Kategori: Feminism

Twitter 5/1.

Jag är helt för ”kvinnliga värden” såsom omhändertagande, hög empatisk förmåga och så vidare. Tycker bara inte kvinnor ska stå för rubbet. Visst, dessa egenskaper är sjukt trevliga att inneha men det kan också vara jobbigt när en i och med detta får mer ansvar än män.

Det är njutbart att utgöra känslomässigt stöd för andra om en får uppskattning för det och får något tillbaka. Alla kan såklart inte ge lika mycket hela tiden, men om fler lärde sig att ge så skulle den individuella bördan bli mindre. Jag är inte bekväm i att bara för att jag är duktig på detta så ska jag bära en större känslomässig börda än män. Hellre att män lär sig.

Poängen med feminism är inte att vi ska utradera dessa ”kvinnliga värden” utan att vi ska göra dem till mänskliga värden. Att alla, inte bara kvinnor, ska lära sig att vara empatiska, omhändertagande, göra rollövertaganden och så vidare. För jag är förbannat trött på att halva mänskligheten (som jag ingår i) får stå för hela mänsklighetens känslomässiga reproduktion. Jag är även trött på att upphöjas till någon slags änglafigur på grund av detta. Hyllande istället för jämlikhet är en skitdålig strategi.

Kvinnor är inte empatiska för att vi är skapade så, vi är det för att vi blivit fostrade in i det i detta patriarkala samhälle. Kvinnor fostras till att se andra, att bry sig om andra och ständigt tolka andra, att sätta andra framför sig själv och så vidare. Klart som fan att vi lär oss detta då. Vi blir jävligt bra på det. Vilket är tur då resten av mänskligheten är kassa på det.

Problemet är inte att kvinnor kan detta. problemet är den ojämlikhet det leder till då män inte kan det, speciellt i relationer. För även om en är bra på något så tar det energi. Det tar jävligt mycket kraft att alltid fundera på hur andra känner, tycker och tänker. Att en lär sig sätta andras behov framför egna gör också att en ständigt kompromissar med sig själv, mer än män gör. Allt detta sammantaget leder till att kvinnor på grund av de ”kvinnliga värdena” töms på känslomässig energi i förhållande till män!

Men detta är inte ett problem med egenskaperna i sig, det är ett problem i ojämlikheten. Ur att detta är just ”kvinnliga” egenskaper. Därför ska vi inte bevara några ”kvinnliga värden” utan vi ska ta dessa värden och göra dem till mänskliga värden. Men patriarkatets försvarare vill såklart att kvinnor även i framtiden får stå för en merpart av det känslomässiga arbetet.

Om konflikter och makt i heterorelationer.

En grej som ofta tas upp som exempel på att det egentligen är kvinnor som ”bestämmer” i relationer är att kvinnan alltid får ”som hon vill” dels i hemmet och dels i öppna konflikter. En massa män kallar sina flickvänner och fruar för ”regeringen” och det finns en massa humor som bygger på att kvinnor är så satans dominanta och att männen aldrig får som de vill i relationer.

När det kommer till att få som en vill i hemmet så är en stor faktor att män tenderar att vara väldigt initiativlösa där. Jag menar, det är väl klart att den person som tar mest initiativ också får som den vill med vilken dag det ska städas och vilka gardiner det ska vara och gud vet allt. Min erfarenhet är dessutom att när en försöker få respons så brukar den vara jävligt lam, det vill säga över huvud taget inte innehålla någon feedback mer än ”okej”. Herregud, jag hade tyckt det var helt underbart om någon bara kom och bestämde vilken mat som skulle lagas och när det skulle städas och så vidare, så jävla skönt att slippa ta ansvar över hushållet!

När det kommer till öppna konflikter är det lite knepigare. Nyckeln ligger i att se vilka konflikter som uppstår och varför de uppstår.

En grundläggande ingrediens i hur patriarkatet upprätthålls i heterorelationer är det ojämna rollövertagandet. Ett rollövertagande är när en lever sig in i hur en annan person uppfattar en situation, och däribland en själv. I relationer tenderar kvinnan att göra dessa rollövertaganden oftare än vad mannen gör dem. Detta gör att kvinnan i stor grad anpassar sig utan att någon slags öppen konflikt behöver uppstå. Om mannen till exempel agerar lite surt så analyserar kvinnan själv varför och anpassar sig.

Mannen gör inte detta i samma utsträckning vilket leder till att kvinnan oftare måste ta upp det som tynger henne direkt med honom, istället för att han tyst anpassar sig efter henne.

Detta leder till att kvinnan ofta väntar med att ta upp saker om hon inte känner att de är jävligt angelägna. Då har hon kanske gått omkring och burit på det där är flera veckor och det är klart att det leder till en massa ilska. Då kanske han ”ger med sig” för att han inte orkar ta konflikten på riktigt. Hon ”får som hon vill” för att slippa gå till roten med problemet.

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Det går inte bara att se till vem som tar upp och ”Vinner” de öppna konflikterna, utan en måste även se till vad som göra att vissa konflikter måste vara öppna och vilka konflikter som aldrig blir öppna och varför.

Ideal.

045Ibland kollar jag på den kultur och de leksaker som min lillasyster konsumerar, och det är alltid nedslående. Många av filmerna och böckerna som erbjuds henne kretsar kring kärlek, ramberättelserna kring många av leksakerna är kärnfamiljsliv, heterosexuell och tvåsam kärlek eller konsumism. Hon har badats i dessa värderingar sedan födseln, och då är min familj ändå inte överdrivet normativ på dessa områden. Sedan tänker jag på att hon troligen kommer att utsättas för samma värderingar, men i vuxnare form, i reklamer, tv-serier, musik och filmer under hela sitt liv. Det är detta som står till buds för den som inte aktivt anstränger sig för att skapa sina egna värderingar.

Jag fascineras av människor som på allvar tror att det inte spelar så stor roll att vi på daglig basis socialiseras in i en kultur där vi uppmuntras till att värdera dessa saker, se dem som oumbärliga byggstenar i livet. Hur kan en tro att detta inte påverkar individen på djupet? Hur kan en tala om några slags ”fria val” i en kultur där vi på daglig basis matas med ideal om hur vi ska leva våra liv?

Twitter 27/12.

Pågår just nu diskussion i en liberal fbgrupp om huruvida män ska kunna avsäga sig ansvaret för ett barn han inte önskar. Utgångspunkten verkar vara att då kvinnan kan välja att göra abort borde mannen också kunna ha en utväg. Ungefär som om abort vore ett enkelt beslut eller en okomplicerad process, som att trycka på en knapp. Detta är ett djupt kvinnofientligt förslag som lägger allt ansvar för konsekvenserna av sex på kvinnan. Personerna i fbgruppen verkar ha missat att en faktiskt är två om att ha sex.

Ett annat argument som syns i tråden är att kondomer faktiskt kan gå sönder, om nu mannen beslutat att använda en sådan för att undgå risk. Nå, detta är såklart en av de risker som tråkigt nog finns med sex, men den drabbar faktiskt även kvinnorna. Om en som man vill vara helt säker på att undvika barn så kan en faktiskt helt och hållet avstå från sex. Det finns inget som säger att du har rätt till att ligga riskfritt, därför bör den som vill undvika risk undvika att ligga. Varför ska du som man kunna svära dig fri från en risk som både du och din partner utsätts för under samlag?

Detta, i kombination med tramset kring samtyckeslagen, får mig att undra varför så många män fått för sig att sex ska vara konsekvensfritt. Män ska inte behöva ta ansvar varken för sin partners samtycke eller för en eventuell avkomma. De ska bara kunna sticka sina kukar överallt. Kvinnor däremot får ta ansvar för avkomma, för att säga nej och generellt även det sociala ansvaret.

Till er män som inte är mogna för att ta riskerna som kommer med sex: avhållsamhet! Svårare än så är det inte.

Twitter 25/12.

Tänkte köra på detta som en ny grej. Det är alltså delar av mitt twitterflöde, ihopskrivet som löptext. Gillar det på grund av rappa formuleringar. Skriv gärna vad ni tycker.

Att som kvinna försöka frigöra sig från skitdrömmar om tvåsamhet, familjebildande och barn är svårt. Dessa ideal sitter som berget. När en dessutom inte ersätter dessa med något annat av samhället sanktionerat ideal, som ”karriär” eller ”singelliv” blir det etter värre. Ofta så framställs just karriär, alternativt att leva vilt singelliv, som de godtagbara skälen för att skippa (eller skjuta upp) familj. Jag vill inte leva något slags hemmafruliv, inte heller vill jag bli en framgångsrik karriärskvinna. Vad finns kvar för mig?

Som kvinna så socialiseras en in i att ens värde och också ens trygghet ligger i förmågan att skaffa barn. Känslan av att det kan bli för sent, att jag kan bli ”förbrukad” och därmed ensam gnager och förpestar mina drömmar om ett annat liv.

Idag är jag ganska fast i min övertygelse om att jag ska leva barnfritt. Men mycket osäkerhet är förknippat med detta. Som vårt samhälle är organiserat idag bygger mycket av den social tryggheten kring familjen, trots att det knappast utgör en garanti. Därför känns det som ett riskabelt projekt att inte vilja ingå i sådana konstellationer. Som om en står utan garantier. Garantier finns givetvis aldrig, men avsaknaden av dem blir så mycket tydligare när en inte organiserar sitt liv kring tvåsamhet.

Alla drömmar jag haft kring mitt liv, alla idéer om vuxenblivandet, har förvandlats till sand av mitt dekonstruerande. Detta är såklart något jag eftersträvar, men det är samtidigt otroligt smärtsamt.

Lucka tjugofyra: politisera allt.

En viktigt fråga för feminismen har varit, och är fortfarande, vad som betraktas som politik. Många feministiska kärnfrågor bortförklaras som opolitiska. Exempel på detta är när kvinnolöner diskuteras och människor förklarar kvinnors lägre löner med att ”löner bestäms av tillgång och efterfrågan” och vägrar se att det kan finnas andra förklaringar, som till exempel att kvinnors arbete har varit lägre värderat otroligt länge och att detta kanske kanske kan ha påverkat lönerna även idag. Det finns många exempel på när människor tar enskilda statistiska uppgifter som tyder på kvinnoförtryck och försöker hitta alternativa förklaringar. Kanske kan de lägre lönerna bero på lägre produktivitet? Kanske kan glastaket bero på kvinnors lägre kompetens? De missar (eller undviker) helt att foga samman de olika uppgifterna till en sammanhängande bild: den bild som visar hur kvinnor på område efter område har mindre makt över sina egna liv och i offentligheten än män. Den bild som visar patriarkatet.

Mest tydligt blir dock detta när det kommer till relationer, familjeliv, intressen, skönhetsvanor och liknande som anses höra privatlivet till. När dessa mönster kritiseras så får en ofta höra att en inte ska ”lägga sig i” hur andra människor sköter sina liv eftersom det rör sig om ”privata val”. Människor lär sig också att uppfatta och beskriva sina egna livsval som avskilda från politiken i stort. Det är till exempel inte helt ovanligt att folk gör uttalanden i stil med att de är för jämställd fördelning av föräldraledigheten eller hushållsarbetet men att det helt enkelt inte passar för just dem på grund av olika omständigheter.

Konstruktionen av ”privatlivet” är såklart i sig djupt politisk. Att få kvinnor att uppleva erfarenheter som drabbar dem just på grund av sitt kön som slumpmässiga personliga erfarenheter, frikopplade från samhället i stort, och dessutom uppmuntras till att hålla tyst om dessa erfarenheter är en effektiv strategi för att reproducera patriarkala strukturer. Vad som anses vara privat, och därmed inte något som ska hanteras politiskt, styr vilka beslut kring detta som blir möjliga att fatta.

Ofta så försöker människor att framställa den privata sfären som något självklart, något naturligt. Det kan till exempel låta som så att det är ”osunt” att staten ”går in i våra sovrum/relationer” när lagar som berör sex och relationer diskuteras. För många faller dessa resonemang intuitivt i god jord, just för att vi lärt oss att betrakta våra relationer som något opolitiskt, detta trots att det är en av de absoluta grundstenarna i hur vi organiserar samhället. Själv konstruktionen av mellanmänskliga relationer är i sig politisk, till exempel så har vi en massa lagstiftning som premierar människor som väljer att leva i just kärnfamiljer.

Det finns ingen naturlig ordning som säger att något särskilt ska vara bortom politikens kontroll. Om det är i den så kallade privata sfären som stora delar av kvinnoförtrycket sker, vilket ser ut att vara fallet, så måste givetvis dessa zoner också styras politiskt för att ett jämställt samhälle ska kunna uppnås. Som feminist så går det helt enkelt inte att stanna vid privatlivets gränser, eftersom kvinnoförtrycket sker även inom dessa gränser och vi aldrig kommer kunna uppnå ett jämställt samhället om den privata sfären får kvarstå som den ser ut idag.

Kvinnor som delar med sig av sina erfarenheter får dock ofta utså skuld och skam. De blir kallade gränslösa, och det får en såklart absolut inte vara som kvinna. Att berätta om barn, relationer, arbetsdelning i hemmet och ideal är absolut inte okomplicerat. Ofta får en höra från diverse förstå sig påare att detta minsann inte alls har något med politik att göra, utan bara handlar om ens personliga tillkortakommanden, att en visst har ett fritt val och så vidare. Och många kvinnor accepterar nog denna uppfattning, för den står väldigt väldigt stark i vårt samhälle.

Därför är det ett viktigt uppdrag för feminismen att foga samman erfarenheter av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkat för att sedan, utifrån detta, kunna ställa gemensamma krav på förändring. Det är viktigt att bryta ner idén om privatlivets helgd. Det är viktigt att länka samman ditt eget liv, dina egna problem, med det kvinnoförtryck som är universellt. Det är viktigt att förstå att det personliga är politiskt. Att alltid vrida och vända, att alltid tänka ett eller flera extra varv innan en accepterar att något skulle vara uttryck för slumpen, eller för kvinnors helt och hållet biologiska skillnad från männen.

Så mitt sista tips i denna lite halvdana kalender är helt enkelt: politisera allt!

Den som tycker att det är mer avtändande att fråga än att riskera att ha sex med någon som inte vill borde inte få knulla.

Samtyckeslagen är något som alltid upprör starka känslor i antifeministiska kretsar. Det verkar finnas någon slags utbredd myt om att den skulle innebära omvänd bevisbörda, det vill säga att det är den som står anklagad som måste bevisa att hen inte har begått brottet. Vad denna uppfattning kommer ifrån begriper jag inte, men jag ser absolut inget stöd för misstanken att grundläggande rättsprinciper skulle upphävas i och med denna lag.

Folk har även en massa tankar om hur detta kommer att komplicera sexlivet för människor. Jag har hört en massa dumheter, till exempel att det skulle innebära att en måste fråga innan en inleder samlag, så att en får ett klart och tydligt ”ja”. Detta stämmer inte. Samtyckeslagen handlar kort och gott om att samtycke ska inhämtas. Detta kan ske på en massa olika sätt, men jag tänker att det enklaste är att vara lyhörd inför den andra partens signaler och om nödvändigt fråga. Du kommer inte behöva ha ett uttalat ”ja” om det finns andra indikationer på att samlag är önskat, vilket det förhoppningsvis finns i de flesta fall.

Jag tänker på mitt eget sexliv och tänker att jag brukar vara väldigt tydlig att visa när jag vill ligga, vilka grejer jag uppskattar och så vidare. Jag är även van vid att min partner ger mig utrymme för att visa vad jag tycker, bryr sig om vad jag tycker och frågar om det föreligger oklarheter. Jag tycker för det mesta inte att detta är det minsta konstigt eller pinsamt, och om det skulle vara det anser jag att det är ett värt pris att betala för den reducering av risken för otrevliga sexuella situationer det innebär. På samma sätt så kör jag inte själv på om jag inte fått tydliga indikationer på att det är önskat. Med tydliga indikationer menar jag: gensvar på kyssar, smekningar och så vidare, uppskattande stönanden vid beröring av könsdelar och så vidare. Jag menar inte att personen ligger stilla och bara accepterar det jag gör, utan jag menar att det finns gensvar och tecken på lust och upphetsning. Att vara passiv och inte göra motstånd är inte att ge gensvar, så vida det inte är någon slags sexuell lek ni ägnar er åt som i så fall bör vara uttalad (vilket alltså skulle vara detsamma som att ha inhämtat samtycke fast i ett tidigare skede).

Nå, det är klart att jag begriper att många kan tycka att det är jobbigt att kommunicera under sex. Människor är osäkra och kanske även rädda för att få ett nej och därmed känna sig avvisade. Jag tänker dock att den som bryr sig om att inte ha sex med någon mot dennes vilja borde tycka att tanken på att ligga med någon som faktiskt inte vill är mer avtändande än att fråga om en blir osäker. Sex kan vara pinsamt på en massa olika sätt, det är helt enkelt en risk en får ta om en är intresserad av att ägna sig åt det. Om en inte tycker att det är en risk värd att ta kan en ägna sig åt andra saker i livet som inte är så socialt krävande. Att strunta i sex är faktiskt ett alternativ för den som tycker att det är för jobbigt att ta hänsyn.

Om en är intresserad av konsensuellt sex så borde detta strängt taget inte vara ett problem. Det är helt enkelt inte svårt att försäkra sig om att ens partner vill, och om en är osäker så kan en faktiskt avstå. Bara människor som prioriterar att ha sex över att inte ha sex med någon mot dennes vilja kan tycka att detta är problematiskt. En sådan person har i mina ögon en inställning till sex som borde bekämpas i samhället, och därför tycker jag att denna lagstiftning är bra och relevant. Det handlar helt enkelt om att markera vikten av att inte bara sluta när någon säger nej, utan om att helt enkelt inte börja om en inte är säker på att det är önskat.

Detta handlar ytterst om att vissa prioriterar sin egen lust till sex eller sitt eget behov av att inte råka ställa en pinsam fråga över en annan människas rätt till kroppslig integritet. Vi kan inte ha ett samhälle där vi prioriterar vissa människors rädsla inför detta framför andra människors rätt att få förfoga fritt över sin kropp, att slippa anses tillgänglig tills motsatsen är hävdad.

Jag är trött på att anses vara tillgänglig sexuellt tills jag anger annat. En majoritet av alla personer jag träffar är jag inte intresserad av att ha sex med, och det är detta som måste vara utgångspunkten. Du kan inte utgå från att sex är önskat, du måste såklart försäkra dig om att det är önskat innan du kan börja köra, precis som en alltid ska göra innan en gör saker med andra människor. Rätten till sex eller till att inte ”tappa ansiktet” kan inte stå över rätten till att få bestämma över sig själv.

Lucka nitton: ta del av en erfarenhet.

Vidare i spåret från förra luckan, nämligen att dela en erfarenhet, kommer här nästa tips. Ta del av en erfarenhet.

Som feminist så underskattar en nog ofta hur fast en själv kan vara i strukturer. Du är ju medveten!

Även om en känner till könsmaktsordningen så betyder inte det att du känner till alla sätt den tar sig uttryck på. Manssamhället har många fula ansikten och det är naturligt att en inte ser alla aspekter direkt, snarare blir en aldrig riktigt färdiglärd.

Många feminister, däribland jag själv, kan reagera väldigt defensivt när deras liv ifrågasätts ur ett feministiskt perspektiv. Jag har träffat åtskilliga feminister som varit väldigt måna om att förklara att just deras livsval inte alls har något med strukturer att göra och jag har på samma sätt slagit ifrån mig tankar om att just mina livsval skulle vara beroende av strukturer. För mig har det framförallt varit relevant när det kommer till relationer.

Därför är det viktigt att inte bara dela sina egna erfarenheter, utan även ta del av andras. Att höra andra berättelser om hur de kopplat ihop sina egna liv och könsmaktsordningen kommer säkert leda till nya insikter även för dig själv.

Ett tips jag själv har är avhandlingen Det kallas kärlek som är en studie av tio ”jämställda” par, med analys av hur de upprätthåller könsmaktsordningen i sina förhållanden. När jag läste denna bok så blev jag otroligt medveten om en massa saker jag innan trott endast var mitt eget fel, men som jag sedan förstod hade med könsmaktsordningen att göra. Detta har gett mig en massa kunskap om hur jag ska undvika detta i framtiden.

Jag hade noterat problemen redan tidigare, men jag hade inte förstått varför de fanns och kunde därmed inte heller förstå hur jag kunde ta mig ur dem. När jag fick problemen beskrivna för mig ur ett nytt perspektiv så kunde jag se hur det hängde ihop, och därmed också får verktyg för att bryta mig fri från dem.

Så läs och lyssna på vad ni kommer över. Jag vill också uppmuntra er till att tipsa varandra om böcker, filmer, texter och liknande med berättelser som betytt något för er egen feministiska utveckling.

Det kräver mer att leva som kvinna och mot detta spelar möjligheten att ha både kjol och byxor liten roll.

En ganska klassisk grej som upprepas från personer som tycker att vi måste börja ”lyfta mansfrågorna” och liknande är att mansrollen är mer begränsad än kvinnorollen. Som exempel på detta brukar en till exempel ta upp att män som på uppenbara sätt går utanför mansrollen genom att till exempel bära kvinnokläder eller vara ”fjollig” brukar straffas hårt medan kvinnor har mycket större frihet att till exempel ägna sig åt mansaktiviteter, klä sig i manskläder och så vidare. Kvinnor som till exempel spelar datorspel eller intresserar sig för fotboll brukar ju vinna status på detta, att som kvinna klä sig i manskläder kan rentav upplevas som lite sexigt och så vidare. Att som man anta kvinnliga uttryck bemöts dock bara med spott och spe och så vidare. Utifrån detta drar vissa slutsatsen att kvinnorollen är friare.

Detta är en analys jag själv köpte med hull och hör första gången jag hörde den. Men ju mer tiden gått desto mer har jag börjat fundera. Som kvinna finns det en massa olika roller en kan anamma. En kan vara hora, madonna, duktig flicka, sexuellt utlevande och ”galen”, ”bossig” och så vidare. Men det faktum att det finns en uppsjö av roller gör oss inte fria.

Även om en kan välja att inta vilken position en nu önskar i en uppsättning av roller så kommer en inte undan den grundläggande, nämligen den samhälleliga tolkningsramen. Allting du gör som kvinna kommer att tolkas utifrån ett samhälle där kvinnor har en underordnad position gentemot män och dessutom där en som kvinna aktivt måste skapa sin kvinnlighet. Om du som kvinna är ”bossig” på samma sätt som en man är det så kommer detta att tolkas annorlunda än om en man hade varit det. Du kommer att uppfattas som manhaftig och okvinnlig. Jag har flertalet gånger varit med om att kvinnor som varit ”för mycket” som män har beskrivits som kalla, hänsynslösa, ja till och med galna, ord som knappast skulle användas om män i samma position. Kvinnor antas känna sorg över att ha varit tvungna att prioritera bort barn och familj.

Jag antar att det är på grund av detta som många kvinnor i karriären är noggranna med att accentuera sin kvinnlighet på olika sätt. Jag tänker på hur till exempel Blondinbella gärna prata om hur hon sätter sig i respekt genom att vara just kvinnlig, använda sin kvinnliga makt med andra ord, och i och med detta försöker säga att kvinnor har samma möjligheter till makt som män men att denna makt måste komma utifrån någon slags speciell kvinnlighet.

Kvinnor får i mycket högre grad än män frågor som berör familjebildande, utseende, relationer, barn och så vidare. Detta kommer en inte undan som kvinna, oavsett hur mycket en bryr sig om det. Det antas vara viktigt för kvinnor i högre grad än män. Kvinnor socialiseras in i att bry sig om barn, relationer och så vidare framför karriär eller intressen, och kvinnor som prioriterar bort barn brukar också straffas för detta. Inte skulle en man få frågan vem som tar hand om ungen när han sitter på ett sent möte eller åker på en resa?

I kvinnorollen ingår dessutom att på olika sätt ta hand om sitt utseende, att ombesörja relationer, att ta en större del av hushållsarbetet och att vara behaglig (inte bråka). Detta är något som ingen kvinna kommer ifrån, oavsett vilken av de olika kvinnorollerna hon väljer. Även om hon gör sin röst hörd ofta så kommer idealet av den behagfulla och lugna kvinnan att förfölja, oavsett om hon inte bryr sig alls om sitt utseende så kommer idealet av den vackra kvinnan att förfölja henne. Många kvinnor gör över huvud taget inget val i dessa frågor utan socialiseras obönhörligen in i ett beteende där de ”frivilligt” gör all dessa saker, som kräver mycket energi. Även om en försöker bryta sig ut ur detta så hamnar en ändå i en situation där det krävs mycket mer energi av än än vad det gör för en man i med motsvarande beteende. En man kommer inte att få frågan varför han inte sminkar sig, rakar benen, är behagfull eller liknande. Att utsätta för denna förväntning är energikrävande och begränsande oavsett om en böjer sig för den eller inte.

Så nej, jag tycker inte att kvinnorollen är ”friare”. Det finns saker som kvinnor kan göra ostraffat som inte män kan göra ostraffat, men om vi ser till hur detta påverkar livsmöjligheterna i stort så anser jag fortfarande att kvinnorollen är betydligt mycket mer begränsande. Det kräver helt enkelt mer att leva som kvinna, och gentemot detta extra arbete vi behöver utföra så spelar möjligheten att ha både kjol och byxor ganska liten roll.

Lucka arton: dela en erfarenhet.

Detta hänger tätt ihop med föregående lucka, nämligen att ta tolkningsföreträdet i en relation i efterhand. Men det handlar om att lyfta upp det en nivå och också dela sin erfarenhet med andra.

En erfarenhet kan dela spå många olika sätt. En kan antingen sprida den för alla som vill läsa, som jag själv bland annat gjort i denna text om mitt förra förhållande. En kan också prata mer förtroligt med personer som redan står en nära.

Att dela med sig av personliga erfarenheter kan vara ett effektivt sätt att få folk att tänka till. Kvinnor delar ofta många erfarenheter av förtryck med varandra, det kan röra sig om ojämställdhet i relationer, om ätstörningar, om sexuella trakasserier och så vidare. Vissa kvinnor har förstått hur detta hänger ihop med en större maktordning, medan andra inte fogat samman alla bitar än men ändå upplever dessa problem. Vi lever alltså alla i samma verklighet, men har olika perspektiv på varför den ser ut som den gör.

Många kvinnor tycker att det är jobbigt att ställas inför den feministiska analysen av verkligheten. Jag antar att det handlar om att det är jobbigt att erkänna att ens liv påverkas av strukturer och att se sitt förtryck. Som feminist vill en såklart att alla kvinnor ska förstå hur deras personliga liv hänger ihop med könsmaktsordningen och hur de också kan vinna på kvinnokampen. Dock kan det ibland vara svårt att framföra detta på ett sätt som inte uppfattas som ett ifrågasättande av kvinnan en försöker vill få med på tankebanan. Då är det ett utmärkt tillfälle att utgå från sina egna erfarenheter.

Om du lägger fram feministiska reflektioner kring tidigare eller aktuella händelser i ditt eget liv så kan det nog kännas  lättare för den som känner igen sig i din situation att ta till sig av analysen, eftersom det inte känns lika mycket som en pekpinne som riktas emot en personligen. Folk har sällan något emot att andra gör personliga reflektioner kring saker som skett i deras liv, det är när det upplevs som riktat specifikt emot en själv som det kan komma att bli känsligt.

Ett annat problem med att inte tala om sina egna erfarenheter är att det dels kan upplevas som verklighetsfrånvänt, men också att det kan upplevas som om en anser sig själv stå utanför strukturerna och försöker rädda endast andra kvinnor från dem, något som av många upplevs som väldigt fientligt. Om en istället påtalar de situationer där en själv har påverkats av strukturer så undviker en en situation där det upplevs som om en bara försöker trycka sina ideal på andra.

Utgå därför från dig själv och dina erfarenheter av att leva som underordnad i en patriarkal struktur. Skriv om det, berätta om det. Att tala om det personliga är ett jättebra sätt att börja tala om det politiska, eftersom det blir så otroligt mycket mer konkret. Vidare så kan historier om hur en person har sett och troligen också frigjort sig från strukturer vara väldigt peppande för den som läser. Det visar nämligen inte bara på att det finns ett problem, utan även på vägar ut, och därmed också på vad feminismen kan bidra med för den enskilda.

Ett första steg för att börja diskutera erfarenheter är att börja förstå och dela med sig av sina egna. Det kan såklart vara otroligt obehagligt, men jag tror att det kan vara både förlösande och insiktsgivande på ett personligt och utgöra ett viktigt bidrag till feminismen som rörelse.