Kategori: Feminism

Att hitta känslan av egenvärde.

Att leva i det här samhället innebär att bli utsatt för systematiska kränkningar av ens människovärde. Kränkningarna kommer från alla möjliga håll. Från män som tar sig rätten över ens kropp eller ens känslor, från myndigheter som ständigt ifrågasätter en, från skolan som betygsätter allt en gör, från vuxna som betraktar en först och främst som barn eller ungdom och i andra hand som individ, från alla som försöker pränta in i en att det en gör endast är något värt om det leder till att någon vill betala för att sätta ens kropp i arbete.

När en blir utsatt för dessa kränkningar från ung ålder så lär en sig aldrig att respektera sig själv. Om alla andra säger att du är värdelös om du inte finner din plats i kapitalismen eller patriarkatet, hur ska du då kunna känna dig värdefull i dig själv? Hur ska du kunna vara snäll mot dig själv i ett samhälle som utsätter dig för systematiska kränkningar?

Jag försöker hitta den där känslan av egenvärde. Känslan av att jag förtjänar att må bra och att ha det bra bara för att jag är människa, inte för att jag presterar. Men det är svårt, för jag har aldrig fått lära mig hur en gör. Jag har aldrig fått lära mig att tillgodose mina behov, att agera som om jag vore värd något. Jag har bara lärt mig att söka mitt värde i vad jag kan göra för andra, mer specifikt för män.

Det är svårt att hitta den där känslan, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att om jag hittar den så kommer jag kunna undvika att utsätta mig själv för ytterligare kränkningar i livet. Jag tror att jag lättare kommer kunna ta till vara på min insikt om vad jag mår dåligt av och överge det istället för att klamra mig fast för att jag inte vet vad jag annars ska göra.

Jag funderar ofta på hur det hade varit om jag hade lärt mig självrespekt tidigare i livet. Jag funderar på hur mina relationer med män hade tett sig (eller snarare inte tett sig) om jag hade lärt mig att jag är värd att ha det bra och bli behandlad med respekt, att det inte är mäns bekräftelse som ger mig värde utan att det är något som kommer inifrån mig själv. Jag önskar ofta att jag hade fått lära mig att jag förtjänar att bli behandlad med respekt, men det har jag inte. Därför har jag aldrig kunnat lämna situationer där jag inte behandlas med sådan i tid, utan jag har låtit det pågå trots medvetenhet om att det inte är bra för mig. För jag har inte tyckt att jag förtjänar bättre, och jag har inte vetat vad jag ska göra av mig själv om jag inte får värde från någon annan.

Hur gör jag då för att försöka hitta den känslan? Jag försöker att vara snäll mot mig själv, att lyssna på mina behov och göra saker där jag inte känner press på att prestera. Jag försöker tänka på mig själv utifrån den situation jag befinner mig i snarare än vilka inneboende egenskaper jag har, för att inte ständigt skuldbelägga mig själv för saker som händer mig. Jag försöker förstå vilka situationer som är destruktiva för mig och hur jag kan finna styrka att ta mig ur dem, men också vara förlåtande mot mig själv för att jag tidigare inte har haft den styrkan. Det är svårt, men det känns som att det går.

Om det är någon annan här som har gjort eller gör samma resa, som vill skriva om sina erfarenheter, eller tipsa om någonstans det står om det. Jag tror det skulle ge mig styrka.

Det är inte ”personligheten” som räknas.

Det har kommit en kampanj från Friends som går ut på att det är insidan som räknas och att folk inte ska hålla på och ta ”selfies” och diverse. Kampanjen har fått kritik, bland annat från Hej Blekk.

friends1

Jag har funderat lite på det här med att det är ”insidan som räknas”, att en ska fokusera på ”personligheten”. Som en person med lång erfarenhet av intensivt självhat så har jag lärt mig att det är fullt möjligt att hata både sitt utseende och sin ”personlighet” djupt. När jag var ätstörd hatade jag både mitt utseende och min ”personlighet”, men utseendet var det lättare att göra något åt. Utseendet kunde jag kontrollera, men ätstörningarna handlade inte bara om att jag hatade min kropp utan att jag hatade mig själv, med allt vad det innebar.

Det är precis lika möjligt att kontrollera och styra sin ”personlighet” på ett skadligt sätt. Detta är något som jag skulle säga att många människor, framförallt kvinnor, har erfarenhet av. Vi får minst lika mycket direktiv kring hur vi ska vara som personer som kring hur vi ska se ut. Skillnaden är att direktiven kring utseende ofta är lättare att förstå sig på och följa, de är tydligare.

Jag skulle önska att det var mindre fokus på vad en är och istället mer fokus på vad en gör och framförallt vad en väljer i förhållande till sina förutsättningar. När jag har börjat tänka mer på mig själv i termer av en handlande människa, ett subjekt, och mindre i termer av vad jag är, typ hur jag ser ut eller vilken personlighet jag har, så har jag i högre grad kunnat tycka om och respektera mig själv. Visst, jag har en massa brister och begränsningar men jag kan utifrån dessa förutsättningar välja att leva mitt liv på ett sätt jag kan vara stolt över. Jag kanske inte kan nå lika långt som andra med bättre förutsättningar, men jag kan ändå känna mig stolt över de val jag gör i livet.

Att ständigt hävda att det är ”personligheten” som räknas är att återigen sätta fokus på någon slags inneboende egenskap en individ bara har. ”Personligheten” är inte något vi kan ändra bara sådär, och få personer har en ”personlighet” som stämmer in med rådande normer om hur vi ska vara. De flesta är inte sådär hiskeligt socialt kompetenta, trevliga, roliga och spännande. Och det är okej, det också. För det är inte ”personligheten” som räknas, utan det är vad vi väljer att göra som räknas.

Manshat är självförsvar.

Ofta så tänker jag på hur grymt jävla SKÖNT det hade varit att slippa hata män. Det hade varit så underbart befriande att slippa fokusera en så stor del av ens känslomässiga kapacitet. Det hade varit så jävla skönt att bara kunna vara likgiltig inför män. För hat kräver ju en mottagare, det kräver att en förhåller sig till något, och jag vill helst inte behöva förhålla mig till män över huvud taget. Jag vill inte ödsla min energi på män.

BjC_qzWIUAAl5O5.jpg largeVARFÖR hata jag då män. Jo, för att manshat är självförsvar. Det är ett psykiskt självförsvar som en behöver ibland, för att bygga upp sig själv.

Jag vill börja med att förklara vad jag anser att manshat innebär. Manshat för mig är inte hat mot alla individuella människor som råkar vara män, utan det är hat mot det specifikt manliga, alltså hat mot män som män. När agerar män som män? När de utövar förtryck, när det sätter sig över kvinnor.

Män har genom hela mitt liv utsatt mig för förtryck då de utövat maskulinitet. Detta förtryck har internaliserats in mig, jag har trott att det är jag som är värdelös och förtjänar förtrycket. När jag insett att så inte är fallet så blir svaret att istället vända avskyn mot förtryckarna. Förståelse och försoning, kanske vissa tycker vore en bättre utväg. Absolut, men det är tyvärr inte riktigt en reell möjlighet. För om jag förstår männen, om jag försonas med männen, så utsätts jag bara för MER förtryck. Jag kan inte gå omkring och förlåta och försonas när jag fortfarande utsätts för mäns attacker.

Jag hatar inte män av princip, jag hatar män för att jag behöver det. Jag hatar män för att jag annars kommer att hata mig själv på det sätt som patriarkatet har lärt mig att hata mig själv. Jag hatar män för det förtryck de utsatt mig för, för om jag inte gjorde det så skulle det vara som att tycka att jag förtjänade att utsättas för det förtrycket och DET GÖR JAG INTE. Detta är det oerhört viktiga insikt som mitt manshat ibland är nödvändigt för att upprätthålla. Insikten att jag är värd något bättre än att bli förtryckt för att jag är kvinna. Insikten om att jag förtjänar att vara människa. Ibland, när denna insikt är svårt att fånga, så måste jag vända mitt hat emot dem som fråntar mig denna insikt, som berövar mig min förmåga att känna egenvärde.

Män som vill sluta bli hatade av kvinnor borde fokusera på att sluta vara avskyvärda, borde fokusera på att sluta utöva förtryckande maskulinitet själva och att motarbeta patriarkala strukturer. De flesta ”manshatare” har sällan några större problem med män som gör detta, och om några nu ändå har det så kanske det finns viktigare saker i världen än att varenda människa tycker att en är toppen. Typ att störta patriarkatet. Och när detta är gjort så kommer jag att sluta hata män, och jag kommer göra det med glädje.

Begär och kärlek.

Det mest smärtsamma med det patriarkala förtrycket i relationer är inte de vidrigheter en utsätts för som sådana, utan att en får det av personer och i relationer i vilka en förväntar sig att få kärlek och respekt. Vi har lärt oss att vi ska få kärlek i heteromonogama relationer, men istället får vi förtryck. Förtrycket blir en symbol för kärlek. Att vara kontrollerande, att gör anspråk på en människas hela liv, är förtryck men det säljs in som kärlek.

När det har gått upp för mig att det jag trott varit kärlek har varit förtryck så har jag inte känt mig befriad, jag har känt mig ledsen och besviken. Även om jag förstått att jag inte kommer kunna få något annat än förtryck av en annan människa så är det smärtsamt att lämna. Inte så mycket att lämna människan som sådan, men att lämna illusionen av att en skulle kunna få kärlek.

Det patriarkala förtrycket har verkligen tagit sig in i mig, tagit makt över mig genom att styra mina begär. Jag har lärt mig att begära att få en viss typ av kärlek, ett begär som har satt mig i relationer där jag blivit förtryckt. Jag har lärt mig att begära ”romantik”, starka känsloyttringar och löften, vilket har skadat mig djupt. När jag genomskådat illusionen känner jag mig inte fri, utan bara förvirrad. Jag vet inte vad jag ska begära nu, för jag har aldrig lärt mig att begära något annat, något som skulle kunna vara verklig kärlek.

Det är så mycket enklare att kräla i förtrycket, att begära förtrycket. Det är enklare för att det är svårt att bygga något nytt, fundera på vad en egentligen vill ha, vad som skulle kunna vara bra för en. Det är för att patriarkatet är det som har skapat oss, formulerat våra tankar och våra begär.

Det tar lång tid att bygga upp en person en aldrig har varit. Det tar lång tid att börja orientera sig efter sina egna ramar. Det tar lång tid att formulera sina begär på nytt. Dessa begär utgör ju liksom grunden för ens liv på många sätt, om en släpper dem så står en till stor del utan något att orientera sig efter. Det är svårt som fan att släppa begäret efter något en har lärt sig att åtrå hela sitt liv, och försöka hitta något nytt.

Ett steg närmre det automatiserade barnafödandet.

IMG_20140309_123553Läste i tidningen att det är på gång att göra nya livmödrar till de som inte har funktionsdugliga sådana. Tydligen var det även på tal att personer som inte har livmoder ”naturligt” också skulle kunna få en sådan (tydligen var det något om ”hormoner” som eventuellt var ett hinder, men det verkade vara tänkbart). Om vi nu kan skapa sådana, så borde det automatiserade barnafödandet inte ligga särskilt långt borta! Detta är såklart fantastiskt. Jag hyser inga tvivel om att det automatiserade barnafödandet kommer kunna bli verklighet mycket snart om det bara skulle satsas lite på det.

Jag fick för övrigt frågan om hur jag ställer mig till att personer som inte fötts med livmoder ska kunna få en sådan inopererad. Jag ställer mig såklart inte emot något sådant, om det nu är någon som vill utsätta sig för barnafödande. Däremot tänker jag mig att målet på ett samhälleligt plan bör vara att barnafödandet förläggs helt utanför kroppen, och sedan kan de som känner för att genomgå graviditet göra det som någon slags extremsport.

En annan intressant invändning jag får är att det inte skulle vara ekonomiskt hållbart. Visserligen ligger det mycket i att en inte kan se automatiserat barnafödande som någon räddning för hela världen inom en snar framtid, eftersom det såklart skulle kräva en del för att bygga upp en sådan struktur. Däremot tycker jag fortfarande att en kan ha det som ett långsiktigt mål. Problemet i samhället idag är att människokroppar, och speciellt kvinnligt kodade sådana, är så hemskt lågt värderade att vissa tycker att det är viktigare med pengar. Det som vi idag inte betalar med pengar, till exempel bra förlossningsvård, forskning rörande graviditet och hur vi kan förhindra skador vid graviditet, betalar ju människor med sina kroppar. Det är ofta en mycket högt pris att betala i form av smärta, ofrihet, kvinnomisshandel och underlivsskador.

För mig är det en självklarhet att vi i ett civiliserat samhälle prioriterar människors hälsa och välbefinnande framför pengar. Jag tycker absolut att en sådan investering i människors hälsa är ekonomiskt försvarbar. Men vissa tenderar ju att se folks kroppar, speciellt om de råkar vara utrustade med livmoder, som slit- och slängvaror.

Ångest och kärleksrelationer.

I boken Det kallas kärlek av Holmberg står det om hur män skapar villkoren för samtal inom relationer. Det räcker inte för kvinnan att uttrycka en vilja efter ett samtal, utan hon måste övertyga mannen om att samtalet är viktigt nog. Mannen försöker undvika samtal in i det sista, vilket gör att kvinnan tvingas ställa till scener, tjata och så vidare för att få sin vilja igenom.

Detta är ett problem jag har haft i många relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Det har inte räckt att jag har uttryckt en vilja att prata om något, utan jag har blivit tvungen att ständigt spela ut hela mitt känsloregister och alla övertalningsstrategier för att få uppmärksamhet. Detta är såklart en effekt av patriarkalt förtryck, om det inte var för att män konsekvent struntar i att bry sig så länge de känner att de kan det utan att det bli för obekvämt så hade jag inte behövt göra detta. Jag hade inte behövt ställa till stora scener utan kunnat samtala om problem i normal ton, jag hade inte behövt bli arg. Så fungerar det i de relationer jag har med kvinnor, det behövs i regel inga starka känsloyttringar för att någon ska lyssna och ta till sig utan det räcker med att lugnt förklara vad en känner och tänker. Det är så jag tänker mig att det fungerar i relationer där en hyser ömsesidig respekt för varandra, att en lyssnar på varandra utan att det ska krävas något särskilt.

Det jag tycker är jobbigt med det här är den människa jag tvingas bli i det. När jag lär mig att jag kan använda mina känslouttryck för att få någon slags kontroll över en situation som jag annars inte kan kontrollera så gör jag det. Känslorna tvingas fram och känslorna är inte längre mina egna utan ett medel jag använder för att uppnå vissa mål. Att ständigt behöva spela ut hela känsloregistret är oerhört utmattande, men det är på ett sätt också beroendeframkallande. Känslor går från att vara något som ska hanteras på egen hand till att bli något som måste ageras ut för att få en effekt, och om effekten uteblir så krävs det bara en högre dos.

Det är också ständigt jag som definieras som problemet. Problemet går från att vara det jag ursprungligen vill prata om till att vara att jag känner vissa känslor. De känslor som situationen har framkallat utgör ett hinder för att komma fram till konstruktiva lösningar på faktiska relationsproblem. Samtidigt är känslorna en förutsättning för att någon slags diskussion skulle kunna äga rum från första början. Jag hamnar i ett moment 22, där alla möjliga sätt att agera utifrån mannens ramverk leder till oönskade konsekvenser.

Jag har varit i situationer där män har velat att jag ska gradera mina känslor och utifrån det avgöra vad mitt behov är. En man jag hade en relation med kunde fråga mig när jag hade ångest och sökte tröst hos honom om det verkligen var allvarligt. Det som hände när han gjorde så var att jag började se på min ångest som något jag kunde använda för att få närhet, vilket i sig framkallade ångest. Istället för att försöka hantera min ångest på ett konstruktivt sätt så spelade jag ständigt ut den, för att jag visste att det fungerade och framförallt att det var det enda som fungerade. Detta skapade såklart ännu mer destruktivitet i slutänden, och det blev väldigt svårt för mig att bryta mönstret.

Jag är en person som ofta har problem med ångest, men det är först i relationer med män som det blir ett problem i mitt liv. Det är först i relation till män som jag tvingas bevisa min ångest, som jag tvingas spela ut den, för att få omtanke och kärlek.

Istället för att ha en relation som bygger på respekt och kärlek hamnar en i en situation där en avkräver varandra saker. När jag mår dåligt behöver jag egentligen bara bli sedd, men istället tvingas jag in i en situation där jag måste ställa något konkret krav, ”lösa” något. Där hamnade jag ofta med en man jag hade en relation med, som brukade hantera min ångest genom att fråga mig om exakt vad jag tyckte att han skulle göra åt saken. Problemet är att det inte rör sig om något konkret program, det handlar om att visa att en finns där och bryr sig. Men eftersom han inte kunde göra det så hamnade jag istället i en situation där jag krävde honom på bevis för att han tyckte om mig, något som skadade oss båda.

Social kompetens och ”trevligheter, artigheter och värdighet”.

Jag har tänkt en del på det här med ”artigheter, trevligheter och värdighet” på sista tiden, och hur det påverkat mitt liv. Jag har alltid haft självbilden att jag saknar social kompetens för att det är något som folk, framförallt olika män, har sagt till mig.

Det stämmer att jag i vissa avseenden saknar social kompetens, jag har till exempel alltid haft skitsvårt för att lyssna artigt på tråkiga utläggningar, något som anses vara ”viktigt” i socialt umgänge. Jag brukar också bli sur när jag till exempel utsätts för härskartekniker, något som ju annars är en väldigt stor del av socialt umgänge för kvinnor, speciellt om en är ung. Jag brukar också ta mycket plats, något som i och för sig verkligen kan vara problematiskt men som ofta ses som mer av ett problem om en råkar vara kvinna och göra det.

Däremot är jag socialt kompetent på andra sätt. Jag har lätt för att prata om och relatera till psykiskt tunga och allvarliga ämnen, och det är en förmåga som jag finner väldigt användbar. Detta anses dock inte vara en riktigt lika viktig del av att vara ”socialt kompetent” som dessa ”artigheter, trevligheter och värdighet” som jag redogjorde för ovan.

Innan så tänkte jag alltid att jag vill ha den där andra formen av social kompetens, för det är den som gör att en blir omtyckt av många (inbillar jag mig, jag vet inte) eller åtminstone oproblematisk att ha att göra med i många sammanhang. Att jag var socialt kompetent på andra sätt spelade inte så stor roll, för jag hade lärt mig att det här var det rätta sättet att vara socialt kompetent på.

Jag tycker också att det är intressant hur många män som försökt läxa upp mig i social kompetens själva har visat prov på oerhört socialt inkompetent beteende. Till exempel att inte kunna ta hintar om folks gränser, att mala på om någon tråkig skit som bara ett fåtal i ett sällskap är intresserade av, att göra folk obekväma genom att förlöjliga, ignorera dem dem eller förminska dem (detta är så jävla vanligt och verkligen genomvidrigt) och så vidare. Detta är väldigt vanligt förekommande exempel på social inkompetens som ofta är väldigt accepterad (när män utför den), antagligen för att det är ganska manligt kodat. Det anses inte socialt inkompetent att tafsa på någon, att hålla på med härskartekniker eller liknande så länge det sker inom vissa socialt accepterade ramar.

Det är liksom som att bara en förhåller sig till ett ramverk av ”trevligheter, artigheter och värdighet”, så länge inga formella misstag begås, så kan en göra lite vad som helst. Så länge an använder rätt hälsningsfraser eller vad det nu rör sig om så är det helt okej att vara en oinkännande tölp. Det är viktigare att vara ”artig” än att ha empati och behandla människor med respekt. Det är viktigare att samtalet inte blir ”obekvämt” än att en faktiskt säger någonting viktigt (alla viktiga konversationer blir ju ”obekväma” eftersom de rör upp känslor).

Social kompetens för mig är att kunna relatera till andra och ta hand om sina relationer, inte att kunna typ ”mingla” bra. Därför är ”trevligheter, artigheter och värdighet” så jävla värdelöst, för det handlar inte om att erbjuda människor meningsfull social samvaro utan om att förhålla sig till ett stelt ramverk av regler som en applicerar på alla människor och situationer.

Även normbrotten ska vara heterosexuella.

Det har cirkulerat en text om kort hår som politiskt ställningstagande en del på sista tiden. Det är en bra text, den handlar om hur laddat det är med kvinnors hår och hur vissa män tycker att kvinnor med kort hår inte är något att ha. Jag reagerade dock på en sak i slutet av texten:

Mitt eget ”spel” har inte lidit den minsta skada av att jag haft kort hår, och det är ett riktigt bra sätt att sålla bort praktarslena på. Neokvinnohatarna tenderar att inte vilja ligga med mig, dejta mig eller släpa med mig till altaret oavsett vad jag gör med mitt hår, för efter att de har samtalat med mig i fem minuter brukar det framgå att jag är just en sådan uppkäftig, ambitiös och slampig feministmara som hemsöker dem i deras mardrömmar, men om jag håller mitt hår kort brukar vi inte slösa bort så mycket av varandras tid. Om du får tjejstånd av sexistiska slingertaskar är det ingen fördel att ha kort hår, även om de kanske låter dig ge dem en besvikelse till avrunkning.

Budskapet lyder; det kanske rentav kan vara bättre i det så kallade ”spelet” (det vill säga att utöva heterosexualitet) att ha kort hår eftersom en slipper de värsta männen och kan fokusera mer på de män som är något att ha.

Det här är en typ av resonemang som en ofta ser i feministiska kretsar, jag har säkert gjort mig skyldig till det själv ett åtskilligt antal gånger. Problemet är att jämställdhet, feminism och normbrytande val till slut ändå motiveras med att det kommer att vara softare att leva enligt en av de starkaste normerna vi har i vårt samhälle, nämligen den obligatoriska heterosexualiteten. Det uppkommer när folk snackar om att jämställda relationer håller bättre eller att feminister har bättre sex (visst, sex kan såklart ske utanför heterosexualiteten men det är inte riktigt dit tankarna går).

Jag tycker att det är tråkigt att normbrytande val så ofta ska motiveras med att en kan ha bättre relationer med män om en gör dem. Jag tror att det är viktigt att gå utanför det. Jag antar att det är något som görs för att det ska vara mindre skrämmande att bryta normer, eftersom en ändå, trots allt, kommer kunna förverkligas som kvinna trots det. Och ja, jag tycker såklart att det är viktigt att kvinnorollen utvidgas även för kvinnor som lever eller vill leva i heterosexuella relationer, men jag tycker att det är tråkigt när så mycket fokus läggs på att en kan leva ut som kvinna trots normbrott. Vi tvingas fortfarande in i en snäv ram, våra begär antas fortfarande vara heterosexuella och det är det vi ständigt måste förhålla oss till.

Varför går hon?

Ofta så får kvinnor som varit i destruktiva relationer frågan om varför de inte gick. Jag måste säga att jag verkligen beundrar de kvinnor som lyckas lämna misshandelsrelationer, det är något som är väldigt väldigt svårt att göra. Stundtals förundras jag över att det finns kvinnor som faktiskt lyckas med detta, ibland trots att de måste gömma sig på skyddade boenden, byta identitet och liknande. Det är verkligen imponerande att någon lyckas ta sig igenom den här processen.

När jag träffar kvinnor som berättar om sina destruktiva relationer frågar jag aldrig varför de inte gick, för det förstår jag så väl. Däremot frågar jag ofta; varför gick du? Vad var det som gav dig styrkan och insikten att lyckas lämna relationen? Vad hade du för stöd i andra omkring dig? Vad fanns det för förutsättningar för dig?

För det är ju det som är intressant. Det är ju genom att lära oss mer om vad som kan få kvinnor att faktiskt lämna destruktiva relationer som vi kan lära oss hur vi ska jobba med de här frågorna. Skit i allt jävla skuldbeläggande av de som inte lämnar eller lämnar för sent, fokusera istället på det som kan ge oss styrka.

Att lämna en destruktiv relation är oerhört starkt, och det är detta vi borde fokusera på. Hur fantastiskt det är att så många kvinnor faktiskt lyckas ta sig ut, sluta kräla runt i skiten och bygga upp sig själva igen, och hur viktigt det är att vi finns där och tar emot när hon väl tar det där beslutet att gå. Vad ska inte skuldbelägga för att det är för sent, utan vara glada och gratulera för att det äntligen är över och för att hon kommer att må så mycket bättre utan honom.

Tack feminismen.

Idag är det internationella kvinnodagen, och eftersom jag skrivit om att vi borde fira feminismens framsteg så tänkte jag skriva lite om vad feminismen har åstadkommit i mitt liv.

Innan så kände jag alltid skuld. Skuld över den jag var, hur jag såg ut och hur jag reagerade på saker. Jag kunde ofta bli arg, men jag kände aldrig att det var legitimt utan uppfattade istället mig själv som hysterisk. Jag kände både skuld för att jag var kvinna och för att jag inte var tillräckligt mycket kvinna, för att jag inte var rätt sorts kvinna. Jag kände skuld över att jag hade ätstörningar, för det uppskattar inte män. Jag kände skuld över att jag var tjock. Jag kände skuld över att jag inte bara kunde vara sådär lagom och perfekt som idealkvinnan är.

Feminismen fick mig att inse att ”kvinnlighet” är en omöjlig balansgång, att det är fullkomligt omöjligt att nå det där idealet om att vara avslappnat perfekt. Det gjorde såklart inte att alla jobbiga tankar om mig själv försvann, men jag fick plötsligt verktyg för att ta mig ur dem. Någonstans därinne fanns en medvetenhet om att det jag strävat efter var en ouppnåelig utopi. Sedan tog det tid innan jag lyckades bli kvitt beteenden, och vissa är jag fortfarande inte av med. Men feminismen har gett mig ett oerhört mycket mer avslappnat förhållningssätt till mig kropp. Till exempel så har jag inte en enda gång tänkt att mitt senaste uppbrott har något att göra med att jag inte är tillräckligt snygg, en tanke som låg otroligt nära till hands i mina tidigare relationer. Jag kan inte nog markera vikten av detta. För det mesta tänker jag inte på det eftersom det ligger långt bort i tiden, men fy fan vad skönt det är att jag inte längre behöver bry mig om alla dessa saker. Det är verkligen en stor lättnad.

Feminismen har också fått mig att börja reflektera mer över vad jag faktiskt intresserar mig för istället för vad jag borde intressera mig för. Innan så kunde jag ”intressera” mig för olika mäns intressen, för att jag tänkte att de av någon anledning satt inne på någon högre kunskap eller så. Jag nedvärderade ofta mina egna intressen (typ denna blogg) för att de var för stereotypt kvinnliga eller fåniga. Sedan jag börjat intressera mig för feminism och kvinnor har jag successivt också slutat intressera mig så jävla mycket för män. Jag har slutat tänka att jag behöver lyssna på män eller bry mig om vad män har att säga. Sedan händer det såklart att jag gör det ändå, men inte alls i samma grad som tidigare. Observera att för det mesta är män faktiskt ganska ointressanta, och det är helt jävla okej att inte lyssna på dem då. Det är helt jävla okej att inte veta något om deras tråkiga intressen, det är helt okej att inte bry sig om deras åsikt.

Men vad feminismen framförallt gjort är att jag har kunnat lyckas släppa skulden över att vara förtryckt. Jag har ju liksom länge vetat att jag är förtryckt, även om jag snarare talat om det i termer av att jag är ofri. Däremot har jag härlett detta till mig själv, till att jag inte är stark nog att bryta mig ur förtrycket. Feministisk teori har fått mig att förstå att det inte är mitt fel att jag inte har varit stark nog att bryta mig loss helt från min kvinnoroll, ha jämställda relationer och så vidare.

Och framförallt har feministisk teori gett mig kraft till förändring. För när jag har kunnat släppa skulden över allt som sker i mitt liv, så har jag också tydligare kunnat se de områden på vilka jag faktiskt kan förändra saker och ting. Det har blivit lättare för mig att ta tag i mina problem när det inte längre har framstått som att jag måste lösa allt i hela världen, när jag insett gränserna för vad som är möjligt för mig att påverka. Istället för att kräla runt i skuld som ju faktiskt är en jävligt okonstruktiv känsla så har jag kunnat se mina problem klarare än jag någonsin har gjort innan, istället för att hänga upp mig på illusioner så har jag kunnat se saker för vad de är. Det har varit oerhört befriande.