Alltså, det är ju hög kvalitet på mina opponenter denna helg. Rimliga invändningar, uttryckt i trevliga ordalag och upplagt för konstruktiva diskussioner där man kan uppnå förståelse för varandra. Dock att vissa av er fortfarande gör misstaget att blanda ihop mig med ”vissa genusmänniskor/feminister” som ofta inte ens är namngedda (ibland tvivlar jag på att dessa människor ens finns). Men fortsätt såhär!
Ibland får man intressanta kommenterar. Som denna (citatet är klippt ur ett mycket större sammanhang som kan läsas här).
Kan någon definiera ”strukturer” och ”maktförhållanden”?
Makt som i makt över andra? Då blir feminismen en socialistisk inriktning och till på köpet onödig.
Så att tala om makt över andra är alltså av nödvändighet både socialistiskt och onödigt? Jadu, tack för den ”informationen” om min politiska ideologi.
Jag undrar vad människor likt dessa förväntar sig få ut av sitt envetna kommenterande där de ska förklara för mig varför feminismen är fel, onödig, överflödig eller vad de nu använder för uttryck. Jag fattar det inte. De kommer sällan med någon djupare ideologikritik (som jag för övrigt gärna tar till mig då den dyker upp) och deras grund är för det mesta helt jävla felaktig i sin uppfattning om vad jag som feminist står för.
Jag blir så konfunderad. Jag skriver inte till människor med totalt motsatta åsikter som jag själv har ideologiskt och ba: du vet väl att du har fel va (egentlig betydelse: du vet väl att jag tycker att du har fel)? Om jag kritiserar liberalism eller rasism eller vad det nu kan vara gör jag det inte på en liberal eller rasistisk blogg, och framförallt inte på det där extremt klumpiga sättet.
Snälla antifeminister, om ni nu ska ”kritisera” feminismen kan ni inte bara göra det på era egna bloggar eller något? Så jävla tröttsamt att läsa ert tjat som uppenbarligen inte kommer leda till någon slags förståelse oss emellan.
Det finns mänsrättsaktivister, antifeminister eller vad ni nu vill kalla er om kommenterar här och som har något att komma med. Som inte misstolkar mig med mening, som inte dumförklarar mig eller tar sig något slags tolkningsföreträde. Detta har jag inget emot, absolut inte. Däremot denna attityd till ”kritik” av feminismen som vissa har gör mig gruvligt irriterad, som om jag vore något jävla spån som blivit ”lurad” av feministmaffian i vårt samhälle att tro på en ideologi som i ”själva verket” är överflödig, bara det att jag inte fattat det än.
Denna ”lilla gumman”-attityd är inte en bra ingång till en diskussion med en feminist. Visst, jag förstår om det är så att ni bara vill smäda och förlöjliga mig, det är helt okej ty det gör jag också mot mina meningsmotståndare, men var då för guds ärlig med det istället för att låtsas att ni vill ha ”diskussion” för ”diskussion” för er betyder egentligen att ni vill att jag ska upplåta utrymme för att ni ska få spy ut er era åsikter. Ni kan göra detta på er egen plattform, på er egen blogg, och jag kommer inte att komma och störa, jag lovar. Men låt för guds skull mig vara ifred om ni inte har något konstruktivt att komma med.
När människor talar om att genusmänniskor offrar sina barn för jämställdheten så undrar jag alltid vad de själva är villiga att offra för ojämställdhet. Det finns en missuppfattning kring feminism och genus att de flesta skulle se total jämställdhet som något slags hägrande mål som man ska uppnå till varje pris, trots att det går emot vår natur att kvinnor ska sitta i bolagsstyrelser och män jobba på dagis så vill feministerna liksom tvinga in alla i detta för det måste vara exakt lika på alla plan, kosta vad det kosta vill!
Jag kan säga som så att jag inte ser något egenvärde i att ha total jämställdhet, i alla fall inte i frågor som representationer inom olika yrken. Däremot tycker jag att det är viktigt att man har jämställdhet i fråga om makt, och jag tvivlar faktiskt på att kvinnor skulle vara mindre bekväma med eller bra på att hantera makt. Fast inte heller här handlar det om någon total jämställdhet i fråga om att kvinnor och män som grupp ska ha lika många ”maktenheter” utan det handlar om att alla ska ha rätt till självbestämmande, alltså att slippa vara beroende av någon annan för att klara sitt uppehälle.
Feminister i regel tycker att ojämställdhet och könsroller är upprörande när och för att de leder till problem i samhället, vilket den för övrigt allt som oftast faktiskt också gör. Personligen ser jag det som ett stort problem att invanda könsroller hindrar verklig närhet i många relationer. Vidare så är det problematiskt när könsroller hindrar oss från att göra vad vi verkligen vill göra. Det skapar också barriärer för personer som har kompetens och personlighet för vissa sysslor att komma dit, som till exempel män som har fallenhet för barn och omsorg eller kvinnor som skulle passa utmärkt inom byggbranschen.
Vissa tycker att man ska bevara de symboliska och konstruerade skillnaderna mellan könen för att upprätthålla spänningen. Såsom att det är trevligt med män som betalar på första dejten och att det är fint med klänning och långt hår på flickor. Och ja, det hade jag kunnat hålla med om om det faktiskt var så att dessa skillnader endast var symboliska, om det bara handlade om en rosa tröja istället för en blå. Men det är inte så enkelt, utan de konstruerade könsskillnaderna är så mycket mer och det påverkar inte bara hur vi väljer att klä oss utan hela våra liv, från vaggan till graven.
Jämställdhet är så mycket mer än att kvinnor ska kunna ha håriga armhålor utan att bli kallade fittor på tvären. Jämställdhet handlar om att återta makten över sitt eget liv, för både män och kvinnor. Och jag förstår inte hur man kan vara villig att offra sina barn på ojämställdhetens altare, vilja upprätthålla strukturer som kommer kringskära deras handlingsutrymme hela livet bara för att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.
Detta måste vara typ ungefär det fånigaste som sagts i svensk politik på i alla fall ett par veckor. Vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är oroad över att vänsterpartiet ska hålla kurser i feministisk självförsvar för sina kvinnliga politiker.
Som jämställdhetsminister blir jag väldigt oroad över att kvinnor i Vänsterpartiet tydligen känner sig så pass utsatta av sina manliga kollegor så att de behöver självförsvar, säger hon.
Och man ba: förutom att du uppenbarligen gör dig dummare än vad du är för att uppnå någon slags komisk effekt på kvinnoseparatistiskt jämställdhetsarbetes bekostnad så är det så jävla symptomatiskt att en borgerlig politiker uppenbarligen utgår från att personer som är partipolitiskt aktiva inte umgås med människor utanför den kretsen. Kanske bara är fördomar (eller kanske inte) men mitt bestämda intryck är att den borgerliga politikerkåren brukar vara betydligt mycket mer professionaliserad är vad den socialistiska är. Jag kan även dra mig till minnes en artikel jag läste om att vänsterpartiet var det parti vars politiker har mest erfarenhet av ”riktigt” arbete, det vill säga arbete utanför partiet.
Jag eller andra kvinnor i Folkpartiet känner oss inte så utsatta och hotade att vi behöver gå självförsvar för att inta ledande positioner i partiet, säger Nyamko Sabuni.
Jadu Sabuni. För de flesta människor så finns det en värld utanför partiet och sammanhang man är intresserad av att vara i utöver att klättra inom partiet. Du kanske skulle ta och pröva det själv? Jag menar, det kan ju vara en fördel för en minister att ha några slags referenspunkter utanför politiken. Bara en tanke.
Funderat på det Bloggkommentatorerna skrev om det är värre för tjejer nu när vi inte bara ska vara snygga och bra på att laga mat utan även ha en strålande karriär och så vidare. Och nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror inte att de flesta känner att de måste leva upp till allt detta samtidigt utan väljer det man tycker är viktigast. Dessutom tror jag att det är bra att tjejer i högre grad uppmuntras till att sätta sig själv i första rummet i relationer, såsom män gjort i typ tidernas begynnelse, vilket är något som börjat komma mer i och med det ökade fokuset på karriär.
Men en sak jag faktiskt tror sätter jävligt mycket press är detta tjat om självkänsla och självförtroende som finns precis överallt, i varenda tidning. Man ska vara så jävla framåt och ta för sig och det framställs liksom som om man inte kan komma någonvart i livet om man inte har detta och framförallt att den som har dålig självkänsla också av nödvändighet mår dåligt och det är ju fan jobbigt för vem som helst att höra att man egentligen mår dåligt.
Dessutom tror jag verkligen inte att de flesta lär sig att må bättre i sig själva av dessa tips som levereras. Jag tror snarare att det leder till ännu mer missnöje, stress och press.
Lady Dahmer har skrivit om det här med barn och smink. Det brukar råda en jävla moralpanik kring ungar och smink. Smink är liksom en vuxengrej, och en massa personer kämpar hårt för att behålla det så.
När jag växte upp sminkade min mamma sig inte till vardags, hon rakade inte heller benen eller bantade. Det fanns liksom inget fokus på sånt alls under min uppväxt. Det var inte heller så att hon förbjöd mig från att göra något av detta. När jag väl började sminka mig, raka mig och så vidare så var det liksom okej, även om jag ofta hade otroligt mycket smink som dessutom såg ut helt åt helvete. Och så gjorde jag det ett tag. Och sen slutade jag. Alltså, jag sminkar ju mig ibland även nu men långt ifrån dagligen. Det finns inget tvångsmässigt kring sminkandet, utan det är något jag gör när jag vill vara lite extra fin precis som jag sätter upp håret eller har på mig kläder jag tycker extra mycket om.
Vad jag däremot har noterat är att mammor som själva sminkar sig på daglig basis har ett mycket mer komplicerat förhållande till smink för sina barn. Jag tror att det har att göra med hur man ser på smink. Om det är något man sysslar med för att behaga omgivningen, göra sig attraktiv eller dölja skavanker som man upplever att man har så blir det såklart jobbig när barnen sysslar med det. Man vill inte att en nioåriga dotter ska vilja vara snygg inför killarna. Man vill inte heller att hon ska dölja något, för man vill att hon ska tycka att hon är fin som hon är. Det är en fullständigt rimlig reaktion om det är d förhållningssättet man själv har till smink, men poängen är att smink inte uppfyller samma funktion för alla.
En person som lägger 30 minuter på att lägga en naturlig sminkning där man täcker över mörka partier under ögonen, finnar, fräknar och så vidare varje jävla morgon är kanske inte förtryckt, men använder onekligen sminket som ett sätt att dölja sitt verkliga utseende. Det är inget jag tycker att ett barn ska syssla med. Egentligen inte vuxna heller, då det tar en massa tid och förefaller ganska tvångsmässigt, men som vuxen får man fatta sina egna beslut och jag dömer ingen som gör det. Men man kan också använda smink på ett lekfullt sätt, för att vara extra fin eller för att uttrycka sin personlighet på samma sätt som man gör det mer kläder, tatueringar eller frisyrer. Det är en skillnad mellan att dölja sig själv, pressa in sig själv i vissa mallar för att behaga normen, och på att smycka sig själv efter eget behag. Alla som fixar med sitt utseende gör det inte på samma sätt eller har samma skäl, och detta kan också synas i vad man faktiskt gör.
Om man själv använder smink som ett sätt att ”rätta till” de fel man har och behaga omvärlden så förstår jag absolut varför man inte vill att ens barn ska göra det, eftersom man tänker att deras bevekelsegrunder är desamma. För barnet blir det självklart och spännande och laddat med något som på detta tydliga sätt förknippas med vuxenvärlden, och därför kan behovet av att faktiskt sminka sig öka. Barn är fascinerade av allt som är vuxet, speciellt när de kommer in i puberteten. Om smink ses som en vuxengrej så kommer också användandet av smink bli ett attraktivt tecken på att man inträtt i vuxenvärlden. Troligen än mer om man genom sminkandet bryter mot sina föräldrars regler, eftersom det då dessutom signalerar självständighet.
Jag tror att det bästa sättet att få sina barn att vara nöjda med sig själva och ha ett sunt förhållande till självsmyckning är att ha det själv. Om ditt barn ser dig fixa och trixa varje dag, täcka över och dölja, dra i magen och sucka eller klaga på hur ful du är när du är osminkad så kommer hon troligen att ta efter. Oavsett om du förbjuder henne att sminka sig i tidig ålder så kommer den där idén om att det man är bör täckas över när åldern är inne att stanna kvar.
Sen går ju de flesta kvinnor igenom en period i livet där precis allt som de är känns fult och fel, ska täckas över och dras in och så vidare. Men ärligt talat, hur stor roll spelar det om din dotter sminkar sig alldeles för mycket och fult och fel när hon är 12? Det viktiga är ju att skapa ett sunt förhållande till det egna utseendet för hela livet, och det tror jag görs bäst genom att skapa bilden kring smink som något man använder om man vill, för att det kan vara kul och för att uttrycka sig, istället för att bygga en bild av det som en hemlig och förbjuden vuxengrej som man liksom ska börja med, men bara inte för tidigt. Som om det vore typ alkohol eller bantning, som det ju faktiskt finns goda biologiska skäl till att inte börja med för tidigt om man alls ska hålla på med det. Men någon sådan biologisk faktor finns inte för smink.
Och nej, jag skulle inte heller vilja att min dotter kände ett krav att sminka sig dagligen som barn. Jag vill inte att någon människa ska känna sig tvungen att dagligen fixa med sitt utseende för att behaga andra. Men jag tror inte att detta problem löses bäst genom att förbjuda smink, utan det måste ses som ett symptom på någonting större. För faktiskt så är det så att smink i sig inte är farligt för något annat än den eventuella skam man kan känna inför det som förälder. Och det är väl ändå barnen detta ska handla om?
Jag vet förresten att jag skriver heteronormativt genom denna text, eftersom jag tar upp mammor och döttrar. Det är för att jag beskriver ett fenomen som främst inkluderar just mammor och döttrar, inte pappor och söner.
Ibland får man hopp om mänskligheten. Som typ när man läser det här inlägget på skvallerbloggen falsksanning om att Micha har publicerat en bild på en vän med lite stubb i armhålan, och typ samtliga kommentarer ba: men du är ju dum i huvudet, hur fan kan du ens bry dig? Det är liksom inte några få som skriver detta, utan i princip alla som kommenterat inlägget.
Det lustiga med detta är att man som prostitutionsmotståndare alltid får höra att man ser ner på prostituerade av prostitutionsliberaler. Men allvarligt talat, jag skulle aldrig slänga ur mig en såndär sak.
Cimon Lundberg ska alltså starta en bloggportal för unga män. Och folk är så arga. Nu fattar jag väl förvisso inte riktigt syfte med just en bloggportal, men ilskan kommer från samma personer som lackade ur på #killgruppen som Cimon Lundberg också tog initiativ till.
Cimon kan vara lite inbilsk ibland, det håller jag med om, jag har även skrivit om det innan här apropå hans ”djuphet”. Han har liksom den där drömska iden om att ”lyfta fram” unga och begåvade personer som någon slags ”inspiration”. Samma sak gör, enligt mig, Blondinbella, och jag tycker att både har ett ganska banalt sätt att se och lösa samhällsproblem på.
Men jag har fan svårt att förstår problemet med att någon försöker skapa en plattform för killar att kunna prata med varandra om sina problem. Det utgör ingen maktfaktor, såsom till exempel en sluten herrklubb skulle kunna göra. Jag tycker tvärtom att det är en bra grej att man uppmuntrar killar att prata med varandra.
Jag håller med om att Cimons engagemang kanske inte är det som står högst upp på min lista över saker som måste göras, men jag fattar verkligen inte hur folk kan bli så fruktansvärt arga, upprörda och hånfulla över att han vill att killar ska prata känslor med varandra eller att han vill lyfta fram killar på ett område som annars är kvinnodominerat. Det är väl okej?
Det Cimon gör gör väl ändå ingen skada. Eller, det gör det när han börjar tjata om hur mycket kritik han får av ”feminister”, och placerar alla feminister i samma fack. Men fram till dess så har jag verkligen svårt att se problemet. Jag kan tycka det är lite ankdamm över det hela ibland, men jag har svårt att se det som ett problem att man uppmuntrar till samtal.
Jag har ändå en idé att om att var och en lägger sina krafter på att engagera sig i det som man känner att man kan göra mest nytta inom. Jag är själv fruktansvärt trött på att bli attackerad av människor som tycker att jag ska engagera mig i allt från mäns rättigheter för att det ska bli rättvist till klasskamp och antirasism för att de är större problem.
Nej, män är inte en lika strukturellt förtryckt grupp som kvinnor men män kan faktiskt ha problem som är specifika för dem, och som därför kräver egna sammanhang där de analyseras och diskuteras och bekämpas. Machoidealet är en sådan sak. Det kanske inte är värre än motsvarande som kvinnor utsätts för, men är också ett problem som måste bemötas enskilt. Vad är då problemet med att detta sker?
Nä. Jag pallar inte med att folk ska hålla på och negga när någon använder sitt inflytande för att göra något bra, på ett område hen är duktig inom, som inte skadar någon annan. Herregud vilket jävla klagande det ska vara jämt och ständigt.
Med mitt inlägg angående mäns åsikter om kvinnor utseenden så menade jag inte att man ska gå omkring och i tid och otid berätta om sina preferenser. Det tycker jag inte och det har jag inte heller gett uttryck för. Däremot tycker jag att det finns något naivt i vissa personer målsättning att krossa idealen helt och hållet.
Alltså, jag tror verkligen inte att vi någonsin kommer kunna ”krossa idealen” på det viset att ingen längre bryr sig om någons utseende. Utseendet spelar, i kombination med en mängd andra egenskaper, roll för vem vi attraheras av. Människor bryr sig om att vara attraktiva. Här kan man invända att man bara behöver vara attraktiv för sin partner och då invänder jag med att alla inte har någon partner, alla vill inte leva tvåsamt och så vidare.
Detta handlar inte om att göra andras utseenden till allmängods att kommentera utan om att uppvisa på den diversitet som finns i vad folk uppfattar som attraktivt. Idag har vi ett enda ideal, som dessutom är så gott som ouppnåeligt. Vad som kan eftersträvas är en såpass stor diversitet i vad som anses vara idealutseendet att alla känner att de kan passa in någonstans.
Och det är viktigt att faktiskt påtala detta, att det finns ett mellanting mellan att göra allt för att uppnå rådande ideal och på att helt skita i sitt utseende. Du kommer inte lyckas nå en 15-årig tjej genom att säga att det inte spelar någon roll hur hon ser ut, hon kommer inte tro dig eller hålla med. Däremot kan du kanske komma någonstans med att säga att folk har olika preferenser, att alla inte tycker att mediaidealet är det vackraste.