Kategori: Feminism

Estetik av det förkastliga.

Jack&Jones har ju blivit uppmärksammade i och med denna t-shirt som anses vara glorifierande av våldtäkt.

Alltså, jag förstår ju referenserna men jag känner väl lite med detta som jag skulle känna inför en tröja med två personer som slogs på, en person som sköt någon eller knarkade på. Jag tycker inte att det med nödvändighet behöver vara fel att avbilda något dåligt på ett estetiskt snyggt sätt och jag hör väldigt sällan folk kritisera sådant på samma sätt.

Jag får också lite rysningar när jag ser sådant, samtidigt känner jag inte att det är intellektuellt hållbart att acceptera det ena men inte det andra.

Finns det något intellektuellt försvar för varför man ska ta hårdare på sånt här än andra romantiserande bilder av förkastligt beteende?

Personer som inte skulle dra sig för att sälja vapen och knark till småbarn.

Sandra har skickat ett mejl till tidningen Solo G och klagat på det vidriga innehållet i deras tidning. Inget är väl nytt med hennes klagomål egentligen: tidningen representerar äckliga ideal som tjejtidningar gör mest (och bäst). Solo G verkar förvisso vara extra illa, men det är inget förvånande som beskrivs. Det som fick mig att haja till var deras svar:

Hej Sandra och tack för ditt mejl!
Vi gör en kommersiell produkt.
Vi skriver om det som våra läsare tycker är kul och intressant.
Vål målgrupp är 18-30.

Fan vad tröttsamt det är med företag som vägrar ta ansvar för vad de producerar. Om det nu var så att dessa tidningar bara ”blev” för att de efterfrågades så jävla mycket, varför skulle man då behöva marknadsföra dem så aggressivt som man gör? Om människor verkligen vill ha en produkt så skulle de väl leta upp den utan denna marknadsföring?

Jaja, oavsett hur efterfrågad en produkt är så är det alltid personer bakom den och dessa personer måste i någon mån avgöra om de anser att det dem gör är rätt eller ej. Man kan inte svära sig fri från ansvar för vad man producerar genom att säga att kunden efterfrågar just den produkten, det är ett otroligt svagt argument. Visst finns det en syn i samhället på att det inte ligger i företagens natur att ta någon slags samhällsansvar men att även talespersonerna för dessa företag skyddar sig med detta marknadsekonomins mantra är oroväckande.

Dessa personer skulle säkert inte dra sig för att sälja vapen och knark till småbarn om det var lukrativt och lagligt. Äckliga människor.

Min feministiska historia.

Och så tänkte jag att vi kör en till frågestundsfråga, nämligen denna:

Berätta om hur du blev feminist! Vad fick dig att bli feminist och typ när blev du det?

Jag har väl mer eller mindre alltid varit feminist. Jag har alltid haft någon slags ide om att kvinnor blir missgynnade i samhället och att könsroller är dåligt, däremot så har min feminism tagit sig många olika uttryck under åren. Jag började som en såndär svinförbannad ”ung tjej” som mest av allt använde feminismen som en ursäkt för att få vara förbannad på män i min omgivning. Inte så moget kanske, men jag tänker ändå att denna ilska grundade sig i verkliga orättvisor och inte bara i min fantasi. Det som smärtade mest då var nog att jag inte såg ut eller betedde mig som en ”riktig kvinna” ska, jag var högljudd och bråkig och totalt oflirtig och sånt kan vara jobbigt när man är 15 och bara vill ha bekräftelse. Under denna period var jag mest bara arg. Jag hade ett begrepp om orättvisor men jag förmådde inte sammanfoga det i någon slags övergripande ideologi.

Sedan kom min liberala period och jag var verkligen jätteliberal. Att sammanfoga liberalism med feminism kan ju vara lite knepigt ibland men jag hade ändå med mig feministiska tankar i mitt vardagsliv även om det hela var mest på ett personligt plan: idéer om hur jag skulle vara och hur jag personligen skulle ta mig ut ur könsmaktsordningen (som om det ens skulle gå, att ta sig ut ensam på egen hand).

Liberal feminism handlar ju ofta om att enskilda kvinnor ska få självförtroende och kompetens nog att höja sig på samma nivå som männen trots könsmaktsordningen och detta tyckte jag väl var gott nog. Jag tror också att jag hade en viss tendens att se ner på kvinnliga egenskaper och kvinnor som valde typiska kvinnoyrken. Jag kunde haja till är någon jag ansåg intelligent och begåvad valde att bli till exempel sjuksköterska eller förskolelärare, helt utan tanke på att det faktiskt är jätteviktiga och svåra jobb. ”Du kan komma så mycket längre” antar jag att jag tänkte helt utan tanke på att vissa personer kanske inte har någon lust med det.

För mig är det fullt av motsägelser att vara liberal feminist. Å ena sidan ska ”alla få välja själva” och företagsinflytande ses som en självklarhet i det offentliga rummet eftersom ”kvinnor är kloka nog att fatta sina egna beslut”, samtidigt så kan man ju se med blotta ögat hur reklamen och idealen påverkar oss och att det faktiskt inte är så jävla lätt att komma ur dess klor. Dessa frågor tampades jag extremt mycket med under den här perioden, jag var å ena sidan fixerad vid det ”fria valet” och att det under inga omständigheter fick underkännas, å andra sidan så kunde jag ju se hur strukturerna påverkade kvinnor och även mig själv, även om jag inte alltid ville erkänna det.

Under all denna tid led jag även av ätstörningar och vad jag skulle vilja kalla ett överdrivet hälsointresse. Det var svårt för mig att erkänna att jag faktiskt led av något som delvis var orsakat av de ideal som ojämställdheten mellan män och kvinnor leder till. Jag såg att män i regel hade mycket mindre problem med att förhålla sig till sina kroppar på ett sunt sätt men jag avvisade detta som något individuellt. Jag tänker att människor i regel är väldigt ovilliga att erkänna att de påverkas av strukturer och så var även jag under denna period.

Sedan skaffade jag en pojkvän och jag tror faktiskt att det betydde väldigt mycket för mig. Det var en bekräftelse på att någon gillade mig för den jag var, alltså en bråkig och på många sätt okvinnlig person också kunde bli älskad. Jag blev även av med mina ätstörningar under vårt förhållande, om än inte ”hälsointresset”. Vad som däremot händer var att jag blev sjukt deprimerad och blev väldigt känslomässigt beroende av förhållandet vilket tärde både på det och på min självbild, jag hade ju någon slags ide om att jag var självständig som inte alls fungerade ihop med mitt beteende under den här perioden.

Jag skulle säga att det var här mitt verkliga feministiska uppvaknande kom, alltså det uppvaknande som ledde mig dit jag är idag. Jag skrev nämligen ett reportage om prostitution som projektarbete i gymnasiet och läste i samband med det Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan där hon går till väldigt hård attack mot den liberala feminismen som bland annat Petra Östergren står för. I samma veva blev jag även mer och mer vänster och började därför bli mindre fixerad vid den i ärlighetens namn jävligt inbilska iden om fria val jag hade närt i egenskap av liberal. Jag började även i högre grad ifrågasätta hur jag agerade i parrelationer även om jag hade väldigt svårt att omsätta det i praktisk handling.

Och tja, sedan flyttade jag till Bryssel och det tog slut mellan mig och min pojkvän och jag blev helt enkelt tvungen att klara mig på egen hand, vilket också hade varit mitt syfte med hela resan. Det sög som fan till en början men jag känner att jag kommit ur det nu och i samma veva har jag för första gången i mitt liv formulerat en politisk ideologi som jag anser är fullt koherent och som dessutom går ihop med min livsstil. Jag har blivit helt fri från mina tvångstankar kring kropp och bantning, jag har slutat läsa tjejtidningar, slutat raka mig och så vidare och jag har framförallt blivit mycket bättre på att odla de intressen som jag har för min egen skull (detta uttryck ”för mig egen skull” är ju så urlakat men jaja, ni fattar).

Och detta var väl min feministiska historia. Jag ville skriva ut hela för att jag inte anser att det bara handlar om att vara feminist eller ej utan även om hur man är det. Det finns gott om feminister som jag knappt håller med om något alls.

Naturlig skönhet.

Gud vad jag hatar folk som snackar om så kallad ”naturlig skönhet”. Snälla, kan inte alla bara släppa det? För det första betyder ”naturlig” i sammanhanget sällan att man faktiskt ska vara naturlig utan snarare att man ska använda ögonskuggor i neutrala färger och inte ha någon jobbig ”extrem” hårfärg utan bara lite fräscha slingor eller något annat käckt.

Varför kallar man något naturligt när det i själva verket är tillkämpat? Du kan inte kalla ett par opererade bröst för naturliga bara för att de ser ut som ett par bröst skulle kunna tänkas se ut i verkligheten, du kan inte heller kalla smink för naturligt bara för att det går i hudtoner och inte syns så mycket att det är smink.

Det är sån jävla dubbelbestraffning i detta, ty man ska inte bara som kvinna gör allt för att leva upp till vissa skönhetsideal utan man måste även se till att man inte råkar anstränga sig för mycket eller på fel sätt. Du förväntas lägga en massa tid och pengar på din utsida men nåde dig om det syns att du gjort detta.

Jag tänker att om ja ändå anstränger mig för att se bra ut så är det ju skittråkigt om folk uppfattar detta som ”naturligt” på något vis. Jag är väldigt ointresserad av den typen av skönhet, som ska vara sparsmakad och nedtonad och inte sticka ut. Om jag gör något med mitt utseende så vill jag ju att det sa synas, annars kan det lika gärna vara.

Kan någon bara förklara för mig varför man ska lägga en massa pengar och tid på en look som folk uppfattar som naturlig?

Kvinnor som kritiserar feminismen.

Vissa personer anser att det är något slags ”bevis” mot feminismen att det även finns kvinnor som kritiserar feminism. Det sägs även att ”vi feminister” undviker att kasta ljus på dessa kvinnor. Det borde väl vara lika besvärande för mansrättsrörelsen att det finns män som kallar sig feminister i så fall? Jag ser sällan antifeminister kritisera feministiska män, kanske för att det är en besvärande omständighet att även män kan anse att det finns en könsmaktsordning även fast de själva inte tjänar på att få bort den?

Jag håller absolut inte med om att kvinnor som kritiserar feminismen inte kritiseras av feminister. Det finns en ständigt pågående feministisk debatt om hur feminismen har och ska förändras där en massa kvinnor som kritiserar feminismen får utrymme. Överlag upplever jag den interna feministiska debatten som öppen och tillåtande. Att kvinnliga antifeminister inte får lika mycket kritik som Ström och Billing skulle jag säga har att göra med att de inte är på lång vägar lika ettriga och således inte lyckas provocera fram ett svar. Jag tror också att det är för att de kvinnliga antifeministerna inte har lika många anhängare, kanske för att de flesta anhängare är män och män tenderar att hellre lyssna på andra män.

För i ärlighetens namn: den ”kritik” mot feminismen som Belling eller Ström levererar är inte särskilt tight. Den hade inte fått någon uppmärksamhet av feminister om det inte var för att de faktiskt har inflytande över ett stort gäng antifeminister med sina idéer. Om Tanja Bergkvist hade haft en lika stor skara anhängare så hade hon troligen blivit minst lika uppmärksammad av feminister, vilket hon också blev när hon gjorde sitt utspel om genusvetenskap i samband med att Södertörn skulle välja ny rektor.

Stressad frigörelse.

Jag tycker ändå att det är fascinerande när Blondinbella som fullkomligt stressar söder sig över sitt jobb ses som något slags gott föredöme för kvinnlig frigörelse och typ allt som man vill uppnå som kvinna. Jag menar, detta är ju knappast första gången hon får problem på grund av stressen och måste vidta åtgärder. Jag antar att det är värt det om man prioriterar som Blondinbella gör men jag tycker att det är tråkigt att det får står som arketyp för den kvinnliga frigörelsen.

Få saker lockar mig så lite som att bli en sådan där entreprenörstjej. Jag är verkligen inte intresserad av att leva för jobbet och tjäna en massa pengar men stressa ihjäl mig på köpet. Ändå är det i dagens feministiska debatt i princip det främsta och enda alternativ som erbjuds utan någon slags diskussion om vad man offrar på vägen.

Får mig att tänka lite på denna Zeldaserie:

Kvinnlig skönhet handlar om att behaga.

När jag skriver om det här med kvinnor och skönhet använder jag oftast orden behaglig och behaga när jag beskriver hur kvinnor förväntas se ut. Jag tycker att det finns en viktig anledning till att använda just dessa ord till förmån för ord som snygg, sexig och liknande. Att behaga handlar om att inte sticka ut, det handlar om att vara lagom. Kvinnor ska vara lagom på en massa olika sätt, i sin framtoning, sitt språk och sin stil. Vi ska också vara behagliga i vårt utseende, det vill säga vara knullbara men inte för sexiga eller utmanande och så vidare.

Många människor är intresserade av sin yta för att de medelst ytan förmedlar något om vilka de är. Även jag är intresserad av min yta av samma skäl. Vad jag inte är intresserad av är att behaga människor. Jag är intresserad av att attrahera vissa personer men jag är inte intresserad av att behaga flertalet. Jag är inte intresserad av att vara lagom, av att inte sticka ut.

En utmärkt exempel är rakning av kroppshår. Jag är helt övertygad om att det finns en massa personer som tycker att kroppshår på kvinnor är attraktivt, man kan nog även anta att det stora flertalet är ganska neutrala i frågan. Däremot finns det en liten grupp människor som tycker att det är skitäckligt med kroppshår på kvinnor. Det finns ingen grupp som tycker att det är äckligt med rakat, i alla fall ingen som jag någonsin märkt av.

Ligga får man nog oavsett hur man gör med benhåret men grejen är att det inte handlar om att ligga utan om att behaga. Det handlar inte om att göra sig snygg, det handlar om att eliminera risken att någon uppfattar en som frånstötande. Det spelar ingen roll om den personen är någon man vill eller kan ligga med, det som spelar roll är det otrevliga i att någon uppfattar en som obehaglig.

Uppfattningen om kvinnlig skönhet är fullständigt dominerad av iden om att kvinnor ska behaga. Vi kan läsa hur många artiklar som helst om män som tycka orakade fittor är sexigt, det spelar ingen roll så länge ingen uttrycker att det är äckligt att raka fittan. Det är viktigare att inte uppfattas som äcklig av att flertal än att uppfattas som sexig och snygg av färre personer.

Bry sig om sin yta i alla ära, och det är klart att människor är intresserade av att vara attraktiva. Att behaga däremot är bara ett ointressant mellanting.