Kommentarsfältsdiskussion om objektifiering och preferenser.

I Lemoines kommentarsfält dök en intressant diskussion angående ett inlägg jag skrev för ett tag sedan där jag försvarar Sjödins rätt att på sin egen blogg som handlar om sex skriva om sina preferenser gällande kukstolek. Personen menar att eftersom jag har skrivit om att kvinnor måste få uttrycka sina preferenser kring kukstorlek i vissa sammanhang och på ett respektfullt sätt så har jag förverkat min rätt att säga något om penetrationsnormen.

Nej, det hänger såklart ihop. Men inlägget handlar inte om preferensen i sig utan om ilskan som uppstår då en kvinna beskriver sina preferenser i ett sammanhang med det uttalade syftet. Jag har inte heller några problem med att säga att jag själv har idéer om hur en kuk ska vara formad och vilken storlek den ska ha, under förutsättning att jag ska ha omslutande sex. Däremot kan jag se många sätt att ha sex på som inte inkluderar omslutning, om det nu skulle behövas. Det är dock tråkigt att dessa sätt att ha sex på är såpass osynliggjorda, vilket är det jag menar när jag kritiserar penetrationsnormen.

Och fick som svar:

Problemet ligger snarare i att kvinnors sexistiska eller könsnormerande uttryck i den mån de alls påtalas konsekvent (och könsstereotypt) bortförklaras som något oskyldigt, t.ex. i form av att de ”bara beskriver sina preferenser”, samt att alla former av strukturella analyser av beteendet ignoreras eller mörkas.
Att det sedan kan finnas sammanhang där det är rimligt att uttrycka sina sexuella preferenser är en annan sak.

Detta att kvinnors könsnormerande uttryck skulle beskrivas som oskyldiga kan jag inte relatera till. Jag tycker att det finns en omfattande problematisering kring hur kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer. Diskussionen kring kvinnors objektifiering av män går dock på lågvarv, och det enklaste skälet till det skulle jag säga är att kvinnor faktiskt objektifierar män i betydligt lägre grad än motsatsen inträffar. I vilket fall så svarade jag:

Du talar om sammanhang där det kan vara passande att tala om preferenser. Ett sådant sammanhang tycker jag är en blogg som handlar om sex, vilket är fallet jag behandlar i inlägget. Du kanske tycker annorlunda. Förklara i så fall gärna vad ett ”okej” sammanhang för kvinnor att tala om sina preferenser skulle vara. Att däremot sitta och snacka om mäns kukstorlekar, snacka om att män med små kukar etc är fula, äckliga osv skulle jag inte försvara och har inte heller gjort. Det tycker jag är osmakligt och objektifierande, precis som det hade varit om det drabbade kvinnor.
Jag förklarade i inlägget tydligt skillnaden mellan det som Sjödin gör och den typen av objektifiering kvinnor utsätts för, som jag givetvis tycker är fel även när män utsätts för. Om en man skrev en blogg liknande Sjödins som på et respektfullt sätt tog upp hens preferenser kring sex och kvinnors utseende så skulle jag inte ha några problem med det problemet är när personer attackeras, recenseras och så vidare för sitt utseende när det egentligen är ytterst irrelevant.

Det är väldigt viktigt att poängtera skillnader i hur det talas om preferenser. Till exempel i en forumträd om vad en föredrar för behåring av sin partners underliv så är det såklart lämpligt att diskutera just detta. Däremot kanske en inte ska kommentera alla bilder på människor en ser med hur attraktiva de människorna är. Det är inte relevant och det är objektifierande. En ska också i alla diskussioner undvika att vara hånfull eller förolämpa människor som ser ut på det sättet en själv inte föredrar. En kan säga ”jag föredrar kvinnor som rakar underlivet” men att gå steget från det till att säga ”kvinnor som inte rakar underlivet är äckliga” och fortfarande hävdar att en bara ”ger uttryck för preferenser” är otroligt märkligt. Som svar fick jag i alla fall:

Ett ok sammanhang är väl där de individuella skillnaderna är det centrala för diskussionen, inte bara ett sammanhang där sex diskuteras.
Även vad som betraktas som respektfullt skiljer en hel del beroende på könet hos den som beskriver preferenserna. Att som man beskriva en kvinnas eller kvinnors utseende eller egna preferenser kring dessa betraktas nästan aldrig som respektfullt utan ses snarare som en kränkning av dennes integritet, när en kvinna gör detsamma möts det inte med i närheten av den misstänksamheten och negativa attityden utan förutsätts på samma sätt vara oskyldigt eller t.o.m. att mannen/män bara ska ta emot.

Och svarade:

Eftersom det är Sjödin som driver bloggen och initierar diskussionen så får en väl tänka att det är just det hen beskriver i inlägget som är menat att stå i centrum. Vem menar du definierar diskussionen om inte hen själv?
Jag skulle i alla fall inte ha problem med det om det framfördes som Sjödin gör, det vill säga utan förolämpningar och liknande. Problemet är när människor pratar om att vissa saker är äckliga och liknande, eftersom det direkt stigmatiserar kvinnor som inte faller under deras preferenser. Jag har aldrig sett en man göra detta för att sedan bemötas med ilska, däremot har jag sett många män objektifiera kvinnor i helt opassande situationer och/eller kallat kvinnor som inte lever upp till deras preferenser för äckliga för att sedan försvara sig med att de ju ”bara sa vad de tyckte”. Ett sådant agerande är inte okej oavsett om det kommer från en man eller från en kvinna. Att jag själv inte sett et betyder såklart inte att det inte har hänt, men jag kan sluta mig till att det inte är jättevanligt. Om jag hade sett det så hade jag troligen försvarat mannen i fråga, för jag tycker att det är en orimlig sak att bli arg över.
Att män som berättar om sina preferenser skulle mötas med större misstänksamhet tycker jag verkar konstigt. Var och varannan tjejtidningar hur ju en spalt där män kan berätta om vad de gillar, vilket ses som helt normalt.

Den här idén om att det skulle vara mer okej för kvinnor än män att tala om sina preferenser är mig fullkomligt främmande. När jag ser mig om i världen så är de som talar om sina preferenser rörande det motsatta könet (förlåt för heteronormativitet, men ni fattar) nästan uteslutande män. För det mesta går detta obemärkt förbi, utom att något feminist reagerar. Ibland, som när någon lägger upp en jävla bild på en kvinna med hår under armarna från melodifestivalens publik och någon annan säger att hen ser ut som ”en fitta på tvären”, så blir många många människor arga. Men det är knappast ”samtal om preferenser” vi snackar om här, utan det är hets mot privatpersoner och brutal objektifiering, vilket såklart inte är okej oavsett vem som gör det eller vem som drabbas av det.

Berätta för mig hur jag ska sätta gränser för patriarkatet.

Fick den här kommentaren under mitt inlägg om mina erfarenheter av kvinnoförtryck.

Så du valde att bli utnyttjad, sa inte emot och därför ”lever vi i ett patriarkat”. Alla kan sätta gränser, men du valde att inte göra det.

Så jag vill ställa en fråga till hen som kommenterade, och gärna till alla andra som uppmanar mig till att ”skaka av mig det”, ”sätta gränser” och så vidare när jag skriver om kvinnoförtryck. Ni som verkar så bra på det här med att ”sätta gränser” kan ju berätta för mig hur jag skulle ha gjort i mitt liv.

Hur skulle jag ha ”satt gränser” när jag som barn blev matad med synen på att en kvinnas högsta mening i livet är att ha en pojkvän och att vara vacker? Hur skulle jag ha gjort för att undvika att ta intryck av något som hela mina omgivning berättade för mig, med både bilder och ord? Hur skulle jag som tioåring ha sagt ifrån när jag blev mobbad för min vikt? Hur skulle jag ha sagt ifrån mot reklamen med perfekta kvinnor jag såg varje dag på väg till skolan? Skulle jag har ringt till Disney och läxat upp dem för det kvinnoideal de presenterade i film efter film, jag som inte ens kunde engelska då? Skulle jag ha klottrat reklamaffischerna svarta?

Hur skulle jag undvika att påverkas av det som ständigt fanns omkring mig? Som barn har en ingen självständig förståelse av världen och är utelämnad till vuxenvärlden, en litar på att ens föräldrar och ens lärare ska stå för det som är rätt och sant. Jag vet inte hur det är med dig, men självständigt tänkande var liksom inte min starka sida när jag var tio, det är något jag tränat mig till. Menar du att jag skulle ha rensat ut det som var bra och det som var dåligt? Hur skulle jag ha kunnat veta att jag skulle bli matad med en massa förställningar om min kropp och mitt sätt att vara som skulle leda till en massa ångest för resten av mitt liv?

Hur skulle jag ha gjort för att sätta gränser för tankar som planterades och sedan frodades inne i mitt eget huvud? Hur skulle jag ha motat bort tankarna på att jag var tjock och äcklig? Tro mig, jag försökte tycka om mig själv, men jag lyckades inte på många många år. Jag ville verkligen lyckas, jag ville verkligen sluta hata mig själv, men det gick liksom inte. Du som verkar veta, hur skulle jag ha gjort istället? Kan du dela med dig av din hemlighet så att jag kan vidareföra den till alla som är där jag var då nu?

Hur skulle jag ha gjort för att bryta den destruktiva dynamik som fanns i mitt förhållande? Tro mig, jag försökte verkligen, men det gick liksom inte. Jag ville verkligen rädda det, jag ville verkligen ha ett bra och jämställt förhållande, men det var så svårt. Jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Jag visste inte vad det var som fick mig att må så dåligt, vad som fick mig att känna mig så värdelös och underlägsen i min relation, och jag visste än mindre hur jag skulle ta mig ur det. Jag visste liksom inte ens att jag blev trampad på, hur skulle jag kunna sluta bli det bara sådär? Jag älskade ju honom så mycket, jag ville ju vara med honom. Hur skulle jag göra för att bara sluta med det?

Hur ska jag göra för att få bort den ångest jag idag känner över att inte vara tillräckligt vacker, tillräckligt smal och tillräckligt behagfull? Jag försöker dagligen, men det tycks inte finnas någon enkel lösning. Jag kan inte bara säga nej till dessa tankar, de har frodats i mig sedan jag var liten och de ger sig inte av så lätt. Det har tagit en massa år och jag har ännu inte blivit av med dem helt, de bubblar ständigt upp igen när jag ser på fel film, läser fel böcker, kollar på fel bilder. De är så satans starka, de där idéerna. De som jag blivit matad med sen jag vara liten. De vill liksom inte släppa mig fast jag bekämpar dem varje dag. Men du verkar ju veta. Hur ska jag göra för att släppa dem? För att bara välja bort dem? Berätta snälla, för jag väl så gärna veta. Jag önskar så mycket att det fanns ett enkelt sätt, en quickfix som kunde rädda mig ur detta.

Berätta gärna för mig hur jag ska sätta gränser för något som finns överallt omkring mig och gjort det så länge jag levat. Berätta gärna hur jag ska sätta gränser för det som är så otroligt mycket starkare och livskraftigare än jag själv. Berätta gärna hur jag ska sätta gränser för patriarkatet. Det jag har använt hittills har varit feminism. Men det har tagit tid, väldigt mycket tid. Jag skulle verkligen vilja veta om det finns något som går snabbare.

Om att må dåligt och orättvisa.

Angående 21 år av kvinnoförtryck (som jag fått skitmycket fin respons på, tack!) så vill jag bara påpeka en sak.

Jag har mått dåligt och varit destruktiv på en massa olika sätt. Jag har skurit mig i armarna, varit ätstörd och varit deprimerad och så vidare, jag menar inte att allt detta har haft sin orsak helt och hållet i kvinnoförtryck. Vissa av grejerna har jag inte ens tagit upp för att jag inte ser det som relevant i sammanhanget. Både män och kvinnor går igenom jobbiga perioder i sina liv, lider av ångest inför att passa in och psykisk ohälsa, jag vet det. Jag vet att det inte bara har med kön att göra.

Däremot hävdar jag också att det finns vissa aspekter av detta som är könade. I detta ingår bland annat ätstörningar. Kvinnor drabbas av detta i mycket högre grad än män, och det beror liksom på något. En rimlig förklaring är den massiva objektifiering kvinnor utsätts för. Det finns även objektifiering av män, men den är på intet sätt lika genomgripande i samhället. Män kanske ägnar sig åt anda uttryck, till exempel våld brukar förekomma som exempel. Detta beror i sin tur på andra patriarkala normer som premierar våldsamhet hos män. Det är viktigt att förstå varför olika personer uttrycker sig på olika sätt.

Vidare verkar vissa mena att det bara handlar om att kvinnor och män mår lika dåligt men uttrycker det annorlunda. Detta tror jag absolut inte stämmer. Kvinnor behöver nämligen inte bara gå igenom det jobbiga det innebär att vara människa utan är dessutom utsatta för förtryck på grund av sitt kön. Att säga att det skulle vara lika mycket, fast olika, ångest för kvinnor och män som grupp är enligt mig att förneka existensen av ett patriarkat, vilket jag som feminist såklart tycker är felaktigt.

Ibland sägs det att en inte kan jämföra lidande, att allas ångest måste tas på allvar. Jag håller med om att allas ångest ska tas på allvar, men jag tycker att det finns stora och relevanta skillnader mellan det olika individer får genomgå i livet, och många av dessa skillnader beror på strukturella faktorer, som till exempel kvinnoförtryck. Att jag lyfter fram detta betyder inte att jag tycker att det är oviktigt att andra, privilegierade, personer mår dåligt. Däremot tycker jag att det är viktigt att lyfta fram de orättvisor som finns i samhället, att hemska saker inte drabbar folk lika.

21 år av kvinnoförtryck.

Jag tänker på män som menar att kvinnoförtrycket inte är så omfattande, speciellt inte i ett land som Sverige. Vi har ju kvinnlig rösträtt, kvinnor har formellt sett tillträde till alla arenor i samhället och så vidare. Vi har det bra. Kanske inte perfekt, men det som kvarstår är lätt att korrigera. Låt det ta lite tid bara.

Jag tänker på min uppväxt. Jag tänker på när jag var ett barn och inte ville något hellre än att få ha en pojkvän. Vem det var spelade ingen roll, det viktigaste var att någon skulle vara kär i mig och tycka om mig. Jag sökte bekräftelse från killar jag tyckte illa om, de var ju ändå killar.

Jag tänker på hur jag hörde killarna i skolan pratade om de snygga tjejerna och veta att jag inte var en av dem, men att inget hellre vilja än att bli en av dem. Att tänka att jag var ful och att ingen någonsin skulle kunna blir kär i mig och därför känner mig värdelös. Jag tänker på hur jag kunde få lite bekräftelse som den inte så snygga men vettiga tjejen, pojkflickan. Tjejen som ingen blev kär i men som en kunde snacka skit om andra tjejer med. Hur det fick mig att internalisera kvinnohatet, att själv börja utöva förtrycket, att själv börja se ner på andra kvinnor, förakta deras personlighetsdrag och intressen.

Jag tänker på alla de år jag tampades med ätstörningar. Det började väl någon gång i mellanstadiet när jag blev medveten om min kropp och fortsatte tills att jag var vuxen. Självsvält, framkallade spyor på toaletten, hetsätning, att stå och dra i fettet framför spegeln, att verkligen hata sig själv, sin kropp. Att kolla i tjejtidningar och se de vackra smala tjejerna. Att klippa ut bilder och bestämma att sådär smal ska jag också bli, och hata mig själv för att jag inte kunde kontrollera mig, för att jag åt när hungern blev för stor och inte kunde stoppa mig. Jag tänker på alla nätter jag låg sömnlös för att jag gick och la mig hungrig, att gå upp klockan fem på morgonen och gå till gymmet och träna på den mest fettförbrännande men otroligt tråkiga maskinen och kolla på tv och hata mig själv för att jag inte såg ut som de där snygga, smala tjejerna. På alla de reklamer jag ser dagligen som berättar för mig att jag inte duger som jag är, att jag måste bli snyggare och smalare, och på de känslor som rörs upp i mig varje gång jag ser dem. Hur jag inte ens idag kan gå oberörd.

Jag tänker på den skam jag kände för att jag var ätstörd. Hur jag tyckte att det var fånigt och kvinnligt. Jag tänker på hur den dubbla skulden liksom tog över mig, förtärde mig. Hur de olika idealen slet i mig. Hur de inte lämnade någon utväg utan höll mig fast i en fälla av ömsom hetsätande, ömsom självsvält. Hur jag försökte få rum med mig själv mellan dessa två väggar av skuld och skam som pressade från alla håll.

Jag tänker på hur jag lärt mig att hata mig själv och min mänsklighet. Hur jag försökte undertrycka mina känslor i rädsla för att uppfattas som kvinnlig, irrationell och ”överkänslig”. Hur jag alltid fått höra att det är mina känslor, mina tankar, min personlighet som är problemet. Hur jag fått höra att jag är kvinnlig när jag gett uttryck för min mänsklighet. På hur kvinnlig alltid har varit förknippat med något dåligt, något skamfullt som ska bekämpas.

Jag tänker på pojkvänner, knullkompisar och romanser jag haft. Hur jag anpassat mig, bitit ihop och ansträngt mig för att få relationer att fungera, för att det har varit viktigare för mig att vara i en relation än att bli behandlad med respekt. Hur jag inte har tänkt att jag förtjänar att bli behandlad bättre när jag blivit dåligt behandlad, utan istället tänkt att jag måste bli bättre, sluta vara klandervärd, helt enkelt förtjäna mer. Jag tänker på alla gånger män har fått dominera mitt liv. Hur jag anpassat mig efter dem och deras nycker. Hur jag har sett deras reaktioner som rationella och rimliga och något jag borde anpassa mig efter. Hur jag godtagit deras definitioner av mig. Hur jag bett dem att definiera mig, berätta för mig hur jag är och hur jag ska vara, för att jag slutet lita på mitt eget omdöme.

Jag tänker på hur mycket jag har trippat på tårna, känt in och tänkt efter. Hur mycket tankekraft jag lagt ner på att tolka och förstå vad män känner, tycker och tänker. Hur jag har varit den som tagit initiativ till samtal, både när det gäller mina egna och deras känslor. Hur det har varit jag som på detta sett ombesörjt att relationen flyter på, hur jag utfört det känslomässiga arbetet. Hur jag har fixat och donat, försökt göra det trevligt. Hur jag har ansträngt mig för att vara till lags.

Jag tänker på allt dåligt sex jag haft, dåligt inte på grund av ovana utan på grund av min partners ointresse för min njutning. Jag tänker på sexpartners som aldrig frågat hur jag vill ha det utan bara kört på med vad de gillar. Män som legat ovan på mig och juckat okänsligt, utan ögonkontakt eller ömhet. Jag tänker på allt sex jag haft för att jag känt mig tvungen, sex som jag bara lidit mig igenom för att jag inte velat avbryta.

Jag tänker på hur jag lagt skulden på tjejkompisar för det våld och förtryck de blivit utsatta för i relationer. Tyckt att det lika gärna kunde ha lämnat honom. Samtidigt som jag förlåtit män som gjort ”misstag”. Jag tänker på hur detta har sått split i viktiga vänskaper, och hur jag har sårat och svikit människor jag tycker väldigt mycket om i sköra stunder. Jag är glad att jag inte blivit utsatt för samma sak själv, men ledsen att jag hjälpt till att reproducera patriarkatets logik.

Och jag tänker på den förbannade skulden. På hur jag alltid har skämts över den jag är, över mina känslor, min personlighet och min kropp. Skuld över att jag inte kunnat foga mig i mallen för hur en perfekt kvinna ska vara, trots att den mallen är omöjlig att passa in i. Skuld över att jag känt ett behov av att foga mig under patriarkatets logik fast jag vetat att det ändå inte går. Skuld över att jag fortfarande inte, trots åratal av feministisk analys, kan skaka mig fri från alla de förväntningar som finns på mig. Skuld över att jag känner skuld. Skuld över att vara för svag. Skuld över att vara människa.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. På hur jag är en vit medelklasskvinna som varken blivit utsatt för våldtäkt eller ens blivit tafsad på (något som är väldigt ovanligt). På hur jag aldrig blivit utsatt för våld i min familj eller av en partner. På hur jag sällan har upplevt den rädsla över att gå hem på kvällen som så många andra kvinnor beskriver. På hur jag ännu inte sett och troligen inte kommer att se patriarkatets allra värsta sidor, men att andra får se dem varje dag, och det även här i Sverige.

Och jag tänker på hur det här kvinnoförtrycket, det som inte är så omfattande, ändå har styrt och fortfarande styr hela mitt jävla liv. På hur jag vaknar varje morgon i ett patriarkat, ett samhälle där jag ses som mindre värdefull på grund av mitt kön, och vad det gör med mig och alla andra kvinnor. På hur jag lägger mig varje kväll efter ännu en dag av kvinnoförtryck, och på hur det troligen kommer att prägla mitt liv många många år framöver.

Om peniskomplex och penetrationsnormen.

Lemoine skrev om en reklam med en slutkläm som bygger på att mannen har liten kuk och att det är roligt (höhö).

En man sitter vid köksbordet och läser en tidning. Han säger:
– Jag läser här att män har (si och så många procent) fler hjärnceller än kvinnor. Tankeväckande, eller hur, älskling?
Mannen ser förbaskat nöjd ut. En kvinna står vid köksbänken och läser samma tidning, fast online på sin iPad. Hon svarar:
– Ja, speciellt när det nu visat sig att män och kvinnor får lika höga poäng på IQ-tester, men att män har en tendens till att överdriva värdet av sina egna prestationer. Eller hur, lilla älskling?
Och när hon säger ”Lilla älskling” (lille skat) håller hon upp ena handen och måttar upp en sisådär 4-5 centimeter mellan pekfingret och tummen. Mannen ser inte fullt så nöjd ut längre.

Tycker att just detta med peniskomplex är ett så tydligt exempel på hur patriarkala normer verkligen drabbar män. Det är ju till exempel inte helt ovanligt att vissa mäns osäkerhet förklaras med att de har liten kuk. Jag kan verkligen tänka mig att detta är skitjobbigt för män som har eller tror sig ha små kukar.

Att ha en duglig kuk ses som nyckeln till att kunna tillfredsställa en kvinna sexuellt. Ofta när kvinnor recenserar mäns ligginsatser så hamnar fokuset på kuken. Framförallt om den var stor. Egentligen så är en stor kuk knappast det mest centrala för att kunna ha skönt sex, det går alldeles utmärkt att ha dåligt sex med storkukade män och bra sex med småkukade män. Det finns så mycket annat en kan göra sexuellt utöver att penetrera olika kroppsöppningar med sin kuk, en kan använda fingrar, en kan slicka, använda sexleksaker och så vidare. Detta vet såklart de flesta men det hamnar fortfarande i skymundan när det diskuteras sex. Ofta ses det som förspel till det riktiga sexet: penetrationen.

Detta är ett uttryck för den patriarkala normen penetrationsnormen. Normen om att sex äger rum först när en kuk penetrerar en kroppsöppning. Normen som gör att lesbiska par får frågor om hur de har sex ”egentligen” och bisexuella kvinnor med kvinnlig partner om de inte saknar kuk. Denna uppfattning gör att ett orimligt stort fokus hamnar på mäns kukar, vilket såklart leder till ångest för många män. Fullt förståeligt att en inte pallar trycket i en sådan situation.

Det är klart att det blir såhär om en får lära sig att Kuken™ är lösningen på allt. Såsom tjejers sexuella njutning eller till och med deras åsikter. Tycker verkligen synd om män som blir utsatta för detta ständiga fokus kring sitt könsorgan, det måste vara svinjobbigt.

Svaret på detta är feministisk analys. Att sluta fokusera så mycket på det manliga könet som en förutsättning för skönt sex och istället hitta andra sätt. Det leder till bättre sex för alla inblandade och betydligt mycket mindre ångest för män som slipper känna att en enda kroppsdel är det som allt står och faller på när det kommer till samlag. Tyvärr så lyckas många män helt förbise denna lösning eftersom de är så upptagna med att gnälla om att ”män också är förtryckta”.

Till män som tycker att det är jobbigt med peniskomplex och därför gnäller över att män också är förtryckta: era kukar blir inte större för att ni förtrycker kvinnor. Däremot kan ni lära er att se förbi de sociala konstruktioner som beskriver era kukar som det viktigaste för att ett samlag ska bli lyckat.

Hur jag hanterar sexism.

Ibland får jag frågor om hur en hanterar sexism i vardagen. Jag kan först säga att jag själv tycker att det är sjukt svårt att hantera sexism, det är liksom inget som är lätt att hantera. Sexism handlar ju liksom om att bli nedtryckt, objektifierad, förolämpad och så vidare och är såklart något som tar på en mycket, det är ingenting konstigt med det. En ska inte kunna ”hantera” sexism, utan en ska helt enkelt slippa bli utsatt för det.

En viktig del i att hantera sexism är ju såklart att påpeka det. Dels inför personen som ägnar sig åt det, dels inför andra. Ibland kan det kännas jobbigt att påtala det direkt, vilket är helt naturligt. När jag blir utsatt för sexism i en grupp av människor så brukar jag påtala det inför andra i gruppen jag anser vettiga, vilket en ofta kan hämta styrka ur. Personer som utsätter andra för sexism kan vara mer eller mindre benägna att lägga ner med det, i de fall där de är mindre benägna kan det ändå vara skönt att påtala det för sin egen del. Sedan sker det såklart också att folk faktiskt tänker efter lite.

Men, en sak jag tycker är himla viktig att påpeka är att det relevanta inte är att du får in en snärtig comeback eller att du får personen som beter sig sexistiskt att ändra sig. Det viktiga är att du respekterar dig själv i handling. Väldigt ofta sitter folk och tar emot och sväljer sexism eftersom det ändå inte ”spelar roll” om en gör motstånd, eftersom personen som ägnar sig åt sexism ändå inte skulle sluta. Min erfarenhet av sådant beteende är att det bara får mig att må ännu sämre.

Ett exempel från mitt eget liv är en vän till familjen som jag brukade spela wordfeud med innan och som kunde häva ur sig väldigt sexistiska saker, tydligt med syftet att provocera mig. Först försökte jag hantera detta genom att tydligt förklara att jag inte tycker att det är acceptabelt och att det inte är okej med ett sådant agerande. Jag försökte inte omvända hen eller något, utan bara får hen att i mina närvaro respektera var mina gränser går. När personen ifråga inte lyssnade så slutade jag helt enkelt spela med hen, och har även undvikit att tala med hen i sammanhang vi har träffats. Personen vet varför jag har valt att göra såhär och har alla möjligheter att be om ursäkt för sitt agerande. På samma sätt så kan jag lämna ett sammanhang om jag uttryckt att ett visst agerande inte är okej men folk ändå fortsätter med det.

För mig är det inte viktigt att bevisa att jag har rätt eller liknande för människor som är sexistiska, därför brukar jag inte fortsätta ta diskussionen om människor inte vill agera respektfullt. Många som är sexistiska har inte särskilt stor lust att ändra sitt agerande, och det är inte min uppgift att omvända dem. Däremot kan de glömma att jag ska vara artig, sitta ner med dem och konversera och liknande om de inte respekterar mina gränser. Detta är något som verkar uppröra vissa personer som agerar sexistiskt, att deras agerande kan komma att få konsekvenser.

Jag tror att detta i längden är den mest konstruktiva strategin, ofta när en bara diskuterar sexism så blir de som agerar sexistiskt mest lite uppspelta och tycker det är ”kul med diskussion” eller något annat trams. Då tycker jag att det är viktigt att markera att det inte handlar om typ ”olika åsikter” utan om att det är ett kränkande sätt att agera gentemot andra, och att jag inte har någon lust att befinna mig i sammanhang där jag blir kränkt. Att en är beredd att lämna visar att det är på allvar.

Sedan finns det såklart människor som flabbar bort även detta, och det är tråkigt för dem att de är finkänsliga som bufflar ungefär. Men då har en i alla fall lämnat ett sammanhang en ändå bara mår dåligt av. En behöver inte omvända varje sexist i världen, det viktigaste är att en respekterar sig själv och inte utsätter sig för situationer som får en att må dåligt. Detta har jag gjort, både förebyggande genom att inte söka mig till vissa sammanhang men också i de stunder som det väl dyker upp. En behöver faktiskt inte ”svälja” sexism eller ”ta debatten” utan en kan också välja bort sammanhang som den förekommer i helt utan att motivera det inför någon annan än sig själv.

Pm: privatsfären och demokratin.

Detta är min Pm i kursen Medborgare om samhälle, som överlag var en riktigt tramsig kurs. Är nöjd med denna i alla fall.

Privatsfären och demokratin

Syftet

Generellt för de teorier om demokrati vi tagit del av genom kursen kan sägas att perspektivet är någorlunda minimalistiskt. Fokus i definitionerna ligger på procedurer kring val och på olika medborgerliga rättigheter, såsom yttrandefrihet, föreningsfrihet etcetera. Jag vill utforska vad detta har för konsekvenser för kvinnoperspektivet inom demokratiseringsforskningen.

Demokratidefinitioner

Det finns många olika demokratidefinitioner som skiljer sig åt på många sätt. Emellertid har minimalistiska demokratidefinitioner kommit att bli mer vanliga. Minimalistiska definitioner ”begränsar sig till den politiska arenan”(Linde och Ekman, 2006, 16) och berör mest hur procedurerna kring val etcetera ser ut (Linde och Ekman, 2006, 16).

Ett bra exempel på en minimalistisk demokratidefinition är Dahls polyarkimodell som enligt Linde och Ekman (2006, 19) är representativ för många av definitionerna av demokrati inom demokratiseringsforskningen. Enligt denna modell är det viktiga att myndigheter kontrolleras av valda befattningshavare som väljs i fria och opartiska val. Allmän rösträtt ska råda och alla ska ha rätt att kandidera i val. Det ska råda yttrande- och föreningsfrihet och det ska finnas alternativa informationskällor som skyddas av lagen (Linde och Ekman, 2006, 19). Detta är vad som krävs för att ett samhälle ska kunna kallas polyarkiskt, vilket enligt Dahl är så nära demokrati en kommer i praktiken, varför jag härefter kommer att kalla det demokrati. Ett samhälle där i princip alla har rätt att medverka i den offentliga tävlan om makten på tidigare nämnda premisser anses vara en demokrati.

Exakt vad Dahl tycker ska stå under demokratisk kontroll framgår inte av hens demokratidefinition. Dahl fokuserar främst på hur politiken ska äga rum på de arenor där den gör det, inte vilka arenor som ska omfattas av politiken. Utan att dra det till sin extrem och mena på att politiken med denna definition skulle kunna omfatta i princip ingenting så kan en ändå säga att den politiska sfären kan skifta mycket i storlek i olika demokratier, vilket alltså innebär att den mängd saker som står under demokratisk kontroll kan skilja sig mycket mellan olika länder utan att de ses som mer eller mindre demokratiska.

Feminism

Centralt inom feminismen är kritiken av uppdelandet av samhället i olika sfärer, framförallt den privata sfären och den offentliga sfären. För att komma till bukt med diskrimineringen av kvinnor så kan en inte bara se på den offentliga sfären, utan måste även leta i den privata sfären. En stor del av kvinnoförtrycket antas pågå i den privata sfären (Kymlicka, 1990, 249).

Inom feminismen finns också en kritik av det smala politikbegreppet som bland annat kan återfinnas i Dahls demokratidefinition. Politik handlar enligt denna om det som sker i den offentliga sfären, och undantar därmed det som sker i den privata sfären (Linde och Ekman, 2006, 41). Detta gör att förtrycket av kvinnor i den privata sfären inte ses som frågor som är öppna för politisk diskussion och påverkan utan som privata angelägenheter.

Genom att dela upp samhället i två sfärer och sedan kräva jämlikhet i den ena men strunta i den andra så kan en stor del av kvinnoförtrycket fortgå trots att kvinnor och män formellt har samma rättigheter i den offentliga sfären. Ett samhälle kan alltså vara formellt jämställt men fortfarande rymma ett omfattande kvinnoförtryck. Många feminister vill därför bredda vad som anses som politiskt relevant till att även röra det som idag räknas in i den privata sfären.

Analys

I de minimalistiska demokratidefinitionerna, där Dahls polyarkimodell ingår, sägs det ingenting om vad politiken ska omfatta. Även om en kan göra antagandet att det ska vara en betydande del av samhällslivet som står under demokratisk kontroll så är det inte grundläggande för definitionen, och samhällen anses inte mindre demokratiska för att en mindre del omfattas av politiken. Det viktiga är istället att den politiska makt som finns utövas enligt vissa procedurer.

Även om Dahls demokratidefinition omfattar kvinnor genom att inkludera dem både bland de som borde vara röstberättigade och bland de som borde kunna vara med och konkurrera om makten så ställer den inga krav på kvinnors villkor i samhället i stort. Om det är som många feminister säger, att en stor del av kvinnoförtrycket pågår i den privata sfären, så påverkar detta såklart samhället.

Dahls demokratidefinition säger inte heller någonting om att samhället i ett utgångsläge ska vara någorlunda jämlikt eller att det ska finnas en jämlik representation av olika grupper, till exempel kvinnor och män, i den politiska arenan. Dahl skulle troligen inte betrakta ett samhälle där kvinnor var förbjudna från att delta i politiken eller från att rösta som demokratiskt, men det verkar inte vara viktigt att kvinnor och kvinnor intressen finns representerade i politiken.

Ett grundläggande ideal inom demokratin är jämlikheten mellan människor. Detta tillvaratas i Dahls modell genom att kräva formell jämlikhet i de politiska procedurerna, till exempel att det ska finnas lika rösträtt och att alla har rätt att ställa upp i val. På detta sätt råder den en formell jämställdhet. Detta krav omfattar emellertid bara den politiska arenan.

Den privata sfären anses inte vara politiskt relevant, det ägnas i alla fall inte särskilt mycket intresse åt att utforska hur den kan vara det. På detta sätt så blir en av de viktigaste sfärerna där ojämställdheten mellan kvinnor och män upprätthålls borträknad från det politiskt relevanta.

Slutsats

Enligt Dahls demokratimodell kan det, ur en feministisk synvinkel, fortfarande fortgå en ansenlig mängd kvinnoförtryck utan att det för den sakens skulle gör att landet anses mindre demokratiskt. Detta möjliggörs delvis av att Dahl endast fokuserar på procedurerna i den politiska arenan, och därmed bortser från en av de, enligt feminism, viktigaste arenorna för upprätthållandet av kvinnoförtrycket, nämligen den privata sfären.

Det är intressant att fundera över vad en minimalistisk demokratidefinition gör med vår förståelse av demokrati och hur det påverkar olika grupper i samhället. Hur ska vi se på ett samhälle som uppfyller alla krav i Dahls modell men fortfarande innefattar ett omfattande förtryck av kvinnor? Om vi inte ser det som en demokrati så riskerar vi att döma ut många länder som som idag ses som demokratier som ickedemokratiska, samtidigt kan en fråga sig vad demokrati har för värde om det inte innefattar ett visst mått av jämställdhet.

Jämlikhet är ett av de viktigaste idealen inom demokratin. Det anses relevant att alla medborgare har lika möjligheter att delta i politiken. Genom att begränsa sig till den politiska arenan när det kommer till att definiera demokrati så riskerar en att bortse från omfattande ojämlikhet, däribland ojämlikheten mellan män och kvinnor. Detta borde vara en relevant tankeställare för de som förordar minimalistiska demokratidefinitioner.

Litteraturförteckning

Kymlicka, Will. Modern politisk filosofi. Andra upplagan. Nora: bokförlaget nya doxa. 1990.

Linde, Jonas och Ekman, Joakim. Demokratiseringsprocesser. Lund: studentlitteratur. 2006.

Om premisser för samtycke, kvinnor som objekt och rätten att bestämma över sin egen kropp.

Läser detta inlägg på Genusfolket som handlar om en kvinna som blivit ejakulerad i fittan trots att hen uttryckligen sagt att hen inte vill vara med om detta.

Häromdagen bestämde en brittisk domare att det går att åtala för våldtäkt i ett fall där en man haft sex med sin fru och medvetet ejakulerade inuti henne trots de kommit överens om att han inte skulle göra det. Kvinnan sa ja till sex under förutsättning att mannen drog sig ur, eftersom hon var rädd att bli gravid, vilket han gått med på. Men enligt kvinnan höll han sedan fast henne så hon inte kunde komma undan, sa att han tänkte komma inuti henne samt att ”jag gör som jag vill.” Kvinnan blev gravid. Enligt åklagarmyndigheterna gick det inte att bevisa att mannen gjort sig skyldig till våldtäkt, kvinnan överklagade och en domare har nu gett henne rätt.

Nu tycker människor att detta innebär att sex med samtycke kan vara våldtäkt. Det påminner mig lite om tongångarna som gick kring Assangeaffären. Om jag minns rätt var det en kvinna som tackat ja till sex, under förutsättningen att kondom användes, något som Assange sedan ignorerade och ljög om. Då tyckte folk att kvinnan visst hade gett samtycke, eftersom hen gett samtycke till samlag. Att samlaget sedan inte skedde på de premisser kvinnan uttryckligen sagt gällde för samtycke var mindre viktigt, samtycke hade utdelats och då var det bara för Assange att tuta och köra.

Det är intressant det här med hur folk ser på samtycke. Ibland talas det till exempel om sexkontrakt då samtyckeslagen diskuteras. Grejen är att ett sexkontrakt inte skulle lösa ett skit, eftersom en fortfarande kan ångra sig under ett samlag. Om en då visar att en inte vill så spelar det ingen roll om något sexkontrakt skrivits under, akten ska avslutas. Det enda som fungerar är att k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a, och detta inte bara i början av ett samlag utan under hela samlaget. Vilken grej va! Nej, du kan inte få ”tillstånd” till att ligga och sedan göra vad fan du känner för, hur svårt ska det vara att begripa egentligen?

Detta hänger ju samman med en syn på kvinnor som objekt. Vi kan antingen vara tillgängliga eller inte, är vi tillgängliga får en göra vad fan en vill med oss. Att kvinnor skulle kunna vara intresserade av att ha sex under vissa former för att det typ… njuter av det men ointresserade av andra som vi inte finner njutbara verkar vara en omöjlighet i vissa mäns ögon. Vi är antingen horor eller madonnor, antingen öppna eller stängda, inget däremellan.

För mig är det ett klart fall av våldtäkt, det som beskrivs ovan. Kvinnan har gett sitt samtycke till samlag under vissa premisser, och en av dessa var att mannen inte skulle ejakulera inuti henne. Samtycket är alltså begränsat till vissa former av sex, det är inget generellt ”du får göra vad du vill med mig”. Denna gräns var något som mannen medvetet överträdde. Det var alltså inte någon olycka, att hen råkade komma i fittan mot sin egen vilja, utan ett medvetet ignorerade av kvinnans uttryckta vilja med motiveringen ”jag gör som jag vill”.

Samtycke fanns till sex, men inte till ejakulation i underlivet. När jag har sex med människor förväntar jag mig att de ska respektera de gränser jag sätter upp. Jag förväntar mig att de ska undvika att hålla fast mig och medvetet överträda mina gränser. Hade jag på förhand vetat att detta skulle inträffa hade jag inte gett samtycke till något över huvud taget, eftersom jag inte vill ha sex med personer som inte kan respektera mina gränser. Samtycke är ingenting binärt, något som bara kan vara ja eller nej, utan har en mängd olika nyanser.

Kvinnor måste ha rätt att säga vad de tycker och tänker om vad som ska inträffa även efter att generellt samtycke till samlag utdelats. Vi kan inte ha ett samhälle där vår rätt att säga något om hur ett samlag ska genomföras förverkas så fort vi ger samtycke. Den inställningen bottnar i en vidrig jävla kvinnosyn, en syn som bygger på att den kvinna som en gång sagt ja är något en får göra vad fan en känner för med. Ungefär som en får göra vad en vill med en present en en gång fått. Kvinnan reduceras från människa till objekt.

Jag hoppas verkligen att det blir en fällande det i det här fallet. Något annat vore inget annat än en jävla skam i ett civiliserat samhälle.

Om individuellt och kollektivt ansvar.

Det här med individuellt och kollektivt ansvar i en rörelse tycker jag är intressant. Ofta så får en ju som feminist hålla på och ta ansvar för precis allting någon hört någon feminist säga någonsin, vilket kan vara lite drygt. Motreaktionen på detta är ofta att ingen ska ha ansvar över någon mer än sig själv. Jag känner inte att det är en särskilt rimlig hållning heller, så nu tänkte jag skriva lite om hur jag ser på det här med att ha ett kollektivt ansvar i en rörelse.

Ofta när en får frågor i stil med ”men feminist X hade denna krokade åsikt” och åsikten verkligen verkar vara sjukt korkad, så är det lockande att svara något i stil med ”jag är inte feminist X” och sedan bara få skiten överstökad. Ett stort problem med detta är dock att många personer som ställer den här typen av frågor är väldigt pigga på att missuppfatta det människor säger. Till exempel en kille som hade tolkat feministers klagande på ideal som att det tyckte att män skulle vara tvungna att ligga med kvinnor de fann oattraktiva. Om en då bara slår ifrån sig så kan resultatet bli att en samtidigt bekräftar att personens tolkning skulle vara korrekt, vilket är olyckligt. Bättre då att säga något i stil med att en inte är insatt och inte kan diskutera det fallet eftersom en inte vet om personen tolkat det korrekt. Det är orimligt att tycka att någon ska ta ställning till ett lösryckt citat eller ett, ofta mycket vinklat, referat på en text en inte läst själv. Det är däri problemet ligger, inte att jag får frågor om vad jag anser om andra feministers tankar.

Jag tycker ändå att det finns en rimlighet i att fråga vad feminister tycker om andra feminister och deras idéer. Det måste ju såklart gå att diskutera feminismen som en rörelse, inte bara som ett gång individer som känner till patriarkatet och vill störta det.

Jag tar gärna debatten när det rör sig om vanliga åsikter bland feminister och saker jag själv är insatt i. Till exempel Scummanifestet, samtyckeslagen, sexköpslagen, delad föräldrapenning, eliminerande av objektifierande reklam och porr och så vidare. Detta är grejer som jag inte själv nödvändigtvis är för, men som jag ser som fenomen vanliga nog att tala om som feministiska. Scummanifestet är till exempel inte ”bara” en bok utan en feministisk nyckeltext, oavsett vad en själv tycker om den.

Däremot när jag får frågor om typ mansskatt eller ”män är djur” så blir jag irriterad. Inte för att jag inte kan tänka mig att stå till svars för vad andra feminister gör och tycker utan för att dessa två grejer antingen är vinklade, ickerepresentativa eller såpas inaktuella att de redan har harvats runt bland feminister flera vändor. Ett exempel på det är ”män är djur”-grejen. Jag hade nog kommenterat detta om det skedde nu, men uttalandet har redan diskuterats tusentals gånger, föranledde von Wachenfeldts avgång och gjorde dessutom att många kvinnojourer gick ur Roks. Jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt relevant idag, och vill därför inte uttala mig.

Ofta är det rena fantasifoster som dessa personer målar upp. Något citat som är taget helt ur sin kontext eller som personen gett sig fan att tolka på absolut värsta tänkbara sätt. Då är problemet inte att jag inte kan stå till svars för vad alla feminister säger utan att vissa personer läser feministiska texter som fan läsa bibeln. Det är inte en seriös utgångspunkt i en debatt, och då tänker jag inte heller ”ta debatten”.

Jag känner inte heller att jag kan ha en åsikt om allt Sveland tycker och tänker, vilket ganska ofta avkrävs av en som feminist. För mig är hen ingen stor feministisk ikon eller talesperson, och jag tror inte att jag refererat till hen mer än någon enstaka gång. Jag tycker att personfixeringen som finns kring hen är problematisk, liksom jag hade tyckt det om det var någon annan som fick stå för typ 50 % av all feministisk debatt i medier.

Det är klart att feminister också tycker puckade saker titt som tätt, vi är också människor. Ibland så finns det en tendens att gräva upp den värsta skiten någon som kallar sig feminist sagt och liksom ”amen kolla här då”. Såhär, om en letar tillräckligt länge kommer alltid att hitta någon skit, det finns idioter i alla läger. Frågan är om det du lyckas gräva fram är något som säger något om feminismen som rörelse, eller bara en enskild persons åsikter. I det senare fallet känner jag inte att det är min plikt att svara.

Men om det rör sig om åsikter som är vanligt förekommande bland feminister kan jag absolut tänka mig att besvara frågor, så gott jag kan alltså. Det är ju ändå en rörelse jag själv erkänner mig till och som jag vill stå upp för eller problematisera om behovet finns. Så innan du skriver en kommentar om vad någon feminist sa och undrar vad jag tycker, fråga dig först om det verkligen är relevant för feminismen i helhet. Sedan kan du även se till att ha en trevlig och sansad ton och att inte ha misstolkat det du ska fråga om helt. Det underlättar om en vill ha en konstruktiv diskussion.

Feminism och kultur.

Fick denna fråga om feminism och kultur som jag gärna vill besvara i ett inlägg för att jag tycker det är en viktig grej. Tipsar om en del grejer på slutet, och vill gärna att ni fyller på om ni har egna tips.

Jag älskar film, musik, litteratur, teater, ja allt som har med populärkultur att göra. Jag undrar då om du också har ett stort intresse för detta?
Vad väljer du helst att lyssna/se på? Väljer du aktivt bort saker som innehåller ex. rasism och sexism och liknande?
Jag började göra detta för ca ett år sedan men insåg till sist att det var så mycket som skulle ”rensas bort” och slutade efter ett tag. Idag så gör jag det bara med uppenbara saker som att inte kolla på 2 & 1/2 men och att t.ex. använda mig av Bechdel-testet när jag kollar på film.
Jag insåg att det fanns ett stort ”hål” till sist eftersom min vardag går ut på att konsumera musik, film, litteratur osv. och undrar om du har tips på ny musik, film etc som inte innehåller rasism, sexism och som kanske t.o.m. har som agenda att vara feministisk?

Kultur och feminism är ett himla spännande ämne. Så himla mycket kultur är sexistisk eller i alla fall skapad av och för män. Jag väljer i regel inte aktivt bort kultur beroende på sådant. Väldigt mycket kultur innehåller någon form av sexism/rasism, om inte annat genom att inte ha någon representation från kvinnor/Poc:s. Att välja bort allt som inte klara Bechdeltestet skulle göra det svårt att se på film. Dessutom får en inte glömma att film faktiskt kan ha kvinnlig representation och ändå inte klara Bechdeltestet och film som klarar Bechdeltestet men ändå är fruktansvärt sexistiskt. Bechdeltestet är inte ett säkert test för feministisk film utan handlar snarare om att kunna betrakta filmbranschen som helhet. Det viktiga för mig är inte att varje enskild kulturyttring är rakt igenom ”politiskt korrekt”, utan om att det sammantagna.

Jag har dock märkt att i och med att jag blivit med feministiskt intresserad så har jag i högre grad börjat sortera ut det värsta på ren automatik. Jag tycker inte att det verkar spännande och intressant med till exempel en bok som handlar om hur en vit medelklasskille ska finna sig själv eller en manlig ståuppkomiker som ska skämta om hur tjejer ”är”. Det handlar inte om att jag aktivt väljer bort det för att jag inte vill stödja det, utan att jag helt enkelt inte uppskattar det.

Vissa grejer väljer jag dock aktivt bort. Till exempel när jag var nydumpad så pallade jag inte kolla på filmer, serier och liknande som romantiserade tvåsamhet eftersom det bara drog igång min tankar kring att det är så Det Perfekta Livet™ ska se ut. Jag väljer också bort kultur som får mig sugen på att konsumera väldigt mycket eller bli väldigt smal, eller på något annat sätt ändra mitt liv för att bli mer perfekt. Jag har till exempel blockat ett antal bloggar som jag brukade läsa regelbundet på grund av detta, och har slutat se på en hel del Tv som mest fick mig att må dåligt. Jag har också slutat läsa tjejtidningar, något jag innan gjorde halvt ironiskt men som givetvis ändå påverkade mig. Ofta när en stänger av sånt ett tag så förlorar en intresset ganska snabbt, nu tycker jag till exempel att tjejtidningar är helt absurda, och det utan att försöka ”intala” mig att det är så. Mycket av det en konsumerar vet en kanske egentligen är ”skit” men konsumerar ändå, och sådant tycker jag en kan försöka vänja sig av med. Ser dock inget skäl till att sluta konsumera kultur en ändå uppskattar för att den reproducerar vissa stereotyper, till exempel kollade jag på Gossip Girl så länge den gick.

Sedan handlar mycket om hur en kollar på saker. Till exempel Mad Men tycker jag är en grymt bra serie, och även om den så att säga inte är aktivt feministisk så tycker jag att den innehåller många bra tankeställare kring kvinnoförtryck och så vidare. Vissa filmer om parförhållanden blir väldigt intressanta om en ser dem med en feministisk analys i bakgrunden.

För mig handlar det inte så mycket om att välja bort kultur som att välja till. Om jag hör om kultur som ska vara bra ur detta perspektiv så lägger jag till det på min lista. Till exempel Feminist Frequency tipsar ibland om grejer som hen tycker är bra, och det brukar jag lägga på minnet.

När det kommer till konkreta tips så radar jag bara lite grejer som dyker upp i huvudet nu. Den som har ett eget får gärna lägga till det i kommentarsfältet.

Film/Tv-serier:

Winters Bone – fick tips på denna från Feminist Frequency. Väldigt bra film med en kvinnlig huvudperson som kämpar för att familjen ska få behålla sitt hus.

Girls – många har hört talas om denna antar jag. Kul serie. Dock är första säsongen sjukt mycket bättre än andra.

Studio Ghibli – en japansk filmstudio som gjort bland annat Spirited Away och Det Levande Slottet. Har nästan alltid bra kvinnlig representation och gör i övrigt fantastisk film.

Bridesmaids – en film där kvinnor får vara roliga. Inget mästerverk men ganska kul.

Melancholia – fin film om jordens undergång, med två systrar i huvudrollerna. Överlag tycker jag att Von Trier, som gjort denna film, gör väldigt bra grejer, men vissa verkar tycka att hen kan vara ganska sexistisk, som i filmen Antichrist som mycket handlar om den kvinnliga naturen och så vidare. Vet inte om jag håller med om detta, tycker att hen gör bra och sevärd film.

Girl, interrupted – handlar om en kvinna som sitter på behandlingshem tillsammans med en massa andra kvinnor. Lite Gökboet över denna, fast med kvinnor istället.

Böcker:

Våtmarker – älskar denna bok! Läs den! Handlar om en tjej som ligger inne på sjukhuset på grund av en skada hen fått när hen rakat sig i röven och tänker på sitt liv och så vidare. Väldigt roligt avmystifierande av kvinnokroppen, som dessutom är lättläst.

Alla kvinnor som ger ut grejer på Galago förlag. Som typ Johansson, Strömquist, Ackebo och Hansson. Älskar alla. Har ju tjatat sönder boken Prins Charles känsla av Strömquist, det är en fantastisk ögonöppnande bok. Rekommenderar generellt att prenumerera på Galago om en är sugen på vänsterserier.

Sedan finns det ett gång mästerverk som mer går under reportage/facklitteratur. Till dessa hör Varat och Varan av Ekis Ekman (denna bok är en sto del av skälet till att jag numera är vänster), Det kallas kärlek av Holmberg, Den endimensionella kvinnan av Power, Under det rosa täcket av Björk, Gilla läget och Barskrapad av Ehrenreich och No Logo och Chockdoktrinen av Klein. De fyra sista är inte feministiska böcker, men däremot väldigt bra böcker skrivna av kvinnor.

Scummanifestet – en kan såklart inte glömma denna lysande uppgörelse med manssamhället. Går även som teater i Stockholm, se den om du har möjlighet.

Kärlekens förvandling – handlar om en kvinna som går igenom ett uppbrott, skriven som ett brev till mannen som lämnat henne. Bra om hur kärlek kan vara en kamp.

Musik:

Jag lyssnar nästan uteslutande på kvinnliga artister, inte för att jag valt det utan för att det blivit så. Kvinnor är väl bättre helt enkelt 😉

Pj Harvey – vad kan en säga? Älskar denna kvinna. Lyssna på Let England Shake och låt dig förföras (kan krävas lite tid att ta till sig, men det är fantastisk musik).

Diamanda galas – cool kvinna som sjunger skrikopera och spelar piano. En del är väldigt jobbigt att lyssna på, annat är fantiskt. Rekommenderar skivan Malediction and prayer.

The Knife – de flesta känner väl till denna syskonduo som gör bra musik och videos som brukar vara normbrytande. Även Fever Ray, som är den kvinnliga halvan av duons soloprojekt, är mycket bra.

Övrigt:

Brukar lyssna på Tankesmedjan i P3. Bra kvinnliga komiker och samhällsanalys.