Feminism – Sida 55 – Fanny Åström

Twitter 10/8. Att sluta skämmas.

Denna sommar har jag kunnat bära ärmlösa plagg utan att ständigt skämmas för mina armar. Jag har också burit shorts utan att skämmas för mina ben eller behåring. Har faktiskt kunnat ha precis de kläder jag vill ha utan att känna mig obekväm. För några dagar sedan badade jag och solade i enbart trosor och jag skämdes inte det minsta lilla, dolde inte min kropp. Detta har inte varit någon medveten process, det har liksom bara kommit. Jag har slutat skämmas över min kropp. Men det är liksom inget motstånd längre.

Även de dagar jag känner mig obekväm i kroppen så kan jag gå klädd som jag vill. Det är som om jag har rätt att finnas till. Det är en fantastisk känsla. Så mycket rörelseutrymme jag har erövrat. Jag behöver inte längre tänka på hur jag sitter, går, står, tar plats i det offentliga rummet. Jag behöver inte kolla i spegeln en miljon gånger innan jag går ut behöver inte rätta till eller gömma mig.

Det känns så absurt att tänka att jag en gång i tiden behövde sminka mig vissa dagar för att jag kände mig ful. Jag har rätt att leva i det här samhället. Jag har rätt att synas och att ta plats.

Det finns ingenting som är så fantastiskt som känslan av frigörelse. Att sluta skämmas, att känna stolthet för den en är. Finns så många som har så långt kvar och som kämpar mot så mycket mer. Alla borde få känna den känslan.

Målet är att vi ska sluta se våra liv som politiska.

Fick mejl tidigare idag om att ”members of the Instagram community” oroar sig för mitt välmående. Det är många som oroar sig för mitt välmående. Till exempel:

Eller kanske den där personen som under ungefär ett års tid skrivit kommentarer med olika ”tips” om hur jag ska göra för att må bättre, inklusive insinuationer om självmord. Eller kanske de där som skriver långa analyser av min psykiska hälsa i min flashbacktråd. Jag har bland annat borderline, är psykopat och har en psykos! Omtänksamt av dem att diagnosticera mig!

Skrev såhär om detta på facebook:

När jag mådde som sämst i vintras så var spekulationerna kring min psykiska hälsa något av det som tog hårdast. Känslan av att det finns människor som på allvar gotta sig i att jag mådde dåligt och använde det emot mig gjorde att jag inte vågade tala öppet om det jag gick igenom. Jag mådde inte bara dåligt, utan kände även skam för att jag mådde dåligt.
Många antifeminister gillar också att göra poänger om min barndom, ett ämne som de såklart ha mycket begränsad kunskap inom då det inte är något jag skriver om, och mena på att den har gjort att jag mår dåligt.
Detta är ett sätt att utöva förtryck och få människor som sticker ut att anpassa sig, eftersom de blir utsatta för olika former av ifrågasättanden av deras uppväxt, livsval och så vidare annars.
Jag vet själv vad som är bra för mig och vad jag behöver, och jag tar tag i mina egna psykiska problem. Att jag inte låtsas vara strålande glad och nöjd med tillvaron hela jävla tiden ger inte andra rätten att spekulera. Det har ingenting med att en bryr sig att göra, utan är bara ett sätt att ogiltigförklara mig och mina åsikter.

Jag har valt att vara öppen med vissa grejer som hänt i mitt liv av en mängd olika skäl. Dels för att jag tror att det är en bra grej att prata om psykisk ohälsa. Jag vet många som blir stärkta av mina inlägg i saken, och jag tycker också själv om att kunna få stöd i tankar om ångest, depressioner och så vidare. Jag är trött på att se på mitt mående som ett ”fel” jag bara ”har” hela tiden, utan vill knyta ihop det med hur samhället ser ut.

Det är tydligt att detta inte är ett populärt projekt. Så fort jag skriver om detta så är folk på mig och ska hålla på och misstänkliggöra mina åsikter för att ”jag mår dåligt”, ungefär som om det faktum att jag gör det inte hade något med samhället att göra utan att det typ var ett ”personlighetsdrag” jag bara råkade sitta inne på, ungefär som om jag inte själv kunde se hur min psykiska hälsa hänger ihop med olika händelser i mitt liv och min situation.

När en känner sig trängd och attackerad, vilket jag såklart gör när människor spekulerar i min psykiska hälsa och använder den emot mig, så är det svårt att de klart på olika situationer. Något jag fått erfara under en mycket jobbig period när jag både mådde extremt psykiskt dåligt och dessutom var med om att människor gottade sig i detta faktum, spekulerade i det, vände det emot mig och till och med uppmanade mig till att begå självmord. Jag är som ni vet inget fan av God Ton, men jag tycker att det finns gränser på vad en får ägna sig åt och att använda människors psykiska ohälsa emot dem är en tydlig sådan. Jag skulle aldrig sitta och offentligt spekulera i någon av mina politiska fienders psykiska hälsa.

Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om sitt mående öppet utan att ens åsikter ska bli ogiltigförklarade för det, men vissa människor tycker uppenbarligen att det är fel att andra pratar om det som tynger dem. Jag tror detta beror på hur en talar om sin psykiska hälsa. Om jag skulle säga ”jag mår dåligt” utan att koppla ihop det med hur samhället ser ut skulle det säkert inte vara ett problem, men så fort en gör anspråk på att ens psykiska hälsa hänger ihop med något annat

Om jag hade drivit en peppig blogg om att typ äta raw food för att få mindre ångest hade nog ingen brytt sig, då hade jag fungerat utmärkt i den rådande samhällsideologin. Så länge en ta individuellt Ansvar, det vill säga lägger hela skulden och ansvaret på sig själv, så är folk nöjda, men så fort en försöker lyfta blicken och se hur en påverkas av samhället så är det stopp. Då är det plötsligt så att min psykiska ohälsa hindrar mig från att kunna se klart på något över huvud taget. Hur kommer det sig att den som har psykisk ohälsa kan ha informerade åsikter om raw food men inte om samhällsstrukturer?

Jag ser det här som en form av mjukt våld, ett sätt att kontrollera vilka uttalanden som en får och inte får göra utan att behöva utstå att människor utsätter en för spekulationer kring ens privatliv. Att alltid behöva gömma undan en del av min existens, att inte kunna prata om hur jag påverkas av det samhälle som omger mig, eftersom det anses göra mina åsikter mindre legitima att jag blandar in mig själv i dem. Målet är såklart att vi ska sluta relatera till våra liv som politiska, att vi ska sluta, eller hindras från att börja, prata om våra erfarenheter i detta samhälle. Att kampen mot patriarkatet och kapitalismen ska utgå från statistik och inte från våra upplevelser av att leva som människor i dessa samhällen.

Det här med att ”förklara” mäns beteenden med att de har autism/aspergers.

Angående män som har psykiska problem så tänker jag på hur ofta det dyker upp att den ena eller andra mannen har aspergers/autism som en förklaring/ursäkt till olika saker. Både om män som faktiskt har det, men också om män i största allmänhet. Jag har till och med hört folk säga att ”alla män är autistiska”, vad nu det ska innebära.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är det sällan så att folk faktiskt vet om mannen ifråga faktiskt HAR det eller vad det innebär. Det används helt enkelt synonymt med ”socialt inkompetent”, utan närmare specifikation. Jag är inte själv någon expert på var det innebär, men jag tycker det är problematiskt att en slänger sig med dessa begrepp lite som en känner för, delar ut diagnoser till höger och vänster för att förklara människors beteende.

Det här behovet av att gå omkring och diagnostisera människor, vad handlar det egentligen om? Jag tänker mig att det handlar om att få saker att bli förståeliga, att placera dem utanför det ”normala” och säga att det beror på det. Då kan en plötsligt slippa reflektera över det som en del i ens liv, utan det handlar om andra människor som har vissa problem och det är ingenting en behöver bry sig om. Det är ju ”de där”, och de har ingenting med oss att göra.

Vidare så har jag aldrig hört detta om en ickeman, trots att de såklart också kan ha aspergers. Det verkar av någon anledning vara så att detta inte leder till samma effekter när ickemän har det som när män har det! Hur kan det komma sig? Kanske har det att göra men en liten situation vi kallar patriarkatet, där män regelbundet låter andra ta ansvar för deras svårigheter? Så fort det finns en möjlig ”förklaring” till ett beteende så används det som en ursäkt. Så generösa är vi inte mot ickemän.

Om det nu är så att en har någon funktionsvariation som gör att det är svårt för en att läsa av vissa signaler så är väl inte det en ursäkt till att behandla andra människor illa? En kan inte gå omkring och typ ta på människor som inte vill eller vara elak bara för att en har ”svårt att läsa av signaler”.

Det finns också något deterministiskt i det. Som om en person med aspergers skulle vara dömd till att skada andra människor? Som om det skulle vara omöjligt för denna att lära sig hur det är rimligt att bete sig mot andra? Jag köper det inte, i mina öron låter det bara som ännu ett sätt att låta män gå fria från sin skit, i det här fallet på bekostnad av människor som faktiskt har aspergers/autism.

Det handlar om det här med att regelbundet ursäkta mäns beteende med hänvisning till att de ”har det svårt” eller ”är sådana”. Det är ett sånt hån mot människor som kämpar med att fungera socialt trots svårigheter. Övergrepp är aldrig aldrig okej, och det får inte ursäktas med att personen ifråga inte visste bättre eller har det ena eller det andra problemet. Det är en sak att göra fel, och jag tycker vi ska vara förlåtande, det är en annan sak att lära sig att det är okej att göra fel, vilket män ju i hög grad får. Det viktiga är att i lär människor att det är viktigt att känna in varandra, att inte gå över folks gränser och så vidare.

Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman.

Angående känslomässigt ansvar, vad tycker ni om den här grejen Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman? Tänker på när jag har haft relationer med män med psykiska problem som varit helt oförmögna att 1. ens inse det eller ta det på allvar 2. kommunicera det 3. ta tag i det på något rimligt sätt.

Jag tycker det är FASCINERANDE att de pallar med att göra detta. Jag tänker på när jag är i relationer och typ har en ”dålig dag” eller liknande, jag bara förklarar mig och ursäktar mig och anstränger mig till det yttersta för att min partner inte ska behöva lida av det eller känna sig förvirrad och osäker över det. Jag skulle ALDRIG gå omkring och vara grinig/arg/ledsen och samtidigt förneka det när min partner frågade.

Det här med att ta ansvar för personer som uppenbarligen inte är intresserade av att själva ta ansvar är en sån grej som gått som en röd tråd genom mitt liv.

Många mån verkar ha uppfattningen att det är att ta ansvar för sina känslor att bara förtiga dem. Att inte ”belasta” andra med dem. Lustigt nog ägnar de sig ändå åt att ingå i relationer med människor som utför känslomässigt arbete åt dem. En tycker att om de inte ville belasta folk så skulle de hålla sig borta från sådana relationer, men uppenbarligen är det inte är viktigt.

Jag har varit med om att konfrontera män med detta beteende varpå de har svarat typ ”men jag ville inte belasta dig”. Vad som VERKLIGEN är en belastning är att märka att någon mår dåligt men inte få någon information om vad som händer. Sådana situationer är oerhört stressande om en upplever att en har ansvar för situationen.

Detta handlar om att dölja det känslomässiga arbetet i relationen. Om mannen inte aktivt ber om hjälp så har han ingen ”skuld” i frågan, han kan säga att han ”inte ville belasta”. Att resultatet i praktiken blir att han faktiskt belastar mer än om han bara hade kunnat tala lite klarspråk angående vad han behöver spelar föga roll i hans ögon. Han kan kanske hävda att han hade så kallade ”goda intentioner”.

Det handlar också om tolkningsföreträde. Mannen bestämmer sig för att göra på ett visst vis och fortsätter göra på samma sätt trots att en påpekar att det leder till icke önskvärda konsekvenser. Men han fortsätter köra på eftersom han har fått för sig att det är det korrekta förfarandet.

Gud, jag blir så matt.

Känslomässigt arbete och ansvar.

Jag får ibland frågan vad känslomässigt ansvar/arbete är, så jag tänkte att det kunde vara en bra grej att försöka samla ihop det lite mer.

Kort kan en säga att känslomässigt ansvar är att ta ansvar för det känslomässiga arbete som krävs för att relationerna en är i ska fungera. Detta känslomässiga arbete är till exempel att prata om det som sker i relationen, att diskutera problem som uppstår och hantera konflikter. Detta innebär inte bara att ta ansvar för relationen utan också att ta ansvar för sitt eget mående i relationen. Att ta ansvar för sitt eget mående innebär inte att en alltid ska må bra, men att en själv försöker förstå vad som pågår i ens inre, vad en behöver för att må bra och så vidare.

Vissa blandar ihop känslomässigt ansvar med att Prata Om Känslor i största allmänhet. Detta ingår såklart i viss mån, men det behöver absolut inte vara så att de som pratar mest är det som är bäst på att ta ansvar. Ofta så kan relationssamtalet vara ritualiserat, ett sätt att känna att en Löser Ett Problem, snarare än något som faktiskt är utvecklande. Det kan också lätt bli infekterat om en pratar om samma sak igen och igen utan att det sker förändring. Att bara prata utan att faktiskt reflektera eller försöka förändra något är inte värt särskilt mycket. Jag tänker snarare att ett rimligt mål är att slippa snacka så mycket om sina relationer, för det är sällan särskilt roligt. Detta tänker jag görs bäst genom att förekomma olika problem och förebygga dem.

Ett sätt att ta känslomässigt ansvar kan till exempel vara att fundera på hur en bör organisera sina relationer för att må bra. Detta har jag själv gjort en del på sista tiden. Jag har märkt att jag ofta mår dåligt av att vara i romantiska relationer, så jag har funderat på varför det blir så och vad jag kan göra åt det. I mina ögon är det ansvarsfullt att reflektera över avslutade relationer och fundera på vad det var som fungerade dåligt, så att en kan undvika att göra samma misstag. Många människor kastar sig in i nya relationer direkt, och gör samma misstag igen, vilket jag tycker är jävligt oansvarigt. Detta baserar dig på en idé om så kallad ”personkemi”; vissa människor ”passar” en ihop med och andra inte och relationsproblem kan härledas till detta. Jag ser det snarare som att det handlar om hur en organiserar sina relationer.

Just nu tar jag känslomässigt ansvar genom att inte sylta in mig för mycket i relationer och genom att kommunicera detta till de berörda. De jag har relationer med känner i hög grad till mina begränsningar. Jag reflekterar aktivt över vad som fungerar för mig och kommunicerar det när jag kommer fram till något av relevans. Detta behöver inte innebära att en snackar om känslor hela jävla tiden (så tråkigt), det handlar mer om att vara öppen med vad som pågår.

Ett klassiskt sätt att inte ta känslomässigt ansvar är att strunta i att berätta om en är i ett läge som gör att ens förhållningssätt till någon förändras. Detta har jag varit med om i relationer med människor med problem som valt att inte kommunicera att de har dessa problem, med hänvisning till att de inte vill ”bekymra” en. För det mesta märker en ju att problemen finns där, men när den parten som har dessa problem inte kan prata om det så går det inte att hitta några rimliga lösningar.

Om en vet med sig att en har väldigt svårt att prata om saker kan en antingen förklara det, eller undvika att ingå i en viss typ av relationer. Att ta känslomässigt ansvar behöver inte vara att prata om precis allt, utan snarare att klargöra var ens gränser går. Typ: ”det här är jobbigt men jag orkar inte gå in på detaljer nu”. Fördelen med det är att den andra personen slipper undra om det är något fel på dem när det är en själv som går igenom en jobbig period. En behöver inte berätta precis allt om sig själv, det kan vara jävligt obehagligt för många. Det viktiga är att en förmedlar den information som behövs för att den andra ska kunna förhålla sig till det som händer.

Att ta känslomässigt ansvar är också att ta upp saker och ting en upplever som problematiska snabbt. Det innebär inte att en behöver ta upp allt precis hela tiden, vissa saker kan en ju låta bero, men större grejer som bekymrar en borde komma ut i luften så snabbt som möjligt. Att låta saker och ting ligga och gro blir aldrig bra. Jag tycker ofta att män väljer att inte ta tag i ett problem tills att de hamnar i en konflikt, när de istället använder det ”emot” en. Typ att de förnekar att något är jobbigt men sedan klämmer fram att det varit de när de blir konfronterade med annat. Typ ”jaha du är ledsen men tänk på hur jag kände när du gjorde x då”, och så är det första gången en ens hör talas om det. Kanske har de rentav förnekat att de tyckte det var jobbigt. Detta är inte lösningsinriktad, utan det är ett sätt att undanhålla information så att en kan använda den när det råkar gynna en själv.

Det är också viktigt att båda tar ansvar för att skapa en miljö i relationen där en kan ta upp saker. Om det är så att den andra parten blir arg eller sårad så fort en tar upp ett problem så blir det såklart mycket svårare att göra detta. Vissa människor är konflikträdda och det måste såklart respekteras och diskuteras. Människor är väldigt olika när det kommer till att prata om saker, för vissa krävs det mycket för att kunna formulera sig och andra kan gå direkt på. Detta är i sig något som måste kommuniceras. Typ ”såhär tycker jag om att prata om relationer”.

Att ta känslomässigt ansvar handlar alltså om att skapa en miljö som är gynnsam för att utföra det känslomässiga arbete som krävs för att en relation ska fungera. Att vara medveten om sin begränsningar, att kommunicera dem och att respektera och känna in den en har en relation med är grundläggande. Att inte vänta med att ta upp saker för att det är jobbigt. Men det är också viktigt att respektera om ens partner inte vill prata om något på ett särskilt sätt, eller över huvud taget. Det handlar inte om total öppenhet kring allt, utan snarare om att känna in och förmedla sina egna gränser och att respektera andras. Om en sedan inte vill göra på samma sätt så får en väl gå skilda vägar, det är för det mesta bättre än att tvinga på någon annan sina värderingar.

Att bli passiviserad och må dåligt i kärleksrelationer.

När jag varit i heterorelationer så har jag blivit väldigt väldigt deprimerad och haft väldigt svårt att lämna relationen trots att jag sett att den har skadat mig. Jag har helt enkelt blivit väldigt känslomässigt beroende, och i alla fall trott mig vara oförmögen att stå på egna ben. Som den ansvarstagande människor jag är har jag försökt fundera lite på vad detta handlar om så att jag ska slippa vara med om samma sak igen.

Relationer gör mig lätt passiviserad inför mitt eget mående. I en stadig relation finns det ofta en väldigt enkel källa till närhet och bekräftelse, vilket gör att jag hänger upp mig alldeles för mycket på den. Jag slutar söka andra källor till bekräftelse och gemenskap, till exempel vänner, eftersom jag känner mig mer osäker i de relationerna, eller för att det liksom är mer energikrävande att initiera umgänge.

Sedan handlar det även om hur en bekräftar varandra. Min erfarenhet av kärleksrelationer är att en säger väldigt mycket saker, typ; ”jag älskar dig”, ”jag är kär i dig”, ”du är fin” och så vidare. Jag uppfattar att det är betydligt mindre vanligt att en gör detta i vänskapsrelationer. Jag bekräftar i alla fall inte mina vänner på det sättet.

Jag tänker att den här bekräftelsen som ges via ord är ganska tom egentligen. Jag tänker att det inte är så mycket att en faktiskt känner sig bekräftad av detta, utan det är mer att en i och med dessa ord börjar hoppas att det ska kunna uppstå en kärleksfull praktik i relationen. Det är inte så mycket bekräftelse av en som person utan mer ett omdöme, och om en vänjer sig vid den typen av bekräftelse blir en väldigt utelämnad till den som ger den. Men den här typen av bekräftelse har väldigt hög status i samhället, eftersom den förknippas men romantiska relationer som anses vara den viktigaste formen av relation.

När det kommer till kärleksrelationer finns det liksom en mall, och en kan ofta vara relativt säker på vad en får. Även i de fall en inte kan vara säker så inbillar en sig gärna att en kan vara det. Typ om en ses så kommer en troligen vara nära varandra, kyssas, säga snälla saker till varandra och så vidare. Om det inte blir så så blir det ofta konflikter utifrån det.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap och bekräftelse, och om jag då är i en relation så är det nära till hands att söka den där. Det liksom kräver mindre till att börja med, det är ”säkert” i den betydelsen att det är samhälleligt accepterat att förvänta sig det och söka det.

Detta kan fungera till en början när en typ en ”kära” och vill vara med varandra hela jävla tiden och ~*hjälpa varandra*~ med diverse. Problemet är att om en bara har en källa till närhet, gemenskap och bekräftelse blir det lätt väldigt skört. Plötsligt en dag så är det något som inte fungerar i relationen och då står en där. Detta har i mitt fall lett till väldigt mycket destruktivitet i relationer, där jag varit väldigt känslomässigt utlämnad till en enskild persons känslor.

Det är ju inte särskilt konstigt att den andra parten i en relation inte orkar med detta, jag pallar inte heller med att människor är känslomässigt beroende av mig. Jag brukar dock försöka ta ansvar för det genom att vara tydlig med vad jag kan och inte kan ge i en relation. Till exempel; jag säger inte att jag alltid kommer finnas där och ställa upp för någon annan, jag säger inte att jag alltid kommer att vilja vara med någon annan, jag säger inte att någon kan dumpa all sin känslomässiga skit på mig, för jag vet att hur lockande det än kan vara så leder det till skit att haka i sig för mycket i varandra.

Jag uppfattar att män ofta tror sig klara av mer än vad de klarar rent socialt. De vill liksom gärna ställa upp och så, men de inser inte sina begränsningar. När en är i ett känslomässigt sårbart tillstånd är det lätt att greppa efter saker även om en vet att de inte är realistiska. Detta har hänt mig, att jag har mått dåligt och blivit intalad att jag kan lita på att få närhet och trygghet från en person som sedan inte kunnat ge mig det. Och jag klandrar egentligen ingen för att inte kunna ge någon annan det, det går inte att ta hand om sina vänner eller partners på det sättet, men jag klandrar människor för att få mig att tro att de kan, för detta leder till jävligt mycket lidande.

Denna ide om att en ska kunna hjälpa en annan människa på det sättet hänger såklart också ihop med romantiska ideal om att en ska kunna ”läka” varandra, vara allt för varandra och så vidare. När en säger den typen av saker så anspelar en på en lång lång tradition av liknande saker som sagts och lovats i musik, sagor, filmer och så vidare i all jävla oändlighet.

Det är en slags frivillig isolering som sker där en blir väldigt känslomässigt beroende av en enskild person, en person som troligen inte räcker till, eftersom ingen kan vara allt för någon på det sättet.

Jag funderar lite på hur jag ska förhålla mig till detta nu. Min nuvarande strategi är att helt enkelt inte bli så insyltad i relationer. Att varken ge eller ta emot så mycket verbal bekräftelse, att inte acceptera diverse ”löften” som ges och så vidare. Det kanske låter tråkigt, men jag tror att det är vad jag behöver för att inte börja må alltför dåligt i en relation igen. Det kräver dock ganska mycket att upprätthålla detta.

Att ta känslomässigt ansvar och att gömma sig bakom sin passivitet.

En kommentar jag har fått många gånger när jag skrivit om känslomässigt arbete är att mannen ju inte ville att den andra parten skulle göra mer känslomässigt arbete så därför har han inget ansvar för att det blev så. Den andra personen bara gjorde en massa arbete utan att han bad om det. Stackars mannen!

Denna inställning tyder på brutalt bristande insikt i hur relationer fungerar. För att en relation ska fungera så krävs det att visst arbete utförs, och om inte båda tar ansvar för att detta arbete utförs så kommer den som tar mer ansvar också att utföra mer arbete.

Jämför med två människor som delar hushåll. Den ena är helt passiv inför hushållsarbetet och den andra tar initiativ. Detta leder såklart till att den som tar mer initiativ också gör mer. Även om själva arbetsuppgifterna delas helt lika så är det den som tar initiativ som tar ansvar, det vill säga ser till att det händer. Men troligen delar inte uppgifterna helt lika, utan den som tar ansvar kommer troligen att göra mer eftersom det är så satans jobbigt att alltid tjata på någon annan om att göra det ena och det andra.

Givetvis kan den som inte tar ansvar hävda att den minsann inte alls har tvingat den andra att göra det, och det är förvisso sant, men en sådan inställning hjälper föga mot att den verkliga arbetsfördelningen ser ut som så att en person gör betydligt mycket mer av det gemensamma nödvändiga arbetet.

Detta hänger också ihop med den rättegångsmentalitet många män har, det vill säga att göra alla frågor till en fråga om att bevisa någons skuld eller oskuld. ”Eftersom jag inte hade något uppsåt att det skulle bli på det här sättet/eftersom jag inte tvingade någon att göra min del av det känslomässiga arbetet så saknar jag skuld i frågan”, tänker mannen, och pustar sedan ut. Han är ju trots allt en rimlig person! Gud vad skönt!

Om en har en relation med en annan människa så borde en vara intresserad av att behandla denna väl, och i detta ingår att ta ansvar för det arbete som måste utföras i en relation. Är en inte beredd att göra detta borde en inte ingå i en relation. Att ignorera det faktum att det behöver utföras arbete i en relation och därmed låta den andra parten ta hand om allt är att lassa över ansvar. Det ansvar en själv inte tar kommer någon annan att behöva ta, eller så kommer det leda till att relationen inte fungerar.

Män gömmer sig gärna bakom sin passivitet. De kan gå omkring och vara bekvämt omedvetna om det arbete som utförs i relationen, eftersom någon annan gör det åt dem. Men att inte ta sitt ansvar för relationer är att tvinga in någon annan i att göra det åt en, och jag förstår inte varför en skulle vilja behandla någon en säger sig tycka om på det viset.

Daddy issues.

Det finns ett begrepp som antifeminister ibland använder sig av som är ”daddy issues”. Det handlar om att personer som inte passar in eller som klagar för mycket på patriarkatet anses göra det för att de har blivit utsatta för det ena eller det andra under sig uppväxt. Jag ser ofta spekulationer kring vad min och andra feministers pappor gjort, ibland är det riktigt osmakligt, såsom att insinuera sexuella övergrepp. De liksom gottar sig i att spekulera kring vad en kan ha blivit utsatt för som har gjort en till den en är, och ju grövre desto bättre. Den som blivit utsatt för förtryck, och speciellt sexuella övergrepp, anses av något skäl inte ha förmåga att se klart på sin situation. Sexuella övergrepp är också något som sker helt slumpmässigt och inte något som hänger ihop med den lilla situation vi kallar patriarkatet, enligt denna logik.

Här har vi en definition av ”daddy issues”:

Whenever a female has a fucked up relationship with her father, or absence of a father figure during her childhood, it tends to spill into any adult relationship they embark on, usually to the chagrin of any poor male in their life.

Grejen är att människor blir utsatta för saker av sina pappor. Det är inga isolerade händelser utan hänger även det ihop med patriarkala strukturer. Den som pratar om ”daddy issues” tänker sällan på detta. Varför har dessa kvinnor en dålig relation med sina pappor? Varför är det så oerhört många kvinnor som har det?

Det som sker här är att en istället för att försöka hjälpa någon med sin situation skämmar den som anses ha blivit utsatt för något och ogiltigförklarar dennes åsikter utifrån detta. Istället för att kolla närmare på våldet och förtrycket som sker inom familjen så används det för att avskriva någons åsikter som illegitima.

Den som blivit utsatt för vidrigheter av sin pappa är ett offer för patriarkatet. Dels eftersom det våld en utsätts för inom familjen troligen hänger ihop med mansrollen, men också för att vi lever i ett samhälle där det så kallade ”privatlivet” anses vara en så viktig rättighet för föräldrar i allmänhet och fäder i synnerhet att det överstiger barns rätt att slippa våld och förtryck. Sexuella övergrepp och våld i hemmet är alltså inte någon isolerad händelse, utan det är en fråga om hur samhället är organiserat. Den som blivit utsatt för detta borde alltså absolut ha legitimitet att uttala sig utifrån sina erfarenheter. Dessa erfarenheter är politiska, det är sånt som sker i ett patriarkalt system.

Vad är det att ha en uppfuckad relation med sin pappa? Min uppfattning är att det folk i regel menar är att en har en relation där en bråkar mycket, har sagt upp kontakten eller på annat sätt visar sin ilska/avståndstagande utåt. Alltså; inte en jävel bryr sig om det är så att en har blivit utsatt för typ sexuella övergrepp i barndomen men vänder det inåt, men nåde den som skulle vända det utåt. Då blir plötsligt hela personligheten och allt en gör och säger en fråga om det.

Givetvis kan det framstå som att feminister har mer problem med sina fäder eftersom feminister i regel pratar mer om manlig makt, där faderskapet ju ingår som en ganska stor del. Att en pratar om något behöver dock inte innebära att en är mer utsatt för det än någon annan. Folk reagerar väldigt annorlunda på saker de blivit utsatta för, vissa som utsätts för övergrepp vänder det inåt och andra reagerar med ilska. Det beror på en mängd olika saker, på hur situationen kring händelserna sett ut, på vilken kontext en hamnat i senare, vilka idéer en kommit i kontakt med och så vidare.

Det kan ju lika gärna var så att oförmågan att bli förbannad när någon behandlar en som skit är ett resultat av ens uppfostran, jag skulle till och med säga att det är ganska vanligt. Människor som genom livet har lärt sig att hålla all skit inom sig och inte reagera på det eftersom ändå ingen bryr sig om vad de säger. Detta kan vara nog så begränsande och problematiskt för personen ifråga, skillnaden är att det inte märks i form av att människan är ”jobbig”. Jag tycker att det är en betydligt mer intressant fråga vad det är som gör att så många ickemän inte reagerar på att de lever i ett samhälle där de blir konstant nedvärderade, förtryckta, är utsatta för hot om våld och så vidare.

Vårt sätt att reagera på saker är alltid ett resultat av bland annat vår barndom. Våra åsikter formas alltid av våra erfarenheter och vår position, men av någon anledning anses det alltid vara ickemäns erfarenheter av patriarkalt förtryck som göra deras åsikter illegitima. Varför anses inte mäns avsaknad av erfarenhet av patriarkalt förtryck, eller deras erfarenhet av att vara privilegierade i patriarkatet, göra deras åsikter illegitima?

Det hela är verkligen djupt osmakligt. Att använda människors erfarenhet av övergrepp och förtryck emot dem är verkligen vidrigt. Att insinuera att den som visar sin ilska över patriarkalt förtryck gör det för att den blivit utsatt för sexuella övergrepp, utan att ens veta något om saken, är bara ett sätt att slippa lyssna. Istället för att se att det är många som lever i en verklighet där de blir utsatta för patriarkalt förtryck i hemmet så används detta faktum för att helt enkelt strunta i att lyssna. Det är så sjukt motsägelsefullt, men patriarkatet är ju inte direkt känt för att vara Logiskt Och Sansat.

Det vore intressant om alla dessa som så gärna använder ickemäns erfarenheter av förtryck emot dem skulle kunna ta och fundera lite på hur vi ska ta tag i att vi lever i ett samhälle där detta förtryck äger rum, så att folk slipper vara så ”jobbiga” när de reagerar på skiten de blir utsatta för.

Jag vill ha mer än möjligheten att anpassa mig efter patriarkatet.

En inte helt ovanlig grej en får höra när en diskuterar förtryck är folk som ska ”tipsa” om hur en ska göra för att kunna existera i samhället, nå något mål eller whatever. Typ ”den som inte är man behöver bara kämpa lite hårdare”. Jag får också ofta ta emot ”tips” från olika kvinnor som berättar för mig att de minsann hanterar män si och så och de blir minsann respekterade s därför ska inte jag klaga utan bara göra precis som de gör, trots att jag inte vill. Eller människor som menar på att om jag bara slutade ha en så extrem blogg så skulle jag slippa det ena och det andra och därför har jag ingen rätt att tycka att det är ett problem att jag till exempel blir utsatt för hot.

Grejen med detta är ju att jag redan vet. Jag har levt i patriarkatet i 23 år och har testat en mängd olika strategier för att klara av det, för att få en bra position och så vidare. Jag vet att om jag rakar min kropp, om jag sminkar mig, om jag har långt hår, om jag klär mig ”kvinnligt”, om jag lever i en heterorelation, om jag inte blir förbannad när folk beter sig illa och så vidare och så vidare så kommer jag inte att stöta på lika mycket skit som jag gör idag. Jag vet detta, men jag väljer att agera på det sätt jag gör för att jag tycker att alternativet, att internalisera all den här skiten, är så mycket värre.

Jag har inte valt att leva i patriarkatet, vad jag däremot har valt är att kämpa emot det. När jag pratar om min situation så är det inte så att jag gnäller för att jag gjort vissa val som ibland är jobbiga, utan för att jag befinner mig i en situation som ger mig dessa två valmöjligheter: kämpa emot och få extra mycket skit eller var passiv inför förtrycket. Det är själva valsituationen som är problemet, inte vad jag själv väljer att göra utifrån den. Jag vill helt enkelt leva i ett samhälle där jag varken behöver anpassa mig eller kämpa, där jag kan få existera på mina egna villkor. Det är detta feministisk kamp handlar om i mina ögon, inte att förhandla sig till en fördelaktig position inom ett patriarkalt system utan att upphäva själva systemet, själva den hierarki som gör att vissa kan vinna fördelar på andras bekostnad.

Det skulle vara enkelt för mig att vinna poäng hos män genom att alliera mig med dem och snacka skit om ickemän. Jag skulle troligen bli gullad med som bara fan om jag började ”kritisera manshat” (minns en gång när jag skrev ett kritiskt inlägg och en hel drös antifeminister ba ”Fanny e på rätt spår, detta ska firas”) eller ”nyansera bilden”. Det är inte så konstigt med tanke på att en då gör precis som antifeministerna vill att en ska göra. Detta tolkas av vissa som att de blir ”respekterade”, men i själva verket blir de använda i antifeministernas försvar av patriarkatet.

Respekt i mina ögon är inte att få en villkorad plats i en manlig gemenskap på premissen att en bidrar till deras projekt. Respekt är att få bli sedd som en hel människa, med de rättigheter det innebär. Respekt är inte att bli omtyckt för att en agerar på ”rätt” sätt, respekt är att inte behöva förhålla sig till andra människors åsikter. Respekt är att få utrymme att leva sitt liv som en önskar, ingå i de relationer en vill och driva de projekt en vill. Det som krävs för att få vara med i manliga gemenskaper som kvinna är att en spelar på deras villkor och att de har någon slags nytta av en. Antifeminister har såklart oerhört stor nytta av diverse feminister som är ”kritiska” mot ”extrema feminister”, det säger ju sig självt.

Vi uppmanas ständigt till att ingå i en byteshandel för att få en plats i patriarkatet. Vi ska göra olika saker, leva som respektabla kvinnor, ingå i heteromonogama relationer, skaffa barn och viktigast av allt; inte klaga, inte göra motstånd. Grejen är den att jag inte vill ha en plats i patriarkatet, jag vill ha frihet att själv bestämma över mitt liv. Att behöva köpslå om allt med de som sitter inne på den verkliga makten i samhället är inte makt eller frihet, det är en förtryckt position i vilken en har vissa valmöjligheter. Jag vill inte behöva ingå i relationer med män för att anses ”respektabel”, jag vill inte behöva skaffa barn i rätt tid för att slippa tjat, jag vill inte se ut eller bete mig på ett visst sätt för att uppfattas som passande.

Vi har möjlighet att underkasta oss på en mängd olika sätt och detta beskrivs som ”frihet”. Det anses vara frihet att kunna ”välja” att anpassa sig och få vissa fördelar eller att göra motstånd och bli bestraffad. Men medan vi är upptagna att anpassa oss efter patriarkatet för att få bästa möjliga position så missar vi den verkligt relevanta möjligheten; att göra motstånd mot systemet i sin helhet, att förflytta gränserna, att öka vår makt och vårt handlingsutrymme. Det är ju detta som är verklig förändring för kollektivet. Att lyfta fram möjligheterna som finns för enskilda att ”lyckas” genom att spela rätt på patriarkatets villkor innebär som bäst en marginell och villkorad förändring i position för just den personen.

Att offra andra för att få en bättre position i ett förtryckande system är inte feminism. En kan inte peka på resultatet och säga ”men kolla här, jag har lyckats ta mig fram trots att jag inte är man” och därifrån dra slutsatsen att en bedrivit feministisk aktivism. Om en på vägen har gjort saker som reproducerar patriarkala strukturer, till exempel snackat skit om ickemän, extrema feminister, köpt en annan ickemans arbetskraft för att frigöra tid eller vad det nu kan röra sig om, så är det inte feminism. Att lyckas i livet som ickeman är inte feminism.

Att få ovälkomna frågor och att säga ifrån.

Igår var jag på stan med några vänner. När vi satt och åt kom en man fram och frågade om vi var ”lebbar”. Jag bad honom lämna oss i fred varpå han blev oerhört upprörd över att jag inte ville svara på frågan, och sedan för att jag var ”otrevlig”. Han stannade ett par minuter trots att jag upprepade gånger bad honom att gå och attackerade en av mina vänner med en massa frågor. Det var ganska obehaglig stämning när han typ höjde rösten och viftade med sina armar tills hans vän lugnade ner honom.

Reflekterade över ett par saker angående detta:

Bland annat det här med att säga ifrån. Jag var den av mina vänner som sa något först, och därför jämförde mannen mig med mina vänner och ba ”varför är det bara du som är otrevlig, de andra bryr sig ju inte” som om jag inte skulle ha mer insikt i vad mina vänner tyckte och tänkte om saken än han. Att säga ifrån straffar sig. Om jag inte hade sagt något utan bara typ svarat artigt på frågan hade han kanske stannat, men han hade nog inte blivit aggressiv som han blev nu.

Det är tydligt att det här med att säga ifrån inte är någon enkel sak, det finns alltid något den som en säger ifrån gentemot kan klaga på, typ att en är otrevlig som inte ger dem en chans, eller att en säger ifrån för sent och så vidare och så vidare. Jag säger väldigt ofta ifrån, men det tar mod och kraft och det är inte alla som har det. När en säger ifrån så blir det nästan undantagslöst en jävla cirkus av det eftersom människor har så oerhört svårt att acceptera det. Det är faktiskt helt otroligt hur känsligt det är, och då har jag ändå en kropp som är relativt privilegierad jämfört med många andra som blir utsatta för förtryck-

Jag tror också detta är första gången jag i vuxen ålder blir utsatt för något irl på grund av mitt genusuttryck (på internet händer det hela tiden, men det är en annan historia). Jag har ju blivit utsatt för olika trakasserier för att jag antas vara kvinna, men nu menar jag alltså för det som jag själv har valt det vill säga min frisyr, mina kläder och så vidare. Jag vet ju att jag numera ser mindre heterosexuell och kvinnlig ut, men det blev ändå väldigt konkret i och med denna händelse. Folk kan faktiskt få för sig att gå fram på stan och fråga mig vad jag har för sexuell läggning. Jag har nog inte reflekterat över detta så mycket än, men jag kände mig väldigt obekväm i kroppen efter den här händelsen. En vill gärna tro att det bara är en själv som tänker på ens utseende, men så är det dessvärre inte och det är beklagligt.