem som helst. Kändisar viker ut sig åt höger och vänster, folk knullar i tv och det sabbar inte hela deras liv. Jag fattar inte folks fixering vid att man ska få ett ”straff” för att man levt ”omoraliskt”. Det bara tjatas om hur svårt Tylösand-människorna kommer ha att få jobb hela tiden. Varför är det så viktigt att tjata om det?

Jag gratulerar Kissie för att hon trots ickecensurering har en rätt schysst kropp (om man ser till hennes ideal) och hoppas att hennes framtida arbetsgivare kommer att bedöma henne för hennes kompetens istället för att hon råkade ta en nakenbild på sig själv. Det är i alla fall vad jag skulle gjort om jag anställde folk. Vettiga människor inser att alla har skelett i garderoben och att en nakenbild inte är en stå stor grej, i alla fall inte om man jämför med de brott som många bloggare begår utan att få någon moralistmaffia på sig.

Men låt henne?

Kissie har skrivit värsta inlägget om hur dåligt hon mår. Jag älskar när hon gör det, det är som att få en fin liten inblick i hennes (riktiga)  liv liksom, få bloggerskor är så snåla med det som Kissie.

Och nu har hon skrivit om sina operationer, och jag måste ba säga: fan vad rätt hon har!

Jag är inte för smal, jag bantar för jag vill inte för någon har sagt åt mig. Näsan har jag haft komplex sen jag var liten, därför fixade jag den nu. För jag har pengar, inte för någon kommenterade någon negativ. Hade jag velat hade jag lagt ut en bild på alla bloggläsare som jag tycker är fula och pekat ut era fel. Men nu gör jag inte det…

…Dock är andlendingen nu till att jag har knäckts, lite, mindre, en smula (så pass mycket så jag inte bloggar mer för ikväll) är allt snack om det jag gör med mig själv. Det rör mig, ingen annan. Tyckte ni jag såg snyggare ut förut? Fine tyck det, jag håller inte med. Har ni något negativt att säga säg ingenting alls eftersom jag har inte frågat er om vad eran personliga åsikt om mina ingrepp.

Jag har också svårt att begripa moralpaniken kring Kissies operationer. Om det är så att hon har så dålig självkänsla som alla skriver, låt henne då? Hon borde ju verkligen få bestämma över sig egen kropp, kan jag tycka. Dessutom försöker hon ju verkligen inte pracka på det på någon annan, hon opererar sig men det är ju inte ett ideal hon verkar tycka att andra ska leva upp till. Hon brukar knappast tjata om att andra har små bröst, t.ex.

För det första hatar jag folk som måste påpeka hur jävla osäkra vissa personer är (läs här för kloka tankar om det). Man ba: men om det är så, kan det inte få vara så? Måste du göra det värre genom att snacka om det. Dessutom så är det bara en mer accepterad av det gamla hederliga retoriska greppet förminskning, alltså att klappa nån på huvudet och tycka ”synd om” eller ”lilla gumman” och därigenom underminera den personens alla åsikter. Det är inte att visa sig mogen eller ”stark”, det är bara att använda sig av världens äldsta härskarteknik.

För det andra så tycker jag att det är så löjligt av folk att anklaga Kissie för att vara utseendefixerad i samma andetag som de börjar orera om hur ful hon är efter sina operationer. De flesta är utseendefixerade men vi har alla olika ideal, vissa ideal är ”finare” än andra ideal, och Slitz-ideal är tydligen lite extra tacky. Men det handlar ju bara om elitism, om att vissa människor gör anspråk på att ha den ”rätta” smaken, medan vissa andra har ”fel” smak. Och människorna med fel smak är tydligen mer utseendefixerade än andra.

Så jag tycker Kissie ska stå på sig och göra hur många operationer hon vill.

Varför jag avskyr ordet kurvig.

Ett begrepp som jag stör mig enormt mycket på är ”kurvig”. Kurvig kan betyda precis vad som helst, det kan vara ett annat ord för tjock eller vara en skitsmal tjej med lite former. Att vara kurvig är ju egentligen bara att ha en smal midja i förhållande till bröst och höft, inget annat, men fortfarande används det om folk som har stora magar, eller helt vanlig kroppsform fast med lite ”extra” att ta i.

När man pratar om att man inte är för det där skitsmala idealet utan gillar kurvor och tar Scarlett Johansson som exempel, så blir jag fan arg. Scarlett är fruktansvärt snygg och har en fantastisk kropp, men hon är faktiskt smal. Kurvig, absolut, men hon har fortfarande ingen ansenlig mängd kroppsfett. Hon har förvisso heller inte ett Bmi på 15, men om man jämför med den normala kvinnan är hon smal.

Det jag upprörs över är dels att man egentligen inte för någon konstruktiv dialog om ideal som sådan utan bara byter från smal som en pinne till smal med kurvor, fast fortfarande vill göra anspråk på pk-poäng. Att ha kurvor som ideal kan vara minst lika exkluderande som bara smal. Jag har till exempel inga anlag för att få fina kurvor, för mig är det mycket enklare att bara banta än att lägga upp min träning så att jag blir lika bootylicious som Beyonce. Dessutom ogillar jag hur man placerar ”olika typer” av tjockisar i olika kategorier och därmed samtidigt säger att de tjockisar som inte tillhör den kategorin är den sämre typen av tjockisar. Dem som har mycket fett runt magen är dåliga tjockisar, dem som har det på rumpa och bröst är bra.

Om vitsen med retuchering.

Bloggkommentatorerna har skrivit om Kissies Beryktade retuscheringskonst och frågar sig vad meningen är.

Meningen är att att Kissie definierar hela sin personlighet utefter sin blogg, hur mycket hon än försöker förneka detta. Faktum kvarstår att Kissie är den person hon visar upp i sin blogg, endast, hon verkar inte ha en personlighet utanför det. Visserligen tjatar hon alltid om ”Alexandra”, den person som hon säger sig vara privat, men det är väl knappast någon annan än hon själv som tror på den smörjan. Kissie bryr sig inte om hur hon uppfattas i verkligheten eller om hur hennes blogg färgar det intryck hon ger på folk, hon bryr sig bara om sin bloggpersonlighet och ju snyggare, provocerande och utpräglad den är desto bättre. Alltså ställer sig Kissie inte frågan hur folk uppfattar henne i verkligheten.

Det är obehagligt med människor som skapar sig alteregon som ursäkt till att bete sig som ett svin i vissa sammanhang. Att säga att det inte är ens ”riktiga” personlighet är så jävla förljuget och efterblivet. Människan är inte så skapad att man har två olika personligheter såvida man inte har någon slags (ganska ovanlig) psykisk sjukdom. Det finns inga handlingar man inte kan ansvara för. (Undantaget dem som men begår under hård psykisk eller fysiskt tryck, vilket inte är fallet när det gäller Kissie. Jag tror knappast att någon sitter med pistolen mot hennes huvud och tvingar henne att spela den där rollen).

Nog om det. Det som är så obehagligt med Kissie är hur hon totalt skiter i hur hennes privatliv drabbas av bloggen. Hon skriver att hon hatar sin nyfödda halvsyster, skaffar ett par gigantiska bröst jag starkt misstänker att hon inte vill ha, lägger ut en videoblogg där hon mordhotar Bella och Tyra innan deras program och retuscherar sina bilder så att hon ser ut som en karikatyrbild på en utvikningsmodell. Även om det från början kan ha varit en oskyldig lek så är det uppenbart att bloggpersonligheten Kissie har tagit över Alexandra, för med det ryktet och den framtoningen så sabbar man tyvärr stora delar av sitt liv, om jag var Kissies morsa hade jag till exempel inte blivit så glad av att hon smutskastade min dotter i vartannat inlägg. Framförallt så kommer Alexandra mer och mer formas efter sin bloggakarraktär, för så är det när man spelar en roll flitigt.

Alexandra tycks inbilla sig att det inte är så det fungerar, att man kan separera sin offentliga personlighet från sin ”riktiga” och att dessa tu inte influerar varandra vilket givetvis bara är banalt. Kissie har många vänner genom bloggen, hon har bloggen som sitt jobb och utöver det så ägnar sig åt aktiviteter att skriva om i bloggen. Dessutom har de flesta hon träffar läst hennes blogg, vilket gör att deras förväntningar på henne är att hon ska bete sig som i den, och om folk förväntar sig något visst av en person så levererar personen för det mesta just det.

Men det här förstår inte Alexandra, hon tror att Kissie är en mask som hon kan ta av och sätta på närhelst hon behagar, hon tror att både hennes anseende och hennes egna personlighet ska stå oberörda när hon väljer att ta av den. Jag önskar henne lycka till, men jag tror tyvärr inte att det kommer fungera. Man kan inte byta personlighet bara sådär.