Kategori: Feminism

Att inte ”våga” publicera kritik.

En grej som har gjort mitt liv och denna blogg så sinnessjukt mycket bättre är att jag slutat ”våga” publicera kritik. Nu handlar det i och för sig inte om att ”våga” på riktigt utan om att jag har tagit ett upplyst beslut i saken, men en blir ju ofta anklagad för att vara för feg.

Jag såg innan något slags egenvärde i att ha ett ”öppet diskussionsklimat” och liknande här, där ”öppet diskussionsklimat” betydde typ att publicera vad skit som helst så länge det inte innehöll direkta hot. Om det tillförde något till diskussionen eller inte var sekundärt, det viktiga var att alla skulle få uttrycka sin åsikt. Detta ledda till att jag under alltför lång tid hade människor här som inte bidrog med något utan bara bråkade, skapade otrevlig stämning i kommentarsfältet och så vidare.

Sedan kom jag fram till att ”öppet diskussionsklimat” egentligen betyder att ge utrymme åt människor med antifeministiska agendor och som är vana vid att göra sina röster hörda. Det kan rentav vara ett sätt att göra diskussionsklimatet mindre öppet, eftersom många blir otaggade på diskussioner med aggressiv ton där de ständigt bli satta i försvarsposition. Så vill jag ju inte ha det!

Det är mycket bättre med intressanta diskussioner kring feminism för den som är intresserad av feministiska perspektiv, än att harva samma gamla frågor igen och igen med någon idiot som mest bara vill bråka. Denna blogg är för människor som är intresserade av feminism på riktigt, och inte för vem som helst som bara känner för att dryfta sina åsikter. De kan dock starta en egen blogg istället.

Bra samtalsklimat är inte nödvändigtvis samma sak som att alla får tala fritt. Ibland måste det till censur av vissa för att andra ska vilja eller våga uttrycka sig.

Grund analys lägger skulden på kvinnorna.

Läser ett inlägg på Ajour om att Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare som tar uppe ett mycket sorgligt fenomen, nämligen att det finns en massa kvinnor som själva är aktiva i att sprida misogyn humor och heja på människor som gör det.

Vad jag däremot vänder mig starkt emot är idén om att kvinnor skulle vara de enda som ägnade sig åt detta. Hur ofta hör man till exempel inom om homosexuella som är ”sköna” i och med att de kan ”driva med sig själva” eller människor som accepterar och till och med uppmuntrar kränkande tillmälen som är riktade mot deras egen etnicitet. Även bland personer som är utsatta för mobbing kan man se den här tendensen att ursäkta och ibland rentav understödja sin egen utsatthet. Liksom vara klassens clown, hävda att det är ”lugnt” när någon vuxen frågar och så vidare. Kanske förekommer det inte i just de facebookgrupper där skribenten för sig ”research”, men det förekommer garanterat. Jag har sett det flera gånger med mina egna ögon.

Detta är ett beteenden som finns hos praktiskt taget alla utsatta grupper! Det är egentligen inte så jävla konstigt, för alla vill ju vinna mark hos de som har makten och statusen, vilket så gott som alltid är förtryckarna. Ett lätt sätt att göra detta på är att ta förtryckarnas parti och därmed bli rankad högre inom den egna gruppen (givetvis på villkoret att en är med och legitimerar förtrycket). Vilken antifeminist vill inte ha en kvinna som kan intyga att hon minsann inte känner sig förtryck aaalls? Var och en som varit i en debatt kring strukturellt förtryck borde veta att det ständiga esset i rockärmen är att ”jag träffade minsann en kvinna som tyckte att det var jättebra med slampskämt/horstigma/mer ansvar för hemmet/osv osv”. Det är ett säkert sätt att få status, att bli erkänd och räknad med.

I slutet av Ajourinlägget står denna fräscha antydning av att kvinnor själva är ansvariga för att kvinnoförtrycker kvarstår:

Av de grupper som utsätts för förnedrande skämt på den här sortens Facebooksidor är det bara kvinnorna som känner att de måste heja på sina förtryckare. Vissa delar av samhället har uppenbarligen en väldigt lång väg kvar innan de kommer till någonting som ens liknar jämställdhet.

Är det kvinnornas fel att det finns en könsmaktsordning? Är det de påhejande kvinnornas fel att förtrycket finns från första början, eller att det kvarstår? Troligen inte!

Givetvis så kan alla, både män och kvinnor, bidra till upprätthållandet av patriarkala strukturer. Men det är inte konstigt att en som förtryckt väljer att alliera sig med förtryckarna om det är ett av sätten en kan vinna status på. Det är en del i hur könsmaktsordningen fungerar. Genom att göras till norm för samhället så utgör manlighet och mäns intressen måttstocken för hur en vinner status, mäns idéer om vad som är ”roligt” dominerar och som kvinna gör en bäst i att hålla käft eller, ännu bättre, spela med i det hela. Det är ju så kul med ”sköna” kvinnor som klarar av att ha lite ”distans”.

Problemet blir när dessa kvinnor utmålas som feminismens fiender. Feminismens fiende har aldrig varit, och kommer heller aldrig att bli, andra kvinnor. När andra kvinnor bidrar till könsmaktsordningen är det aldrig en orsak, utan på sig höjd ett symptom. Ett symptom på ett djupt orättvist system där män utgör måttstocken för vad som är roligt, acceptabelt och eftersträvansvärt.

Genom att skriva den här typen av texter om hur kvinnor upprätthåller patriarkatet, utan att på något sätt analysera varför det ser ut såhär, så gör en kvinnor ansvariga för sitt eget förtryck. Det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Vad som hade varit mer konstruktivt och vettigt är att försöka gräva djupare i varför det är såhär, vad det är för mekanismer som gör att personer bidrar till sin egen underordning. Då hade det kunnat vara till hjälp för den som vill bryta sig loss, och inte bara samma gamla skuldbeläggande av offret.

Det krävs mer än så.

En grej som jag stöter på ofta är människor som vill att en ska lyssna på deras fullständigt ointressanta utläggningar om feminismens ”felslut” eller något annat trams, och som sedan, när en inte vill göra detta, kommer med något jävla tjafs om att det minsann är viktigt att ”lyssna på andra” och att andra också kan ha ”intressanta perspektiv” och att en inte bara ska lyssna på folk med samma åsikter som en själv.

Såhär. Även om jag hade velat isolera mig med folk som har samma åsikter som jag så hade det inte varit möjligt, för det finns helt enkelt ingen så homogen grupp. Jag har nog aldrig varit i en situation där jag haft precis samma åsikter som min samtalspartner, och jag tvivlar på att någon har varit med om detta.

Vissa personer har helt omöjligt att begripa att det inte handlar om att en inte vill lyssna på andra generellt, utan om att en inte vill lyssna på just dem. Jag antar att det har att göra med en grandios självbild eller liknande, denna oförmåga att inse att deras perspektiv kanske kan upplevas som ointressanta av någon!

Det är alltid bra med nya perspektiv på saker, men det betyder inte att alla perspektiv är meningsfulla. Det finns gott om människor som inte har något intressant att komma med i en rad olika frågor. Det är inget konstigt med det egentligen, alla har inte något att säga om allt. Det finns en mängd saker som jag inte har något intressant att säga om, och jag kräver inte heller att folk ska lyssna på mina perspektiv.

De som säger såhär är för det mesta inte heller särskilt intresserade av att lyssna på andra, utan de vill bara komma och köra upp sina åsikter i ansiktet på folk, men maskera det som en ”diskussion” på lika villkor.

Andra åsikter och perspektiv har inget egenvärde. Det som räknas är kvalitet, inte kvantitet. Ingen får ut något av att ha en massa diskussioner med folk som inte kan någonting. Och dessa personer måste sluta tro att deras åsikter är intressanta bara för att de är människor. Det krävs mer än så.

Tro inte att din relevans hänger på om du blir omtyckt av patriarkatet. Det är ju för fan det du ska bekämpa!

En sak jag är så satans irriterad på är när andra feminister ska hålla på och typ ”läxa upp” mig eftersom jag är för ”extrem” i mina uttalanden/min retorik gentemot antifeminister. Det värsta är när en får hör att en ”förstör för oss andra” som vill ha en ”dialog”. Alltså nej, jag har inte ”förstört” för er som vill ha en dialog. Om de gulliga antifeministerna inte klarar av att förstå att det finns olika feminister så är det deras jävla fel, inte mitt. Intressant detta, hur det alltid är den som slår ur underläge som får skulden, även från feministiskt håll.

Många feminister verkar tycka att deras strategi är framgångsrik om antifeminister tycker att de är ”vettiga” eller liknande. De tycker att en ska anpassa det en säger, alltså sitt budskap eftersom budskapet förändras beroende på hur en säger det, för att antifeministerna ska kunna hålla med en eller i alla fall ”respektera” ens åsikt. Om antifeministerna sedan ger lite beröm så ses detta som en framgång. Men det är inte en framgång, det är ett jävla bakslag. Det betyder nämligen att du har förändrat dig så mycket att din ideologiska fiende håller med dig. Det är lika lite en framgång som att socialdemokraternas nya partiledare hyllades av Svenskt näringsliv.

Vi kommer inte att komma framåt i frågan om jämställdhet genom att övertyga antifeministerna, en efter en. För det första är det väl få som verkligen bli övertygade om feminismen för att de tycker att en feminist är vettig, för det andra så är det en jävligt ineffektiv och tidsödande strategi. Men det största problemet med den är att den innebär en anpassning efter antifeministerna, och detta är absolut inte önskvärt.

Vissa verkar vilja att feminismen ska tvätta bort det som är provocerande för att på det viset få mer makt. Det finns en dröm om att liksom polera de feministiska ytan, ta bort det som är förargerligt men behålla innehållet. Men feminismen är provocerande för feminismen är en subversiv rörelse. Den ifrågasätter samhället som det ser ut idag, strävar efter att bryta en massa människors makt, avskaffa deras privilegium och så vidare. Feminismen står i en aktiv intressekonflikt med många män, vilket är skälet till att den är impopulär. Det är av samma skäl som rika människor ogillar socialism: den går emot deras intressen. Det handlar inte om att de inte blivit ”övertygade” eller något sådant, det handlar om att de inte tjänar på det.  Män tjänar på patriarkatet, ni måste förstå detta. Män får, på grund av patriarkatet, mer makt, pengar och behöver utföra mindre arbete. Därför blir de också provocerade när någon ifrågasätter patriarkatet. Att tro att en ska kunna ”komma runt” detta genom att vara snäll är inget annat än pur naivitet.

Visst finns det män som trots detta är feminister. Kanske för att de har andra intressen av jämställdhet, kanske för att de låter rätt gå före sitt egenintresse. Men män som grupp förlorar fortfarande på feminismen, vilket gör att många män kommer fortsätta stå i opposition emot den.

Jag accepterar att det finns en massa feminister som vill gå på den lite mer mjuka linjen, ni behövs också! Vad jag däremot tycker är jävligt snorkigt är att gå omkring och klaga på att andra feminister är för extrema och ger feminismen dåligt rykte. Utan feminister som varit extrema och gett feminismen dåligt rykte hade ni inte haft något jävla utrymme idag. Det är jävligt lätt att sitta och snacka om att en ska ”komma överens” och ”lyssna” och gud vet allt. Det är populärt, och det är väl kul för dig. Men tro inte att du lyckas bättre med att driva frågan om jämställdhet bara för att du är mer omtyckt av dina ideologiska fiender. Ditt inflytande över dessa personer är nämligen markant kringskuret eftersom det kommer sig av att du säger saker som de accepterar. Om du plötsligt började blir mer extrem skulle de genast vända dig ryggen. Det är fortfarande de som sätter agendan. Och när du börjat anpassa dig efter detta har du redan förlorat.

Den feministiska kampen har alltid varit och kommer att fortsätta vara provocerande. Om den slutar vara provocerande är detta inte en framgång utan ett misslyckande, för det innebär att den också har slutat vara subversiv. Och vad fan ska en med en osubversiv rörelse till? Det är ju helt jävla meningslöst! Det är som ett gullig kattunge. Alla gillar gulliga kattungar, för de är fina och se på och inte till besvär. Men feminismen ska inte vara en gullig kattunge, den ska vara en aggressiv vildvittra som är beredd att slåss med näbbar och klor för jämställdhet. Utan denna kampvilja så finns det inget påtryckningsmedel, ingen anledning för patriarkatet att göra eftergifter av annat än symbolisk karaktär.

Låt konflikten blomma ut och ta plats. Sluta ängslas för att ni inte ska bli omtyckta. Se det som en framgång istället. Tala till dem som har något att vinna på feminismen. Om någon är genuint intresserad av feminism, förklara gärna, men anpassa inte budskapet för att det ska falla någon kritiker i smaken. Visst, du kanske lyckas få hen att kalla sig feminist, eller tycka att du är en vettig feminist, men detta är bara en symbolisk framgång om feminismen som accepteras har förändrats. Det är inte värt någonting. Det kan faktiskt rentav vara kontraproduktivt, eftersom du då har bidragit till feminismens ideologiska urvattning.

Men framförallt: tro inte att din relevans hänger på om du blir omtyckt av patriarkatet. Det är ju för fan det du ska bekämpa!

Twitter 27/01.

Folk som ska hålla på och resonera kring vad som är ”feminismens problem”. Det är väl patriarkatet, i vanlig ordning. En hör ofta att feminister måste bli bättre på att kommunicera och så vidare. Tänk om det är andra som måste bli bättre på att lyssna.

Problemet är nog inte hur feminister kommunicerar utan vad vi kommunicerar. Budskap som är subversiva är sällan populära. Klart som fan folk tar varje chans att förkasta det feministiska budskapet med att det är för ”akademiskt”, ”teoretiserande” etc. Men detta handlar snarare om att en inte vill ifrågasätta sin egen position, varken som man eller kvinna.

Jag upplever feminismen som väldigt öppen, och det finns många pedagogiska redogörelser för det feministiska perspektivet. Problemet är att en som feminist talar utifrån ett underläge. Folk känner inte att de vill förstå vad vi har att säga&gör det alltså inte. Jämför med när till exempel Borg använder sina ekonomiska facktermer. Då vill folk förstå, de anstränger sig. Det beror på att hen företräder det perspektiv som sätter agendan i samhället. Det gör inte feminismen.

Det krävs alltid lite arbete för att sätta sig in i ett nytt perspektiv. Du kan inte förvänta dig att få det färdigtuggat&stoppat i käften. Men visst, feminister ska anpassa sina åsikter och sitt språk för att alla idioter därute ska ”förstå”. Som om de brydde sig.

Så jävla trött på att alltid avkrävas en massa förklaringar av idioter som tycker sig för fina för att ödsla tankekraft. De vill ha det så jävla enkelt för sig. De vill ha punktlistor eller att en ska sammanfatta feminismen i några kärnfulla meningar. Sen vill de typ att en ska vara tacksam för att de ens frågar. Alltså vägrar vara tacksam pga du är för lat för att sätta in dig själv?

Kvinnosyn.

IMG_20130124_150931Läser för närvarande första kursen i statskunskap A, vilket är politisk teori. Såklart läser vi Platons staten, som i korthet är ett gäng dialoger där de en drömstat skisseras. I ett av avsnitten så diskuterar de hur egendom, det vill säga kvinnor och barn, ska fördelas. Eller de diskuterar väl knappast, utan konstaterar i samförstånd att denna såklart måste vara gemensam bland vänner. Det behöver väl knappast skrivas, men alla medverkande i dialogerna är män och mannens tas för norm.

Men Platon var faktiskt ovanligt progressiv i frågan om kvinnors rättigheter för sin tid (något som lyftes fram på föreläsningen). Hen menade rentav att kvinnor också kunde vara filosofer! Även fast de var egendom då, uppenbarligen.

Ville bara informera lite om den Stora filosofens™ fräscha kvinnosyn.

Sen vill jag också slänga ut en liten tanke: Platons verk utgör alltså i stort grunden för hela den västerländska filosofin. Detta är alltså kvinnosynen i ett av de viktigaste filosofiska verken som någonsin skrivit. Är det någon som tror att det inte påverkar?

Problemet är inte att feminismen gått för långt.

Wallin skrev följande för ett tag sedan på twitter:

Feminismens värsta fiende är många gånger den ständigt teoretiserande falangen inom feminismen.

Ofta så anklagas delar av den feministiska rörelsen för att vara alltför ”teoretiserande”. Detta brukar förklaras med att det saknar koppling till verkligheten. Att något saknar ”koppling till verkligheten” är ett ganska luddigt begrepp och det är inte alltid klart vad den som anklagar någon för att sakna koppling till verkligheten menar. Ofta verkar det handla rom att resonemang framstår som ”flummiga” på olika sätt, vilket i sin tur ofta handlar om att personen som exponeras inför dem inte känner igen sig.

Vad jag vet är att detta ofta är ett annat sätt att säga att feminismen (eller delar av den) har ”gått för långt”. Problemet som uttalas är ju att det teoretiseras för mycket, inte att teorierna i sig är dåliga eller bygger på en felaktig grund.

Jag tycker att det är ett stort problem att folk säger att andra har ”gått för långt” eller ”teoretiserat för mycket” när de helt enkelt bara har en annan ståndpunkt. Att säga att någon ”gått för långt” implicerar att det är den logiska slutledningen av att dra ett visst resonemang till sin spets, vilket inte alls behöver stämma. Om till exempel en person, i feminismens namn, säger att alla våldtäktsmän borde kastreras så anklagar jag inte denna för att ha dragit feminismen för långt eller teoretiserat för mycket, utan jag angriper åsikten som sådan. Jag skulle inte, hur långt jag än drog mina feministiska principer, landa i en sådan slutsats. Alltså är problemet inte till vilken extrem principerna dragit, utan de grundläggande principerna som sådana.

Jag kan hålla med om att det finns feminister som drar puckade och långsökta resonemang, precis som inom alla ideologier. Men problemet i mina ögon är inte att dessa personer är för extrema. Det är skillnad på att ”gå för långt” eller ”teoretisera för mycket” och att helt enkelt ha fel, och detta tycker jag är en skillnad mycket värd att poängtera. Annars framstår det som om alla feministiska resonemang skulle urarta i idioti om de drogs till sin spets, vilket helt enkelt inte stämmer.

Sedan finns det såklart feminister som resonerar kring världen på ett sätt som känns väldigt främmande för de flesta. Detta blir tydligt i debatter om ”hen” och färger på barnkläder. Vissa tycker inte att teorier kring skapande av kön är användbara eller nödvändiga i deras liv. Men på samma sätt skiter de allra flesta i om Higgspartikeln finns eller inte. Faktum är fortfarande att det handlar om att utforska det samhälle vi lever i. Alla kan eller vill inte äga sig åt detta, men vissa gör det, och det är en jävla tur att det är så för annars hade vi inte vetat något om någonting.

Teorier framstår ofta till en början som obskyra och onödiga för gemene person, och det stämmer säkert i vissa fall. Men någon måste alltid ligga i framkant när det kommer till teoretiserandet, beskrivandet av verkligheten. Givetvis är teorier som ifrågasätter rådande samhälle mer obekväma för människor i allmänhet, och därför mer lockande att skjuta ifrån sig.

Det är inte ett problem för feminismen att vissa personer funderar kring saker som andra finner irrelevanta eller obegripliga. Alla delar inom det feministiska teoribygget behöver inte vara fullkomligt uppenbara för alla och en var. Det är ett orimligt krav att ställa på en rörelse som är menad att vara subversiv, att utmana rådande samhällsnormer och strukturer, och det vore för övrigt ett orimligt krav att ställa på vilken rörelse som helst.

Vad som däremot är ett problem för feminismen är de som försöker ta bort framåtskridandet inom det feministiska teoribygget med argumentet att det är att ”gå för långt”. Om du tycker att en feminist har fel, kritisera då hens faktiska ståndpunkt istället för hur långt ett visst resonemang dragits. Allt annat är att göra sig skyldig både till intellektuell lathet och att stärka uppfattningen i samhället om feminismens grundläggande tankegods som något potentiellt skadligt.

Om samtycke och avhållsamhet.

Min kollektivkompis Gerson har skrivit en text om samtyckeslagstiftningen som jag kan rekommendera varmt. Den kokar ner till något som jag själv framfört i tidigare texter om detta ämne, nämligen att en möjlig lösning på bekymret med att tycka det är jobbigt, onödigt eller pinsamt att kolla upp om samtycke finns innan en sätter igång med knullandet är att helt enkelt inte ligga.

Här är ett något radikalt förslag: Ligg inte. Det är faktiskt inte svårare än så. Om du har så svårt att inhämta samtycke från din partner kanske du inte ska ligga. Du har ingen rättighet att ligga, och du har ingen rättighet att slippa en lagstiftning som vid tvivel står på offrets sida.

Texten utgår förvisso från ett kristet perspektiv, men jag tycker att rådet är applicerbart i de flesta sammanhang. Den som inte är beredd att göra vad som krävs för att försäkra sig om att partnern är med på det hela borde faktiskt inte heller ha sex.

Sex är ingen rättighet. Sex är något du har med minst en annan människa och liksom all annan mänsklig interaktion så kräver det ett samspel. Det funkar inte att bara köra på precis som en vill när det är en annan människa inblandad. Du kan inte bara sätta dina lustar framför en annan människas vilja och förvänta dig att inte drabbas av konsekvenser.

Ty det är precis detta motståndet mot samtyckeslagstiftningen handlar om: människor som vill kunna strunta i sin partners åsikter i sexuella sammanhang ostraffade. De vill att det enda som ska räknas som våldtäkt är när de trots aktivt motstånd fortsätter. De vill inte behöva försäkra sig om att det de gör är okej, utan de vill att de ska kunna göra vad de vill tills någon har gjort motstånd.

Det finns en mängd sätt att agera på som gör att folk känner sig oförmögna att säga nej eller göra motstånd. Gärningspersonen kan med tydlighet förmedla att hen inte bryr sig, och i så fall kan offret känna att ett nej är lönlöst eller till och mer förvärrar situationen eftersom det gör maktlösheten så uppenbar. Gärningspersonen kan också bete sig hotfullt, vilket gör att offret inte känner sig i en position att invända. Den som försöker kan nog lätt leva sig in i en situation där en upplever att ens makt att bestämma vad som sker är kringskuren. För att illustrera detta så citerar jag Kielos bok Våldtäkt och romantik.

På golvet i den där korridoren, med lysrörsljuset i ögonen och hans hand över min mun fanns det ingenting att säga varken ja eller nej till. Det låg ingen fråga i luften. Fråga hade vi passerat. Frågan hade glidit obemärkt förbi. Jag missade den och nu fans det inte så mycket kvar att göra. Bara skuld.
För naturligtvis hade vi bägge två, jag och han, stor respekt för kvinnors rätt att säga nej. Ett nej är ett nej. Vill man inte bli knullad ska man inte behöva bli knullad. Vi lever i ett civiliserat samhälle.

Men just jag och han, vi två, vi kom aldrig till ett nej. Vi var aldrig ens i närheten. Min mun var aldrig min mun. Inte för honom, inte på något stadium. Så vad hade jag kvar att säga nej med?

Detta borde belysa ganska bra vad problemet med en våldtäktslagstiftning som bygger på att offret måste visa aktivt motstånd kan vara. Situationen kan vara en sådan där offret av olika skäl inte upplever sig vara i en position där hen kan visa motstånd. Det enklaste sättet att undvika detta är att vara lyhörd. Att vara lyhörd är inte någon svår grej, det är tvärtom ganska enkelt. Men vissa anser att deras rätt att knulla går över deras skyldighet att vara respektfulla mot sin partner.

Jag tycker att det åligger den som vill ha sex med någon att inte försätta denne i en sådan situation, vilket såklart gäller alla inblandade parter. Det åligger en att vara lyhörd inför den andra personens signaler. Om en inte har någon lust med detta så kan en strunta i sex, men faktum är att en inte har någon som helst rätt till att ha sex utan att visa detta minimun av hänsyn och lyhördhet inför sin partner.

Det finns ingen feministisk punktlista.

Ibland så får en som feminist frågan från diverse män vad de ska göra för att klassas som bra män ur ett feministiskt perspektiv. Mitt korta svar på denna fråga brukar vara: ständig feministisk analys och kritik av det egna jaget, vilket brukar vara väldigt otillfredsställande för den som frågar. De vill liksom ha en checklista, ett antal punkter någon annan tagit fram åt dem och som de kan bocka av en efter en. Typ:

  1. Kalla inte tjejer för hora.
  2. Knulla inte med tjejer om du inte är säker på att det finns samtycke.
  3. Ta hälften av hushållsarbete.
  4. Var inte ett jävla svin (lätt för de flesta eftersom ingen uppfattar sig som ett svin).
  5. Och så vidare och så vidare.

Någon sådan lista finns givetvis inte, och det är inte heller något jag tänker sätta mig och knåpa ihop. Dels för att jag inte anser mig vara i en position att göra det, eftersom jag inte är någon jävla företrädare för samtliga feminister, men också för att jag tycker att det är en förbannat ignorant och lat attityd att kräva detta. Jag tycker rentav att det är ett av de mest sviniga beteendena en kan ägna sig åt, bland annat på grund av anspråket på att medelst denna metod kunna får erkännande som en bra man det innehåller.

Dessa personer vill kunna lägga kvinnokampen åt sidan med gott samvete och tänka att de har ”gjort sitt” för att störta den samhällsordning som vi kallar patriarkatet, bara genom att själva försöka vara någotsånär jämställda. De vill på ett enkelt sätt kunna svära sig fria från ansvar för en världsordningen där hälften av alla människor tvingas in i våld och förtryck på grund av sitt kön.

Givetvis kan män vara mer eller mindre sviniga, bidra mer eller mindre till den patriarkala ordningen. Men jag kommer inte att vara nöjd med någon enskild mans insats, på samma sätt som jag inte kommer att bli nöjd med min egen, så länge patriarkatet inte har krossats. Det går inte bara att ”lägga ner” kampen med gott samvete så länge patriarkatet kvarstår, det går inte att dra någon gräns för vad en enskild individ bör göra innan vi har nått det slutliga målet: ett samhälle fritt från könsbaserat förtryck.

Jag föraktar nästan den här attityden att tycka sig kunna bli klar mer än jag föraktar människor som inte bryr sig över huvud taget. Jag tycker att det är förbannat ängsligt och fegt att på det sättet ha som uttalad plan att bara anstränga sig minimalt för att kunna bli ”okejad” som jämställd. Dessa män vill dessutom ofta bli berömda för sitt ”feministiska” engagemang och sin ”jämställdhet”, vilket knappast gör saken bättre.

Den som på riktigt är intresserad av feminism behöver inte gå omkring och fråga olika feminister om hur de ska göra för att bli jämställda. Jag skulle aldrig komma på tanken att fråga någon antirasist om en jävla punktlista för hur jag ska undvika rasism. Istället försöker jag vara lyhörd inför hur mitt beteende uppfattas, tänka efter en jävla massa och så vidare. Helt enkelt idka ständig antirasistisk analys och självkritik. Jag förväntar mig inte att jag någonsin kommer kunna bli ”klar” med detta, men jag är trygg i förvissningen om att jag ständigt blir bättre och bidrar till en positiv utveckling. På samma sätt bör män se på sitt feministiska engagemang.

Vad jag blir upprörd över med detta tankesätt är hur det reducerar feminismen till något mycket mindre än vad den i verkligheten är, gör den till en obetydlig bisak som kan sammanfattas till en punktlista för garanterad jämställdhet. Feminismen är inte detta; feminismen är en hel värld av analysverktyg, sätt att betrakta verkligheten och så vidare. Den rymmer en mängd olika och ibland inbördes motsägande tankar som det är väldigt svårt att få en detaljerad överblick över ens om en som jag så gott som dagligen ägnar sig åt feministiska studier. Jag har aldrig hört en feminist uttrycka att hen skulle vara ”färdig” på något sätt, och själv har jag inställningen att jag har otroligt mycket kvar att upptäcka. Att tro att en kan hoppa över all denna analys och bara få lösningen placerad i handen är en väldigt arrogant inställning, ett sätt att försöka slippa billigt undan och låta något annan utföra jobbet.

Det råder knappast någon brist på sätt att få kunskap om hur en ska bekämpa patriarkala strukturer, det råder inte heller något brist på skapelser som kan öppna ens ögon inför nya sätt att tänka. Den som är intresserad av att göra detta bör se sig om i den feministiska sfären, så kommer ni garanterat att hitta något. Jag kan såklart bidra med mina egna tankar och idéer, men jag kan inte leverera någon steg för steg-gudie. Ni får, precis som jag och alla mina medfeminister har gjort, finna er egen väg till och genom denna intellektuella skog som är feminismen. Ni kommer garanterat att behöva tänka om, revidera gamla uppfattningar och överge även de feministiska perspektiv ni haft. Ni kommer att upptäcka att tankesätt ni innan trodde var jämställda i själva verket bygger vidare på samma patriarkala strukturer som resten av samhället gör. Ni kommer att behöva upptäcka idel nya sidor och beteenden hos er själva som upprätthåller patriarkatet. Ni kommer att behöva ändra ert beteende och er världsbild igen och igen. Ni kommer troligen aldrig att bli klara, men ni kommer att bli bättre. Som belöning kommer ni inte att få beröm, i alla fall inte av mig, och ni kommer garanterat inte att nå någon slutlig punkt där ni har ”gjort ert”, men ni kommer att vila tryggt i vetskapen om att ni dagligen bidrar till att göra detta samhälle till en bättre plats att leva i.

Om likhets- och särartsfeminism.

Nu har jag varit seg på att svara på frågorna i frågestunden, och tänkte att jag kunde använda dem som inläggsinspiration eftersom många kräver hela inlägg som svar. Här kommer i alla fall svaret på en!

Jag har funderat lite kring de olika ”föregreningarna” inom feminismen. Själv är jag av åsikten att vissa inriktningar är närmast kontraproduktiva för feminismen och dess strävan efter jämlikhet mellan könen. Tror du att särartsfeminism och likhetsfeminism fyller någon egentlig funktion eller kan de betraktas som de ”svarta fåren” i det här sammanhanget?

I min mening så är särartsfeminismen kontraproduktiv. Som jag har förstått särartsfeminism handlar det om att erkänna skillnaderna mellan könen men att ”uppvärdera” det kvinnliga. Jag har väldigt svårt att se hur det kvinnliga ska kunna ”uppvärderas” på det sätt som särartsfeministerna förespråkar, eftersom kvinnlighet i mångt och mycket definieras utifrån just det manliga.

Ett annat problem jag ser är att kvinnlighet väldigt ofta handlar om reproduktion, dels genom att ta hand om andra och dels genom att föda barn. Just omhändertagandet och barnafödandet brukar vara särartsfeministernas trumfkort när det gäller vilka kvinnliga egenskaper som borde uppvärderas. Personligen är jag högst obekväm i att jag ska ses mindre som kvinna för att jag väljer bort barn eller för att jag inte är omvårdande till min personlighet, vilket blir den praktiska konsekvensen av den särartsfeministiska logiken. De kommer kanske att verka positivt för kvinnor som är bekväma i denna roll, men det kommer att verka begränsade för åtskilliga kvinnor som inte är det.

Jag tror också att det är viktigt att förstå hur den kvinnlighet som vi ser i samhället idag har skapats. Kvinnor har under en väldigt lång tid levt i en underordnad position i förhållande till män, och det har såklart format hur kvinnligheten ser ut. Detta går inte att bortse från när det gäller att ”uppvärdera” kvinnlighet. Kvinnlighet handlar mycket om att vara försvarslös, svag och utelämnad till mäns intressen och behov. Ska vi uppvärdera den kvinnlighet som har skapats ur en underordnad position? Kan vi göra det utan att samtidigt reproducera den underordnade positionen? Mitt svar på dessa frågor är nej. Jag tror varken att det är görbart, och jag ser det inte heller som något önskvärt.

Dessutom finns det ett problem med ofriheten i sig, som drabbar såväl kvinnor som män. Jag är inte intresserad av någon slags plakatjämställdhet där människor är förutbestämda att ha vissa platser i samhället, men där dessa platser är lika högt värderade. Jag vill ha ett samhälle där alla har större friheter att välja. Just friheten är för mig hela poängen med att bryta ner strukturer. Visst, det skulle såklart vara schysst att bara ha högre lön också, men jag tycker inte att det är tillräckligt.

Själv är jag ju, i någon mening, likhetsfeminist på så vis att jag tror att de skillnader som finns i de olika könens förutsättningar främst är påverkade av vår kultur och inte vår natur, därför anser jag inte att likhetsfeminismen är kontraproduktiv. Däremot kan jag tycka att det finns ett problem när folk drar likhetsfeminismens logik för långt och menar att det idag inte finns några skillnader mellan kvinnor och män som grupp. I mina ögon är det självklart att det existerar skillnader mellan kvinnor om män som beror på våra respektive positioner i könsmaktsordningen, och dessa skillnader går inte att bortse från hipp som happ. Jag ser det däremot som feminismens mål att utradera de socialt skapade skillnader som finns mellan män och kvinnor som grupp, och på det sättet tror jag att likhet är möjlig.